... och kärlek.
.
Det har gått ett litet tag nu... och när jag tillåter mig att stanna upp en liten stund och reflektera lite över mitt liv för tillfället så är jag lite förvånad över vilka kontraster jag kan känna... jag har tillåtit mig att vara riktigt, riktigt ledsen och verkligen känna på mina känslor vilket inte är så himla bekvämt... paradoxalt nog så har jag under samma tid som jag känt mig ensamare än någonsin aldrig någonsin känt mig så älskad av så många... i sorgen har jag även hittat kärleken... olidligt smärtsamt och vackert... samtidigt.
.
Naken, sårbar och starkare än någonsin... hur är det möjligt?