PETERS BLOGG

... är här nu.

.

Vi åkte ner till Tylösand i ett lätt regn första dagen... och när vi åkte därifrån strålade solen på oss... helt magiskt att få välkommna sommaren på stranden... och det var ett glatt gäng som tillbringade första dagen på VågaVa go beach 2015... vilket fantastiskt jobb vi har... och nu kör vi på i fem veckor... vilket känns hur enkelt som helst en dag som idag... vi har nog alla längtat efter sommaren och bättre ställe att uppleva den än på Tylösand är nog svårt... kom ner och hälsa på en dag så förstår ni vad jag menar... morgonmöte klockan 10... yoga ca 10,30... och chill med ett riktigt skönt gäng hela dagen bjuder vi på.

.

... 2015.

.

Så startar vi då upp årets upplaga av strandäventyret på Tylösand... de närmsta fem veckorna kommer vi som vanligt att flytta ner vår verksamhet i Halmstad till den fina sandstranden... morgonmöte... yoga... beachvolley... och allmänt häng i trevliga vänners sällskap erbjuder vi våra besökare och oss själva den närmsta tiden... alla vardagar mellan 10-16 oavsett väder hittar ni oss på nedanför hotellet på Tylösand.

.

... och det går ner.

.

När jag är aktiv och gör grejer som jag gillar att göra är livet relativt enkelt... intensitet är ett effekltivt sätt att hantera jobbiga känslor för mig... och den senaste tiden så har jag gått in rätt hårt i mina göromål... visst är det bra att jag gör bra grejer... är aktiv på jobbet... går på mycket möten... tvättar och klipper gräs... men det finns en baksida och det är att jag i min iver får en massa åsikter om ditten och datten... och resultatet blir det vanliga... jag känner mig helt enkelt "för mycket"... en jävligt jobbig känsla om jag får säga det själv.

.

Idag har jag haft en dag för mig själv här hemma... och stannat upp lite... känt på känslorna jag bär omkring på och på något sätt så är det ganska skönt att vara ledsen, känna saknad och sorg...  stanna kvar i dessa känslor och acceptera dem... de är ju faktiskt en del av mig... på riktigt.

.

... är underbart.

.

Så satt jag där igår framför TV:n...  och såg Sverige ta sig fram till en final i U-21 EM genom att slå Danmark... spänningen var olidlig när Danskarna pressade på för att få till en kvittering och glädjen obeskrivlig när våra svenska grabbar istället ökade på sin ledning och kunde vinna till slut... jag skrek högt här hemma i Brännebassalt när vi gjorde mål... så himla skönt att få känna hur dessa känslor fullständigt tog över mitt liv för en stund... lite paus från mig själv och mina egna känslomässiga problem... precis som tidigare under dagen då jag var på svensexa... och fick lära mig att det fan gör riktigt ont att bli träffad av en paintballkula... skönt häng med trevliga polare är också manna för själen... och jag kan inte låta bli att förundras över livets skiftningar... gemensamhet, ensamhet, glädje och sorg... livet på livets villkor är verkligen fyllt av ytterligheter.

.

... som fan.

.

Ursäkta svordomen men den känns faktiskt en smula berättigad... nu har jag lyckats hålla mig rökfri i ett par dagar och jag skulle ljuga omm jag inte erkände att det känns... för jävligt... belöningen jag kunde känna första gången jag var rökfri finns inte längre... känslan av att prestera någonting speciellt är borta... min motivation sviktar och jag är för det mesta bara röksugen hela tiden... kanske känner jag mig en liten smula misslyckad efter att ha fuskat lite då och då genom att låna en snus av min omgivning... köpte t.o.m. en nikotinfri snus igår... och ta bara det här med mina förbannade läkerol... fortsätter jag att tugga i mig dem i den takten jag håller så är det nog billigare att börja röka igen.

.

Som ni hör så är jag rätt negativ inställd till min rökfrihet för tillfället... och det kan jag väl tillåta mig att vara ett litet tag... men jag får nog akta mig för att fastna i dessa tankar för då tror jag nog att det bara är en tidsfråga innan jag tänder en cigg igen... och det vill jag inte... så jag får väl fokusera på belöningen min rökfrihet ger mig... för de pengar jag sparar på att inte röka har jag ju köpt en bil... en bil som är betydligt billigare än min förra att köra och som har rätt fräcka pedaler... en väldigt viktig detalj för mig.

.

... trots allt.

.

Eller om jag ska vara helt ärlig... jag känner mig som ett litet barn på julaftons morgon just nu... för om några timmar så är det tänkt att jag ska ha köpt en ny bil... en bil som jag själv valt för första gången i mitt liv... tidigare så är det mest bilarna som valt mig... jag har fått ta det som trillat på mig helt enkelt... så det är kanske inte så konstigt att det pirrar lite i magen nu... jag tyckte om att leka med bilar när jag var liten och kunde lätt offra hela min veckopeng (som inte var alltför stor) på att köpa mig en ny bil... idag är jag vuxen och priset betydligt högre men känslan är densamma... tjoho.

.

... skitdag.

.

Igår var ingen bra dag för mig... eller så var det kanske det ändå eftersom jag mirakulöst nog fortfarande är rökfri trots gårdagens prövningar... först så pajade vår VågaVa-bil och läckte ut olja runt hela vår parkeringsplats... det kändes inte så bra allra helst inte eftersom hyresvärlden jobbat järnet på att få bort oljefläckarna från asfalten runt huset i flera veckor redan... i vilket fall som helst så lyckades jag få bort bilen till en bildoktor som lovade laga bilen... men jag hann inte komma tillbaka från verkstaden innan jag upptäckte att jag hade punktering på min egen bil... tillbaka till verkstaden... fixa, fixa... lite stressig start på dagen för en nyrökfri kille kunde jag känna... dagen hackar sig fram och jag är mest hysteriskt röksugen hela tiden... tredje dagen som rökfri är inte skoj... och inte blev det väl bättre när jag var tvungen att rycka in och lämna tillbaka en båtmotor i Varberg... VågaVa-bilen var ju på verkstad så vi fick ta min egen bil... okej... på hemvägen åker vi inom Falkenberg och köper en ny båtmotor... lastar in den i bilen och kör den bensinläckande tingesten till stan... resultatet av denna färd är att hela bilen fullkommligt stinker bensin och det kan stressa mig en liten smula eftersom jag ju ska sälja den imorgon.

.

När jag till slut kommer hem och ska koppla in gasoltuben som jag köpt till myggfångaren så märker jag att det fattas en viktig del på kopplingsskruven... så jag kan inte få igång myggfångaren... svärande och arg som ett bi samtidigt som knotten attakerar mig ger jag upp det projektet... går in i mitt hus... kokande av ilska, abstinent och hysteriskt röksugen... men jag går och lägger mig rökfri... och idag är en helt annan dag... bägge bilarna är lagade... myggfångaren går säkert att laga... bensinstanken är förhoppniingsvis övergående... och jag har ett hopp om att fixa att leva rökfri en dag till.

... igen.

.
Min erfarenhet säger mig att vara lite på min vakt idag... fast vid närmare eftertanke så undrar jag om inte morgondagen var den värsta dagen senast då det begav sig... kanske är det t.o.m. på det sättet att jag inte har en enda aning om hur, var och när den "värsta" perioden i ett nytt rökfritt liv infinner sig... röksugen kommer och går oavsett... och bara för att jag fått för mig att den tredje dagen skulle vara lite värre än alla andra dagar så behöver det ju inte ens vara sant... tänk om denna dagen är helt annorlunda... tänk om denna dagen är dagen då... ja, vad vet jag... mer än att jag börjar bli en smula nyfiken på vad denna dagen har att bjuda på... tror minsann att jag ska ta reda på det nu... spännande.

.

... från nikotinet.

.

Trodde väl inte att det skulle vara någon avtändning på nikotin... men inatt så blev jag påmind om att jag precis som förra gången jag slutade med nikotinet vaknade mitt i natten och trodde att jag kommit i klimateriet eller nåt... lakanen var genomfuktigta... och jag helt plaskvåt... rackarns vad min kropp protesterar när den inte får sin dagliga dos av nikotin eller vad det nu kan vara för någonting i ciggen som skapar denna reaktion... och jag vill minnas att det kommer att vara så här i några nätter nu... svettningarna och oron som jag trodde berodde på något helt annat senaste gången jag provade att leva rökfritt var nog fan bara en rktigt fet nikotinavtändning... hehe... trodde inte ens att något sådant existerade. 

.

... att det är enkelt att sluta röka?

.

Efter lite drygt en halv dags rökfrihet så har då nikotinet lämnat min kropp... och i stort sett all kolmonoxid också för den delen... och jag blir abstinent som fan... det känns så himla obehagligt att inte ge kroppen mer nikotin... och jag kan verkligen på riktigt känna att nikotinet aldrig gett mig njutning utan enbart varit ett sätt för mig att slippa känna obehaget som... hör och häpna... nikotinet skapat.

.

Damp är bara förnamnet just nu... och så får det vara... rätt förbannad och arg också om jag ska vara ärlig... jaja... det är som det är med allting... och va fan... det är väl lika bra att ta alltihop på en gång... så kanske mina röksug försvinner ner lite i all annan skit jag känner i vilket fall... även om jag för tillfället har ett helt sinnessjukt röksug som tar över ALLT annat.

.

... inte.

.

Eller nja, det är väl en sanning med lite dubbla bottnar... hela mitt väsen sitter just nu och skriker åt mig att börja röka igen... det är en rent fysisk känsla och jag kan riktigt känna hur den på något underligt sätt övergår i någon slags mental besatthet... mitt förstånd befinner sig utan tvekan utanför mig själv för tillfället... så jag är både glad och JÄVLIGT FÖRBANNAD på att jag berättat för någon annan än mig själv om mitt rökstopp... förbannad för att stängt dörren så att jag inte kan använda mig av det som funkat bra i några veckor... imorgon... sen... ska bara... glad över att det finns fler än jag själv som hakat på själva tävlingsgrejen... för tävling gillar jag... och så är jag givetvis både glad och stolt över att jag än så länge trots allt inte rökt idag... för helt ärligt... jag vill verkligen inte röka längre... även om det inte känns så just nu.

.

... oroväckande snabbt.

.

Hela min beroendepersonlighet protesterar bara av tanken att återigen kliva in i den rökfria världen... och jag känner mig tvingad att skriva om det här... enbart för att sätta lite press på mig själv och mina beslut... skulle jag hålla detta inom mig så hade jag snabbt förhandlat bort hela min idè om att bli rökfri igen... lekte lite med tanken om att strunta i den där första ciggen redan idag och känslan som det gav mig var jag inte bekväm med... snudd på panik och två sekunder senare så att den i min mun... ciggen som smakade... typ urk... för säkerhets skull så rökte jag två på raken... det är helt sinnessjukt... och en liten smula intressant.

.

Helt klart är jag inte kan stå emot om jag inte gör om hela spektaktet till någon form av tävling... jag har gjort detta förut och VET någonstans att jag kan klara av det... egentligen så är det ju förbluffande enkelt... röker jag inga cigg så är jag ju rökfri... allt krångel jag skapar finns mellan mina öron... när jag låter mina egna tankar och känslor de föder ta över... det är därför skriver jag om det här... för att bevisa för mig själv att jag är en kille som kan stå upp för mina egna beslut... två dagar till som rökare... sen jävlar får det vara nog.

.

 

... det här med rökningen.

.

Jag föll ju TUNGT efter mitt senaste försök att bli rökfri... och tro det eller ej nu röker jag mer än jag någonsin gjort... snacka om att vara en beroende ända ut i fingerspetsarna... allt eller inget är bara förnamnet... och jag fasar över tanken på att jag ännu en gång bestämt mig för att göra ett nytt försök att bli rökfri på måndag... min tanke denna gång är... öhh... att göra någon form av tävling av hela spektaklet... och att belöna mig kraftigt genom att köpa mig en ny bil på avbetalning... bara det faktum att jag kunde sätta mig hos bilhandlaren och konstatera att jag var kreditvärdig är ett mirakel för mig... det har inte hänt sedan jag var i 18-år åldern... och sedan gå ut i bilhallen och välja och vraka... naturligtvis så hittade jag den jag ville ha direkt... och ska hämta ut den på torsdag... kändes himla bra att för första gången i mitt liv kunna köpa den bilen jag ville ha istället för att ta den jag fick.

.

Listig som jag kan vara så har jag räknat ut att den kommer att kosta mig mindre i månaden än min rökning gör för tillfället... vilket gav mig ett spelrum av gigantiska mått när det gällde val av bil... så någonstans har jag nålat in mig i ett hörn nu... jag får helt enkelt välja... röka vidare eller köra en bil värd namnet.

.

... ska jag vara drogfri.

.

En dag i taget blir till slut många dagar... idag så ska jag tänka lite extra på att jag fortfarande har ett beslut att fatta... och det är att jag ska förbli drogfri idag vad som än händer... lägger jag mig drogfri så vaknar jag drogfri... och det är en himla bra start på en midsommarafton tycker jag.

.

... vidare.

.

Det finns inga "hopplösa fall"... det är jag helt övertygad om... ALLA som har en önskan om att leva ett drogfritt liv kan förverkliga den drömmen... däremot så finns det ett antal hinder på vägen som man kan behöva vara beredd på... det är i alla fall min egen erfarenhet... först och främst så bör man nog kapitulera inför sitt eget beroende... om inte jag hade insett vidden av mitt problem med droger så är det troligaste att mitt beroende hade kunnat få för sig att jag efter ett litet uppehåll kunnat kontrollera mitt drogande... naturligtvis har jag provat den varianten... och det gick så klart åt helvete... total avhållsamhet är den enda vägen för mig... jag kan inte dricka socialt eller peta i mig en drog till helgen.

.

Det andra hindret som jag ser det är "jag kan fixa detta själv"... snacket om att ensam är stark är en myt... måste varit en alkolist som hittat på det... min egen erfarenhet berättar med all önskvärd tydlighet att jag behöver hjälp i de flesta av mina angelägenheter... i synnerhet när det gäller mitt drogande... ensam var jag chanslös... jag är oehört tacksam för att det finns en gemenskap av drogfria beroende som jag kan ta hjälp av... jag gjorde det enkelt... jag tog helt enkelt rygg på mina vänner och gjorde som de sa åt mig att göra och lät dem visa mig ett helt nytt sätt att leva på.

.

Det tredje hindret som jag ser det är om jag behåller denna kunskap för mig själv... "vi kan bara behålla det vi fått genom att ge bort det"... att föra budskapet vidare till en beroende som fortfarande lider påminner mig själv om var jag själv har varit och får mig att inse vikten av min egen förändring... att jag är ett mirakel... en beroende som blivit av med min besatta önskan om att peta i mig droger.

.

... är bra.

.

Att jag behöver hjälp på min resa genom livet är självklart... i teorin... i praktiken så är det inte riktigt lika enkelt... min egenvilja kan verkligen ställa till det för mig... "kan själv" sitter på något underligt och väldigt knasigt sätt fast i ryggmärgen på mig... och det gäller både i stort som smått... ofta bara för att jag redan har sett det färdiga resultatet framför mig och helt och hållet lyckas glömma bort att det är resan som är målet... och inte nog med det... jag blir så fokuserad på att uppnå det färdiga resultatet att jag kör över min omgivning och känner mig till slut väldigt ensam också... vilket naturligtvis är sant... jag släpper ju inte in någon annan.

.

Om jag däremot gör precis tvärtom så öppnar sig en helt ny värld för mig... det kanske inte blir precis som jag själv vill... nä... det blir faktiskt ofta bättre... för om jag stannar upp och släpper in min omgivning får jag en bredare syn på hur saker och ting ligger till och hur man kan gå till väga... ja, jag kan t.o.m. lära mig något nytt och utvecklas som person om jag tillämpar tillitens princip... jag inte behöver kunna allt själv och att det är helt okej att be om hjälp... och att känna tillhörighet med en gemenskap där mångfalden är en tillgång är ingenting annat än en gåva... jag skulle nästan kunna säga att det är en andlig upplevelse eftersom jag får en möjlighet att flytta ut ur mitt eget huvud och känna tillhörighet med det STORA som finns utanför mina egna öron... nästan som att få kontakt med GUD om ni frågar mig.

.

... växer.

.

Jag har problem med min självkänsla... det är jag den första att erkänna... och det har sina förklaringar och är inte så konstigt egentligen... börjar förstå att den låga självkänslan präglat stora delar delar av mitt liv... gjort mig handlingsförlamad och ställt mig utanför en verklighet som inte har så mycket med sanningen att göra... jag är långt ifrån så värdelös som jag känner mig ibland... tvärtom så börjar jag förstå att jag är värd all den kärlek och uppskattning jag får av min omgivning... och det är stort för mig... att på riktigt få känna känna mig så vacker och värdefull som jag faktiskt är... visst finns det fortfarande en röst inom mig som vill trycka ner mig... som vill få mig att känna mig dum och värdelös... tur att jag vågar lyssna på varför det är på det sättet... och ännu viktigare... göra någonting åt det genom att acceptera att det är som de är... och sist men inte minst... känna hur den låga självkänslan börjar växa... lite i taget inser jag idag att jag inte behöver prestera för att duga utan duger precis som den jag är... även om det inte alltid känns så.

.

... is the shit.

.

Jag är så oerhört tacksam över att jag efter alla mina drogfria år äntligen har börjat förstå vikten av att våga visa någon utanför mig själv hur det ser ut inuti mig... jag har några få människor som jag vågar öppna upp inför... vissa lite mer och några lite mindre... min sponsor är väl den jag har övat längst med... han vet nog det mesta om mig... men jag har också vågat öppna upp inför en proffisionell terapeut... och ibland så måste jag erkänna att dessa två personer nog vet mer om mig än jag själv vet... eller rättare sagt förmår att ta in... och det är guld värt för mig att få förklaringar till mitt eget beteende... att jag inte är ett UFO från en helt annan planet... för att jag beter mig väldigt konstigt i vissa situationer förstår jag... och idag så har jag betydligt fler förklaringar varför det är på det viset... att jag inte är så himla annorlunda som jag själv har trott... och sist men inte minst... hoppet... hoppet jag kan känna inför att det finns en möjlighet att förändras... att sanningen om mig själv kommer att göra mig fri att vara den jag alltid varit... och att jag är helt okej precis som den jag är.

.

... och sol.

.

Så kom den då till slut på besök... sommaren... och nu på morgonen så kunde jag sätta mig på min trappa och njuta av solens strålar... men... förkylningen från helvetet gör min kropp matt... och mina känslor är ju inte riktigt heller med på tåget... eller nja... de känns inte så himla sommriga... det är mest bara tomhet i mitt inre och jag har väl inte så stor lust att vara här hemma om jag ska vara ärlig... men visst... sommaren är vacker och helt underbar... tror jag gör ett nytt försök... kaffe och cigg på trappan... och startar om denna dagen.

.

... och kärlek.

.

Det har gått ett litet tag nu... och när jag tillåter mig att stanna upp en liten stund och reflektera lite över mitt liv för tillfället så är jag lite förvånad över vilka kontraster jag kan känna... jag har tillåtit mig att vara riktigt, riktigt ledsen och verkligen känna på mina känslor vilket inte är så himla bekvämt... paradoxalt nog så har jag under samma tid som jag känt mig ensamare än någonsin aldrig någonsin känt mig så älskad av så många... i sorgen har jag även hittat kärleken... olidligt smärtsamt och vackert... samtidigt.

.

... är inte lätt.

.

Jag vill inte att verkligheten ska se ut som den gör just nu... men det kan jag inte göra så mycket åt... det är som det är och det måste jag acceptera vare sig jag vill eller inte... och det är minsann inte så himla enkelt att släppa taget och gilla läget när det känns som det gör... och så får det vara... det viktigaste för mig är att jag inte styrs helt och hållet av mina känslor och går till handling på dem omedelbart för då kan det bli så himla fel... känslorna är helt okej oavsett... de varken kan eller vill jag förneka... tankarna som dyker upp som ett resultat av dessa känslor är väl inte någonting som jag kan göra så mycket åt heller... men mina handlingar har jag ett ansvar för... och det är mina handlingar som till slut föder nya känslor och tankar... så jag om jag fortsätter att göra bra grejer efter bästa förmåga trots att jag mår skit och tänker dåliga tankar om mig själv så har jag ett hopp om att dessa handlingar kommer att skapa nya tankar och känslor.

.

... vad som än händer.

.

Det slår mig helt plötsligt att jag faktiskt fortfarande är drogfri... och att jag inte har tänkt på droger som en lösning på min situation en enda sekund... och då ska ni ändå veta att jag verkligen inte är bekväm med hur mitt liv ser ut just nu... känslomässigt kaos och inga drogsug... hur kan det vara möjligt?

.

Kan det vara så enkelt att jag istället för att bo i min offerkofta och isolera mig utökat mitt mötesgående, ringt min sponsor varje dag och gjort saker som jag inte riktigt haft lust med... som att åka till jobbet varje dag... städa... klippa gräs och en massa andra rent praktiska grejer... helt enkelt tagit del av livet som konstigt nog fortsatt precis som vanligt utanför mig själv trots att jag mår som jag gör... och att dessa enkla handlingar i sin tur resulterat i att jag laddat kraft till att stanna upp och vara ledsen och må som jag gör... för hur jag än vänder mig så måste jag ju acceptera att allt är som det är vare sig jag vill eller ej... jag kan inte fly ifrån verkligheten... och även om jag kunnat stänga av känslorna genom att peta i mig en massa droger så hade det ju inte löst någonting... tvärtom det hade bara gjort allting värre... och det förståndet hittar jag utanför mig själv... på mötena och genom mina drogfria vänner som har gått igenom samma saker som jag gör nu... genom att ringa min sponsor och inte minst... ta del av den verklighet som jag helst vill slippa se och känna på.

.

... och sitt på händerna.

.

Jag går igång... på allt och ingenting... överallt och ingenstans... och jag vet inte riktigt om jag gillar det... visst är det väl bra med engagemang men jag lägger också märke till att jag använder mig av detta beteende för att slippa känna på mina känslor... och då är det en helt annan sak... då är det ett flyktbeteende eftersom jag aggerar direkt på mina känslor istället för mitt förstånd.

.

Jag tycker inte om att komma hem för tillfället... det blir för tyst och mina känslor hinner ikapp mig... då känner jag hur mycket jag saknar och hur ledsen jag är... vilket naturligtvis är jättebra... för det är ju sanningen... och istället för att flytta upp dessa känslor i huvudet förstår jag att jag borde göra tvärtom... välkommna sorgen... sätta mig på mina händer och andas... låta det vara som det är... det är ju "bara" känslor och ingenting som jag är tvungen att aggera på för att slippa känna utan istället acceptera och släppa fram... känslorna är det ju inget fel på... men om mitt beteende helt och hållet styrs av dem så skapar jag bara nya problem... nya obekväma känslor... och ja...  kommer förr eller senare mitt liv att bli helt ohanterligt.

.

... mot konventet.

.

När jag landade här hemma i skogen så fick jag höra att det höjdes kritiska röster mot valen av talare på konventet ... eftersom jag har en stor del i dessa val så var det väl inte utan att jag reagerade en liten smula... allra helst eftersom jag även lagt märke till att jag har en liten tendens att fly ifrån mina obekväma känslor genom att bli engagerad i saker utanför mig själv... helt plötsligt så har jag en massa åsikter om ditten och datten... och jag förstår att det beror på att jag inte mår riktigt som jag vill... jag tycker inte om att känna på min sorg även om jag förstår att det är precis de känslor jag känner som jag behöver känna på just nu... jag är både ledsen och besviken över min livssituation... och det är inget konstigt i det.

.

Sett ur detta perspektiv så kan jag inte låta bli att undra om andra människor kanske fungerar precis likadant... naturligtvis så är det helt okej att ha åsikter om valen av talare... men jag kan bara inte låta bli att höja lite på ögonbrynen när jag förstår att viss del av denna kritik kommer från människor som inte ens var där... eller som gått ifrån ett möte innan det var slut... kollar jag på fotboll så måste jag ju se hela matchen (även förlängningen) för att jag ska få reda på resultatet... eller?

.

... över att jag får vara... jag.

.

Så var helgen på Gullbranna då över och jag sitter här hemma i mitt hus och reflekterar lite över hur den varit... och kort sagt... jag är oerhört tacksam över att bara kunna vara jag och verkligen kunna känna att jag duger precis som den jag är... ja, inom vissa områden kan jag t.o.m. våga påstå att jag är riktigt bra... och det beror inte bara på mig... ta det här med att jag gjort service genom att ta ansvar för programmet på Gullbranna... en mycket stor del av förarbetet och upplägget vill jag tacka Lotta för... hon tog dit fantastiska kvinnor som talare och hade en mycket stor del i själva upplägget med lite färre möten än tidigare... vilket enligt mig och många andra var ett riktigt genidrag... hela konventet blev mycket lugnare... mer tid för att umgås helt enkelt... sen vill jag tacka ALLA fina människor som hjälpte mig på själva konventet... utan er hjälp så hade det inte funkat... själv gick jag mest omkring och kände stor tacksamhet över hur enkelt det var att be om hjälp... och gjorde väl inte ett endaste dugg mer än det jag behövde eftersom jag kunde praktisera tillit fullt ut... allt blir ju så mycket enklare då... jag behövde faktiskt inte ha koll på så himla mycket... VI gjorde det tillsammans... igen.

.

.

Det är fantastiskt med alla fiNA vänner som älskar mig när jag inte riktigt klarar av att älska mig själv... Tack för att ni finns i mitt liv och låter mig må precis som jag mår... Jag känner sorg och det är lite skönt att få vara ledsen och liten tillsamnans med er.

.

... och service.

.

Jag måste lite motvilligt erkänna att jag kanske inte har så himla stor lust att åka på konvent i Gullbranna i helgen... och det är någonting helt nytt för mig... jag brukar längta dit... men eftersom det ser ut som det gör i mitt liv just nu så är jag rädd för alla frågor jag kan få om vad det är som hänt... det är ju ingen hemlighet att jag inte mår så bra för tillfället... och jag har ingen lust att prata om det... mitt privatliv är trots allt mitt privatliv och jag har några få utvalda som jag själv väljer att prata om min livsituation... men det finns en uppenbar fråga som jag kommer att få oavsett eftersom den är så... uppenbar... och även om jag har ett svar klart redan så tycker jag att själva frågan är jobbig då den hela tiden kommer att påminna mig om verkligheten... och för att palla med konventet så har jag tagit ett beslut om hur jag ska handskas med den... verkligheten alltså... jag tänker kasta mig in i service med hela huvudet... vilket jag skulle gjort i vilket fall då jag har hand om programet och alla talarna på detta konvent... hade jag inte gjort service så hade jag kanske t.o.m. struntat i att åka dit... bara för att förändringarna i mitt liv gör ont och jag känner mig misslyckad... ingen bekväm känsla alls... och just därför så oroar jag mig för att många av mina vänner som bryr sig om mig kan få svårt att acceptera mitt färdiga svar på den uppenbara frågan... att jag inte vill prata om det.

.

 

... så himla trött.

.

Det var inte lätt att gå upp i morse... och jag känner i hela kroppen hur den senaste tidens turbulens i mitt känsloliv har sugit musten ur mig... jag tror att det är min kropps sätt att tala om för mig att nu är det hög tid att plocka av mig offerkoftan och göra någonting åt min situation... tack och lov så är det ett konvent i helgen där jag kan fokusera på att göra service och ta mig ur min bubbla av självömkan och destruktiva tankar... jag behöver lite semester från mig själv... och vad kan då vara bättre än att göra positiva saker för min omgivning... som att ta ett kliv in i gemenskapen och sprida budskapet om att det finns ett liv utan droger för den som så önskar... lägger jag min energi på det så är jag helt övertygad om att mina batterier laddas och ger mig de förutsättningar som jag behöver för att kunna acceptera livet på livets villkor... ett liv fyllt av både glädje och sorg.

.

... ledsen och besviken.

.

Eftersom mitt liv har tagit en helt ny vändning är det läge för att stanna upp och... ja, stanna upp... hur mår jag egentligen... vad är det för känslor som jag känner... hur handskas jag med dem... och det låter väl enkelt men så himla lätt är det verkligen inte... det finns någonting i mig som mycket hellre fokuserar på på saker och ting utanför mig själv... som säger åt mig att strunta i att ta hand om mig själv, lägga locket på och skita i att känna på de obehagliga känslorna... och det kanske inte är så konstigt... vem vill vara arg, ledsen och besviken.

.

... fel, fel.

.

Känner mig bara helt fel... fel, fel, fel... som om jag inte någonsin har fattat någonting... mina tankar och känslor må vara hur fina och bra som helst men till slut så blir det likförbannat bara fel... kommunikation är med all önskvärd tydlighet inte min starka sida... det känns som om jag kommer från en annan planet... skit också.

.

... är bajs.

.

Jo tack, det vet jag... och om det är någonting jag är tacksam för just nu så är det att jag trots mitt ganska sunkiga mående inte känner något drogsug... skulle kunnat stoppa i mig både det ena och andra och slippa må så här... för även om droger alltid gör ALLTING så himla mycket sämre så funkar de ju till en början... den omedelbara belöningen som gör att jag kan stänga av och laborera med mina känslor är kortvarig... känslorna försvinner ju inte bara för att jag flyr från dem... och visserligen så kan jag fortfarande försvinna in i mitt flyktbeteende... som nu när jag mår skit... jag kastar mig in i jobbet... har mängder av åsikter och engagemang... slutar lyssna och kör över min omgivning... allt för att slippa stanna upp och känna efter hur jag egentligen mår... jag vill inte åka hem till tystnaden i mitt hus... jag vill inte träffa mig själv... fan vad tacksam jag är för att jag fortfarande förstår att knark är bajs... annars så hade jag varit påtänd nu.

.