... vara jag.
.
Det finns stunder då jag hade önskat mig att vara någon annan... att påstå något annat vore lögn... men nu är det som det är och jag kan faktiskt inte vara någon annan än mig själv... att det finns människor som inte gillar mig är kanske inte så konstigt... och egentligen inte mitt problem... jag kan istället focusera på alla de människor som faktiskt gillar mig precis som den jag är... med mina brister och inte att förglömma mina tillgångar... jag kan mellan varven slås av tvivel på mig själv... känna känslan av att jag inte riktigt duger som den jag är... att ingen vill ha med mig att göra och andra "jobbiga" och obekväma känslor... känslorna är sanna de kan ingen ta ifrån mig... och är det en sak som jag lärt mig i min terapi så är det att det kan finnas fog för dem... kanske inte i nutid men som kvarlevor från mitt eget förflutna... jag har känslomässiga skador och det är helt okej... rent av mänskligt... det är väl därför som jag överhuvudtaget går i terapi... för att kunna bearbeta, lägga på plats och inte minst acceptera att det inte är något fel på mina känslor... att det har varit som det varit... och att det inte ser ut så i mitt liv just nu även om dessa känslor kan komma över mig lite då och då... för sanningen om mig själv är också att jag är en helt okej kille... ja, t.o.m. en riktigt bra kille som vill väl och som inte har några "fula" baktankar om mina medmänniskor... visst finns det människor som jag stör mig på och kanske rent av tycker ganska illa om... så naturligtvis är det helt okej att tycka vad som helst om mig också... det enda som jag kan göra åt saker är att vara mig själv... för jag kan bara vara jag... och det räcker.
.
Jag behöver inte stoppa huvudet i sanden och gömma mig för min omgivning längre.