... och jag.
.
Det började bra... på lätta fjädrande ben rundade jag soptunnan och tog fart mot skogen... kände riktigt hur jag flöt fram och ökade tempot en liten smula... frihet hann jag tänka... men säg den lycka som varar... 60 meter senare sprang jag rakt in i väggen... lungorna höll på att explodera och jag kunde känna viss blodsmak i munnen.
.
Flämtande med känslan av att vara nära döden flera gånger lyckades jag till slut ta mig runt och även om jag inte lyckades springa hela tiden så var det med en viss stolthet jag kunde sätta mig i bastun en liten stund senare... min karriär som löparstjärna var kort men intensiv... promenader är nog mer min grej.
.
En runda om dagen i skogen runt vårt hus... men springa... nja... promenad är skönare.