... kommer plötsligt.
.
Lite då och då drabbas jag av någon oförklarlig inre oro... ofta har jag ingen aning om vad det kan bero på även om jag kan ha mina aningar... förvisso säger mitt förstånd till mig att jag inte har någonting att oroa mig för... att jag oftast är ett offer för min egen historia... för så är det ju... det kan räcka med en doft... ett synintryck... ett ljud... någonting som påminner mig om någonting jag tidigare har upplevt utan att jag är medveten om det... känslor är ju någonting som ibland lever sitt eget lilla liv... och jag är tacksam över att ha fått lära mig att inte aggera direkt på dem... bara låta dem vara... acceptera... och släppa taget.
.
Börjar jag tänka och låta dessa känslor bygga bo i mitt eget huvud är jag ute på hal is... jag är ju trots allt en beroende och har en inbyggd destruktiv missbrukarpersonlighet i mitt inre... som mer än gärna hade velat ta över och styra mitt liv... tur att jag lärt mig att öppna munnen och prata om mina känslor... så att inte de tar över och gör mitt liv ohanterligt... för en sak är jag helt övertygad om... och det är att mitt förstånd förstår att jag behöver hjälpen som alltid finns till hands utanför mina öron... distans är bra för mig.
.
Jag är inte längre helt och hållet känslostyrd... skönt.