PETERS BLOGG

.

Jag vågar nog trots allt tro på att jag äntligen håller på att tillfriskna... aptiten återvänder och jag kan riktigt känna hur min kropp skriker efter näring... törstig har jag väl varit hela tiden men inte så påtagligt som nu... och peppar, peppar... har faktiskt börjat kissa igen och det var ju ett tag sedan sist... jag tar det som ett gott tecken.

.

Jag ska lämna ett prov till på tisdag och då hoppas jag verkligen att det ska visa att jag är frisk... har stort hopp om att så är fallet eftersom min doktor berättade för mig att de inte hade hittat några spår efter min envisa parasit på det senaste provet... och då kan jag ju äntligen låta min kropp återhämta sig... för det behöver den... rackarna vad denna ovälkomna gäst har tagit på mina krafter... de små jävlarna gjorde stor skada i mitt inre system... för det kan jag känna... det är inte "bara" 10 kilo som försvunnit... nä... kroppen är en väldigt känslig apparat som reagerar på många sätt när den ska laga sig själv... parasiten har liksom satt igång någon form av kedjereaktion i min kropp... allt hänger ihop på ett sätt som jag har svårt för att förklara men som jag kan känna med all tänkbar tydlighet... både fysiskt och psykiskt.

.

Som vanligt har jag märkt att jag min toleransnivå och mitt tålamod blir lidande när jag är fysiskt dålig... jag har betydligt svårare med att umgås med människor runt omkring mig... vill hellre vara ensam... och jag tackar Gud för att det inte har funnits någon här hemma som tagit hand om mig... jag fixar helt enkelt inte det när jag är sjuk... hela mitt "system" skriker efter att få vara i fred... jag vill bara vara själv stora delar av dygnet... det är så jag fungerar... om det är "bra" eller "dåligt" lägger jag inte någon värdering i... jag bara konstaterar att så är fallet.

.

Nu har jag ju inte isolerat mig denna gången (mer än på kvällar och helger) utan umgåtts med människor i ganska lagom doser på daglig basis... och blivit riktigt rörd av all omtanke jag stött på i min vardag... jag är sannerligen en väldigt rik människa med massor av väldigt fina vänner runt omkring mig... det är jag verkligen tacksam över... och kanske känns det ännu bättre att jag ger mig själv den "egentid" som jag behöver för att ladda upp mina reservbatterier så att inte min omgivning drabbas för mycket av mitt bristande tålamod och sjunkande tolerans när jag är sjuk... jag vill ju kunna behålla min valmöjlighet om jag vill aggera ut eller bara reagera och acceptera hur det känns i mig själv när mina defekter kommer på besök... och den valmöjligheten är ett direkt resultat om hur väl jag tar hand om min psykiska hälsa.