PETERS BLOGG

... ska jag lägga mig tidigt.

.

Efter en dag i morgonrock hemma i Brännebassalt så tänker jag lägga mig i hyfsad tid för i morgon är det dax för skolan igen... och den vill jag minsann inte missa för allt smör i småland... jag tyckte väldigt mycket om min senaste utbildning på FUN (Fria Univeritetet Norden) men jag måste få lov att erkänna att den här kursen på Lunds Universitet också är en väldigt positiv överraskning... minst sagt... och även om det blir väldigt långa dagar så ser jag fram emot varje dag... och redan nu så lider jag lite de dagar då jag inte kan medverka... jag har några föreläsningar inbokade som jag måste göra... och en narkotikamässa att medverka på... det är inte förhandlingsbart... jag måste bara vara där... så jag kommer tyvärr att missa några dagar på utbildningen.

.

... och främlingshat.

.

Jag fattar mig inte riktigt på det här med rasism och främlingshat... nog för att jag kan förstå att det för det mesta handlar om rädsla och okunskap... men ändå... det verkar som att det finns starka kraftare som gärna vill att vi människor ska fortsätta att hata varandra... möjligtvis kan en av anledningarna vara att stärka den egna gruppen genom att hitta på en fiende som hotar vår gruppering... ett gammalt klassiskt trix som när en tysk diktator hittade en fiende i judarna för att ena "sitt" folk... och som nu Israelerna ser ett hot i Patestinierna... eller som när AIK åker på turné någonstans i vårt avlånga land... det handlar ju väldigt mycket om att skapa ett hat som håller ihop gruppen.

.

... är också en konst.

.

Så var det då söndag igen... och jag har väl inga planer alls för denna dagen mer än att jag ju måste få i mig lite mat... en uppgift som innebär att jag är tvungen att förflytta mig från mitt hus ute i skogen till en affär... ett hyfsat äventyr när man bor som jag gör... det innfinner sig omedelbart vissa funderingar när jag ska åka hemifrån... räcker det med att ta bilen och köra en mil in till Lidhult... eller handlar det om att åka fyra mil in till stan... ska jag kombinera det med ett annat ärende... och i så fall med vad då... åker jag in för att vara med på yoga klockan 16.00 så passar det ju även med ett NA-möte klockan 18.00... och då blir ju frågan om när jag ska äta... precis före yogan är ju inte bra... ska jag vänta tills efter mötet så blir det ju himla sent... och jag vill ju inte åka in och tillbringa alltför många timmar i stan bara för att jag behöver käka lite tidigare... suck... det blev helt plötsligt himla jobbigt mellan mina öron.

.

... var inte så bra idag.

.

Det är tungt för en sann Zlatanist att erkänna detta faktum... men det är sant... Zlatan var fan inte bra idag... nu spelade det väl inte så stor roll eftersom PSG ju ändå vann med 2-0... och kanske är det bättre om han funkar bättre på onsdag... mot Porto... i en betydligt viktigare match... men visst... jag vill ju att han ska vara på topp i varje match... och ösa in mål.

.

... är ett passande uttryck.

.

Idag så slog vi upp portarna till vår VågaVa-butik och café... och det var himla skoj att se hur många människor som valde att komma och hälsa på... handla lite och ta en fika... vi kan lugnt konstatera att det blev en hejdundrande succé... och det är ju alltid skoj... succéer kan man ju leva med... eller hur?

.

... har jag fortfarande problem.

.

Inte med att trivas på skolan... för det gör jag... att ha fått förmånen att på "gamla" dar kunna studera på Lunds universitet är ju bara hur underbart som helst... kursen vi går på är helt fantastisk... och klasskompisarna ljuvliga... nej problemen jag har är av teknisk natur... jag har fortfarande ett litet helvete varje gång jag vill koppla in mig på skolans nätverk... och tålamodsprövningen är fullständig... suck... denna gången kapitulerade jag och kopplade upp mig via min egen mobil istället.

.

... har vi det bra.

.

Snackade lite med mina fyrbenta grannar när jag kom hem från skolan idag... för en gång skull så var det ju faktiskt fortfarande ljust när jag parkerade min bil på gårdsplanen... och eftersom min kära kollega och klasskompis älskar kor så tyckte jag väl att det var på sin plats med lite närkontakt... och jag måste få lov att säga att mina grannar korna är väldigt trevliga att ha att göra med... det är en ganska stor familj i alla möjliga åldrar och storlekar... och de verkar trivas alldeles förträffligt här ute i Brännebassalt.

.

... är inte så manligt.

.

Jag tillhör nu en ganska ovanlig grupp av människor... nämligen en kille med urinvägsinfektion... om jag ska vara riktigt ärlig så blev jag rätt glad över den diagnosen eftersom jag var orolig över att ha fått en könssjukdom... och det hade ju inte varit något jag skrivit om här... det kan jag nog lova er... men eftersom det nu visade sig att det var en urinvägsinfektion så kan jag berätta för er om hur det känns att söka hjälp på en STD-avdelning sent på kvällen (eller nja... klockan 18.30)... vi satt tre killar i ett väntrum... tystnaden var öronbedövande... och jag kan lova er att vi tittade inte varandra i ögonen... skammen låg som en tät dimma i väntrummet.

.

... jag är uppkopplad på tåget.

.

Visserligen så står vi fortfarande still på Halmstads centralstation men ändå... för första gången denna vecka så funkar det att koppla upp mig via min mobil på tåget... kanske kan jag ha en sådan tur att det funkar att blogga på min resa ner till Helsingborg... en tvättäkta tågblogg... just att åka tåg betyder ju lite extra för mig.

.

När jag var väldigt liten så brukade min mamma sätta mig på tåget i Helsingborg (eller Hälsingborg som det hette på den tiden) när jag skulle åka till min pappa i Falkenberg... och som en liten pojke var det ett äventyr ska ni veta... dels att hälsa på hos pappa... men också själva tågresan... här var jag trygg... för en liten pojke blev väldigt väl omhändertagen av de vuxna människorna på ett tåg... vuxna människor som hade all tid i världen att ge en lten pojke uppmärksamhet... och trygghet... kanske berodde det på att människor på ett tåg är ganska trygga... jag tror att det kan bero på att de flesta av mina medresenärer för en gång skull verkligen vet vart de är på väg... det ligger ju lite i själva resandets natur så att säga... och då är det ju ganska enkelt att vara närvarande här och nu... och således kunna ge en liten pojke som mig massor av bekräftelse.

.

... kan man vara det?

.

Jag får ibland kritik för att jag är positiv... eller som någon sa någom gång... "äcklikt positiv" ... och jag kan inte låta bli att fundera över allternativen... om jag nu inte skulle vara positiv vad skulle jag då välja... negativ... nä, det låter ju så himla tråkigt... cool blasé... nja, inte riktigt min grej... förståndigt intellektuell... uhh, jag ryser... nä det får nog vara som det är... jag trivs rätt bra med min positiva livsyn... åtminstone tills någon kommer och erbjuder mig något mer lockande allternativ... för att vara positiv innebär ju att jag kan le trots att det regnar... att jag utvecklar en förmåga att leva i lösningen istället för problemet... men mest av allt så innebär det faktiskt att det är en liten smula roligare att leva.

.

... är jag allt.

.

Om en halvtimme så ska jag presentera mig framför klassen... och jag skulle verkligen ljuga om jag sa att jag inte var nervös... för det är jag... kanske för att jag ställer för stora krav på mig själv... inte så konstigt kanske när man tänker efter på vad jag brukar syssla med... och då tänker jag på hur ofta jag står framför människor och föreläser... men detta är liksom en helt annan grej... tror jag... jag har inget manus och tänker bara ställa mig framför klassen och se vad som händer... och då kan det ju gå lite hur som helst.

.

... på kvällarna ju.

.

Det tar på krafterna att gå upp tidigare än tidigt... och att komma hem sent på kvällarna... nyss var det sommar och nu är det mörkt när jag lämnar mitt hus på morgonen och lika mörkt när jag kommer hem på kvällen... hupp... vad snabbt det gick... snart vinter igen... men det gör inte så mycket för jag räknar kallt med att komma iväg till Indien och värmen en månad även denna vintern... men just nu så är det skolan som gäller... och jag stormtrivs redan... denna kursen är en kanonutbildning och jag är grymt tacksam över att fått denna chansen... trots att det tydligen innebär att det är mörkt både när jag åker och kommer hem om dagarna.

.

... kan vara riktigt intressanta.

.

Woow... vad skoj det är att lyssna på andra människor... just nu så håller vi på med en uppgift som går ut på att vi ska presentera oss själva inför klassen... och det är bara så himla häftigt att ta del av dessa presentationer... mina klasskompisar förvandlas till väldigt intressanta människor framför ögonen på mig... ALLA har en historia... och ALLA kan berätta den... och JAG blir berörd... och tacksam över att få vara en del av denna klassen.

.

på universitetet.

.

Vi kommer till skolan i god tid... och jag har inga problem med att hinna käka lite frukost, dricka kaffe och skriva en liten blogg... tyvärr så funker det ju inte för mig att blobba på tåget... synd för jag tycker ju att tåg är någonting speciellt och skulle mer än gärna vilja sitta där och skriva lite... idag så ska vi presentera oss... vi har en kvart på oss och jag har fortfarande inte en aning om hur jag vill presentera mig själv.

.

 

... blir det.

.

Fan jag gick upp 05.45 i morse... och är hemma 18.45... det är långa dagar för mig och jag måste medge att jag känner mig rätt trött nu... och så här ska jag hålla på i sex veckor... intressant... lärorikt... och lite av en utmaning för mig... och jag är helt övertygad om att det är värt varenda sekund... redan första dagen så fattade jag att det är en riktig gåva att ha fått denna möjligheten... även om det ju blir väldigt långa dagar.

.

... är igång.

.

Så har vi då äntligen kommit igång med vårt pluggande... delat upp oss i grupper och tittat lite på våra schema... och det är lite flippat att vara student... igen... denna gången så är det lite skillnad sedan sist... nu är det varje dag som gäller... på förra skolan träffades vi ju bara två gånger per termin och fick plugga ganska mycket ensamma även om en stor del av utbildningen på FUN bestod av en process... hur det kommer att bli med den saken här har jag ingen aning om... men att jag redan nu märker att jag har nytta av min förra utbildning är uppenbart eftersom vi även denna gång kommer att arbeta i grupp.

.

... nu kom jag in på nätet.

.

Så har vi då landat på Universitet i Lund... eller rättare sagt deras campus i Helsingborg... och nu ska vi börja plugga här i några veckor... det känns väldigt spännande... jag har blivit student... vem kunde tro det för några år sedan... att jag skulle vara en student på ett universitet... oj, nu är det bråttom... nu börjar ävertyret... jag får be att återkomma med en rapport lite senare.

.

... vill jag tipsa er om.

.

Jag blir mörkrädd när jag ser denna franska dokumentär... som bl.a. handlar om hur läkemedelsindustrin istället för att hitta på mediciner till sjukdomar hittar på nya sjukdomar till gamla mediciner... det är ju knappt man vill tro att det är sant... fast jag måste ju erkänna att denna filmen bara bekräftar det som jag redan sett... vi lever i en tid då läkemedelsindustrin vill göra friska människor sjuka för att få sälja mer medicin... och detta är inget som jag hittar på utan dagens sanning.

.

... försvinner spårlöst.

.

En sak som jag lagt märke till på min blogg är att flera av mina bilder försvinner... inte hela bilden utan delar av den... och det är väl inte hela världen men ändå en liten smula irriterande... och jag kan inte låta bli att fundera lite över var dessa bitar av mina bilder tar vägen.

.

... är ju olagligt.

.

Jag kom ihåg för en massa år sedan när jag lärde mig att ladda ner musik från nätet... herregud vad jag gick loss på det... jag laddade ner... och laddade ner... fyllde hårddiskar med massor av musik... köpte drivor av tomma CD-skivor som jag brände in ny musik på... lärde mig att göra omslag... fyllde min bil med musik... det var CD-skivor precis överallt... så är det inte längre... alla CD-skivorna är för länge sedan nerpackade.

.

För vem laddar ner musik från nätet och bränner ut den på en CD-skiva nu för tiden... inte jag i alla fall... i min bil finns det bara en enda CD-skiva... och det är talarna från det senaste Gullbrannakonventet... alla andra skivor har för länge sedan spelat ut sin roll... jag har ju Spotify på mobilen och det är ju mycket smidigare... bara att koppla in och lyssna på det jag vill just då... eller som i somras... SR-play... sommarpratarna... helt underbart att kunna lyssna precis när jag ville lyssna.

.

 

... i Halmstad.

.

Dagen bjöd på lite ändrade planer för mig... allt blir ju inte som man planerar och då gäller det att anpassa sig efter en ny situation... och då bjuds det ju på nya möjligheter... så nu blir det ett talarnöte på murargatan istället... och att umgås lite med mina fiNA vänner kan ju aldrig vara fel... klockan 18.00 ska jag ha hunnit slita mig från TV-soffan... duscha... klä på mig... och kört några mil till den stora staden... där jag kommer att trotsa uppmaningen om att hålla mig inomhus eftersom jag åtminstone tänker ta mig från min bil in till lokalen där mötet ska hållas... och säkert på ren trots stå och hänga lite bland rökarna innan jag går inomhus.

.

.

Det har nämligen gått ut en uppmaning till befolkningen i Halmstad om att hålla sig inomhus och stänga dörrar och fönster... allt detta för att det brinner nere i hamnen och att giftig rök kan sprida sig över staden... något som kanske inte skrämmer mig så mycket som det borde gjort... möjligtvis beror det på att jag ju under större delen av mitt vuxna liv proppat mig full av dödliga gifter av alla de slag... inte för att det på något sätt rättfärdigar att det skulle vara okej att andas in mer gift... men ja... ni fattar... lite skadad är jag allt.

... är het just nu.

.

Min telefon funkar faktiskt helt utmärkt... en iPhone 4... inte ens iPhone 4 S... utan en numera helt "vanlig" och klassisk iPhone som igår uppgraderades med iOS 6.0... inga problem... min bästa telefon någonsin och jag har absolut ingenting att klaga på... tror ni att jag är nöjd?

.

Inte en chans... det har ju kommit en ny uppgraderad version av min telefon... iPhone 5... och jag visste faktiskt redan för ett år sedan att jag nog är tvungen att köpa en sådan... jag visste det så till den milda grad att jag ganska enkelt kunde säga åt mig själv att jag inte behövde någon iPhone 4 S utan kunde vänta tills nu... denna dagen då iPhone 5 kommer ut på marknaden... då jag naturligtvis är tvungen att byta ut min fullt fungerande mobil mot en ny... och det värsta av allt är nog ändå att människor i min omgivning förstår mig... och tycker att det är lika självklart som jag själv... kön ringlar lång i affärerna där man kan få tag på dyrgripen.

.

... är ingen behaglig känsla.

.

Jag är just nu orolig för min dotter... och oro är en mycket obehaglig känsla... jag vill inte skriva om vad det handlar om men som alla föräldrar finns det naturligtvis hur mycket som helst att oroa sig för när det gäller våra barn... och känslan är ju densamma... oro känns ju likadant... en väldigt obehaglig känsla inne i min kropp... och för mig känns den allra mest i min mage.

.

... och jag.

.

Vilken jävla följetong det börjar bli nu... Doktorn ringde till mig lite tidigare idag och berättade för mig det jag nog redan visste... nämligen att jag fortfarande går omkring och bär på en inneboende... och han delgav mig sina funderingar kring detta faktum... föga förvånande så tillhörde nog jag ett av de mest svårbehandlade fallen... men... och det gillade jag... att det fanns ett men alltså... jag var inte ensam om att vara extra svårbehandlad när det gällde denna ovanligt elaka parasit... och när han hade pratat med sina kollegor så fanns det tydligen något special, special medel som kunde framställas vid en speciell beställning på ett enskilt apotek... han lovade att återkomma med mer information efter att ha snackat med dessa doktorer ännu en gång... en av dem hade tydligen föreslagit att man skulle ta prov i min brunn... han misstänkte att mitt avloppsvatten hade letat sig till min brunn och att det var därför som jag inte blev kvitt parasiten... jag förklarade att den risken var i det närmaste helt obefintlig och att han gärna kunde skicka sin special, special medicin så fort som möjligt istället.

.

... gör rätt.

.

Det är verkligen helt okej att göra fel... hur ska vi annars kunna lära oss att utvecklas... man måste ju faktiskt våga ta risken att misslyckas för att kunna lyckas... igår så hade jag ett himla dåligt möte med några av de som jobbar här och en repensentant från arbetsförmedlingen... och jag missade helt och hållet mötets natur... och vad det egentligen handlade om... för jag svävade iväg... i mina visioner.

.

Tack och lov så har jag en kollega som gjorde mig uppmärksammad på det... och han känner mig och vet hur jag fungerar när jag börjar att brinna för någonting... då har jag lätt för att missa det som händer runt omkring mig här och nu... jag fastnar liksom i mina visioner... och det är egentligen inget fel i det... tvärtom så kan det vara en av mina styrkor att jag har en förmåga att brinna för det jag tror på... och att jag ger mig själv massor av energi genom att jobba mot dem... de fungerar lite som bensin för mig.

.

... och om och om igen.

.

Det är ju så himla skönt att ha några rutiner att falla tillbaka på... rutiner som garanterat fungerar... som det här med 15 minuter om dagen ... en klassiker för mig... nu när jag varit sjuk i några dagar så såg jag mitt hus förfalla runt mig... jag orkade inte ta tag i någonting... tvätthögen växte och disken hopade sig på köksbänken... suck... och sådant kan få mig att sjunka ännu djupare ner i TV-soffan... jag väljer liksom att blunda... skjuta upp det på framtiden... ja ni vet... det där gamla vanliga mantrat... sen ... ska bara ... imorgon .

.

... kan vara det svåraste som finns.

.

Ett litet ord... som kan vara så himla svårt att använda sig av... att ta risken att våga visa sig sårbar... och det spelar liksom ingen roll hur enkelt det är för oss att ställa upp för någon annan... när det kommer till oss själva så är det helt plötsligt skämmigt... jobbigt... och så himla... svårt... ett litet, litet ord...

.

... hjälp.

 

... är kanske en överdrift.

.

Men jag sitter på jobbet... fullproppad med Ipren och mår betydligt bättre än igår... så jag känner mig faktiskt helt okej efter omständigheterna... visst har det tagit på krafterna nu när min kropp har fått kämpa mot några baciller, virus eller vad det nu kan ha varit som attackerat mig i några dagar... hur det går till rent teoretiskt när min egen kropp kämpar mot sjukdommen vet jag väl inte... men jag har i några dagar verkligen fått lära mig hur det känns i praktiken... och nu känner jag mig en smula... matt.

.

.

Jag känner stort hopp när jag pratar med min kollega... igenkännandets underbara magi... han hade haft precis samma symtom för ett litet tag sedan... kunde beskriva exakt samma sjukdomsförlopp... och han är uppenbart helt frisk idag... eller nja... nästan i alla fall... allt tyder i alla fall på att det värsta är över nu... jag är tillbaka i verkligheten... underbart.

 

.men jag tog ändå två.

.

Ipren 400mg... som en sann beroende så räckte inte det för mig... visserligen så har jag lärt mig att en tablett är tillräckligt... men det struntar jag i... jag tar två för säkerhets skull... sitter och väntar på att det ska funka och blir förbannad och besviken när jag efter flera minuter fortfarande är sjuk.

.

.

Helt ärligt så börjar jag bli en smula orolig... jag är inte så van vid att vara sjuk men ska man inte bli bättre efter ett tag... här hos mig och min sjukdom så verkar det vara lite tvärtom... jag blir typ sämre och sämre hela tiden... och nu börjar jag noja mig för att jag fått någon ny skum sjukdom... helt matt... feber... ingen aptit och ont i hela kroppen... jag börjar tröttna nu.

... jag blev fan sjuk på riktigt.

.

Det blev inget arbete för mig i dag heller... tack och lov så har jag kollegor som fixar alla grejer som behöver fixas ändå... och det är ju bra... värre är det däremot att vara sjuk på riktigt och efter en natt i feberfrossa har jag nu lyckats med konsstycket att kravla mig upp till köket... det kan ju vara en bra idé att få i mig lite vätska... och jag  ska även försöka få i mig någonting ätbart... en soppa eller nåt.

.

Konstigt nog så är jag inte så arg denna gången... jag brukar ju bli förbannad när jag är sjuk... kan i.o.f.s. bero på att jag för tillfället är tillräckligt sjuk... att jag helt enkelt inte riktigt orkar att bli arg.

.

.

Nu låter detta som värsta gnällbloggen... så klart eftersom jag ju fortfarande befinner mig i en nära döden upplevelse... men allt är inte elände... det händer flippade grejer när febern stiger... när man ligger i sängen och befinner sig i ett tillstånd mellan vaken, feberyrsel och sömn... och flyter in i de mest flippade drömmar... det känns nästan som om jag petat i mig LSD eller nåt... men sanningen är att det måste vara jag själv som är så himla utflippad i mig själv... och helt ärligt så vet jag inte om det är bra eller dåligt... intressant är det i alla fall.

... går jag igenom nu.

.

Jag är kille... och jag är förkyld... behöver jag säga mer?

.

Efter ett besök på UAE och en lunch på RIA så tog jag ett beslut om att åka hem... jag är ju sjuk... och är man sjuk så ska man inte jobba... grejen är bara att jag inte riktigt har tid att vara sjuk just nu... har ju lite grejer att fixa innan vi börjar skolan i nästa vecka... men... det kändes ändå helt rätt att strunta i mina "måsten" och lyssna på min kropp... för jag är ju som jag skrev en kille... och förkyld... vilket ju som alla killar förstår är samma sak som en nära döden upplevelse... varken mer eller mindre.

.

.

Frossa... feber... hosta och ont i halsen... jaja... det kunde ha varit värre... eller???

... och allmänt hängigt.

.

När jag vaknade i morse så hade jag ont i halsen... när jag hostade så gjorde det lite ont... och nu när jag sitter här på jobbet så känner jag mig hängig... det verkar som om jag blivit lite sjuk... och det var ju inte bra eftersom jag inte har tid att vara sjuk just nu... nu är väl inte en förkylning hela världen och när jag pratade med min kollega så berättade han för mig att jag inte smittar längre... ont i halsen och förkylning smittar tydligen mest innan det onda bryter ut... hupp tänker jag då... och kommer ihåg att jag propagerade för att vi skulle kramas mer i fredags när jag agerade konferencier på Brukardagen i Varberg... kanske har jag smittat ner allihop nu.

.

I vilket fall som helst så har jag som jag skrev inte tid att vara sjuk just nu... om en halvtimme ska jag vara på UAE och berätta lite om hur vi på VågaVa gör för att leva drogfria liv... men efter jag varit där så ska jag ta mig en liten funderare... för även jag fattar att det inte är bra att vara på jobbet när man är sjuk.

... för mig.

.

Efter några dagar fyllda av privatliv så är det nog hög tid för mig att dra på ett möte... och med möte menar jag ett NA-möte... där jag tillsammans med mina drogfria vänner delar med mig av mitt tillfrisknande... styrka och hopp kan bara behållas på ett enda sätt... nämligen genom att ge bort det som så frikostigt har givits till mig.

.

Jag är så himla tacksam över att dessa mötena finns... att lägga bort drogerna var kanske inte så himla svårt... det svåra var ju att byta kompisar... för jag fattade ganska snabbt att jag inte kunde hänga med de polarna jag knarkade tillsammans med om jag ville fortsätta att vara drogfri... jag anpassar mig nämligen efter min omgivning... och vill jag då fortsätta att hålla mig drogfri är det ju en jävligt bra idé att hänga med drogfria polare... och drogfria polare hittar jag ju på NA-möte... så klart.

.

... privatliv.

.

Skrev igår om det faktumet att jag faktiskt har ett privat privatliv... och det är ju egentligen helt fantastiskt... men samtidigt lite farligt för mig eftersom jag ju är en beroende... det privata för en beroende är ju inte helt sällan en hemlighet... och det är en väldigt stor skillnad på att gå omkring med en massa hemligheter och att ha ett privat privatliv... hemligheter för mig kan vara livsfarliga... och om jag har någonting som jag går omkring och bär på som jag inte kan berätta för någon annan har jag ett problem... ett stort problem.

.

Att jag inte skriver så mycket om min familj här på bloggen har sin förklaring... det är mitt privatliv... att jag inte gärna lägger ut bilder på mina vänner beror på att jag respekterar deras privatliv... att jag idag gör ett undantag och lägger in en bild på min son beror mest på att jag är en stolt pappa... och att jag rättfärdigar mig med att bilden är så suddig att det ändå inte går att identifiera honom... och... på att jag är helt övertygad om att han inte har någonting emot det.

.

Det är alltså en viss skillnad på det som är privat och det som är hemligt för mig... jag har stora delar av mitt liv levt ett "hemligt" liv som narkoman... för det var verkligen viktigt för mig att ingen på mitt jobb såg att jag var påtänd... det var en hemlighet som var rätt jobbig att gå och bära på... och jag vill verkligen inte börja leva ett sådant liv igen... därför så är det viktigt för mig att vara öppen om min historia som beroende... för då stänger jag samtidigt många dörrar till missbruket... det ser ju inte så bra ut om jag berättar för någon att jag är alkolist samtidigt som jag dricker en öl... att jag sedan inte gär omkring och berättar för alla jag möter om mitt tidigare liv är en helt annan sak... jag känner enkelt inget behov av att göra det längre... men om det är någon som undrar så har jag inga som helst problem att berätta min historia för dem... den delen av mitt privatliv är ingen hemlighet... den är faktiskt helt officiell... och det känns befriande för mig att det är så.

... kom och hälsade på.

.

Att jag inte hann skriva en blogg i går berodde verkligen inte på att mina ord har tagit slut... nej det hade en mycket mer naturligt förklaring... jag hann helt enkelt inte... gårdagen flög fram i 110 kilometer i timmen... från tidig morgon till sen natt... det var fullt upp för mig igår... minst sagt... gick upp lite tidigare än vanligt för att ta mig till Varberg där jag skulle medverka på en heldag som handlade om hur vi bär oss åt för att se saker och ting ur ett brukarperspektiv... och hur man kan använda sig av den kompetensen i samhället... vi presenterade bl.a. brukarrevisionen som vi brukare gjort på PIVA.

.

.

Och efter en hetsisk dag på jobbet så kom privatlivet och hälsade på... för tro det eller ej... jag har faktiskt ett privatliv... ett liv fyllt av överraskningar... och då menar jag inte bara mina barn och barnbarn... det finns saker som jag inte skriver om här... var sak har ju som någon klok människa sagt sin plats... och på min blogg skriver jag om sådant jag skriver om på min blogg... vilket inte är allt som händer i mitt liv... skulle jag skriva om mitt privatliv på min blogg så skulle det ju inte vara privat längre... eller hur?

.

Att ha ett privatliv innebär inte att jag går omkring och bär på ett helt berg av hemligheter... inte alls... jag har människor i mitt liv som jag kan prata om mitt privatliv med... t.ex. min sponsor... och några få andra av mina vänner... människor som står mig nära och som jag har stort förtroende för... och visst... missförstå mig inte... jag har stort förtroende för mina läsare på bloggen också... men jag tror ändå att det kan vara bra att ha några gränser för mig själv om vad jag skriver om här och på FB... vissa saker passar helt enkelt bättre i ett mindre samanhang istället för att göras offentliga... vi ska inte berätta allt om oss själva för alla... lite kan vi allt behålla för oss själva... om inte annat så gör det ju oss en liten smula mer intressanta... eller hur? 

.

Nu ska jag strax sticka iväg och lyssna på när min son spelar och sjunger på en krog i Halmstad... men det är inget som jag skriver om här... för det tillhör ju mitt privatliv.

... är lyx.

.

Att ställa sig i duchen på morgonen och låta de varma strålarna strila över min nyvakna kropp är lyx... och någonting som jag ofta tar för givet... bland så mycket annat som jag har i mitt liv... det är lätt (och ganska dumt) att längta efter saker som jag inte har... den nya iPhone 5 t.ex.... istället för att njuta och känna tacksamhet över allt som jag redan har... drogfrihet... världens bästa jobb... rent dricksvatten direkt ur kranen... ben att gå på... en bil som funkar... vänner... ja listan kan göras hur lång som helst... just idag så kom jag att tänka i dessa banor tack vare att varmvattnet var slut igår när jag skulle ducha... och hur mycket skönare det var att ducha i morse när vattnet var varmt.

.

.

När jag var i Indien i vintras så fick jag en slags uppenbarelse... eller vad vi nu ska kalla det... i vilket fall som helst så kunde jag rent fysikt känna hur det inte spelade någon som helst roll var jag befinner mig i världen... livet pågår ständigt och jag behöver inte åka någon annanstans för att uppleva det... den insikten är ganska behaglig eftersom det ju innebär att jag ständigt är på en resa i mitt eget liv... en resa som pågår just nu... överallt... och alltid... så när jag kom hem från Indien igen fattade jag i grunden av mitt hjärta vilket äventyr som hela tiden pågår i mitt eget liv... och att jag har förmågan att förstå det... och det är stort för mig.

.

Så nu ska jag öppna mina ögon... titta mig omkring... och uppleva livet som pågår runt omkring mig... här och nu.

... efter en lång dag.

.

Tänkte ställa mig i duchen när jag kom hem... men då meddelade min son mig om att varmvattnet var slut... suck... och jag känner riktigt hur trött jag är... minsta lilla motgång blir mycket större när jag är trött... skönt att kunna skriva av sig den känslan här och nu så att vi tillsammans kunde skratta åt den... inte för att jag gillar att ducha kallt utan för att det inte är hela världen att vänta tills i morgon... jag överlever.

.

... vad tiden sprang iväg.

.

Jag hann inte blogga här i morse för helt plötsligt hölls det ett möte inne på mitt kontor... och jag hann inte ens vara med tills mötet tog slut innan jag var tvungen att dra vidare för jag hade ju bestämt mig för att gå på yogan idag... vilket jag är oerhört tacksam för att jag gjorde... äntligen så börjar jag komma igång med någon form av träning... detta var mitt fjärde yogapass på en vecka om man räknar med yoga och dansäventyret i lördags... och det tycker jag verkligen är på sin plats... och då inte minst för att det var det i särklass svettigaste och mest flippade yogapass jag någonsin varit på... hoppas jag får tillfälle att uppleva den upplevelsen fler gånger.

.

.

Jaja... efter yogan så hann jag inte mer än komma tillbaks på jobbet innan det var tid för mat... och sen skjutsade jag en vän hem... han hade precis blivit släppt av polisen efter några dagar i arresten... det var visst olagligt att odla knark i detta landet... och det kändes himla bra att han kom till oss och bad om hjälp... kanske, kanske tröttnar han på ett liv som innebär att man sitter inlåst mot sin vilja mellan varven... och då finns ju vi där för honom... och det känns bra att få visa det i praktiken... jag gillar killen skarpt och är naturligtvis orolig för honom... för sanningen är brutal... ett liv med droger inblandat slutar ofta på samma sätt... fängelse, instution eller död... det har jag tyvärr sett med mina egna ögon alltför många gånger nu.

.

Det kändes skönt att stanna upp och skriva några rader här nu... för nu fick jag kontakt med mitt förstånd... hann stanna upp ett litet tag och reflektera lite över vad som egentligen hände... och att jag faktiskt är drogfri och lever ett fantastiskt liv idag... så även om livet rusar fram i 110 kilometer i timmen just nu så har jag det himla bra... och kan strax sätta mig i min bil för att åka till Stenungsund för att föreläsa med ett leende på mina läppar... och lugna ner mig lite... det känns bra.

... människor.

.

Jag träffar många människor i mitt liv... överallt och ingenstans... och jag börjar verkligen förstå i djupet av mitt hjärta vilken lyckligt lottad kille jag är som har så många vänner i mitt liv... det är inget som är en självklarhet i vårt avlånga land har jag förstått... för det är fan inte lätt att hitta nya vänner i min ålder... jag går ju liksom inte bara fram till någon på gatan och frågar om han/hon vill hänga med mig... och de natuliga samlingsplatserna är ganska få... det krävs ganska mycket av mig själv för att börja snacka med en okänd människa på ett fik... och det är ju inte helt säkert att det hade varit så uppskattat heller... i vårt land så verkar vi hålla oss på vår kant och vi kanske är lite rädda för att bli avvisade.

.

.

I lördags så gick människorna i min lilla stad ut för att spankulera på stadens gator och uppleva kultur... då växte det upp lite öar överallt för umgänge... och det är ju så himla fint när vi människor umgås med varandra... att samlas och känna gemenskap är fantastiskt så visst behövs dessa samlingsplatser... och då inte bara på kulturnätterna utan alltid... och de kanske finns... hela tiden... det kanske bara är jag som missat dem.

.

Men det är jag i så fall inte ensam om... för jag träffar som sagt många människor i mitt liv... och alltför många av dem jag träffar berättar för mig om att de är väldigt ensamma... det verkar nästan vara en "folksjukdom" och alltför vanligt om ni frågar mig... och jag undrar lite om hur man bär sig åt för att träffa nya människor i sitt liv om man inte har ett jobb som mitt... eller tillhör samma gemenskap som mig... hur bär sig människor åt för att skaffa lite nya vänner?

 

 

... är bara på låtsas.

.

Visst är vi många som lever stor del av våra liv på FB... på gott och ont... men en sak som jag behöver påminna mig själv om lite då och då är att FB bara är på låtsas... och att det "riktiga" livet pågår parallelt med min tid vid datorn... missförstå mig inte nu... jag gillar verkligen internet och den möjlighet som ges oss vanliga dödliga att kommunicera med varandra... och älskar alla dessa möjligheterna som FB ger mig att få fram min röst... de som känner mig vet ju att jag har massor som jag vill ha sagt... mest hela tiden... och kanske lite väl mycket ibland.

.

 Utanför Facebook finns det också ett liv fyllt av liv och rörelse... och kärlek och andra underbara upplevelser.

.

Jag hörde en ganska rolig grej om hur vi lever våra liv via tekniska prylar när jag var på standup i somras... för övrigt en av alla de roliga upplevelserna som sker i det verkliga livet... eller som vi datanördar kallar det... IRL... i alla fall så handlade sketchen om att många av oss missar själva upplevelsen för att vi är så jävla upptagna med att filma eller lägga upp själva upplevelsen på FB... så att vi kan se det... sen... natuligtvis så hade jag inte en endaste tanke på detta när jag igår stod och filmade på kulturnatten i Halmstad

.

Annars så är jag som jag skrev nyss personligen väldigt glad över internet... jag bor mitt ute i skogen och skulle vara väldigt ensam och isolerad utan internet... datorn och FB gör att jag känner mig "uppkopplad" till världen utanför Brännebassalt... och eftersom jag har upplevt den totala motsatsen under några av alla dessa år jag bott här ute så har jag att jämföra med... visst... det kunde väl bara ganska skönt att tillbringa en månad utan telefon, bil eller internet här ute i skogen mellan varven... men jag föredrar verkligen att själv kunna välja när jag vill ha den totalupplevelsen av mitt boende på landet... och jag gillar att kunna "fly" och "koppla" av lite på FB... även om jag är väldigt medveten om att det är på låtsas... för det finns ingen genväg att lära känna en levande människa på "riktigt"... det låter sig nog bara göras... IRL... även om det många gånger känns skönt att kunna "gömma" sig bakom skärmen... kanske för att jag är lite rädd för verklighetens omedelbara närhet.

... är shysst.

.

Kramkalaset fortsätter... och idag så har vi bestämt oss för att göra kramandet till konst... eftersom det är kulturnatt i Halmstad så har vi ju kommit överens om att införa en instalation... ett kramkalas... och eftersom vi inte vill begränsa det till Halmstad så kom vi på att en sådan konstnärlig grej inte kan ha några gränser... så vi la ut en sida här på nätet "kramkalas" där vi uppmanade alla som vill att vara med... och det är mycket enkelt att medverka... det är bara att dela ut kramar till vem som helst och hur många du vill... det bästa sättet att behålla en kram har ju alltid varit att ge bort den... eller hur?

.

 

... upplevde jag igår.

.

Jag och en kompis åkte ju ner till Helsingborg för att vara med på yogaFUSION... en vän till oss hade tipsat om detta arangemang och vi tyckte att det lät spännande... så vi anmälde oss för några veckor sedan och nu var det då äntligen dax... ingen av oss (och ingen annan heller för den delen) visste vad som väntade oss... och jag var faktiskt en liten smula nervös innan det hela började... att min polare skrattade så att han höll på att ramla omkull när han såg vilka kläder jag skulle ha på mig gjorde väl inte det hela bättre... men va fan... det visade sig lite senare att jag hade valt helt rätt när jag tog på mig mina strandkläder ut i stadens nattliv... själva arangemanget gick av stapeln på en nattklubb i centralaste, centrala Helsingborg... med det mycket passande namnet... Tivolis lokal - Cirkus... vilket var den gamla tåg och färjestationen från min barndom.

.

.

Vad är då yogaFUSION... vi var väldigt nyfikna och jag kan berätta för er att jag faktiskt på riktigt kunde vrida ur min egen svett på mina helt genomblöta kläder efter gårdagen... för yogaFUSION var ett lagom flippat yogapass som någonstans i mitten gick över till flera timmars INTENSIVT dansande till riktigt tung musik (och när jag säger intensivt så är det nästan så att det ordet inte räcker till)... innan det avslutades med att vi varvade ner på våra yogamattor och kände vår gemensamma kollektiva glädje och kärlek... jag skulle vilja kalla yogaFUSION för... KÄRLEK.

.

Jag kommer ihåg inte ihåg när jag dansade så här mycket senast... om jag någonsin gjort det... och då har jag ändå varit på rätt häftiga NA-rave med bra drag... igår dansade jag utan paus i flera timmar... och det var så himla skoj... alla var drogfria och det var en så positiv, glädjefull och kärleksfull stämmning att det riktigt gick att ta på den... skulle ni någonsin få en möjlighet att uppleva yogaFUSION så tveka inte... jag garanterar att ni kommer att älska upplevelsen.

... är helt sinnesjukt.

.

Jag skrev ett litet inlägg om missbruk igår... och när det gäller missbruksvård så finns det en hel del åsikter om vad som är rätt och vad som är fel... konstigt nog handlar det nästan oftast om att hitta "fel"... och jag blir bara trött... har vi verkligen inte lärt oss någonting av vår egen historia... vet vi inte att det som är "rätt" idag ofta är "fel" i morgon... och tvärtom.

.

Vem är det vi försöker lura med alla våra åsikter om rätt eller fel... när det gäller missbruk så tycker jag att ALLA sätt som funkar är bra... att jag personligen har hittat en variant som passar mig är ju helt fantastiskt... och det är väl inte så konstigt om jag tycker att den funkar... jag har ju trots allt faktiskt lyckats med konstycket att hålla mig drogfri i 14 år 3 månader och 29 dagar... och det kan väl inte vara fel... jag har inte ens några drogsug längre... och för mig personligen så känns det faktiskt jävligt rätt... allra helst eftersom jag ju också var ett "hopplöst fall".

.

.

Ibland så kan jag undra lite över vad som ligger bakom alla dessa åsikter när det gäller missbruksvården... visst så kan även jag ha massvis med åsikter om vad som jag tycker är rätt eller fel... åsikter som jag oftast rättfärdigar med mina egna erfarenheter... jag är ju trots allt drogfri... för mig var det viktigt att göra mitt problem med droger så enkelt som möjligt... och jag är himla tacksam över att jag redan dag ett hittade en sanning som passade mig... en sanning som var så enkel att den inte gick att krångla till... för jag är en komplicerad människa som har en förmåga att krångla till de mest självklara saker.

.

Min sanning... när det gäller mitt eget missbruk... och som funkar alldeles utmärkt för mig är... nolltolerans... jag kom nämligen till insikt om en ganska central sak när det gällde mitt eget missbruk... nämligen att när jag drack sprit så blev jag full och när jag petade i mig knark så blev jag påtänd... och med den insikten var det ju ganska enkelt att bli drogfri... det var ju bara att strunta i att peta i mig några droger (i vilken form som helst)... och simsalabim... så var jag helt plötsligt drogfri... svårare än så är det ju faktiskt inte att bli drogfri... eller hur?

.

Svårigheterna för mig var att börja leva på livets villkor... utan att fly från mig själv... men jag lärde mig ganska snabbt att ett drogsug var inget som jag behövde bli påtänd av (det var verkligen en befrielse ska ni veta)... och att livet består av både glädje och sorg... visst kan det kännas jävligt jobbigt ibland... men så ser ju livet ut... jag har valt att leva mitt liv fullt ut... och det innebär att jag får ta det goda med det onda... och tro mig när jag säger att det är helt fantastiskt att leva helt drogfri... jag är verkligen fri på riktigt.

... av sitt missbruk.

.

Och det diskuterades i TV om läkemedelsbehandling ... att själva orsaken till killens död var att han inte fick rätt vård... och visst kan det vara på det viset... men helt ärligt... att William Petsäll är död ställt utom allt tvivel... och det är ju tragiskt... men... att plocka poäng på hans död genom att dömma ut 12-stegs behandligar till förmån för läkemedelsbehandling kan jag tycka är lite lågt... jag tror inte ett skit på att killen dog för att han fick "fel" behandling... jag tror att han dog för att han var narkoman och tryckte i sig för mycket knark... kanske hade hans liv gått att rädda... kanske inte... det får vi aldrig veta... vad vi däremot vet är att det är väldigt många fler som dör varje dag av sitt missbruk... och ännu fler som väljer att riskera sina liv genom att fortsätta peta i sig alla möjliga och omöjliga droger.

.

Jag kan inte låta bli att undra om alla dessa människor egentligen är så jävla intresserade av vad som är rätt eller fel behandling... eller ängnar killen som dog så många tankar... tyvärr så misstänker jag att de är mer intresserade av hur de ska få tag på nästa drog.

.

... på lördag.

.

För några år sedan så bestämde vi på VågaVa att vi skulle fixa en kraminstalation på kulturnatten i Halmstad... nu blev det inget med det för hela arangemanget krockade med ett konvent på Gotland... så det rann ut i sanden... men nu är det dax för en ny kulturnatt och vi tänkte ta upp vår gamla idé... i en nyare form... för inte ska vi väl begränsa en så vacker instalation till Halmstad... och absolut inte i dessa moderna internet-tider... så nu bjuder vi in ALLA som vill medverka... i att skapa en lite bättre värld... en kramigare värld.

.

.

Det krävs inga som helst förkunskaper för att medverka... det går även bra att hitta på lite egna grepp och om man vill får man mer än gärna haka på med helt egna idéer... huvudsaken är att man kramas... överallt och ingenstans... och sprider vidare budskapet om att det bästa sättet att behålla en kram... är att ge bort den.

.

Det är sagt att instalationen ska vara på lördag... men det är inte så noga... huvudsaken är att vi kramas... ofta.

... vecka.

.

Så kom jag då äntligen ner till gymmet på tisdagsmorgonen och körde höstens första yoga-pass... det kändes skitjobbigt... inte så mycket för att det var jobbigt fysiskt utan mer för att min fysiska kropp protesterade vilt... och nu så har jag ont på så jättekonstiga ställen att jag börjar oroa mig för att det skulle vara något fel på mig... för idag så känner jag en väldigt skum och konstig smärta i mina underarmar... men... det är väl mitt ofrånkommliga åldrande som gör sig påmint... en annan förklaring kan ju vara att jag slutat röra på mig igen... och att jag behöver träna lite då och då... eller åtminstone röra lite mer på mig.

.

.

Nu har jag och en kollega kommit överens om att gå ner på gymmet och knalla lite grann på ett löparband på fredag... och förhoppningsvis så ska jag lyckas med att få in lite fysisk aktivitet på mitt veckoschema i fortsättningen... för även om jag inte kan göra någonting åt mitt eget åldrande så kan jag ändå se till att smörja upp mina leder och använda mina muskler... annars så tynar de ju bort.

.

Jag är inte killen som kommer att överdriva mitt tränande... det ligger helt enkelt inte i min natur... men till helgen så ska jag åka till Helsingborg och testa någonting som jag tycker låter väldigt spännande... nämligen YogaFusion... vad det innebär har jag inte den blekaste aning om... men det är sagt att jag ska ta med mig min yogamatta... träningskläder... att en DJ ska vara inblandad... det låter väldigt spännande tycker jag... och även om jag just nu känner mig vig som ett kylskåp så ser jag fram emot att utforska vad detta kan handla om... det enda jag vet med säkerhet är att det tydligen är drogfritt... och det är ju helt okej för mig.

... hur är det möjligt?

.

Så slår jag då på såpan igen... och precis lagom för att se programledaren berätta för den enda riktiga överlevaren på Robinson att han inte får vara med längre... han var tydligen för mycket överlevare för detta programet... och definitivt den enda människa av de medverkande som hade haft en vettig chans att klara sig på riktigt om han blev strandsatt på en öde ö... han var ju en äkta Robinson... på riktigt.

.

... är stort.

.

Vi (mina jobbarkompisar och jag) pratade precis om kärlek... i en väldigt fin form... nämligen den kärleken det ligger i att göra en matlåda till sin käresta... jag drog mig nämligen till minnes en jobarkompis till mig som hade helt fantastiska smörgåsar med till jobbet... dekorerade med ren kärlek i form av salladsblad och diverse utsmyckningar i form av nyttiga grönsaker på läckerbitarna... och han åt dessa vackra skapelser med andakt... och naturligtvis med kniv och gaffel... kontrasten mot mina egna svettiga korvmackor var i det närmaste... total.

.

.

Och det var så skoj att höra en av tjejerna som var nere hos oss i morse berätta om när hennes kille hade skickat med henne en matlåda tillverkad av kärlek... man kunde riktigt ta på den kärlek hon kände bara vid tanken på det... och det får mig att förstå att kärlek är en praktisk grej... någonting som man kan forma på många sätt... för att sedan ge bort till någon man tycker om... det är verkligen sant som det sägs... att gåvan är att kunna ge.

... än nödvändigt..

.

Ibland så kan jag få för mig att det kan vara på sin plats att fundera lite över vad jag skäms över... för visst är det väl som så att jag ibland kanske tar på mig mer skam än vad jag skulle behöva... ska jag verkligen skämmas över allt som jag skäms över... frågan är berättigad tycker jag... ta ett exempel... är det verkligen så hemskt att ha sex utanför äktenskapet?

.

.

Om det skulle vara helt fel att ha sex utanför äktenskapet så skulle jag alltså skämmas över mina barn och mitt barnbarn... vilken huvudlös tanke... naturligtvis inte... ändå finns det starka krafter som vill få mig att skämmas och avstå någonting så naturligt som min sexuallitet... sinnesjukt om ni frågar mig... och jag förstår mig verkligen inte på alla dessa präster som väljer att leva i celibat... och till råga på allt verkligen tror att de gör någonting bra med att förneka sin egen sexualitet... ingen av dem ska försöka inbilla mig att de inte tänker på sex lite då och då... eller hemska tanke... kanske t.o.m. rör vid sig själva... trots att de säkert lärt sig att det kan växa hår på insidan av deras händer om de faller för frestelsen.

.

Nä... jag tänker fan inte skämmas över min sexualitet längre... det är väl inget fel att det råkar växa lite hår på insidan av mina händer... det är ju säkert skönt på vintern när det är kallt.

... och skuld.

.

Som en gammal missbrukare så finns det ju hur mycket som helst att ösa ur i skam&skuld-skafferiet... och jag skulle säker kunna skriva om både det ena och det andra mer eller mindra skamfulla äventyret som bor där... men det var inte riktigt det jag tänkte på när det gäller skuld och skam... jag har fått lära mig att skuld är en känsla som jag drar på mig över någonting som jag gjort mot andra människor... och då menar jag inte "bara" att jag är skyldig någon stålar... utan det kan ju handla om lite vadsomhelst... och... detta var de verkligt goda nyheterna för mig... inte så sällan någonting som jag faktiskt göra någonting åt... gottgöra... be om ursäkt... betala mina skulder... ja ni fattar.

.

Skam däremot är lite lurigare grejer... och här har jag lite åsikter... först och främst så är jag väldigt tacksam över att jag kan känna skam... för skam är ju inte enbart en "negativ" känsla... tvärtom så kan ju skammen ofta hjälpa oss att sätta rimliga gränser för oss själva... min "gränslöshet" var i det närmaste total när jag var en aktiv missbrukare... ta sprit t.ex.... det har väl aldrig varit någonting som fått mig att ta mitt förnuft till fånga.

.

... och internet.

.

I dessa FB-tider så är vi kanske inte så vidare anonyma på internet längre... visserligen så sitter jag för det mesta ensam bakom mitt tangentbord och då kan det ju kännas som om jag är anonym... allra helst om jag tänker efter vad ordet anonym betyder... och då tänker jag på vad jag personligen lägger in för betydelse (kanske jag ska förtydliga mig)... för jag tolkar anonym som "utan ansikte" ... och i förlängningen innebär ju det också att vi alla är lika värdefulla... och precis lika vackra... så klart.

.

Jag är med i en gemenskap där vi förespråkar anonymitetens principer... och då blir det naturligtvis lite problematiskt med t.ex Facebook... som ju är ett media som är så långt ifrån anonymitenens principer som man kan komma... där är det minsann inte så lätt att vara utan ansikte... och jag vill en gång för alla berätta för er att jag INTE är en repensentant för den gemenskapen... jag pratar här om en jättehemlig 12-stegsgemenskap... jag är enbart en medlem som valt att ta hjälp av den jättehemliga gemenskapen för att ta tag i ett allvarligt problem som jag har... nämligen mitt beroende.

.

.

Jag som enskild individ är full av mänskliga fel och brister... och om jag får säga det själv även ett gäng tillgångar... och jag har använt mig av ett program som funkat för mig... men jag är inte det programmet... jag är Peter... en helt vanlig kille av kött och blod... som behöver mina vänners hjälp för att inte späda ut det blodet med diverse olika kemikalier.

... fortsätter.

.

Nu sitter jag på Folkets hus i Bagis och väntar på att RSK-mötet ska fortsätta... RSK är en förkortning för RegionServiceKommité... och jag fick gaktiskt fråga om jag hade rätt nu när jag skulle förklara vad förkortningen stod för... vi har en himla massa förkortningar i vår gemenskap... det enda ställe där jag hittat fler förkortningar i mitt liv var nog faktiskt när jag gjorde lumpen en gång i forntiden... där var det enbart till förkortningar... på ALLT och lite till... annars så finns det inga större likheter mellan NA och det millitära... snarare tvärtom... i det millitära lärde jag mig att döda fiender... i NA räddar vi liv... en viss skillnad... eller hur?

.

.

I det millitära fick jag lära mig att ropa hurra när jag hopade upp ur en skyttegrav och sprang mot en säker död... och helt ärligt så fattade jag aldrig riktigt grejen... visserligen så förstod jag det där med att kämpa eftersom jag jag ju alltid har varit en tävligsinriktad människa... och det var väl också bland det svåraste när jag utkämpade min förhoppningsvis sista strid med drogerna... för att kapitulera och ge upp var ju inget jag lärt mig tidigare.

.

Mitt bästa beslut i hela mitt liv var när jag gav upp... vilket inte innebar att jag behövde sluta kämpa... nej det innebar enbart att jag kapitulerade inför det faktum att jag aldrig någonsin skulle komma att kunna kontrollera mitt drogande... och idag så sitter jag på ett RSK-möte för att ge tillbaka det som så frikostigt har givits till mig... och jag har ocså lärt mig att det enda sättet att behålla någonting... är att ge bort det.

.

 

RSK-mötet.

.

Just nu är det val... och en medlem läser upp serviceresumèer för de som ska väljas... och jag önskar att jag hade haft en större förmåga att lyssna uppmärksamt... men nä... nu börjar jag bli trött på alla ord och skriver här istället... är det att ta ansvar... kanske inte... men just nu så vet jag hur jag ska rösta och bara väntar på att få lägga min röst... och det kanske är mänskligt... eller så är jag bara lite lätt dampig just nu.

.

.

Helt ärligt så är det inte så hemskt som det låter... jag är faktiskt fullt medvetan om vad som händer runt omkring mig och ni som valt mig till RKM behöver inte vara ett endaste dugg oroliga... jag sköter mitt uppdrag efter bästa förmåga och jag är faktiskt helt nöjd med hur jag utför mitt uppdrag.

or die.

.

Det låter drastiskt... be eller dö... men för mig är det en nödvändighet... och tack och lov så innebär detta inte att jag måste vara religiös på något sätt... nej, nej... eftersom jag har skapat mig en helt egen variant av vad som menas med en kraft starkare än mig själv så har jag en helt egen variant av bön... visserligen så tror jag väl inte att jag är helt ensam om mitt synsätt men det spelar ingen roll... det enda som betyder någonting är att det fungerar.

.

.

Min kraft starkare än mig själv är ALLT som finns utanför mina öron... och om jag lyckas focusera på någonting utanför mig själv och min självcentrering en liten stund så kallar jag det för bön... enkelt och bekvämt för mig... tyvärr så finns det fortfarande dagar då detta är mer eller mindre svårt... inte så många men de dyker upp... det är därför som jag behöver påminna mig om att jag behöver ta del av min kraft starkare än mig själv... och för att ni inte ska missförstå mig så vill säga till er att min kraft starkare än mig själv är... kärleksfull... och förlåtande... det räcker för mig.

.

Det fanns en tid i mitt liv då jag störde mig kraftigt på ordet Gud... det gör jag inte längre... jag har väl kommit till insikt på att det finns ett väldigt stort behov av att tro på någonting... och det är ju himla bra att det finns lite olika allternativ för at ta del av denna tro... för vissa funkar religion bra... för andra (som jag själv) finns det andra möjligheter... och det är ju bra... tror jag.