PETERS BLOGG

.

Idag så ska vi fortsätta att prata med soc. här i Ljungby om vårt snart färdiga akutboende... och det är inte utan att det är ganska spännande eftersom vi ju har satsat typ alla våra pengar på det bygget... hela idén bygger ju på att det finns ett behov... för det är verkligen ett akut problem att få tak över huvudet när man tröttnar på att leva i missär och missbruk... att hänga med de gamla polarna som fortfarande knarkar direkt efter en avgiftning funkar ju bara inte... vi blir ju som vi umgås... och att umgås med påtända människor kan ju bara sluta på ett sätt.

.

Regel nummer ett för att bli drogfri är som jag ser det att umgås med drogfria vänner... och jag är av åsikten att alla som vill ska få en möjlighet att bryta med sitt missbruk... vilket också innebär att man kan behöva landa på ett ställe där man kan låta drogerna gå ur kroppen tills man kan lämna rena prover... som det är nu så är nu så kommer du inte in på något boende förrän du är helt ren... och just nu medans jag sitter och bloggar så pratar jag samtidigt med en kille som har en önskan om ett drogfritt liv... kruxet är bara att det tar några veckor innan han kan lämna rena prover eftersom en av hans droger är hasch... och eftersom han inte har någon annanstans att ta vägen än till sina vänner som missbrukar för fullt så fixar han inte att bryta.

.

Fixade ju en ny app till min iPhone idag... ni som har varit inne på min blogg har säkert märkt att det är en app som hjälper mig att blogga från min mobil... med både bilder och text... så idag har det blivit en hel del väldigt intetsägande bloggande från mig... inte för att jag vill påstå att jag har så himla mycket att säga när jag bloggar "vanligt"... men ni förstår säkert vad jag menar om ni kollar på inläggen här nedanför.

.

Att hålla på med tekniska grejer och appar på min telefon i synnerhet är väl kanske inte så produktivt... vad jag borde gjort mer idag var kanske att ha satt upp några vävbitar till på väggarna i vårt VågaVa-hus... men idag var samtidigt en dag då vi hade lite annat som skulle fixas... och det är svårt för mig att göra många saker samtidigt... då är det lätt för mig att "stänga av" och snöa in på nya appar och sånt... visserligen ren flykt men det bjuder jag på.

.

Nu har jag i alla fall börjat sätta upp lite väv i vårt hus... så snart är det dax för den som känner för att måla att komma ner och hjälpa till... annars så får jag väl måla det själv... för nu när jag har fixat en helt ny app till mitt bloggande så kan jag ju snart både måla och blogga samtidigt... ja herregud... som det kan bli.

.

Så kom han tillbaka då... Zlatan... och som han gjorde det... helt klart bästa man på plan när Milan igår vann mot Viktoria Plzen... ordningen är återställd... precis lagom innan vårt landslag ska försöka spela sig till EM i fotboll.

.

Jag var nere i Zlatanland (Malmö) och föreläste för tullskolan igår... och det är alltid lika trevligt att få umgås lite med mina forna fiender... för tullarna var ju faktiskt det när jag missbrukade... vilket naturligtvis berodde på att de gärna ville hindra mig från att ta in illegala droger i landet... d.v.s. att de skötte sitt jobb.

.

Idag är det annorlunda... nu spelar vi i samma lag och jag har förmånen att få utbilda blivande tullare om vad det egentligen innebär att vara en beroende... att vi narkomaner och alkolister egentligen inte är så konstiga... utan att i stort sett vem som helst kan bli beroende... och att vi är mänskliga.

.

Idag så skulle vi bli klara med våran visumansökan till Indienresan... och det gick inte direkt som en dans... först så krånglade det med skrivaren... vilket är en väldigt viktig del när man ska söka visum till Indien med post... först så fyller man i ansökan på datorn sen så skriver man ut den för underskrift... stoppar ner alltihop i ett kuvert tillsammans med pass, foto och diverse kvitto som visar att man betalt visumet... plus lite extra stålar för att de förhoppningsvis ska skicka tillbaka alltihop när det är klart... vi fick efter mycket om och men allt att fungera till slut så nu är det bara att hålla tummarna.

.

Osäkerheten är fortfarande stor hos mig att alla papper är i sin ordning och det väldigt spännande innan allt är klart... eller spännande kanske är fel ord... för det är faktiskt en ganska jobbig känsla att inte ha någon koll på läget överhuvudtaget.

.

.

När jag missbrukade så hände det sig att jag gick på toaletten och "pudrade näsan" när jag var ute på lokal... då hamnade "pudret" oftast på insidan av min näsa eftersom jag brukade använda mig av en hoprullad sedel när jag drog in en drog i näsan... oftast amfetamin men någon gång då och då även lite kokain... jag var inte helt knas på den drogen men tog givetvis emot det som erbjöds vid de olika tillfällena... som aktiv narkoman var jag faktiskt inte vara så himla nogräknad... jag tog det som fanns helt enkelt.

.

När jag nu för tiden pudrar näsan så är det inte längre genom att dra in droger i den... och det mesta hamnar också utanför... som igår t.ex. då jag slipade väggar på vårt bygge i Ljungby... slipdamm är säkert inte så himla nyttigt och jag borde kanske haft på mig en skyddsmask... men jag blir i alla fall inte drogad av det dammet... den enda förändringen på mitt känsloliv är väl i så fall att jag känner mig rätt stolt när jag gjort någonting med min kropp... inte under tiden utan efteråt... det är ju lite som yoga... jag vill inte jobba med min kropp men mår förbannat bra när jag väl gjort det.

.

När jag "pudrade näsan" i missbruket hade jag inget val... jag var helt chanslös och kunde inte säga nej till drogerna... nu är det jag som väljer vad jag vill göra... jag vill inte alltid göra sånt som jag mår bra av att göra... men jag gör det ändå... och tvärtom... när jag blir röksugen och vill tända en cigg så har jag fått förmågan att säga nej tack... och det mina vänner är för mig frihet att välja hur jag vill leva mitt eget liv.

.

Jag sitter just nu på VågaVa i Ljungby och tänker skicka iväg en morgonblogg... sidan om mig sitter min kollega och hetsar att jag måste skynda mig... man skulle kunna tro att det handlar om att vi ska springa ner och bygga på vårt hus... vilket det väl i.o.f.s. gör i förlängningen... det att det är så bråttom handlar nog fan mer om att vi ska hinna spela en mulle innan vi börjar arbeta.

.

Mina polare stör sig ibland lite på att jag envisas med att spela "alla vinner mulle"... eller att jag påstår mig starta varje nytt parti med en ledning på 800 - 0 ... jag vill faktiskt påstå att många av mina vänner tar det här med mulle på väääääldigt stort allvar... typ liv eller död.

.

Eftersom jag ju nyss har bokat flygbiljetter till Delhi så är det väl inte så konstigt att mitt liv handlar väldigt mycket om Indien just nu... och när jag då träffade lite människor som varit där igår var samtalsämnet ju ganska givet... allra helst eftersom vi ju har bestämt oss för att åka tåg genom detta jätteland... en resa som jag för övrigt ser väldigt mycket fram emot... och jag blev inte mindre övertygad efter att ha pratat med dem... en sak hade de gemensamt... de rekomenderade alla mig att åka tåg i Indien.

.

Jag tycker om den sidan av min personlighet som lärt sig att lyssna på andra människors erfarenheter... att slippa vara tvungen att göra massa erfarenheter själv som jag helst hade velat vara utan är faktiskt ganska skönt... och det besparar mig ju en hel del elände också... jag slipper t.ex. fundera över om jag skulle klara av att supa och knarka idag... för jag har fortfarande inte träffat någon som berättat för mig att han/hennes liv blev bättre efter ett återfall.

.

Idag kan jag lyssna och ta emot råd av de människor som redan gjort en tågresa i Indien... jag har tillgång till en ovärdelig skatt som jag kan ösa upp rikedommar ur varje dag... nämligen andra människor erfarenheter.

.

Nu är jag snart på väg upp till Göteborg för att hänga med alla fina vänner där... och för att någon gång under eftermiddagen sätta mig framför dessa vänner och prata om sponsorskap... det är nämligen en talardag och jag har givits möjligheten att tala om detta ämne... och jag har väl inte förberett mig så mycket som jag kanske skulle önskat... några få stolpar på min iPhone har jag att luta mig mot.

.

Att jag som vanligt är ganska nervös är naturligtvis helt okej... för även det i vår fina förlåtande och ödmjuka gemenskap inte är så lätt att misslyckas så kan jag lite då och då vara lite rädd för nya erfarenheter... för så är det ju... det finns bara två misstag jag kan göra... det ena är att plocka upp drogen igen... och det andra att inte komma tillbaka in i värmen efter att jag gjort det... allt annat är erfarenheter... så även ett tal på en talardag... oavsett hur det nu går.

.

Jag är en kille som var väldigt sent utvecklad... att gå igenom hela högstadiet och första året på gymnasiet utan ett enda hårstå på snoppen var inte skoj... det kan jag verkligen lova er... eller att vara huvudet kortare än alla polare... första året på gymnasiet mätte jag 159 centimeter i strumlästen... vilket gör att jag fortfarande kan känna mig en aning kortare än vad jag egentligen är idag... vissa saker sitter liksom bara kvar.

.

.

Jag kan inte låta bli att förundras en smula över hur en känsla kan sitta så djupt även då jag vet att den ljuger... jag är inte längre kortare än de flesta... men lik förbannat så känner jag mig fortfarande lite kortare än vad jag är... och när det gäller den bristande hårväxten så är det ett problem som jag fortfarande har... det är bara placeringen på det saknade håret som ändrats... från snoppen till huvudet... och fan vet om jag inte föredragit att vara utan hår på snoppen istället för en växande flint.

.

Jag är ju inte direkt killen som har så himla lätt för att anpassa mig... det faller sig inte naturligt eftersom jag för det mesta helst velat ta min egen väg genom livet... livrädd för att bli en del av en grå massa... och faktiskt kännt mig rätt trygg i min roll som annorlunda... en roll som tack och lov börjar blekna allt mer för varje dag... att vara annorlunda är att känna sig utanför... och utanför vill jag fan inte vara längre.

.

Igår så bloggade jag om att göra ingenting... och idag så slog jag upp en bok och läste denna fina text.

.

.

"Till att börja med blir människor förbryllade när de ser hur lite en skicklig ledare egentligen gör och hur mycket som ändå blir gjort.

Men ledaren vet att det är så det fungerar. Tao gör ju faktiskt ingenting, och ändå blir allting gjort.

När en ledare börjar göra för mycket är det dags att gå tillbaka till osjälvisk tystnad.

.

Osjälviskhet ger en mittpunkt.

Mittpunkt skapar ordning.

Där det finns ordning är det lite att göra."

.

Har de senaste veckorna snöat in lite på vad att "göra ingenting" kan innebära... och kommit fram till att det verkligen kan vara att göra någonting riktigt bra... det började med att jag satt och snöade lite på vad det skulle innebära att leva lite mer i tystnad... att helt enkelt luta mig tillbaka och flyta med i tillvaron... låta livet bestämma lite mer över min tillvaro genom att vara en smula med lyhörd... följa med strömmen istället för att simma motsröms hela tiden.

.

Att ta ett kliv tillbaka är väldigt intressant och minst sagt spännande... att våga lita på att jag skulle kunna anpassa mig efter min omgivning innebär inte att jag slutar att tänka själv eller måste göra saker som jag inte vill... nej att anpassa mig lite mer efter min omgivning ger mig en möjlighet att själv välja mina strider och lägga min energi där jag vill lägga den... det kan vara riktigt jävla smart att ta ett kliv tillbaka och gilla läget lite med i vardagen... och i förlängningen så är jag helt övertygad om att mitt liv blir lite mer som jag vill... allt enligt devisen...

.

... "ju mindre jag gör desto mer får jag gjort".

.

Nu väntar mig en tid fylld av planering i alla möjliga skepnader... för det finns tillfälle i livet som kräver det... att åka till Indien är en sådan sak... det räcker inte med att ha köpt en flygbiljett och tro att allt är klart... nej... det ska fixas med en hel del innan vi kommer iväg... vaccinering... visum... och jag fick faktiskt ett tips om att redan nu beställa biljetter till vår tågresa genom Indien... och då börjar vi snacka om planering på hög nivå.

.

Att redan nu bestämma vilka tåg vi ska ta och var vi ska stanna på vägen skrämmer mig... jag är ju van vid att kunna ändra mig under resans gång för att spontant kunna följa en ingivelse när det händer något oförberett... och att redan nu vara tvungen att bestämma var vi vill hoppa av och uppleva Indien under vår tågresa är ju nästan helt omöjligt... så vad jag funderar på just nu är hur i helvete jag ska bära mig åt för att kunna planera in för det jag inte har en aning om... det spontana som händer på plats... här och nu.

.

Planering har sina begränsningar.

.

Det är rätt skönt att ta på mig arbetskläderna och hänge mig åt ett praktiskt jobb som jag ju är ganska bra på... och med intressanta dokumentärer i mina lurar så går jag omkring och pular nere i vårt VågaVa-hus... när det gäller byggjobb så behöver jag inte tänka så mycket utan det mesta sitter faktiskt i ryggmärgen... visst dyker det upp en hel del problemlösning när vi ska passa ihop gamalt befintligt med lite nytt... men när man väl kommit på en lösning så handlar det mest om att slå ihjäl tid samtidigt som jag sågar, skruvar och skär till gipsplattor eller vad det nu kan handla om... och när dagen är slut så kan jag med en känsla av välbehag se att jag ägnat mig åt en skapande verksamhet... för när jag hänger mig åt skapande så mår jag oftast ypperligt... jag tror att vi människor är skapta för att skapa.

.

.

Den 12 december bär det iväg till Delhi... tjoho... äventyret väntar och det är så himla skönt att ha flygbiljetten bokad och klar... nu är det bara resten kvar... visum och lite sprutor... hotell med hämtning på flygplatsen när vi kommer fram... en bestämd resplan med några inplanerade stopp för vår tågresa till Goa.

.

.

Idag så tänker vi boka en resa tur och retur till Delhi... och det är inte utan att det pirrar lite extra i kroppen när jag tänker på det... några veckor i Indien tillsammans med min dotter och en god vän... kan det bli bättre?

.

Vi har pratat om att åka tåg från Delhi till Goa... och det ser jag fram emot eftersom en tågresa i Indien är någonting som jag vill uppleva innan jag dör... hoppas nu bara inte att detta samanfaller med denna resan... skämt åsido så är det bara så himla skoj att planera vår resa i det stora landet... det krävs ju faktiskt lite planering eftersom det behövs visum för att komma in i landet... och sen kan det väl vara bra att förbereda sig och ha en liten plan när vi kommer dit också... helst en plan med mycket plats för fri improvisation.

.

Tänk vad ett drogfritt liv kan innebära... mina drömmer blir verkliga och jag känner mig fri att leva det liv som jag är värd att leva... ett liv fyllt av både glädje och sorg... ett liv fyllt av... liv.

.

Hösten är här med full kraft... och på träden så börjar löven skifta färg... det är sagoligt vackert och även om jag trivs bäst med sommar så kan jag njuta av hösten... eller så är det väl bara som så att jag "gillar läget" eftersom jag inte har något val... väder och årstider lever ju sitt eget liv oavsett vad jag tycker och tänker... och det är väl bra att det är så... men trots det så brukar jag vid denna tiden drabbas av en liten sorg över att sommaren är slut... jag kan bara inte värja mig... det spelar liksom ingen roll hur vacker hösten än är... jag saknar ändå sommaren.

.

I år känns det inte lika tungt som det brukar göra... helt ärligt så ser jag istället fram emot vintern med stor tillförsikt och spänning... inte så konstigt egentligen eftersom jag ju i morgon ska beställa en resa till Indien... fyra veckor ska jag vara där... och det pirrar redan i hela kroppen av förväntningar... jag gillar ju både Indien och sommaren... och om knappt tre månader så kommer jag att uppleva bägge... samtidigt.

.

Men... det är enkelt att laga och någonting som jag sällan misslyckas med... så min son och hans flickvän får allt hålla till godo med denna väldigt enkla rätt när jag fixar lunch lite senare idag... och att göra det enkelt är ju som vi alla vet ofta ett vinnande koncept.

.

Det är inte så sällan som jag kommer på mig själv med att krångla till mitt liv alldeles i onödan... det enkla är liksom så himla enkelt att jag missar det... ta bara det här med sprit och knark... att det bara kunde ta så lång tid för mig att förstå att det bara var när jag drack sprit som jag blev full... eller att de enda gångerna jag blev påtänd var när jag knarkade... för att inte tala om hur långt tid det tog för mig att förstå hur otroligt enkelt det var att förbli drogfri... det enda jag behövde göra var ju... ingenting... för om jag inte dricker eller knarkar... så blir jag ju varken full eller påtänd.

.

Ja ibland är det enkla väldigt enkelt.

.

Så det är inte utan att jag blir lite förvånad över hur unga 50-åringarna har blivit de senaste åren... faktiskt t.o.m. yngre än mig... och det är med en lite overklig känsla jag upptäcker det... vad var det som hände egentligen... är jag äldre än vad jag känner mig... eller är bara tiden en illusion.

.

.

Jag har ju som de flesta människor åsikter om både ditten och datten... vissa är med all säkerhet riktigt bra och några som nog tyvärr måste klassas... helt usla... och det är väl inte mer med det... om... om det inte hade varit som så att mina egna åsikter ibland hindrar mig från att utvecklas.

.

Ni vet... jag kan ju bara inte vara ensam om att låta mina egna åsikter stänga mina öron... samtidigt som jag öppnar munnen för att göra mina åsikter till den enda sanningen... och jag blir trött bara jag tänker på det... hur många timmar har jag inte lagt på att tycka hit och dit om det mesta... jag orkar fan inte med mig själv när jag fastnar i ännu en disskusion som jag redan på förhand vet att ingen kommer att vinna.

.

Nu är det ju inte så att jag inte vill ha några åsikter... tvärtom... jag vill ju naturligtvis fortsätta att tycka och tänka om det som pågår i min omgivning och världen i stort... jag har en ganska klar åsikt om vad jag tycker är rätt och fel... och den är jag rädd om eftersom jag tror att det är en tillgång att fundera över vad mitt eget samvete berättar för mig.

.

Det jag vill slippa är de ändlösa striderna som ändå inte leder någonstans... jag skulle vilja kunna luta mig tillbaka och lyssna på åsikter som går stick i stäv mot mina egna utan att tvångsmässigt påpeka att jag minsann inte tycker likadant... att bara sitta och observera... tyst... och jag tror minsann att jag på det sättet får en större möjlighet att växa och utvecklas som människa... mina bra åsikter kommer att bekräftas och att det som en extra bonus kanske kommer att öppna sig en möjlighet... att kunna byta ut mina lite mer bristfälliga åsikter.

.

Jag kan känna att jag underskattat tystnaden som lärare.

.

När jag kommer till jobbet i Ljungby så snackas det om inbrottsvågen i Lidhult... alla vet naturligtvis vem som är det skyldige och snacket på VågaVa handlar mest om att det finns en risk för att några bybor snart tar lagen i sina egna händer... och kanske gör sig själva olyckliga på kuppen.

.

Det är nästan med en känsla av skam som jag tänker tillbaka på den tiden då jag själv var en aktiv narkoman... och på blickarna som följde mig i affären i den lilla byn... vi var ett gäng som härjade runt i bygden och det kan inte varit för jävla skoj att ha oss i närheten... att ingen tog saken i sina egna händer den gången ska jag och mina vänner nog vara väldigt tacksamma över... idag så kan jag förstå hur jobbigt det måste varit att ha oss i närheten.

.

Jag skulle inte vilja vara i den här människans kläder idag... men om jag fick en chans så skulle jag inte tveka en enda sekund... då hade jag omedelbart gett honom allt som jag har fått... för det enda sättet jag kan behålla det som så frikostigt har givits till mig är genom att ge bort det... och då kanske han också fått uppleva det fantastiska som det är att få en chans till av en hel by... idag så tittar inte människorna bort när jag kommer in i affären... jag är och känner mig välkommen... det är stort.

.

Vi håller ju på att bygga ett boende i Ljungby... och idag så kommer soc. på ett studiebesök för att kolla in hur långt vi kommit och... förhoppningsvis tycka att våra idéer är helt fantastiska och omedelbums bestämma sig för att göra vågen... och stödja vår förhoppning för att skapa ett boende för de som vill bli drogfria men fortfarande inte kan komma in på ett drogfritt boende för att de inte kan lämna rena prover... det kan ju ta ett tag innan man kan ge ett rent prov... och att komma ut från en avgiftning och inte ha någon annanstans att ta vägen än till sina "gamla jaktmarker" är ju inte ett bra allternativ om man vill vara drogfri... att hänga med sina gamla vänner som fortfarande knarkar för fullt är helt enkelt ingen bra idé... och då vill vi kunna erbjuda ett boende för de som vill bli drogfria.

.

Alla som vill bli drogfria ska ha en chans att kunna bli det... om och om och om igen... för det finns inga hopplösa fall... tvärtom så kan alla som har en önskan om att leva drogfritt förverkliga den drömmen... och finna ett nytt sätt att leva.

.

Så var det dax för höstens första föreläsning... och jag är så klart både nervös och rädd... vilket väl är helt okej eftersom det hör till... den dagen då jag inte är nervös innan en föreläsning är det nog hög tid för mig att börja tänka på refrängen som föreläsare... vilket om jag tänker på det sättet inte verkar vara det minsta aktuellt... jag blir bara räddare och räddare för varje år faktiskt.

.

En snabb dusch och en hotellfrukost sen är det dax... och jag måste erkänna att det inte är helt fel att vara lite rädd... det är ju ganska spännande... lite som att stå framför ett stup med en vinge precis innan jag kastar mig ut.

.

Just nu sitter jag på ett hotell i Stenungsund och kollar på fotboll... jag ringde för säkerhets skull upp för några dagar sedan och kollade att de hade kanalen som visade matchen... det var innan jag fick reda på att Zlatan inte skulle vara med... ett för mig riktigt antiklimax eftersom jag ju hade sett fram emot hans återkomst på Camp Nou.

.

Milan gjorde mål i första minuten och det tog ett tag innan Barcelona kvitterade... nu är det en halvlek kvar och om jag ska vara helt ärlig så är ju Barcelona det betydligt bättre laget och ligger för tillfället lite närmare segern... men som vi som gillar fotboll brukar säga... bollen är rund och vad som helst kan hända... jag hann inte mer än skriva det föränn Barcelona gjorde 2-1... heja Milan.

.

Om en halvtimme drar jag iväg till mitt första yogapass sedan sommarens strandyoga... visserligen så är det ju inte riktigt samma sak att köra ett yogapass inomhus och på ett hårt golv... men å andra sidan så hade det nog varit lite väl kallt att köra yoga på stranden året runt... och eftersom jag ju inte fixar att köra ýoga ensam så får jag ju ta mig dit där det finns en yogagrupp... typ på mitt gym.

.

.

Nu har jag suttit i en timme och letat efter billiga flygbiljetter till Indien... och jag vänder och vrider på det... det verkar helt klart billigast att åka till Delhi... men om jag sen tänker mig att åka ner till Goa är det en flygresa på över fem timmar eftersom Indien är ett väldigt stort land... och då får jag nog räkna med att slänga upp mellan 1500-2000 kronor för en biljett... om jag däremot åker till Bombay så är ju det nästan 2500 kronor dyrare än att flyga till Delhi... men det kostar bara 500 kronor att flyga till Goa och tar ca. en timme.

.

Att ha dessa lyxproblem får mig att inse att jag är en väldigt lyckligt lottad kille... även om jag lite då och då kan ha lite väl svårt för att bestämma mig... i vilket fall som helst så ser jag med spänning fram emot att besöka Indien igen... jag är en av dem som fullkommligt älskar det landet... det finns nog ingen som är oberörd av Indien... det är nog lite av antingen eller... älska eller hata... allt eller inget... och jag är ju en beroende så det passar mig alldeles utmärkt.

.

Nu börjar jag landa i en ny arbetsvecka... och stressen jag kände börjar släppa... vilket naturligtvis beror på att jag lyckat göra lite av allt som jag bestämt mig för att fixa idag... jag har visserligen lite kvar innan jag är klar med dagens göromål... men jag känner hopp om att klara av det också... den största bromsklossen för tillfället är att boka in mig på ett hotell i Malmö om två veckor... det ska letas fram koder och telefonnummer innan jag kan gå till handling och det gör att jag inte riktigt känner att jag har koll på läget... och då känner jag stress.

.

Det är inte ovanligt för mig att skjuta upp saker till sista minuten... vilket så klart skapar hur mycket stress som helst... vansinne... javisst... allra helst eftersom jag mycket väl vet vilken sinnesro jag känner när jag slipper känna den stressen som detta vansinne ger mig... men nu är jag på väg... mot sinnesron.

.

Ni vet hur det är... plötsligt så händer allt på en och samma gång... och det är precis vad som händer mig just nu... och jag får faktiskt be om att återkomma lite senare med min bloggning... för nu kallar verkligheten på mig.

.

.

Det var en overklig känsla som spred sig i min kropp när jag såg TV-bilderna från New York... det var ju på riktigt men ändå helt overkligt... jag satt kvar en stund på Rockstugan innan jag gav mig iväg till ett annat ställe i Halmstad och jag minns att jag tittade upp mot himlen med en känsla av att det när som helst kunde trilla ner någonting från himlen... det kändes som om det pågick ett krig... vilket väl i.o.f.s. faktiskt var en helt riktig iaktagelse även om jag inte fattade det då.

.

När jag sätter på TV:n nu på morgonen så får jag höra att man gripit några misstänkta terrorister i Göteborg... och i Norge sitter en galning som dödat massa oskyldiga människor inspärrad... så kriget fortsätter... ett krig som ingen någonsin kan vinna... ett krig mot helt oskyldiga människor... ett krig mot det mänskliga i oss människor.

.

Jag älskar Idol... jo det är fan sant... kanske inte så mycket finaler och sånt... men nu i början när vi får höra och se alla dessa fantastiska och så underbart mänskliga människor som tar mod till sig för att sjunga framför fyra mer eller mindre dömande personer... och jag kan lida när de gör någon ledsen genom att säga taskiga grejer... och jag kan skämas över att sitta och titta på... tills... det plötsligt händer... miraklet.

.

För efter att ha skrattat... chockats... skämts... och låtit mig beröras på både det ena och andra sättet (för jag blir verkligen berörd av detta program och alla människor med deras drömmar och förhoppningar)... så händer det... när jag ser en riktig talang köra över juryn... och jag börjar gråta över glädjen jag får se... eller ännu bättre... när jag redan har fått tårar i mina ögon det efter att ha sett han/hon sjunga... bara för att de är så jävla bra helt enkelt.

.

Ofta slår verkligheten sagan med hästlängder... jag skulle nog aldrig kunna skriva en saga som ens kom i närheten av vad som faktiskt hänt i mitt eget liv... och om ni tänker riktigt noga efter så tror jag att ni kommer fram till samma sak... visserligen så kanske inte grodorna förvandlades till prinsar som i de skrivna sagorna... men å andra sidan så stannar ju inte sagofigurerna kvar hos grodorna som vi gör... och betänk vilka äventyr vi haft med våra grodor... i det verkliga livet är inte ens slutet garanterat lyckligt... mångfalden i verkligheten är betydligt större än i sagans värld... vilket väl inte är så konstigt eftersom alla sagor ju faktiskt är skrivna av verkliga människor.

.

.

Ibland så funderar jag på att skriva en bok... en saga om min egen verklighet... kanske bara för att få möjligheten till ett garanterat lyckligt slut... där jag lever lyckligt i alla mina dagar... fast vid närmare eftertanke vill jag nog hellre leva ett liv på livets villkor... för jag gillar ju spänningen och det oförutsägbara i att precis vad som helst kan hända när som helst... och då är ju det verkliga livet helt överlägset sagans värld.

.

Det är himla långt till vår skola... allra helst när lektionerna är förlagda till Korpberget... och långt till skolan är samma sak som väldigt många timmar i en bil... måste ju ändå säga att jag älskar teknikens under som innebär att jag kan sitta här och nu i bilen och vara uppkopplad på nätet... det känns nästan overkligt att tänka tillbaka på min barndom då det varken fanns mobiltelefoner eller internet... det var på den tiden då man inte ens satt fastspänd i bilen och de flesta föräldrar samtidigt rökte den ena ciggen efter den andra på resan... vilket idag också känns jättekonstigt... när jag tänker efter så var nästan ingenting farligt innan internet kom in i våra liv.

.

Jag fattar väl att det inte är internet i sig som gjort det farligare att leva... men medge att vi har blivit allt mer upplysta om alla tänkbara faror och risker i tillvaron... på gott och ont om ni frågar mig... för visst är det väl bra att vi inte röker i bilen längre och sitter fastspända om en olycka skulle inträffa... men samtidigt så finns det ju hur mycket som helst som jag kan välja att noja ihjäl mig på... och fan vet om jag verkligen vill veta hur farligt det kan vara att leva... eller så kanske jag vetat det hela tiden... för livet är ju rent av lisfarligt... ja det är ju faktiskt dödligt om jag tänker efter riktigt noga.

.

Ledarskapets TAO... Lao Tzus Tao Te Ching... är en annan av våra kunskapskällor på FUN (Fria Universitetet Norden) där vi hämtar inspiration i vår blivande roll som addiktologer... tänkvärda visdommer som levt kvar under årtusenden och som används i utbildning av gruppledare i alla möjliga olika och lika former och samanhang.

.

"Avsätt regelbunden tid för tyst begrundan. Vänd dig inåt och smält det som har skett. Låt sinnena vila och bli stilla."

.

Jag är en kille som ofta springer på utan att stanna upp... och när jag stöter på patrull i någon form är det inte alla gånger som jag är medveten om att motstånd föder motstånd... och utan att tänka vidare mycket på det hamnar i strid med någon som inte tycker och tänker som mig... och ni vet väl själva hur givande de striderna brukar bli... har ni någonsin blivit något annat än trötta efter en sådan batalj?

.

Och till vilket nytta?

.

Det är inte lätt att berätta för den som inte varit med om vår undervisning... hur berättar jag för någon om att vi lekte Indiana Jones idag och att det är en helt fantastik övning för att få en grupp att börja samarbeta... och att själva övningen i sig ger tillräckligt med material för minst två veckors intensiv terapi.

.

Första gången på skolan så hade vi också en upplevelsebaserad undervisning... men det är först idag som jag verkligen förstår vilken fantastisk metod det är... och användningsområdena är i det närmaste obegränsade... idag så körde vi en övning som vi kunde använda om förnekelse... och förnekelse är ju ett inte helt okänt begrepp för oss som kanske råkar träffar på en och annan beroende lite här och där... för håll med om att de finns ju fan överallt... de beroende alltså.

.

När jag tittade ut genom fönstret nu på morgonen så slog det mig hur vackert det är här på Korpberget... Svanö är en ö mitt ute i Ångermansälven så det är väl inte så konstigt egentligen... mer konstigt kanske det är att jag inte har lagt så vidare mycket märke till det denna gången... och om jag måste ge en förklaring till varför det är på det sättet så är det p.g.a. min rökfrihet... som en rökfri rökare går jag inte ut lika mycket... det blir inga promenader till den lilla kullen sidan om huset med utsikt över älven längre... istället sitter jag inne i huset och dricker kaffe... och då förundras jag naturligtvis mindre över hur vackert det är där jag befinner mig.

.

En sak som jag kan sakna med rökningen är det tillfälle som den ge mig att stanna upp och betrakta var någonstans jag befinner mig just nu... naturligtvis så skulle jag lätt kunna göra det ändå eftersom jag ju inte är tvungen att ha en cigg i munen för att få uppleva det... grejen är väl mest att jag inte är killen som helt utan anledning står och ställer mig utomhus och studerar omgivningarna i fem minuter lite då och då... synd egentligen eftersom jag ju säkert missar mycket av livet omkring mig.

.

Men å andra sidan så har jag ju lärt mig att jag lär leva lite längre när jag inte röker... så det jämnar nog fan ut sig i längden.

.

Idag så har vi provat på att köra upplevelsebaserade gruppövningar... och jag är förundrad över vilken kraft det är i dessa övningar... man skulle nog lätt vid en alltför snabb blick på våra övningar avfärda dem som en aning flummiga och kanske rent av barnsliga... men ack så fel man skulle ha då... här snackar vi om ett ypperligt tillfälle att ta in kunskap på ett sätt som jag tror att många fler än oss addiktologer skulle ha stor nytta av... och det är ruskigt effektivt.

.

Vi har byggt pappersflygplan... och vi har kastat bollar... och vi har lärt oss saker på ett sätt som jag aldrig upplevt tidigare... mycket intressant och väldigt lärorikt... metaforer är som jag ser det nyckeln till kunskap i den upplevelsebaserade undervisningen... och jag har fått en hel del nya infallsvinklar att tänka på idag.

.

Idag så sitter jag i Kramfors för att fortsätta min utbildning på FUN... gruppen är samlad ännu en gång och det är en gåva att få vara en del av den... vi har byggt en gemenskap fylld av förtroende och massor av kärlek... och jag är så grymt tacksam över att ha fått (och tagit) denna chansen att växa som människa... för det är precis vad vi gör på vår skola... växer och utvecklas både som grupp och som enskilda individer.

.

Visserligen så fanns det ingen TV på vår skola så att vi kunde se på fotbollen igår... men å andra sidan så kanske det är av godo att helt och hållet ägna mig åt den process som det innebär att vara i vår skola... vi har en hel del att prata om i vår grupp... men naturligtvis så kopplade jag upp mig för att ta del av resultatet... och jag förstår att det satt ganska långt inne innan proppen gick ur och vi kunde sätta några pytsar... Hamrén jobbar ju också med en grupp människor som vill utvecklas tillsammans... och jag förstår att det är en process att bygga ett vinnande lag... och en sak ska ni veta... jag tror att det kommer att gå riktigt bra... att vi tar oss till EM och då kan ju vad som helst hända... en grupp är helt enkelt ett fantastiskt verktyg i händerna på en bra ledare... det och mycket, mycket mer har vi redan lärt oss på vår skola.

.

Men visst blev vi lite fundersamma när vi vinglade in i Hudiksvall för att gå på ett möte... och efter att ha letat runt ett tag var vi tvungna att acceptera faktum... det fanns inget möte att gå på... i alla fall inte på den angivna adressen... med en liten suck satte vi oss i bilen och åkte vidare... sånt händer lite då och då... denna gången var det tre ganska (för tillfället) stabila killar så det var väl ingen katastrof... men fan... det kunde ha varit en nykommling som efter mycket vånda lyckats ta sig till sitt första möte... och det är vid de tillfällena som jag kan tycka att det är viktigt att det finns någon som öppnar mötet.

.

Jag tänker inte sluta gå på möte bara för att ingen öppnade idag... och det kan ha funnits en väldig god anledning för att den människan som skulle öppna inte kunde göra det... tack och lov så är vi "bara" människor i vår fiNA gemenskap och kan tillåta både oss själva och andra att vara just... mänskliga... det är skönt tycker jag... för då förstår jag vad jag själv säger då jag fortfarande vill påstå att... allt är perfekt... har alltid varit perfekt... och kommer alltid att vara perfekt.

.

Och då slipper jag att vara perfekt.

.

Vi bestämde oss för att ta en kopp kaffe på vägen... svängde av en liten bit innan Gävle... och hamnade otroligt nog i Kina... visserligen har jag sett denna byggnad vid ett flertal gånger då jag passerat på väg uppåt i landet... men inte kunde jag i min vildaste fantasi drömma om vad jag skulle upptäcka när jag bestämde mig för att parkera bilen och gå in genom portarna... helt sinnesjukt häftigt... ett gigantiskt torg med en jättestaty stående i dess mitt... vi bara stod och gapade inför denna upplevelse... som verkligen inte blev mindre häftig när vi gick in i ett av husen... där sprang vi rakt in i en affär med hyllor och väggar fyllda med kinesiska billighetsgrejer av alla de slag... gick man vidare inåt i byggnaden så hamnade vi i en hur stor som helst med inbyggda båtar och allt möjligt restaurant.

.

Dagens upplevelse visar mig med all tydlighet att det gäller för mig att vara uppmärksam på vad livet vill erbjuda... det är inte alltid vad jag tror utan allt som oftast överraskar det mig... och om jag inte är tvångsmässigt tvingad att ha full kontroll på allting så är det en härlig upptäcksfärd... som t.o.m. låter mig hamna i Kina när min GPS tror vi är i Gävle... livet är väldigt... levande.

.

Resan fortsätter...

.

Efter två små stopp som bägge hade med våra magar att göra är vi nu på väg igen... vid det första stoppet handlade vi upp oss på socker i alla dess former... jättelika godispåsar och det smaskas nu vilt och högljutt i bilen trots att det andra stoppet handlade om att äta en tidig middag.

.

Mellan tuggorna läser vi läxböcker och tar in värdefull kunskap... som detta med att meditera t.ex.

.

"Lär dig att gå tillbaks till ditt jag.

Bli tyst: vad är det som sker när ingenting sker?

Kan du skilja på det som sker och hur det sker?

Känner du hur det som sker uppstår ur hur det sker?

Process... och princip."

.

Så sitter vi här i bilen igen... och det är ju som ni alla säkert vet är det en väldigt lång resa vi har framför oss... typ 100 mil... tur att vi är ett gäng som har en förmåga att ha roligt när vi reser... det är många skratt och ändå en hel del allvar som avhandlas på en resa upp till Kramfors... förhoppningsvis så ska vi hinna med att läsa läxor också.

.

.

Hann inte få iväg en blogg i morse eftersom jag snöade in och skrev på en tråd på FB... sånt händer... en massa åsikter kom upp till ytan precis som det brukar när man skriver om mediciner, diagnoser och sånt där ni vet... det är inte första gången det händer och säkert inte sista gången heller... och visst är det väl intressant med åsikter... även om jag ju alltid blir förvånad när inte alla tycker och tänker precis som mig ;-).

.

Att jag inte hunnit med att blogga tidigare idag beror på att jag har börjat en mycket intensiv utbildningsvecka... den startade med en handledarutbildning i Lund eftersom det redan nästa vecka är tänkt att jag ska vara handledare till en student från socialhögskolan... och som en sådana handledare behöver jag tydligen utbildas... vilket ju är hur bra som helst... och någonting som man kanske skulle ha på fler ställe som skickar ut praktikanter i arbetslivet... det kan vara till stor hjälp för oss handledare att få lite utbildning när det gäller vår uppgift i handlederiet.

.

Redan i morgon så fortsätter jag att utbilda mig... jävlar vad det ska läsas läxor i bilen upp till Kramfors denna gång... för på onsdag så sitter jag i min underbara FUN-klass och processar så det står härliga till... det är sista terminen för oss och denna utbildning har lärt mig hur mycket som helst... både om beroendesjukdomen och mig själv... den här gången lär workshoppen bli extra spännande för jag misstänker att den kommer att handla väldigt mycket om gruppen... och gruppen är nog ett av de verktyg som jag tror mest på när det gäller att tillfriskna som individ... en bra grupp är guld värd... det är min åsikt.

.

Efter att ha valt bort att njuta av den varma sköna sommardagen som mycket väl kan ha varit den sista detta året mår jag... helt förträffligt... kan kanske låta lite underligt när man tänker på att vi suttit inomhus och inte ägnat det fina vädret en endaste tanke utan istället valt att göra NA-service... men NA-service är speciellt... känslan av att få vara en del av denna fiNA gemenskap fyller mitt hjärta med kärlek... och kärlek det gillar jag.

.

Eftersom jag ju är en kille som har lärt mig att tacka ja så tvekade jag inte en enda sekund när jag blev ombedd att sköta overheaden igår när det skulle sjungas allsång på AA-konventet... jag lyckades nog fan göra alla fel som gick att göra... inte bara att jag la ut texten bakåfram... jag lyckades också med konstycket att ha fel text till rätt sång... men va fan... jag kände mig rätt delaktig ändå.

.

Vi lever i ett samhälle där det frikostigt delas ut diagnoser till höger och vänster... det är olika bokstavskombinationer och diverse andra namngivna tillstånd som förklarar vad som är "fel" på människorna som inte riktigt uppför sig på ett sätt som passar i vårt samhälle... det kan handla om att inte kunna sitta still på en stol i flera timmar i en skola som kanske prioriterar matematik framför gymnastik... eller att må skitdåligt och bli deprimerad för att tjejen som man bestämt sig för att leva med resten av livet hade en helt annan idé om just den saken och valde att göra slut istället.

.

Igår så satt jag i ett rum tillsammans med människor som vuxit upp i dysfunktionella familjer... "vuxna barn" är benämningen på de människor som växer upp i en miljö präglad av missbruk i en eller annan form... jag är tyvärr helt övertygad om att var och en av oss hade kunnat knalla upp till en läkare som ganska snabbt hade kunnat ge oss en diagnos... och det skrämmer mig eftersom jag är av den mycket enkla åsikten att... en onormal reaktion på något onormalt är helt normalt.

.

Jag kan förså lättnaden i att få en diagnos när man har känner sig annorlunda och utanför... som en förklaring på att det finns en orsak till att man mår som man gör... men om jag tittar på mig själv i spegeln så ser jag en kille som i den största delen av sitt liv kännt sig både annorlunda och utanför... som använt sig av alla möjliga droger för att råda bot på detta och slippa känna på dessa känslor... och visst... knark och sprit funkar visserligen för stunden... men för mig var det en kortsiktig lösning som på sikt bara gjorde mitt tillstånd värre... och jag kände mig faktiskt lättad den dagen då jag fattade min "diagnos"... att jag var alkolist och narkoman och inte "bara" galen.

.

Min medicin är gemenskap... att få vara en del av någonting större än mig själv.

.

Det som skrämmer mig i vårt samhälle är inte att vi ger människorna alla möjliga lika och olika diagnoser... det som skrämmer mig är att vi skapar ett samhälle utan den mångfald och färg som alla våra olikheter tillför en grupp... att vi skapar en norm för vad som är "normalt" som är så jävla smal att snart inte en enda människa får plats i den mallen... och att det enda sättet att få någon bekräftelse och bli sedd är att "fixa" sig en diagnos.

.

Jag är oerhört tacksam och glad över att jag har hittat en gemenskap som får mig att förstå att jag är precis lika normal/onormal som vem som helst... och en del av samhället vare sig samhället vill det eller ej.

.

Idag så bär det iväg ner till Gullbranna på ett AA-konvent... första helgen i september varje år sedan hur länge som helst har det vid fint väder varit ett strandmöte nere på den fina sandstranden... och visserligen så har jag redan sovit bort halva förmiddagen men efter en dusch så tänker jag slänga på mig lite kläder och dra dit.

.

Det gnälls en hel del i tidningarna idag och det letas syndabocker för att vi förlorade i fotbollen i går... själv tycker jag att det var en himla bra och spännande match... kanske lite orättvist att Ungern vann för även om de spelade en strålande snabb omställningsfotboll så var Sverige det bättre laget... tycker jag... men det är väl lite av fotbollens charm... att bollen är rund och vad som helst kan hända... jag är optimist och tror att vi fixar det ändå... att leta syndabocker och gnälla på allt och alla hjälper nog inte ett endaste dugg... bättre att lägga det bakom sig... ta nya tag och vinna på tisdag... heja, heja.

.

Ingen ny Zlatansuccé... tvärtom så slutade kvällen i moll för våra forbollskillar... detta trots att de spelade upp sig ganska bra i andra halvlek... men idag så kan man nog säga att tur och otur jämnar ut sig till slut... idag var det nämligen Ungerns tur att vinna i slutminuterna... och visst suger det lite... men va fan... vi har fortfarande chansen att ta oss till EM av egen kraft.

.

.

Jag har redan bänkat mig framför TV:n... dippen står på kylning i kylskåpet och chippsen bara väntar på att dippas när jag följer fotbollsmatchen... och just nu känner jag anspänningen i hela kroppen... fotboll är verkligen speciellt... idag blir det varken möte, mat eller konvent för mig... nej idag så gäller det viktigaste först... och något viktigare än att Zlatan och vårt landslag spelar en viktig landskamp har jag verkligen svårt att tänka mig.

.

.

På vägen in till Ljungby idag så satte jag på ett gammalt band som jag hittat på Spotify... Risken finns... och jag blir förvånad när jag efter över 30 år inte har några som helst problem att sjunga med i deras texter... kan det vara Altzeimers?

.

För mitt minne kan vara rätt kort när det gäller nutid... jag har fått utveckla strategier för att komma ihåg att ta med mig min telefon och dator på morgonen men har alltså inga problem med att sjunga med i Risken Finns texter efter hur lång tid som helst... helt otroligt... men samtidigt kanske ett kvitto på hur bra detta bandets texter är... jag rekomenderar er att leta reda på Risken finns på Spotify... luta er tillbaka och lyssna på deras mycket tänkvärda texter.

.

.

Hur jag klistrade in filmer på min blogg... det finns bara ett sätt att ta reda på det...

.

... så nu hoppas jag att detta funkade som jag ville att det skulle funka.

.

I den fina gemenskap som jag valt att tillhöra har de som vill tillgång till någonting väldigt fint... nämligen sponsor och sponsi relationer... en sponsor är en människa som jag som sponsi själv väljer... och för er som läser min blogg och inte har en endaste aning om vad det är jag snackar om nu så ska jag försöka förklara mig... annars så kanske ni missuppfattar mig och tror att jag har hittat en snubbe som valt att sponsra mig med stålar... vilket väl i.o.f.s. inte hade varit helt fel eftersom jag för tillfället inte har en viss brist på kontanta medel.

.

Nä... en sponsor är mer som en mentor... en människa som kan vägleda mig i mitt liv... och eftersom jag valt att leva i en tolvstegsgemenskap så har jag valt en kille som kan vägleda mig när jag skriver i mitt stegarbete... han har helt enkelt redan gjort det som jag håller på med och är så klart väldigt viktig för mig när jag vill snacka om något som jag inte riktigt förstår när det gäller mitt stegarbete.

.

Eftersom jag har valt att ha världens bästa sponsor... vilket jag naturligtvis förutsätter att alla som har sponsorer har... och har ni inte världens bästa sponsor så råder jag er att byta sponsor... nu helst igår... men i vilket fall så använder jag min sponsor på fler sätt än i mitt stegarbete... han kan jag bolla alla mina tankar och dela alla mina hemligheter med... någonting som är viktigt för mig eftersom jag precis som alla andra inte är så himla mycket sjukare än...ja ni fattar... mina hemligheter.

.

Jag har också fått den stora förmånen att få vara sponsor åt några av mina medresenärer på denna låt oss kalla det för inre resa som ju vårt program erbjuder... och det är inte så svårt att sponsra någon så länge man själv har en fungerande relation med sin egen sponsor.