PETERS BLOGG

... är en fruktansvärd känsla.

.

Ibland så slår den till... känslan av utanförskap... jag känner mig helt enkelt som den ensamaste människan i universum... och det är en långt ifrån behaglig känsla som får mig att tänka väldigt destruktiva tankar som i sin tur föder ännu fler "jobbiga" känslor i en allt snabbare nedåtgående spiral... min beroendesjukdom gör vågen och säger åt mig att jag är en värdelös person som absolut ingen vill ha någonting att göra med... mitt förstånd förstår att det bara är en känsla men jag är stundtals chanslös mot dessa starka känslor... tack och lov så fattar jag ändå fortfarande att jag behöver göra saker som jag inte vill göra... typ att åka på ett möte och träffa människor som tycker om mig... och sakta, sakta så vänder det... lite i taget... harmen ersätts av kärlek och jag börjar förnimma en känsla av delaktighet och gemenskap... och idag så förstår jag att det "bara" var ett gäng "gamla" känslor som var och hälsade på... för i ett utanförskap har jag levt i väldigt många år av mitt liv... och jag är egentligen inte förvånad över att jag reagerar så starkt... allt annat hade varit konstigt med min historia... egentligen så är det nog mest lite ovant för mig att jag inte längre behöver känna mig så förbannat utanför... att jag idag är omgiven av kärleksfulla människor som bara vill mig väl är inget annat än ett mirakel för mig... och jag har insikten om att min största fiende är fortfarande jag själv och min beroendesjukdom.

.