... är jag inte... än.
.
Så lyckades jag då ännu en gång ta mig ner till gymmet för att plåga min kropp lite grann... och detta hade nog inte varit möjligt om jag inte hade vänner som gör likadant... såpass mycket känner jag mig själv... och det beror inte endast på att jag inte riktigt vet hur man ska göra för att träna "rätt"... nä... jag är helt enkelt inte en träningsnarkoman... det ligger väl inte i mina gener att "kicka" på att ta ut mig fysiskt... visst känns det bra att ha varit nere på gymmet efter att ha kört ett pass... men under tiden jag tränar så tycker jag nog mest att det är jobbigt faktiskt... så det är ju tur att jag har människor runt omkring mig som hjälper mig... och då tänker jag nog mest på en vän på jobbet som nu för tiden fungerar som min personliga tränare... han visar mig hur jag ska göra... och när jag väl gör övningarna så kommer ju någon form av tävlingsmänniska fram i mig... något som gör att jag anstränger mig den där lilla biten extra när det blir för jobbigt... igår så kändes det mest som om jag skulle svimma hela tiden... och jag får verkligen kämpa för att inte ge upp... utan mina vänners hjälp hade jag inte klarat av det.
.
Jag är ingen träningsnarkoman... än.
.
Fast jag måste erkänna att det känns lite bra att ha träningsvärk... på något underligt sätt... konstigt eftersom det ju mest gör ont... måste bero på att jag innerst inne vet att träning är bra för mig.
Bra där.......men varför är allting som är bra för en......antingen förbjudet, smakar gott, man blir fet på det,dyrt, tråkigt eller gör ont efteråt?