... vad som än händer.
.
Det slår mig helt plötsligt att jag faktiskt fortfarande är drogfri... och att jag inte har tänkt på droger som en lösning på min situation en enda sekund... och då ska ni ändå veta att jag verkligen inte är bekväm med hur mitt liv ser ut just nu... känslomässigt kaos och inga drogsug... hur kan det vara möjligt?
.
Kan det vara så enkelt att jag istället för att bo i min offerkofta och isolera mig utökat mitt mötesgående, ringt min sponsor varje dag och gjort saker som jag inte riktigt haft lust med... som att åka till jobbet varje dag... städa... klippa gräs och en massa andra rent praktiska grejer... helt enkelt tagit del av livet som konstigt nog fortsatt precis som vanligt utanför mig själv trots att jag mår som jag gör... och att dessa enkla handlingar i sin tur resulterat i att jag laddat kraft till att stanna upp och vara ledsen och må som jag gör... för hur jag än vänder mig så måste jag ju acceptera att allt är som det är vare sig jag vill eller ej... jag kan inte fly ifrån verkligheten... och även om jag kunnat stänga av känslorna genom att peta i mig en massa droger så hade det ju inte löst någonting... tvärtom det hade bara gjort allting värre... och det förståndet hittar jag utanför mig själv... på mötena och genom mina drogfria vänner som har gått igenom samma saker som jag gör nu... genom att ringa min sponsor och inte minst... ta del av den verklighet som jag helst vill slippa se och känna på.
.
Jag är fortfarande drogfri trots kaoset jag kan känna pågår mellan mina egna öron... och det är ett mirakel.