.
Mina vänner ringer till mig och är oroliga för min hälsa... jag börjar så smått inse att det kanske jag också borde vara... nu är jag strax nere i samma vikt jag hade när jag var en aktiv nikotinist... och det är inte bara av godo... tvärtom så är det en varningsignal som jag ska ta på allvar... jag håller ju för fan på att försvinna... långsamt tyna bort.
.
Jag är tacksam över att jag bor i lyckolanden Sverige där jag kan åka till sjukhuset och bli lagad för ett överkommligt pris... och jag gör mitt allra, allra bästa för att inte fundera på vad som hade hänt om jag hade åkt till sjukhuset i Indien den där dagen då jag övervägde det... om jag hade sluppit allt det här då... för är det någonting som inte hjälper mig ett endaste dugg så är det att flytta in mellan mina öron och fly in i dåtiden eller framtiden... nu är det som det är och det är ju bara att acceptera och gilla läget... idag är en bra dag för att inte göra någonting mer än att försöka få i mig så mycket vätska som möjligt.
.
Livet går upp och livet går ner... det är livet på livets villkor och det gillar jag.
.
Jag tycker inte på något sätt om att vara sjuk... men jag är inte dummare än att jag förstår att detta är en möjlighet för mig att lära mig uppskatta de tillfälle då jag är frisk... och även om jag idag är en smula matt så lever jag fortfarande... kanske en smula mer än vanligt för visst är det väl som så att mer levande än vid en nära dödenupplevelse är svårt att känna sig.
Du måste ta vara på dig Peter!!!Kram Katarina<3
skriven