PETERS BLOGG

.

I fem dagar så ska jag ta ett piller om dagen för att förhoppningsvis bli frisk i magen... och jag slänge givetvis i mig ett piller så fort jag kom hem... försökte få fram loite information på nätet om vad det är för någonting jag stoppar i mig men det fanns inte så himla mycket att läsa... mer än att det tydligen är ett läkemedel som inte finns att tillgå på de svenska apoteken... och som i huvudsak används för att döda olika maskar i magen på människor... jag blir nästan lite rädd när jag tänker på det.

.

En sida i mig vill slänga i mig alla pillerna direkt... min missbruksida har ju alltid trott att mycket mer är bättre... och att jag nog är en bättre läkare än alla doktorerna tillsammans... men jag har tagit ett beslut på att inte lägga mig i min doktors rekomendationer... så länge han inte vill trycka i mig en massa sinnesförändrande medel... för då vågar jag tyvärr inte lite på någon doktor... för alla doktorer vet tyvärr inte riktigt hur vi missbrukare fungerar när det gäller vissa "mediciner"... att vi liksom är helt chanslösa när det gäller att kontrollera våra intag av sinnesförändrande medel... min kropp märker ju helt enkelt inte någon som helst skillnad på legala och illegala droger... min kropp vill ju bara ha mer när jag väl petar i mig något.

.

.

Det märker jag av på lite olika sätt... i går när jag fick beskedet av min doktor så kunde jag riktigt känna hur luften gick ur mig... men annars så är mina symtom mer tydliga... minskad toleransnivå och så känner jag tydligt hur mitt tålamod försvinner... jag blir helt enkelt en liten smula tråkigare att umgår med... vilket gör att jag helst håller mig för mig själv.

.

Det är ett ypperligt tillfälle för mig att träna mitt psyke och hitta på olika strategier för att klara mig igenom dagarna utan att flippa över och få tokspel... och jag är fan imponerad av mig själv hur bra jag trots allt fixar det... kanske har jag blivit en liten smula vuxnare med åren... för vi snackar feta vuxenpoäng här tycker jag.

.

En sak är i alla fall helt klar... och det är att det kommer att lösa sig till slut.

.

Doktorn från infektionskliniken i Växjö ringde mig idag... han berättade för mig att jag hade haft rätt när jag var där den 16 februari... för jag vågade inte riktigt tro på att min parasit hade försvunnit... tyckte att mina symtom var alltför bekanta... men han berättade för mig att proverna jag lämnat inte visade på att jag hade några parasiter... så jag skickades hem friskförklarad men med förhållningsregler om att lämna några prover till... och nu ringde han till mig för att delge mig lite dåliga besked... att min parasit fortfarande levde i min kropp... jag vet inte om jag blev glad eller ledsen över beskedet... nu fick jag i alla fall en förklaring på varför jag inte känner mig så mycket bättre och att mina symtom beror på något... att jag typ är exakt lika sjuk som jag var redan i början på januari.

.

I vilket fall som helst så lovade han mig att skicka en vad han kallade för dunderkur hem till min brevlåda omedelbart... den medicinen fanns inte ens att tillgå på apoteket utan bara på infektionskliniken i Växjö... att han skickar hem den till mig är bara för att jag ska slippa köra alla mil till Växjö... och det är jag tacksam för... annars så börjar jag faktiskt få allt svårare att känna tacksamhet när det gäller den svenska sjukvården och min Giardiaparasit... och det är med sorg jag skriver det för det är fan så mycket roligare att känna tacksamhet... känslan som börjar spira i mig nu kan snarare benämnas för... hopplöshet... ja ta mig fan... nu är jag riktigt jävla trött på min parasit...

.

... döööö parasitjävel!!!

.

Allting är ju relativt... som det här med att gå upp en timme tidigare än vanligt... för mig är det idag tidigt att gå upp 06.25... de flesta andra som har ett jobb har säkert varit uppe i flera timmar redan... men för mig... är det en timme tidigare än vanligt... jag är inte heller killen som går och lägger mig en timme tidigare bara för att jag ska stiga upp lite tidigare... nej... jag är killen som istället är en timme tröttare när jag stiger upp.

.

Om en halvtimme så ska jag föreläsa... och redan nu så känner jag mig en liten smula nervös... jag brukar inte vara nervös förrän ca. 5 minuter innan jag ska börja... men idag så känns det lite i magen redan nu... förvisso så kan det ju vara min mage som inte riktigt har tillfrisknat från parasitens attacker än... ibland så är det svårt att veta vad som kom först... hönan eller ägget.

.

Öppnade spotify på min dator... knappade runt lite grann och plötsligt som en blixt från klar himmel så sitter jag och lyssnar på Mikael Ramel... Artificiell prana... tidsresan är ett faktum... jag är tillbaka i min första egna lägenhet som låg på första våningen på Briljantgatan i Frölunda... där satt vi ett gäng på mattan jag fått av min pappa... mattan som aldrig blev tillskuren utan låg uppvikt en liten bit på väggarna... på stereon som jag hade köpt för min första lön strömmade ljudet från Mikael Ramels skiva ut ur högtalarna... och vi sjöng med i texten som vi hade lärt oss utantill medans vi meckade ytterliggare en holk och kände oss som de friaste människorna i hela världen... osårbara och odödliga.

.

Ingen i hela världen hade kunnat få mig att förstå att jag var helt ute och fladdrade på den tiden... att jag skulle kunna ta skada av att röka brass fanns inte i mitt medvetande... jag kände mig fri... helt oförmögen att inse att jag redan då hade hunnit bygga en hel del på muren i mitt eget inre fängelse... att jag egentligen var på väg att bli allt annat än fri... men idag så kunde jag känna känslan i min tidsresa... samtidigt som jag känner mig fri... på riktigt... och vet ni vad... jag tycker fortfarande att musiken svänger riktigt, riktigt bra.

.

Jag är en människa som behöver jobba en hel del med mig själv för att uppnå ett visst mått av balans i min tillvaro... har ju alltför lätt att måla världen i "svart eller vitt"... "allt eller inget"... kanske inte så konstigt eftersom det ju är ganska naturligt för en kille som med en naturlig enkelhet kan ersätta intimitet med intensitet... vilket säkert de flesta med en medvetenhet om sitt eget beroende kan känna igen sig i... lagom är väl inte riktigt vår melodi.

.

Det är därför som det är så himla viktigt för mig att sänka ribban... om jag har bestämt mig för att städa 15 minuter om dagen så har jag två svåra hinder för att klara mitt uppdrag... det första hindret är att komma igång överhuvudtaget... ett alltför många gånger närmast helt omöjligt hinder för mig att bestiga... och när jag klarar av det så dyker nästa svårighet över mig... nämligen att sluta städa efter 15 minuter... för har jag väl kommit igång så vill jag ju inte sluta... vilket också är jätteviktigt eftersom dessa två svårigheter hänger ihop... vet jag att det bara är 15 minuter som jag behöver städa så klarar jag av upprepa proceduren dagen efter... och då gäller det ju att sluta i tid.

.

Idag så tänker jag göra mitt bästa för att vara närvarande i vad denna dag har att erbjuda... och jag har en viss planering... som att gå på ett NA-möte i kväll och som grädde på moset riva av 15 minuters städning när jag kommer hem... det tycker jag låter som en realistisk plan... allt annat får bli bonus.

.

Lite i taget har jag nu bestämt mig för att påbörja en riktig STOR städning... ni vet en sådan där man flyttar runt typ hela huset för att kunna göra rent under all skit... och har jag tur så kanske jag kan se ett slut på detta äventyr innan sommaren... för jag har inte bråttom utan tänker istället göra det här enligt devisen att "långsamt kommer man längst"... och med ett tidigare väl fungerande gammalt städtrix... nämligen "15 minuter om dagen"... varken mer eller mindre.

.

Idag har jag flyttat grejer från mitt kök en våning upp till mitt gigantiska bord som står där... när allt är borta i mitt kök kan jag torka av alla ytor och ställa tillbaka lite grejer igen... det är planen.

.

Hoppas att jag genom att gola (tjalla) ner mig själv här inte lyckas med att förhandla bort mina 15 minuter om dagen... för jag är en liten jävel på att kunna lura mig själv och min förmåga att "glömma bort" städningen är väl utvecklad... väldigt väl utvecklad.

.

Kanske lite väl överdrivet... Nordkorea verkar ju trots allt vara en helt sinnessjukt toppstyrd diktatur... visst hade det varit ett spännande äventyr att åka till ett land som är helt stängt för omvärlden... men efter att ha läst ett reportage i blaskan så är det ju nästan så att jag blir lite mörkrädd och börjar förnimma att jag inte ens i min vildaste fantasi kan förstå hur det är att bo och leva i ett land som Nordkorea... jag har det nog jävligt bra som får bo i Sverige... ett land där jag faktiskt får ha åsikter om det mesta... tyvärr inget som man kan ta för givet överallt på vår runda jord.

.

Har så smått börjat fundera över vart jag vill åka någonstans nästa gång... Burma... New York... Kenya... eller ytterliggare en resa till Indien... ja, jag vet faktiskt inte... och även om det hade varit väldigt spännande att åka till Nordkorea så tror jag tyvärr inte att en resa dit hade gett mig tillfälle att träffa de som bor där på riktigt... och det är ju själva grejen med att resa till ett annat land och till en annan kultur tycker jag... att träffa människorna som bor där.

.

Annars så är jag fortfarande helt inne på att den riktiga resan i mitt liv sker här & nu... det spelar inte så himla stor roll vart jag befinner mig i världen... hela livet är ju en resa.

.

Kollade in min egen blogg nu på morgonen... och det som slog mig är att jag den senaste tiden mer eller mindre har varit en enda stor trasig mage... sjukdom och elände har präglat mitt liv och hela min tillvaro har i stort sett styrts av parasiter, pecillin och bajsprov... och visserligen är det ju helt sant att min kassa mage har tagit en väldigt stor del i mitt liv... men jag är fan mer än min mage... livet rullar faktiskt på även om jag är lite krasslig... bussar slutar inte att gå och det flaggas inte heller på halv stång... i det stora hela är nog det mesta faktiskt precis som vanligt.

.

Det är lätt för mig att låta en liten pryl mellan mina öron få lite väl stora proportioner i min egen verklighet... visst kan jag förstå att min mage tar upp stor plats i mitt liv för tillfället... det är ju helt naturligt... och då kan det ju vara på sin plats att påminna mig själv om att det faktiskt finns andra saker i mitt liv... också... jag är fortfarande en narkoman och alkolist och jag behöver fortfarande gå på mina NA-möte... jag har ju världens bästa jobb och fixar med lätthet att träffa massor av intressanta människor som vill vara med och förändra världen... har heller inga större problem med att hänga med mina vänner ut och käka... och mycket, mycket mer... kort sagt... mitt liv består fortfarande mer av "vanligt" liv och inte "bara" av en krånglande mage... tack och lov.

.

När jag sätter mig här för att blogga så slår det mig att jag precis som vanligt mår illa och har magknip... det är inte så roligt men jag börjar vänja mig... kommer ju snart knappt ihåg hur det kändes att vara helt frisk... jag fick en liten föraning när jag fick i mig pencilin första gången... då kunde jag riktigt känna hur energin kom tillbaka till mig redan efter en dag... men tyvärr så tog ju inte den kuren bort alla parasitrester och jag blev sjuk igen... och sen dess så har jag varit sjuk... illamående, ont i magen och allmänt trött (orkar typ ingenting).

.

Det är väl inte hela världen att vara en liten smula sjuk och jag har det trots allt rätt bra... jag går inte omkring och känner mig sjuk hela dagarna... det är bara lite då och då som mina symtom drabbar mig med full kraft... och mellan de tillfällena går jag väl mest omkring och lever mitt liv som vanligt... okej jag drar inte iväg till gymmet eftersom jag inte har den energin... men jag kan dra iväg till skidbacken en dag om jag bara tar det lite lugnt... och jag börjar vänja mig vid att gå in i väggen av trötthet någon gång under dagen.

.

Men om jag ska vara riktigt ärlig så kan det ibland vara lite svårt för mig att leva här och nu... för jag längtar verkligen väldigt mycket efter att få känna mig helt frisk nu... ja helst igår om jag ska vara riktigt ärlig... jag är lite trött på att vara trött nu.

.

Jag får veta att jag är en väldigt lågprioriterad låntagare eftersom jag ju har betalningsanmälningar... inte ens med säkerhet och borgenärer vill banken låna ut mer pengar till mig får jag reda på när jag frågar... har man skulder hos fogden är det kört upplyser hon mig om... men men... jag har i alla fall lyckats med att sänka min ränta med en halv procent och som grädde på moset så kommer mina försäkringskostnader sjunka med ca. 300 kronor i månaden från och med i sommar... så summa summarium så har jag väl tjänat 400 kronor i månaden på att besöka min bank och snacka lite med dem... och det får jag ju vara nöjd med... ett tag i alla fall.

.

För två månader sedan så förhandlade jag till mig ett avtal med Intrum Justitia där jag ska betala 1100 kronor i månaden under tre år... idag så lyckades jag sänka min fasta månadskostnad med 400 kronor... 700 kronor kvar på minuskontot i tre år... fast å andra sidan så har jag ju trollat bort 70 000 kronor på en skuld om jag lyckas fixa det... fan ekonomi är inte bara skitjobbigt utan ganska intressant om jag vågar mig på att ta hand om min egen skit... jag är inget offer längre... det är när jag tar mitt ansvar som jag blir fri på riktigt.

.

Visst jag har en bra bit kvar... men alla långa resor börjar ju med ett litet steg.

.

Idag så hade jag bestämt ett möte med min bank... jag ville diskutera min alltför höga ränta med dem... och det var ett riktigt trevligt samtal där vi tillsammans såg över delar av mina finanser... en av dessa var mina försäkringar som jag har låtit Folksam ta hand om... och jag kom ihåg hur sne jag blev på dem när de höjde min premie med flera hundra kronor i månaden bara för att jag hade betalningsanmärkningar... snacka om att sparka på den som redan ligger ner... men som det såg ut då hade jag ingen möjlighet att slippa den "straffavgiften"... tills idag då min bankkontakt erbjöd mig en försäkring både på min bil och hus utan några extra kostnader för att jag hade betalningsanmärkningar.

.

Nu sitter jag här och väntar på att banktjänstekvinnan ska ringa upp mig... och jag både tror och hoppas på att jag idag har lyckats med att sänka min månadskostnad med några hundralappar genom att bara höra av mig till banken... och det känns faktiskt riktigt bra att snackat med banken oavsett hur det går... att ta ansvar gör mig fri.

.

Champions League förtsätter ikväll och jag kan inte säga någonting annat än att jag älskar detta spektakel... underbar fotboll när den är som bäst... helt fantastiska artister som trollbinder sin publik... och i mitt fall fortfarande ett lag att hålla på eftersom jag ju är en sann Zlatanist... och hans Milan är ju som sagt var fortfarande kvar i tuneringen och inte nog med det... de har en gyllende chans att gå vidare till kvartsfinal eftersom de ju vann mot Arsenal med helt osannolika 4-0 i en fantastisk match.

.

Mycket av fotbollens charm är att den har en förmåga att engagera människor överallt på vår runda jord... här samlas ung och gammal... fattig och rik runt samma sak... det är glädje och sorg och alla känslor däremellan... och tänk så många "experter" det finns som sitter i sina soffor som skriker åt sina favoriter hur de ska passa, skjuta... springa och göra mål... och ibland så hinner jag t.o.m. tänka på alla de som inte har "hittat" fotbollen än... som inte förstår varför det kan vara spännande att se 22 killar springa runt på en gräsmata och jaga en boll... de som bara inte fattar vad det är vi håller på med som engagerar oss så till den milda grad i detta äventyr.

.

För en vecka sedan så fick jag höra en underbar beskrivning av en "fotbollsänka"... hur hon hade följt med sin man för några år sedan på en Malmö FF match... det var när Zlatan spelade där... och utan att riktigt förstå spelet såg hon omedelbart att det fanns en kille som stack ut och gjorde helt andra grejer än de andra... då och där blev hon en Zlatanist... för hon såg ju en cirkusartist som vågade gå utanför "ramen"... och vem älskar inte en sådan artist?

.

Det är på tiden att jag verkligen hamrar in detta budskap mellan mina öron... för det skulle vara så himla enkelt för mig att fastna i ett "gnällträsk" nu när jag varit sjuk ett tag... och att gnälla gör ju ingenting bättre... tvärtom så blir ju allting bara ännu jobbigare om jag focuserar på det negativa... det är sant att jag inte har så himla mycket energi just nu... ja, det är jobbigt med en mage som inte funkar... och visst skulle jag väl vilja att sjukvården i sverige löste detta direkt (helst i förrgår)... det är fakta så ser min verklighet ut.

.

Men... det är också sant att jag har massor av vänner som bryr sig... att jag har världens bästa jobb nu när jag inte orkar så mycket... att jag har ett varmt och skönt hus med en TV-soffa där jag kan slappa och vila upp mig... och det är sant att jag känner ett visst hopp om att jag kommer att bli helt återstäld en vacker dag.

.

Jag är naturligtvis också en väldigt gnällig människa lite då och då... jag glömmer helt enkelt bort att jag har ett val varje dag... jag kan välja om jag vill ta på de positiva eller negativa glasögonen... oavsett hur verkligheten ser ut just nu för mig så har jag detta val... och idag var en bra dag för att påminna mig själv om det valet... genast så kändes mitt liv lite enklare... skönt.

.

Visserligen så vill doktorn att jag ska fortsätta att lämna lite prover även denna veckan... men det verkar som om jag äntligen har blivit kvitt min parasit... och kanske är det just därför som jag trillar ihop av trötthet... det är först när kampen är över som jag liksom hinner med att reflektera över att mina krafter är slut... och att jag ta mig fan är helt slut... trött på "riktigt".

.

Jag pallade bara att vara på jobbet halva dagen idag... sen kände jag att jag ville hem och vila mig... satte på en film och somnade efter fem minuter... har jag tur lyckas jag kanske hålla mig vaken och kolla in lite fotboll ikväll... när jag är vaken försöker jag stoppa i mig mat och dryck för även om min mage inte fungerar än så fattar jag att det är viktigt för mig att få i mig näring... och i morse hade jag brutit trenden och gått upp 2 hekto... tjoho.

.

Och denna gången så lyckades jag inte hålla tillbaka mina känslor... jag visade direkt sköterskan hur besviken och frustrarad jag blev... för nu har jag inte längre ett överskott av gott humör kvar att ösa ur... mina krafter är något begränsade och jag kan riktigt känna att jag är inne på mina sista reserver... tålamod och tolerans börjar bli en bristvara hos mig... och så vill jag naturligtvis inte ha det.

.

Nu lyckades vi till slut komma överens och hon tog emit mitt förhoppningsvis sista bajsprov... doktorn trodde ju att jag var kvitt min parasit redan i torsdags och jag håller tummarna för att han har rätt... visserligen så känner jag mig inte strålande frisk och kry än men det kan jag inte heller räkna med... enligt samma doktor kan det ta några månader innan min mage har reparerat sig själv, producerat och byggt upp nytt tarmludd... så är det något som jag verkligen behöver just nu är det... naturligtvis ett överflöd av tålamod och tolerans.

.

Jag tänker göra mitt absolut bästa för att en dag i taget ta hand om mig själv på bästa sätt... se till att få i mig mat och dryck... lägga mig i tid på kvällen... ställa realistiska krav på mig själv vilket i praktiken är samma sak som att "sänka ribban" och acceptera att jag för tillfället har ett litet underskott på energi... och att det är helt okej... men en av de viktigaste sakerna som jag tänker göra mitt bästa för att fixa idag är att flytta ut ur mitt eget huvud och ta del av den verklighet som hela tiden finns tillgänglig för mig... dygnet runt... alltid... jag tror ta mig fan att vissa skulle kunna kalla den verkligheten för... Gud... det är i alla fall min uppfattning av verkligheten utanför mina öron... och den vill jag också ta del av... så klart.

.

Snackade precis med en kollega om att barnen nu för tiden är väldigt allergiska jämfört med när vi var små... och vi kunde ju inte låta bli att undra lite över vad det kunde bero på... har verkligheten blivit så mycket skadligare... är vår kunskap om allergier så mycket mer utvecklad så att vi till skillnad från när jag var liten idag ser allergierna... eller är det som så att vi har skyddat våra barns från allt som kan vara skadligt så till den grad att de blivit mer allergiska?

.

När jag var liten var det inte riktigt lika farligt att leva... ändå stog vi upp i bilarna utan bilbälte där bägge föräldrarna kedjerökte oavbrytet och innan dess hade vi som små bebisar krupit omkring på marken och käkat jord... vi täljde våra egna pilbågar med vassa knivar och vi bar ingen hjälm när vi cyklade... badade gjorde vi en gång i veckan och på den tiden sa vi att "lite skit rensar magen".

.

Missförstå mig inte... men jag kan bli lite rädd när jag står på en lekplats och ser barnen leka där... de flesta har sin förälder stående i den omedelbara närheten (typ en halvmeter) utifall det lilla barnet kanske skulle trilla eller någonting annat oförberett hända... nästan inga av barnen leker med varandra utan vallas istället omkring av sina överbeskyddande föräldrar... för ve den förälder som inte har full koll på sin unge... hade någon uppfostrat sina barn som jag blev uppfostrad när jag var liten så hade den människan med störtsa säkerhet haft ett besök från soc. att vänta... och skulle lärarna i skolorna behandla barnen som våra lärare gjorde så hade de fått sparken.

.

.

Jag säger absolut inte att det var bättre förr (för det var det inte)... jag säger bara att barnen inte var lika allergiska på den tiden.

.

Nu menar jag inte att det håller på att rasa ihop utan mer att det har varit lite si och så med min städning den senaste tiden... och med den senaste tiden så menar jag en ganska lång tid... det är väldigt länge sedan jag drog igång en storstädning hemma hos mig... kommer inte ens ihåg när det skedde senast... möjligtvis så röjde jag upp lite på våren 2011... eller något sådant... så jag kan definitivt inte skylla på att jag varit lite sjuk ett tag.

.

jag har väl dragit fram med min dammsugare lite då och då (även om jag måste erkänna att även det var ett litet tag sedan nu) och det blir ju inte så stökigt eftersom jag för det mesta bor själv i mitt hus... men när jag idag packade upp de delar av min packning från Indien som legat och skräpat sedan jag kom hem så var jag tvungen att erkänna mitt problem... för det är ett problem för mig... jag tycker om när det är städat, fint och luktar såpa i mitt hus... och så ser min verklighet inte ut just nu.

.

Det är inte så att jag går omkring och har konstant ångest för att jag inte har städat... långt ifrån... men jag vill genom att skriva här göra mig själv uppmärksammad på att det kan vara läge för en ny "15 minuter om dagen" insats... för om jag bara tar lite i taget så kommer snart mitt hus att glänsa igen... jag kommer att börja lugnt och sedan lugna ner mig lite till... för ju mindre jag gör dessto mer får jag gjort... det är min sanning.

.

Trädgårdsmöblerna på bilden ovan ligger ganska bra där de ligger... för det är nu snart vår och då behöver jag ju bara resa på dem för för att bli färdig med den biten... och det tar ju inte med än en minut... vilket ger mig 14 minuter att skölja av vinterns och höstens smuts från dem... det är gott om tid för just den uppgiften... idag fick det som sagt räcka med att få ordning på Indienpackningen... jag sitter nöjd.

.

Jag vågar nog trots allt tro på att jag äntligen håller på att tillfriskna... aptiten återvänder och jag kan riktigt känna hur min kropp skriker efter näring... törstig har jag väl varit hela tiden men inte så påtagligt som nu... och peppar, peppar... har faktiskt börjat kissa igen och det var ju ett tag sedan sist... jag tar det som ett gott tecken.

.

Jag ska lämna ett prov till på tisdag och då hoppas jag verkligen att det ska visa att jag är frisk... har stort hopp om att så är fallet eftersom min doktor berättade för mig att de inte hade hittat några spår efter min envisa parasit på det senaste provet... och då kan jag ju äntligen låta min kropp återhämta sig... för det behöver den... rackarna vad denna ovälkomna gäst har tagit på mina krafter... de små jävlarna gjorde stor skada i mitt inre system... för det kan jag känna... det är inte "bara" 10 kilo som försvunnit... nä... kroppen är en väldigt känslig apparat som reagerar på många sätt när den ska laga sig själv... parasiten har liksom satt igång någon form av kedjereaktion i min kropp... allt hänger ihop på ett sätt som jag har svårt för att förklara men som jag kan känna med all tänkbar tydlighet... både fysiskt och psykiskt.

.

Som vanligt har jag märkt att jag min toleransnivå och mitt tålamod blir lidande när jag är fysiskt dålig... jag har betydligt svårare med att umgås med människor runt omkring mig... vill hellre vara ensam... och jag tackar Gud för att det inte har funnits någon här hemma som tagit hand om mig... jag fixar helt enkelt inte det när jag är sjuk... hela mitt "system" skriker efter att få vara i fred... jag vill bara vara själv stora delar av dygnet... det är så jag fungerar... om det är "bra" eller "dåligt" lägger jag inte någon värdering i... jag bara konstaterar att så är fallet.

.

Nu har jag ju inte isolerat mig denna gången (mer än på kvällar och helger) utan umgåtts med människor i ganska lagom doser på daglig basis... och blivit riktigt rörd av all omtanke jag stött på i min vardag... jag är sannerligen en väldigt rik människa med massor av väldigt fina vänner runt omkring mig... det är jag verkligen tacksam över... och kanske känns det ännu bättre att jag ger mig själv den "egentid" som jag behöver för att ladda upp mina reservbatterier så att inte min omgivning drabbas för mycket av mitt bristande tålamod och sjunkande tolerans när jag är sjuk... jag vill ju kunna behålla min valmöjlighet om jag vill aggera ut eller bara reagera och acceptera hur det känns i mig själv när mina defekter kommer på besök... och den valmöjligheten är ett direkt resultat om hur väl jag tar hand om min psykiska hälsa.

.

När jag vaknade i morse och kände mig relativt frisk... och hungrig... så jag satte på min jättelika grönsaksoppa som jag fixade till häromdagen... slängde glad i hågen i mig så där en sex tallrikar... måttfullt finns ju inte i min agenda... och en timme senare sitter jag på toaletten mest hela tiden... glömde visst bort att det var något med att mina tarmar inte fungerade riktigt som de ska... jag är alltså ganska frisk men fortfarande sjuk... samtidigt.

.

.

Det blev ganska sent innan jag kom hem i går kväll... vi fick tillbringa ett gäng timmar på akuten i Halmstad eftersom min dotter föll så illa att hon bröt armen i skidbacken... jag vet inte hur mycket ansvar jag ska lägga på mig själv eftersom jag ju var den som gav henne "goda råd" om hur man skulle bete sig på en bräda... kanske skulle jag gått före och visat henne att det finns skydd som skyddar mot vissa skador... i detta fall hade det nog inte varit helt fel med ett handledsskydd... men det är ju alltid lätt att vara efterklok.

.

Frånsett detta hade vi en helt underbar dag i solskenet på Isaberg... och jag kunde riktigt känna hur solen och den friska luften fyllde mig med energi... förvisso hjälpte jag till med min vätskeersättning och en och annan liten bit druvsocker... jag har verkligen tömt mig själv på massor av både kilo och energi den senaste tiden... vilket jag kunde märka när klockan närmade sig 22.00 på akuten... då var mitt blodsocker i botten och jag fick svårt med tålamod, acceptans och allt sånt där... till min stora glädje så kunde jag åtgärda detta genom att ta vägen runt vårt Thai-hak och handla med mig lite gott thaikäk... en ren chansning men efter att ha fått i mig den måltiden så mådde jag betydligt bättre... och peppar, peppar... jag sov ända tills i morse innan jag behövde gå på toaletten... kommer knappt ihåg när det hände senast.

.

Summa sumarium så är det uppenbart att jag håller på att tillfriskna... doktorn sa åt mig att det kan ta två till tre månader innan min tarm har bildat nytt fungerande tarmludd och att jag ska behandla mig själv som laktosintolerant tills den repat sig... och det är väl smällar jag kan ta... för än så länge visar proverna att min Giardiaparasit är historia... men jag vågar inte riktigt hoppa av glädje än... om några dagar vet jag säkert om jag är helt "frisk".

.

Föresten så kunde min dotter inte låta bli att pika mig lite nu i morse när jag ville ge henne lite råd om att hon skulle vara försiktig och ta det lugnt... hon påminde mig om att hon hade försökt det samma med mig nu ett tag och att det funkat... lite si så där... ja fan... äpplet faller kanske inte så långt ifrån trädet trots allt... blod är rätt tjockt.

.

Ja min bräda kanske har ett passande namn dessa tider... att jag har döpt den till "Bajsbrädan" beror på att min bräda är så fruktansvärt ful i sin bajsbruna färg... men Gud har humor och jag skulle bli förvånad om han/hon/det inte har ett litet finger med i spelet här... det var faktiskt så illa att jag tänkte strunta i att köpa den för att jag tyckte att den var så ful... men priset var lågt och på något sätt så tyckte jag väl att det var ganska kul att ha en egen bräda nu när jag äntligen hade chansen att införskaffa mig en för en rimlig penning (d.v.s. billigt)... nu blev det inte så himla billigt till slut ändå eftersom jag passade på att renovera min bräda... jag lämnade in den för att vallas och slipa kanterna och bindningarna som följde med var värdelösa så jag köpte ett par nya som kostade typ fem gånger mer än jag betalt för alltihop... men det är ju smällar man kan ta.

.

Jag är fortfarande inte bra i min mage men jag måste ändå säga att jag inbillar mig att jag mår en pytteliten bit bättre idag... på vägen till backen i Isaberg tänker jag köra inom vårdcentralen i Ljungby och lämna ytterliggare ett bajsprov (det är mycket bajs i mitt liv nu för tiden) innan jag tar mig till backen... och jag tänker faktiskt ta det väldigt lugnt i backarna... bara känna på det lite... och vet ni vad... det ser jag fram emot... massor... för en dryg månad sedan låg jag och guppade och jagade fina vågor på Agonda Beach i ett varmt och skönt Indien... och idag så ska jag leka i snön med min bräda... visst är livet fantastiskt.

.

Jag ska ta med mig massor av vätskeersättning.

.

"Drick mycket"... "Vätskeersättning är bra"... "jag tror att du är kvitt din parasit men du får fortsätta att lämna lite prover utifall vi har fel"... "och vi ska även ta några andra prover på dig nu"... "men någon medicin får du inte... än".

.

Ja det var i korthet vad jag fick höra av doktorn på infektionskliniken i Växjö tidigare idag... de hittade inte spår av min envisa parasit på det senaste provet... att jag mår dåligt är inte så konstigt förklarade han vidare för mig... för den där jävla Giardiaparasiten har sabbat mina tarmar... den har gett sig på mitt tarmludd och förstört min förmåga att få i mig näring... jag blir fan sne när jag tänker på det... vilken liten jävel va?

.

I vilket fall som helst så kommer jag att göra som doktorn säger... se till att få i mig så mycket jag bara kan hela tiden... dricka massor av vätskeersättning... och utrusta mig med ett STORT tålamod eftersom det visst kunde ta ett tag innan min tarm hade återställt sig... jag tänker INTE ge upp och sluta leva mitt liv... redan imorgon ska jag med min doktors lite förbryllade medgivande åka till Isaberg för att åka bräda... med fickorna fyllda av reservkalsonger och vätskeersättning ska jag försöka mig på att ta några svängar med min bräda... och nä... jag är inte vansinnig jag kommer precis som doktorn sa åt mig att ta det väldigt lugnt och inte anstränga mig i onödan (känna efter vad min kropp ger mig för signaler helt enkelt)... pallar jag inte åka så får jag väl njuta lite av den friska luften i goda vänners sällskap... och värre kunde jag haft det.

.

Idag så ska jag åka till infektionskliniken i Växjö för att låta en doktor ta hand om mig och min krånglande kropp... jag håller verkligen tummarna för att han har en lösning i sikte för mig... för helt ärligt så är jag riktigt trött på att vara trött och matt nu... jag saknar en fungerande mage och vill bli frisk nu... helst igår.

.

Det är en väldigt matt kille som skriver dessa raderna nu... och ändå så måste jag erkänna för er att jag fortfarande inte gett upp hoppet om att kunna åka bräda på Isaberg i morgon... och den egenskapen tycker jag om hos mig själv... att jag har förmågan att kunna känna hopp.

.

Även om jag inte är en kille som vill tänka tankar som... "om jag bara hade gjort si eller så"... kan jag tyvärr inte låta bli att fundera lite på vad som hade hänt om jag gått till sjukhuset i Indien den där dagen då jag övervägde det... det var ju så himla nära... att jag ångrade mig berodde på att jag nog trodde att det skulle gå över och att det inte var så himla farligt med mig... man behöver inte så där jättemycket energi när man ligger på stranden och gör absolut ingenting.

.

I vilket fall som helst så sitter jag här hemma nu och låter den svenska sjukvården ta hand om mina problem istället... och jag har väl inget att klaga på när det gäller kompetensen i vår sjukvård... det är nog inte det som är den största skillnaden när jag jämför med sjukvården i Indien... nej den största skillnaden gäller servicen och hur lång tid du behöver vänta innan du får hjälp... min kompis la in sig på världens största sjukhus i Bombay och redan efter en timme hade ett flertal experter undersökt honom... han fick även en tid dagen efter då han blev grundligt (och då menar jag verkligen grundligt) undersökt av alla tänkbara doktorer och kunde åka därifrån med mediciner och all tänkbar hjälp i bagaget.

.

Jag var ju varit i Indien förrut och förra gången jag var där rasade min mage också... det blev en snabb transport till det väldigt lokala sjukhuset med en "tuktuk" och chaffören ställde sig utanför och väntade... jag kom in i en väldigt ren byggnad och det tog nog mindre än två minuter innan en undersköterska hade fått in mig i ett undersökningsrum och lagt mig på en säng... efter två minuter till hade en sjuksköterska tagit mitt blodtryck och förberett mig för doktorn som var i mitt rum och undersökte mig mindre än 10 minuter från det jag anlänt till sjukhuset (detta var ett sjukhus som låg mitt ute i ingenstans i södra Goa)... efter ytterligare 5 minuter stod jag på ett apotek och tog emot min medicin... 4 (fyra) timmar senare var jag frisk.

.

Detta är absolut ingen kritik mot den svenska sjukvården som tack och lov finns tillgänglig för alla oss medborgare i detta land... jag är så otroligt tacksam för att bo i ett land där jag är garanterad vård när jag är sjuk... och att den i stort sett är gratis... för det är den ju inte i Indien... visserligen så är det hur billig som helst jämfört med hur mycket samma vård hade kostat i Sverige om vi inte haft fri sjukvård... men ändå... fri sjukvård är fantastiskt... att det tagit en himla tid för mig beror ju på att vi är väldigt restriktiva när det gäller att skriva ut antibiotika... och att mina prover ska skickas iväg till en annan stad för annalys.

.

Men men... i morgon ska jag i alla fall åka till infektionskliniken i Växjö och träffa en underläkare där... så det går ju framåt... och det var ju tur att jag inte behövda åka dit redan idag... för ikväll har jag inte tid att ligga på sjukhus för ikväll är det Zlatan... Milan - Arsenal... ojojojoj... det vill jag inte missa för allt bajs i småland.

.

Det kändes nästan som en resa i tiden då jag satt i bilen på väg till Väckelsång... en gång i tiden för ganska många år sedan så gjorde jag en månads primärbehandling där... som jag mycket tacksamt hade tagit emot som en gåva av den dåvarande chefen som jobbade där... på den tiden hette det Resurs och var en blandad behandlig (både män och kvinnor under samma tak)... under en månad fick jag lära mig en hel del om mig själv... mycket välbehövligt vill jag lova för just då var en lite besvärlig tid i mitt tillfrisknande... jag hade varit drogfri i 2 1/2 år när jag kom in på Väckelsång den gången... och jag var minst sagt... mycket förvirrad.

.

Att vara inbjuden att tala inför de som var intagna där idag var intressant... fan vad mycket som har hänt i mitt liv och vilken fantastisk utveckling jag lyckats åstakomma med mig själv... jag har verkligen tagit vara på den hjälp som erbjudits mig och resultatet har inte låtit vänta på sig... jag har förvandlat mig själv till en väldigt mycket friare människa... friare än vad jag trodde var möjligt.

.

Annars så är det som vanligt... sitter uppe på dass stora delar av natten och mår allmänt skit (i dubbel bemarkelse)... men jag känner mig inte tillräckligt sjuk för att ligga på sjukhus... än.

.

Jag fick en remiss av min doktor som jag kan använda om jag blir sämre... en remiss på en sjukhussäng i Växjö och efter moget övervägande så beslutade jag mig för att jag inte är tillräckligt dålig... än... och att jag kan vänta tills i morgon att besluta mig eftersom jag då ändå passerar Växjö eftersom jag ska föreläsa i Väckelsång i morgon... fast det ska rätt mycket till för att jag ska lägga in mig där i morgon också... jag har ett otroligt viktigt möte i Ljungby att passa... då ska jag nämligen övertyga socialnämnden om att VågaBo är en rackarn bra idé... och inte bara det... jag ska även förklara hur vi har tänkt oss att det ska fungera innan de tar beslut... och inte nog med det... tänk om de inte har Viasat HD på sjukhuset på onsdag... det är ju för fan Zlatan - Arsenal på TV:n... vi snackar viktiga grejer.

.

Jag förstår mycket väl att det låter helt sinnessjukt att inte lägga in mig på sjukhuset direkt... allra helst eftersom jag ju varit sjuk så himla länge nu... men jag snackade faktiskt med en sjuksyrra på vårdcentralen när jag tog en herrans massa prover idag... och hon menade på att så länge jag inte är svimfärdig och helt "nere i stövlarna" som hon så fyndigt uttryckte sig är det ingen fara... och jag litar på henne... jag är inte helt slut eller jättesjuk... bara helt sjukt sjuk i min mage... i morgon (eller allra senast i övermorgon) så kommer svaren på mina nya prover som jag lämnade idag... och de var många ska ni veta... och då hoppas jag att de ska ha fått reda på vad det egentligen är för fel på mig... tills dess så har jag laddat upp med några tuber vätskeersättning...ett helt gäng pro-vita... pro-aktiv... och alla andra pro som fanns... yogurt och Christins köttsoppa... och naturligtvis mängder av dasspapper... jag är med andra ord laddad.

.

Visst jag kan väl noja mig en liten smula på vad det är som fattas mig... men än så länge har jag gott mod om att det kommer att lösa sig till slut... för så är det ju... till slut så löser det sig alltid.

.

Så sägs det har jag hört... och nu sitter jag här och undrar var det är för pucko som kommit på någonting så urbota dumt... för jag gillar inte alls att vänta... vid 09.00 ringde jag till vårdcentralen... 10.10 ringer de upp mig och jag gillar verkligen den tjänsten att bli uppring istället för att sitta och vänta i telefonluren... hon som jag pratade med skulle försöka få tag på min doktor och lovade att återkomma... och nu är klockan 11.45... suck.

.

Jag har gjort vad jag bestämt mig för att göra när jag sökte hjälp idag... och jag har fått ett tips om att inte äta druvsocker och dricka cocacola... de gamla beprövade huskurerna hade tydligen spelat ut sin "nyttiga" roll enligt den senaste forskningen där man istället menade på att den kuren istället försämrade själva diagnosen... mer hjälp har jag inte hunnit få än... men visst... jag väntar... men inte fan gillar jag att vänta just nu.

.

Det är stor skillnad på att vänta och att vänta... att vänta på ett telefonsamtal från vårdcentralen i Ljungby är betydligt händelsefattigare än att vänta på ett tåg i Indien... det märks inte minst på min tidsuppfattning... i den enna situationen sniglar sig tiden fram... i den andra går tiden skitfort... gissa vilken?

.

Nu sitter jag i Ljungby och väntar på att min vårdcentral ska ringa upp mig... för idag är dagen då jag tänker ta tag i mitt fysiska tillstånd med hjälp av expertisen som finns där... jag själv har ingen aning om vad som kommer att hända men jag vet i alla fall vad som är fel på mig och det är ju en bra början.

.

Om jag ska vara ärlig så känns det bra att ha satt bollen i rullning... nu behöver jag inte bestämma ett endaste dugg mer vad jag ska eller inte ska göra... jag lägger mitt liv och mitt öde i den svenska sjukvårdens händer... helt och fullt... och det är skönt att kunna använda den lilla enkla egenskapen tillit på ett praktisk och användbart sätt... jag är inte omedveten om att jag skulle kunna gå in på nätet och bli min egen doktor istället... men tack och lov så är jag också väldigt medveten om att jag har levt alldeles för många år som min "egen doktor" i mitt missbruk... och det gick ju inte så himla bra med facit i hand... och jag är inte längre killen som måste göra alltig om och om igen... kan bero på att jag äntligen börjar fatta att resultatet blir det samma när jag upprepar ett beteende.

.

.

Vaknade imorse efter att ha lyckats sova lite då och då under natten som gick... och jag kunde riktigt känna hur jag ville tro att jag var frisk... fem minuter senare så sitter jag på toaletten ännu en gång... men jag mår i alla fall inte illa... det gör jag inte förrän 15 minuter senare när jag tagit mina tre 200 mg Flagyl... och allt är som vanligt igen... t.o.m. när jag ställer mig på vågen för att väga in inför dagen... ännu ett bottenrekord... nu väger jag 9 kilo mindre än innan jag åkte till Indien för 2 månader sedan.

.

Och jag blir lite lätt fundersam när jag ser en leende tjej i en annons stolt förklara att hon har gått ner 15 kilo på 3 månader... jag har inte tillgång till vissa "plustjänster" i blaskan och kan inte läsa vidare... bara rubriken... "så här enkelt kommer du igång"... hoppas verkligen att det inte handlar om att äta parasiter... men det tror jag inte... för i så fall är bilden fejkad... man ler inte på min bantningskur... jag lovar.

.

Imorgon... ska jag ta mig till min doktor... först ska jag bara fixa några prylar... men sen lägger jag mitt liv i händerna på den svenska sjukvården... för jag har tagit ett beslut... eller om jag ska vara helt ärlig så har jag lyssnat på mina vänner som tycker at jag ska lägga in mig på sjukhuset... och jag är både rörd och väldigt tacksam över att ha vänner som bryr sig... för det är ingenting som jag någonsin kan ta för givet... men samtidigt någonting som gör att jag känner mig oerhört rik.

.

Mina vänner ringer till mig och är oroliga för min hälsa... jag börjar så smått inse att det kanske jag också borde vara... nu är jag strax nere i samma vikt jag hade när jag var en aktiv nikotinist... och det är inte bara av godo... tvärtom så är det en varningsignal som jag ska ta på allvar... jag håller ju för fan på att försvinna... långsamt tyna bort.

.

Jag är tacksam över att jag bor i lyckolanden Sverige där jag kan åka till sjukhuset och bli lagad för ett överkommligt pris... och jag gör mitt allra, allra bästa för att inte fundera på vad som hade hänt om jag hade åkt till sjukhuset i Indien den där dagen då jag övervägde det... om jag hade sluppit allt det här då... för är det någonting som inte hjälper mig ett endaste dugg så är det att flytta in mellan mina öron och fly in i dåtiden eller framtiden... nu är det som det är och det är ju bara att acceptera och gilla läget... idag är en bra dag för att inte göra någonting mer än att försöka få i mig så mycket vätska som möjligt.

.

Jag tycker inte på något sätt om att vara sjuk... men jag är inte dummare än att jag förstår att detta är en möjlighet för mig att lära mig uppskatta de tillfälle då jag är frisk... och även om jag idag är en smula matt så lever jag fortfarande... kanske en smula mer än vanligt för visst är det väl som så att mer levande än vid en nära dödenupplevelse är svårt att känna sig.

.

Efter några timmar på jobbet så gjorde jag då äntligen det enda rätta... jag åkte hem... jag fick en påminnelse av en vän att det kanske inte är så bra att flänga omkring när man inte är riktigt frisk... och det är jag den första att hålla med om... när det gäller alla andra utom mig själv.

.

Och jag har naturligtvis hur mycket som helst att skylla på när jag inte klarar av att stanna hemma för att låta min kropp vila sig frisk... jag har förbannat svårt (sannineg är nog att det är i stort sett helt omöjligt för mig) att inte hålla ingångna avtal... visst kände jag redan i morse att denna dagen var som gjord att ligga kvar i sängen... jag var helt slut efter nattens sittningar på dass och mådde helt enkelt tjyvtjockt... men fan... jag hade en föreläsning inbokad och än så länge har jag på dessa snart 12 åren som föreläsare vad jag kommer ihåg aldrig ställt in en föreläsning... det finns bara inte på kartan för mig.

.

Och nu när jag tar ett titt på nästa veckas program så inser jag att jag ju inte riktigt har tid att vara sjuk då heller... jag har fyllt min agenda med viktiga möten och föreläsningar hela veckan... eller nja... fredagen har vi faktiskt vikt för lite lek med VågaVa... "VågaVa go ski" på Isaberg... och det är väl tur att jag är född optimist... för jag är fortfarande helt övertygad om att det kommer att lösa sig... och om det inte skulle göra det... ja då löser det ju sig ändå... för det gör det ju alltid eftersom allting naturligtvis fortfarande är perfekt... alltid har varit perfekt och att det alltid kommer att vara perfekt.

.

Och vet ni vad?... Eftersom det ju är ett faktum så slipper faktiskt jag att vara perfekt... det känns riktigt, riktigt skönt ska ni veta.

.

Inte med hur jag mådde utan med min föreläsning... för så är det... idag så var jag inbjuden att föreläsa för läkarna som jobbar på vårdcentralerna i Ljungby... och naturligtvis så var jag ganska nervös för hur de skulle uppfatta mitt budskap om hur jag ser på beroendet... men det gick hur bra som helst... allra helst med tanke på att min tid var väldigt kort och jag fick forcera fram lite väl fort i min föreläsning... 45 minuter är inte lång tid även om jag plockade bort det mesta av mitt eget liv ut berättelsen... det fick helt enkelt inte plats.

.

Jag fick också ett litet tillfälle att prata med min doktor och berätta för henne att min mage är en katastrof... minst sagt... och har det inte gått över till nästa vecka så kanske jag behöver läggas in på ett sjukhus för att få dropp och omvårdnad... för hur det än är så börjar min sjukdom faktiskt ta riktigt (och jag menar verkligen riktigt ordentlig) på krafterna och behöver tydligen tas på allvar.

.

Men jag känner att jag är i trygga händer... min doktor bryr sig.

.

Jag kan känna att min medicin funkar i kriget mot min parasit... samtidigt som jag känner mig sämre än någonsin... och jag förstår att det låter lite konstigt men jag kan faktiskt inte förklara det på ett annat sätt... för samtidigt som jag kan känna någon form av ökad energi i min kropp så är jag helt slut... sitter fortfarande hela nätterna på toaletten och då får ni själva räkna ut vilken form mitt bajs har.

.

På något underligt sätt så är det en rätt intressant resa jag gör nu... för även om det är himla jobbigt att vara sjuk en längre tid så lär jag mig mycket... inte bara att det är skitjobbigt utan också att det finns hjälp och att jag klarar av att ta emot den hjälpen... jag lägger mitt liv i händerna på min doktor utan att tveka en enda sekund (eller ja... nästan utan att tveka en enda sekund)... följer hennes rekomendationer och går till apoteket och hämtar ut en medicin som jag tar enligt rekomendationerna... och då ska ni tänka på att jag är en narkoman... och som ni säkert vet så är inte att följa några som helst rekomendationer någonting som vi narkomaner är så himla bra på.

.

Nä nu ska jag på en konferans som ska handla om vad vi ska göra för att hjälpa anhöriga i Ljungby... och det ska bli intressant... inte bara för att jag är frisk och sjukare än någonsin... samtidigt.

.

Efter ytterliggare en natt på toaletten så känner jag att jag börjar få nog... jag orkar fan snart inte med att vara sjuk i magen längre... nu börjar det ta på mitt psyke... det inte lugn som jag har haft med mig en tid nu börjar krackelera och det tycker jag verkligen inte om... men visst... det kanske inte är så konstigt eftersom det ju tar på krafterna att vara magsjuk... jag har tappat 8 kilo i vikt och även om jag ju gärna gick ner några kilo så är detta inte en metod som jag rekomenderar till de som bantar... förvisso väldigt effektiv men med all säkerhet inte vidare nyttig... men det är kanske inget som bantarna bryr sig så mycket om.

.

Men jag känner ett visst hopp eftersom jag ju då äntligen fick min medicin igår... en 6 dagars pencilinkur som jag hoppas mycket på... för helt ärligt... nu är jag fan trött på att vara trött och hängig... för att inte tala om hur trött jag är på att inte kunna sova ordentligt på nätterna bara för att jag tillbringar halva natten på dass.

.

Idag så kanske det var en ovanligt gnällig blogg jag levererade men jag hoppas att ni har överseende med det... kände att jag verkligen behövde få ur mig denna gnälliga frustration... för det är sant när jag skriver att jag snart fan inte orkar längre... men visst... det är ju inte heller sant... för när jag inte orkar mer så orkar jag nog ändå lite till... och lite till... och lite till... o.s.v...

.

Det var den första tanke som slog mig när jag kom till jobbet i morse... eftersom jag har haft fullt upp med att sitta på toaletten de senaste tre nätterna har jag ju inte sovit så många timmar och istället ägnat mig åt att göra mig av med den lilla, lilla energi som jag har kvar nu... och det är inte utan att jag känner mig en smula vimmelkantig och allmänt hängig just nu... och stilla undrar varför i helvete jag inte stannar hemma istället för att åka till jobbet?

.

Visserligen så har jag världens bästa jobb och vill nog nästan aldrig stanna hemma istället för att åka och jobba... men just nu så kanske det inte var en så himla bra idé att åka in till stan... men å andra sidan kanske jag har en rackarns tur och får ett besked av min doktor att hon ringt in ett recept på en medicin till mig idag... senast på onsdag fick jag besked på igår... det var nästan så att jag blev lite avundsjuk på min kompis som kunde lämna prover och samtidigt få ett recept på vår medicin... men jag får väl ha tålamod... min doktor vill ju vara helt säker på att jag inte blivit sjuk av medicinen... vilket jag betvivlar... men det är ju inte jag som är doktorn... fast jag tror inte att hon tvingat iväg mig till jobbet idag om hon sett mig just nu.

.

Pliktkänsla, kontrollbehov eller bara ren dumhet... ja säg det.

.

Jag har haft ett väldigt jämt psykiskt mående ganska länge nu... tar det mesta med ro och hetsar inte upp mig i onödan på småsaker som jag ändå inte kan påverka... känner mer att jag har utvecklat en högre nivå av acceptans... troligtvis ett resultat av mitt stegarbete och kanske även en liten bieffekt av min Indienresa... men idag så sprack det.

.

Efter ännu en mardrömsnatt på toaletten var mitt tålamod kanske en aning begränsat då jag kom till vårdcentralen i morse för att hämta mina provbehållare som jag ska lämna in före klockan 12.00 idag... jag snackade med tjejerna på labratoriet och de upplyste mig om att svaret på provet skulle komma på... fredag... och det var inte direkt vad jag ville höra... det skulle ju innebära att jag som tidigast skulle kunna få en medicin mot min Giardia-Parasit på måndag-tisdag... och det tyckte jag var väääääldigt länge... allra helst efter denna jävla natt som jag precis överlevt.

.

Då brast mitt tålamod... och jag berättade för henne att det kunde jag bara inte acceptera så där utan vidare... hon skickade iväg mig till en annan sköterska... och jag förklarade för henne att detta var någonting som jag hade väldigt svårt att acceptera... och jag var en aning frustrarad när jag pratade med henne... hon sprang iväg för att försöka få tag på doktorn... hon var upptagen... och jag såg på henne att min frustration stressade henne en liten smula... tack och lov så fick jag lite kontakt med mitt förstånd och kunde berätta för henne att min frustration absolut inte berodde på henne utan istället på att jag var lite trött på att vara sjuk.

.

Jag fick åka ifrån vårdcentralen utan något besked men efter ett litet tag så ringde min telefon... det var samma sköterska som nu kunde upplysa mig om att senast på onsdag skulle jag få ett besked... att min doktor tvunget ville ha ett prov till berodde på att det även finns en liten chans att jag blivit sjuk av pencilinet... och hon ville vara säker innan hon vågade ge mig min medicin.

.

Så nu tänker jag göra mitt bästa för att acceptera livet på livets villkor och göra det bästa av situationen... vilket 100 gånger av 100 i sådana här fall brukar vara att... gilla läget.

.

Och inte bara dansa... utan vad som helst egentligen... de flesta kan faktiskt göra det mesta... såg alldeles nyss ett inslag på TV:n om ett gäng ungdomar som dansade tillsammans med sina föräldrar... visserligen så var de väldigt duktiga allihop och det såg proffsigt ut... men när jag tänker tillbaka på årets nyårsafton och drar mig till minnes underhållningen som bjöds så är det inte utan att jag drar lite på läpparna samtidigt som jag känner mig rörd.

.

.

På nyårsafton så hade de på vårat hak bestämt sig för att det skulle bjudas på något alldeles extra... nu räckte det inte med den övervintrade hippien som brukade spela gitarr och sjunga för oss på fredagarna... nä nu skulle det slås på stort och en lokal kille (en polare till killen som ägde stället naturligtvis) kom dit med en dator, keyboard, mikrofon och ett par spruckna högtalare som han kopplade ihop... sen började han sjunga till förprogramerade kända låtar... och utan att ljuga så hade han inte vunnit någon talangtävling... någonstans... och först så reagerade vi nog väldigt västerlänskt när vi började gapskratta... innan vi lyckades hejda oss och bestämde oss för att haka på... vi diggade järnet och dansade loss innan en av oss till slut tog tog sig fram till den högst provisoriska scenen och sjöng med... för var det någonting som vi lärde oss den kvällen så var det att i Indien så får ALLA vara med... och vill någon vara popstjärna så är det helt okej.

.

De lokala snubbarna som brukade hänga i baren diggade precis som vanligt... ingen lyfte ett ögonbryn bara för det inte var orginalartisten som sjöng... alla var tvärtom enbart helt naturligt glada för att det var någon som tog tag i det där med underhållningen... hur det lät var uppenbarligen mindre viktigt.

.

Behöver jag tillägga att vi hade skitskoj.

.

Min Giardia-Parasit har hela natten med en tidtagares punktlighet (en gång var 45:e minut) tvingat upp mig från min skönhetsömn för vidare förpassning till toatetten... och det är fan inte skoj längre...  de 6 kilo som jag tappat är väl en sak som jag kan leva med men annars så är jag ganska trött på att vara... sjuk... jag ser fram emot att åka till doktorn i morgon för att lämna några prover och förhoppningsvis inom en väldigt kort framtid få en ny dos medicin... för medicinen funkade sist... det tog bara några timmar innan jag kunde känna hur mina krafter började komma tillbaka... tyvärr så lyckades väl den inte helt och hållet ta död på ALLA parasiterna... och nu efter att ha oformerat sina trupper är de argressivare än någonsin... vi är i krig Giardia-Parasiterna och jag.

.

I krig och kärlek är allt tillåtet har jag hör någonstans... och helt klart är att det inte går att älska bort en Giardia-Parasit... parasiter i största allmänhet verkar inte vara begåvade med den genen som berättar för dem att de inte är önskade längre... och tyvärr så gäller det nog inte bara Giardia-Parasiter utan även i vissa fall det mänskliga släktet... ibland är det då som det kan vara på sin plats med lite tuff kärlek... för det är ju inte alltid den "parasiten" vet om att den suger ut all energi ur sitt "värddjur".

.

Rackarns kallt och gnistrande vackert... perfekt för att sitta inne och titta ut på för att gå ut är knappt att tänka på eftersom det just nu är 15 grader kallt i Brännebassalt... när jag körde från Knäred sent i går kväll så visade min termometer i bilen 20 minusgrader... inget väder för ett motorstopp.

.

Det är lite skillnad mot hur det såg ut för inte så länge sedan i mitt liv... 30 grader varmt och sköna salta bad... snacka om kontraster... men visst är det härligt med mångfald... vilket tyvärr min numera stadigt inneboende Giardiaparasit också verkar uppskatta eftersom han/hon/det verkar kunna överleva det mesta... trodde ju för ett litet tag sedan att jag var kvitt denna jobbiga parasit... men tji fick jag... idag är jag nog fan sämre än jag varit på hela tiden då jag burit omkring på denna jobbiga fripassagerare... mår riktigt illa och känner mig väldigt hängig just nu.

.

Nu tänker jag inte låta en jävla liten parasit bestämma över min dag... nej... idag så ska jag ta med mig min yngsta dotter på bio i Halmstad... vi får väl se vad det blir för film... men en sak är säker... det är inte alfons åberg som gäller längre... en 14-åring vill inte bli behandlad som ett barn... det dröjer väl till 20-22 års åldern innan hon går med på att vara ett barn igen... jaja... det är livet på livets villkor.

.

"Det viktigaste först" brukar vi ju säga i vår gemenskap... och även om jag förstår att det handlar om att jag i alla lägen måste se till att sätta min drogfrihet i första rummet oavsett vad som händer så måste jag tillstå att ett bajsprov också kan vara en viktigt del av mitt liv... och även att jag är den första att erkänna att det känns lite småjobbigt att skriva om det här... jag vet ju att "fina flickor" inte bajsar överhuvudtaget... men att det skulle vara jobbigt för en fullvuxen karl som mig att lämna ett bajsprov hade jag ingen aning om.

.

Bajs är helt klart privat... och inget jag pratar om till vardags.

.

På måndag ska jag i vilket fall som helst ta mig till vårdcentralen i Ljungby för att göra det som min doktor har bett mig om... förvisso med ett visst inre motstånd eftersom det handlar om bajs... men va fan... egentligen är det ju inte så farlig... det är ju rent ut sagt bara en ren... skitsak.

.

Ännu en gång fick jag kapitulera och ringa till vårdcentralen... in i det längsta så ville jag tro att jag var frisk och att mina symtom "bara" var ett resultat av medicinens biverkningar... men nu funkar det inte längre... jag kan inte lura mig själv längre... jag är fortfarande magsjuk... och det är precis samma symtom som tidigare... och det kan väl troligtvis bara betyda en enda sak... Giardiaparasiten vill helt enkelt inte flytta ut från min kropp.

.

Jag ska inte sticka under stol med att jag gillar att jag gått ner några kilo i vikt... jag känner mig faktiskt märkbart lättare och det känns skönt så här innan jag ska åka till Trysil för att åka bräda (eftersom jag ju då typ hela tiden får ta mig upp till stående från liggande/sittande är det ju väldigt mycket enklare att väga mindre)... men jag vill ju inte må så här... illamående och allmänt matt är ingen höjdare.

.

Jag vill inte gnälla men jag börjar tröttna på att vara värddjur åt en parasit... den får fan flytta ut nu... hoppas att doktorn i Ljungby (som för övrigt har bjudit in mig att föreläsa för läkarna på Vårdcentralen där hon jobbar) kan ställa en diagnos på telefon och skriva ut ett nytt recept till mig så att jag blir frisk... omedelbums... helt igår.

.

Jo så är det... jag har börjat träna så smått igen... inget överdrivet men en halvtimmes promenad på ett löparband tre dar i veckan och ett yoga-pass är planen... och det får räcka... med lagom tror jag mig kunna komma in i en rutin som t.o.m. jag kan hålla... förvisso så kommer den rutinen nog att spricka lite då och då när jag är i väg och föreläser eller något någonstans i landet... men det får bli som det blir... det enda jag kan kräva av mig själv är att göra mitt bästa... och istället för att höja ribban till nivåer som jag aldrig kommer att klara av så tar jag det lugnt... helt trygg i devisen om att "ju mindre jag gör dessto mer får jag gjort".

.

Jag är ingen träningsnarkoman och kommer förmodligen aldrig att bli det heller (osvuret är ju bäst men i detta fallet så tror jag mig vara ganska säker på min sak)... tycker helt enkelt att det är för tråkigt att träna... bada bastu efter ett pass är däremot min melodi... yogan är någonting som jag mår väldigt bra av men lik förbannat så har jag ett inbyggt motstånd till själva handlingen som sitter som berget... detta trots att jag alltid (och med alltid menar jag verkligen varje gång) mår som en prins efter ett yogapass.

.

Kanske är jag född... lat... kan det vara så enkelt?

.

Försökte mig på att knappa in återuppringning när jag skulle ringa Gullbrannagården nu på morgonen... stugorna till vårt sommarkonvent släpps ju idag... och det tutar såklart upptaget hela tiden när jag ringer dit för att boka ett boende... fick en geniala idé och tryckte ner 5-an på min telefon... återuppringningsknappen... tji fick jag... det funkade helt enkelt inte... tut,tut,tut,tut,tut,tut,tut,tut,tut,tut,tut,tut...

.

Jag håller tummarna för att min kollega har bättre tur än mig när det gäller att nå fram till bokningen... för hur det än är så vill jag ju bo på konventet och slippa pendla fram och tillbaka när det beger sig... av flera olika anledningar... en av dessa är att jag ju gärna vill fortsätta att hålla i morgonyogan på stranden klockan 08.00... men skulle jag vara tvungen att sova hemma i Brännebassalt så tycker jag nog allt att blir det lite väl tidigt för mig att gå upp... det är rätt tidigt ändå ska ni veta eftersom det tenderar att bli rätt sena kvällar på Gullbranna.

.

Sen är det naturligtvis fan så mycket roligare att uppleva ett konvent på plats... det är lite speciellt att bo och leva tillsammans på en begränsad yta... allra helst med alla de många kärleksfulla och fina människor som brukar komma på vårt sommarkonvent... så håll tummarna...

.

... dra på trissor... eftersom jag ringde samtidigt som jag bloggade så kan jag nu skriva att jag nu har en bokad plats på Gullbranna... visserligen hade min kollega hunnit före och redan bokat men det spelar ju mindre roll... huvudsaken är ju att det löste sig... tjoho... ta med era yoga-kläder... för det blir yoga i år också... och skulle det regna så hopas jag att ni har tagit mer er ett paraply... för då blir det paraply-yoga.