.
Att stappla upp mitt i natten för att gå på toaletten och upptäcka att jag har ett ben som inte vill som jag vill är väldigt frustrerande... att få vänta in mitt eget ben gör mig frustrerad och arg... jag tycker verkligen inte om att vara handikappad.
.
Det är inte vädret som hindrar mig från att bada... nej... det är mitt knä... grrr.
.
Kanske är jag egentligen rädd under min ilska... rädd för att mitt knä aldrig mer kommer att funka... rädd för att bli gammal... rädd för att inte kunna vara med på stranden... rädd för att det ska komma sand i mitt sår... rädd för att få en infektion... eller bara rädd... för att vara rädd.
Du är inte handikappad. Bara lite lätt funktionsnedsatt. Och det tillfälligt. Just i detta nu, och varje enskilt nu ett tag framöver, är det fullt pådrag i ditt knä för att du ska bli bra igen. Kroppen skickar dit hela artilleriet med vita blodkroppar som håller undan smittor. Celler nybildas och bygger hud, lagar skadad muskulatur och ser till att du blir som ny igen. Kanske får du ett ärr. Det är bindväven, starkare än originalhuden. Du kommer aldrig att gå sönder där igen. Krya på dig. Kram!
skriven