Tillit...

... är bra.
.
Att jag behöver hjälp på min resa genom livet är självklart... i teorin... i praktiken så är det inte riktigt lika enkelt... min egenvilja kan verkligen ställa till det för mig... "kan själv" sitter på något underligt och väldigt knasigt sätt fast i ryggmärgen på mig... och det gäller både i stort som smått... ofta bara för att jag redan har sett det färdiga resultatet framför mig och helt och hållet lyckas glömma bort att det är resan som är målet... och inte nog med det... jag blir så fokuserad på att uppnå det färdiga resultatet att jag kör över min omgivning och känner mig till slut väldigt ensam också... vilket naturligtvis är sant... jag släpper ju inte in någon annan.
.
Om jag däremot gör precis tvärtom så öppnar sig en helt ny värld för mig... det kanske inte blir precis som jag själv vill... nä... det blir faktiskt ofta bättre... för om jag stannar upp och släpper in min omgivning får jag en bredare syn på hur saker och ting ligger till och hur man kan gå till väga... ja, jag kan t.o.m. lära mig något nytt och utvecklas som person om jag tillämpar tillitens princip... jag inte behöver kunna allt själv och att det är helt okej att be om hjälp... och att känna tillhörighet med en gemenskap där mångfalden är en tillgång är ingenting annat än en gåva... jag skulle nästan kunna säga att det är en andlig upplevelse eftersom jag får en möjlighet att flytta ut ur mitt eget huvud och känna tillhörighet med det STORA som finns utanför mina egna öron... nästan som att få kontakt med GUD om ni frågar mig.
.
Idag så tänker jag göra mitt allraste bästa för att välja gudscentrerad istället för självcentrerad.
 

Kommentera inlägget här :