... tar tid.
.
I början av min drogfrihet så kunde jag bli frustrerad över att alla i hela världen inte litade på mig... vilket väl egentligen inte var så konstigt eftersom jag levt i ett missbruk så länge... ett liv där man tyvärr inte är så mycket att lita på... jag kunde lova saker hur många gånger som helst men i livet med droger så brukade det ju alltid hända en massa konstiga grejer som gjorde att jag inte dök upp när jag skulle eller på någor annat sätt "lurade" min omgivning... inte så ofta med berått mod men tillräckligt ofta för att tilliten till mig var...låt oss säga en liten aning begränsad... vilket när jag tänker på det idag inte var så himla konstigt... jag hade ju t.o.m. svårt att riktigt kunna lita på mig själv.
.
Idag kan jag utan att blinka ärligt säga att jag är en kille att lita på.
.
Nu för tiden har jag inte dessa problem och blir faktiskt och konstigt nog väldigt förvånad när jag stöter på människor som inte litar på mig... detta trots att jag långt ifrån har tillit till alla jag möter på min väg genom livet... visserligen så stör det mig inte så himla mycket längre eftersom jag har förstått att människor oftast är väldigt mänskliga... men visst... att stå och vänta på någon som inte kommer kan fortfarande få mig att gå i taket... tur att jag idag väljer att umgås med vänner som jag kan lita på och som litar på mig.
.
Vad jag har lärt mig på min resa i tillfrisknadet är att tillit tar tid... att det är genom våra handlingar vi skapar tillit inte genom våra ord.