Lååååånga dagar...

... blir det på Tylösand.

Det gäller ju att komma till stranden tidigt på morgonen för att vi ska kunna...


... pissa in vårat revir och få samma plats att ligga på varje dag.

Och vi är bland de första på stranden också... vilket är en mycket behaglig upplevelse... tänk på att vi är på en av de folktätaste stränder vi har i detta landet... men för oss känns det inte så eftersom det är snudd på folktomt när vi kommer ner och smäller upp vår utrustning... och ett volleybollnät är ett mycket praktiskt redskap på en strand... det fyller två funktioner... dels så skapar den ett ganska stort utrymme på stranden som vi får ha för oss själva (vi är garanerat de på stranden som har störst utrymme per person)... plus att vi lär känna massor av människor som kommer och vill spela på vårt nät... vill ni ha kontakt med människor så sätt upp ett volleybollsnät på en välbesökt badstrand så ska ni se att det händer grejer *L*.

Att komma tidigt innebar idag som en extra bonus det där helt ljuvliga första doppet... när det fortfarande är tyst på stranden och du kan gå ut helt ensam i ett stort...


... kristallklart salt hav.

En underbar upplevelse att ha med sig när jag går upp ur havet till vårt place... dricker den första koppen kaffe och käkar frukost tillsammans med mina vänner som har hängt med från stan i våran buss...


...så här tidigt på morgonen då vi fortfarande bara är några få...
 
... i en under dagen snabbt växande skara av glada, positiva och kärlekfulla människor som finns där för varandra... och det vi kan märka är att det är rackarns attraktivt att hänga med oss... att det är lätt att trivas... och att vi mycket tydligt visar att det går att ha grymt bra kvallitet på ett drogfritt liv... vi behöver inte marknadsföra oss... men det händer lite då och då att någon kommer fram och frågar vad vi är för gäng som verkar ha det så bra... och det är skoj att märka hur glada människor blir när vi berättar vad vi sysslar med... vårt goda humör smittar och vi har skitskoj hela lååååånga dagen på stranden... tänk att sååååå många timmar kan gå så fort... woow...

... jag är helt slut och väldigt, väldigt lycklig just nu... jag är sååååå jävla glad över att jag är en narkoman som har valt att prova på ett drogfritt liv... för jag vet fan inte om jag hade kunna fatta hur bra jag har det idag om jag inte varit narkoman... för att få uppleva en dag som idag nykter och drogfri är en så stor gåva att jag nästan kan få tårar i ögonen av tacksamhet över att få vara just... drogfri... 

... så jag önskar mig och alla andra fler riktigt lååååånga dagar på Tylösand... bättre kan man nog knappt ha det... det lönar sig att vara drogfri... helt klart...

De positiva...

... linserna sitter i.

Det är lätt att leva när jag fixar att ha på mig de positiva linserna... och en dag som idag så får jag skydda dem med ett par solbrillor på näsan... för nu bär det av... om två minuter drar vi iväg...


... vi har ju ett jobb att sköta... en flagga att hissa... kärlek.

En strålande start...

... i ett underbart väder.

Vilken kanonstart vi fick på årets "VågaVa go beach"... underbart väder och jag ska direkt erkänna att jag efter bara några timmar fuskade med solskydd idag... att inte använda solskydd brukar ju annars vara en liten "grabbig tävling" vi hetsar varandra med... och verkligen inget jag rekomenderar eftersom den tävlingen gör ont... varför det har blivit så vet jag faktiskt inte... troligtvis för att vi under flera år glömde bort att köpa solskydd... och att vi varje år glömt bort hur ont det gör att bränna sig i solen... men vi är inte helt utan skydd... för något som vi inte glömmer är att hitta flippade hattar att ha på oss... den ena häftigare än den andra... här har ni...


... hattgänget utan solskydd på Tylösand.

Annars så var det som vanligt på stranden... vi har ju våran plats och har legat där i rätt många år nu... det märks när det kommer förbi andra vana Tylösandare (det är ju ett gäng som återkommer år efter år)... och då hälsar vi så där häftigt coolt som bara vi vana Tylösandare hälsar på varandra *L*... med en igenkännande nick och ett "tjäna".

Den enda förändringen från förra året var att vi hade en flagga istället för ballonger som riktmärke... och vi tyckte faktiskt att det var ännu lättare att hitta oss idag... vi har ju inmutat en del av stranden redan tidigt på morgonen och det är inte så svårt att hitta oss... flaggan syns på lååååång håll... och när man närmar sig så går det ju inte att missa oss...


... eftersom vi har byggt en liten VågaVa-oas dit alla är välkommna.

Det är kanske inte så lätt för de förbipasserande att förstå vilka vi är... det syns ju inte att vi är drogfria narkomaner... nä det enda som jag sett att någon reagerat på är att det är så uppenbart att det är en kärleksfull gemenskap... och att vi både får och ger många varma fina leende... för ingen missar budskapet som vår flagga förmedlar... och som vanligt så är det vad man ger man får tillbaka... så välkommna ner till oss och att känna på kärleken som finns på en solig sandstrand på Tylösand...

... jag kan bara säga... wooow... *L*...

Nu kör vi...

... igång med årets upplaga.

Fem veckor framåt så flyttar vi VågaVa till stranden på Tylösand... med start idag... äntligen!!!!



Och jag hälsar alla som vill varmt (fyndigt sagt va?) välkomna ner till oss på Tylösand... om ni går ner bakom Gessles hotell och förbi solgården (det är där det bjuds på levande after beach-musik varje dag kl.16.00) så leder en nybyggd bro er ner till stranden... där hittar ni oss vid vår nya...


... hjärtflagga (vi hade inte råd med ballonger i år *L*).

Om inget alldeles jättekonstigt hänt så har vi också hunnit med att sätta upp ett nät så att vi kan spela lite beachvolley... om man nu vill det... hos oss gör man vad man vill... badar, sover, spelar spel... chillar... ja ni fattar... hänger på stranden... mat får man lösa själv... det finns några av oss som är lite för lata att ta med eget käk och vi går upp till Punch för att käka lunch kl.13.00... tror det kostar 75 kr eller nåt sånt... garanterat skitbra käk... men det väljer man naturligtvis själv om man har råd med.

Har man svårt att ta sig ut till Tylösand eller kanske är lite rädd för att åka dit själv så är det bara att trilla ner på VågaVa vid 09.00... och åka med oss till stranden... vi åker prick 09.30 från stan... och om inget annat sägs så åker vi hem vid 16.00-tiden.

Jag hoppas att träffa er på stranden... så att vi tillsammans kan njuta av det vackra Tylösand.

Övertid...

... kan jag väl kalla det om jag vill.

För jag har faktiskt tillbringat några timmar på mitt jobb idag... på vårt sommarkontor... stranden på Tylösand.
Jag läste en kommentar till ett tidigare inlägg och förstår att det inte är alla som gillar vårt sommarprojekt... och det kan jag förstå... jag gillar inte allting heller... bruna böner tycker jag t.om. riktigt illa om... bläääää.

Lite grann är det för att provocera som jag kallade detta inlägg för övertid när jag skriver om att jag varit på stranden och badat idag... och de som jag inte riktigt kan låta bli att retas med är de som inte tycker om vårt projekt...


... VågaVa go beach 2009.

Naturligtvis så är det helt okej att tycka vad fan man vill om vad fan som helst... vi bor ju inte i Nordkorea... och jag välkomnar olika åsikter eftersom det faktiskt är just olikheter som skapar mångfald... att jag sen vissa dagar kan ha lite svårt att hantera olika åsikter och fastna i den vanliga "rätt" eller "fel" fällan är ingenting jag är ensam om... och...

... jag säger inte att mitt sätt är rätt sätt utan jag säger bara att mitt sätt är mitt sätt...

... att jag sedan har min övertygelse och tycker att jag har rätt är en helt annan sak *L*... och ibland så behöver jag en påminnelse om varför jag håller på med det jag gör... och när jag läser de kommentarer jag fick om "VågaVa go beach" så VET jag varför jag åker till Tylösand... för jag vill fan inte bli sååååå bitter som den människan som skrev kommentaren... då hade jag inte lyckats hålla mig drogfri... och det handlar inte ett skit om rätt eller fel för mig... det handlar om hur jag ser på mitt liv... det handlar om att jag vill kunna förmedla en äkta genuin glädje över friheten det innebär för mig att vara drogfri... att allt... precis allt är möjligt.

Att det finns människor som inte fattar varför vi åker till stranden är inte mitt problem... möjligtvis skulle jag kunna välja att störa mig på hur mina egna ord används för att misskreditera mig... men va fan... det hade ju varit värre om ingen brytt sig så det bjuder jag på... helt gratis *L*... nä helt ärligt så har jag ingen större lust att lägga alltför mycket energi på människor som inte tycker om mig... av den enkla anledningen att det inte är snällt mot mig själv... och att jag tycker om mig själv idag.

Att det finns människor som inte gillar mig är helt okej för mig idag... och det är skönt att kunna skriva det för så har det inte alltid varit... men för min egen del så kan jag se ett samband mellan antalet idioter i min omgivning och hur jag mår... när jag är i balans så finns det inga idioter och jag kan se på min omgivning med kärleksfulla ögon... inte för att jag gillar allt vad min omgivning sysslar med... utan för att de visar mig att jag kan välja... att jag har ett val... mitt val... jag är inget offer längre...


... jag är fri.

Strandraggare...

... vill jag väl inte kalla mig för.

Min bild av en strandraggare är en helt annan än den bilden jag har av mig själv... och tydligen så stämmer den inte riktigt med internets bild heller... jag brukar slå på nätet för att leta bilder till det jag skriver här och jag slog på strandraggare nu... och då fick jag veta att det handlade om något helt annat än vad jag menade... fick många träffar på nakenbad och sex på stranden... och det var inte det jag letade efter... nä jag ville ju ha en bild på en gymtränad kokosolje insmord snubbe som gick omkring på stranden med stringtrosor...

... men internet hade nu inte denna bilden av en äkta strandraggare... den fanns bara i mitt huvud... och inte heller kunde jag känna igen nätets bild av en strandraggare heller... fan det kanske inte finns några riktiga strandraggare kvar... bara...


... lite lagom gamla vanliga vackra och värdefulla människor som mig.

Kärlek...

... är stort.

Ja ibland så "glömmer" jag bort hur stor kärleken är... ja jag vill faktiskt påstå att till slut så finna det "bara" kärlek kvar... men ska jag gå in på hur jag resonerar då så är jag rädd för att det kan bli en liten smula "flummigt" för er att läsa... för mig däremot är det kristallklart... och handlar lite om min uppfattning om en kraft starkare än mig själv... och då är jag redan ute på lite hal is... för då handlar det ju om guderiet... å guderiet är någonting som vi människor har lyckats krångla till riktigt ordentligt om ni frågar mig... men men... det är ju min uppfattning.

I vilket fall som helst så är ju kärlek fan så mycket mer än kärlek i tvåsamheten... ni vet... kille träffar tjej... eller tjej träffar kille... öhhh... eller... tjej träffar tjej... öhh... kille träffar kille... eller hur var det nu... kille träffar en kille som träffat en tjej som träffat en annan tjej som redan träffat den första killen som träffat... ja t.om. tvåsamhet kan ju vara tillräckligt komplicerat för att bli rätt krångligt... men nu snöade jag iväg lite väl mycket... vad jag ville säga är ju att kärlek kan vara lite vad som helst... ja ta bara kärlek till livet... kärlek till ljuset... kärlek till kärleken... och en symbol som oftast får symbolisera kärleken är ju ett hjärta... och jag har målat massa hjärtan idag... det känns skönt att måla hjärtan... kärleksfullt *L*...

... och eftersom vi nu har flaggor så det räcker och jag inte kunde sluta måla.... så hoppas jag att denna...


... T-shirt kan sprida lite kärlek... både inåt och utåt...

Ojojojojoj...

... foooootboooooll!!!!!

Jag hoppar upp och ner i min ensamhet här hemma... och mycket förvånat upptäcker jag mig själv heja på Sydafrika... när de spelar mot Brasilien... men det är väl ofta så... det är roligt när det kan hända något oväntat... och egentligen så ska ju Sydafrika inte ha en chans mot brassarna... men nu har det gått en halvlek... och det står fortfarande 0-0... och Brassarna är inte bra... Sydafrikanerna kämpar som djur... det är spännande... och jag rycks med.... det är... kanske en skräll till på gång... för igår så vann ju USA mot Spanien... i denna sporten kan allt hända... för det är ju...


... foooootboooooll!!!

Och det är väl helt underbart vad denna sporten kan göra med mig... och inte bara mig... imorgon är det Sveriges U-21 lag... mot England... och det snackas fotboll överallt... och som vanligt när det går bra så är VI bra... och de är bland det mest underbara som finns... när vi blir... VI...


... VI och våra foooootbooooolllsgrabbar...

Flaggor...

... har jag tillverkat idag.

Som en förberedelse till årets VågaVa go beach har jag idag...


... målat flaggor.

Som många av er säkert vet så brukar ju vårat varumärke vara våra hjärtformade ballonger... men eftersom vi i år har satsat våra stålar på att utbilda oss till addiktologer så kör vi med ett lite billigare allternativ... vi klippte sönder ett lakan och använde oss av lite gammal tygfärg som låg hemma hos mig och skräpade... och vipps så hade vi fixat ett gratisallternativ som kommer att göra det enkelt att hitta oss på stranden i år också... vilket väl i.o.f.s. inte är så svårt ändå eftersom det inte finns sååååå himla många volleybollsnär på stranden heller (visst det finns några stycken men jag tror nog att man rätt snabbt fattar vilket som är vårat nät *L*)... jaja i vilket fall så ska det inte vara några större problem att hitta oss när vi har... 


... hissat upp vår hjärtflagga i luften ovanför alla vackra och värdefulla människor på stranden.

Det är jätteviktigt att ha ett riktmärke att kunna ta sikte på... det räcker ju att man går ut i vattnet en dag när det är lite strömt i vattnet för att man helt plötsligt har kommit lååååångt ifrån sin utgångspunkt... och jag vet av erfarenhet att det inte bara är vi som hakar på VågaVa till stranden på Tylösand som har använt sig av våra ballonger för att hitta varandra bland alla dessa badande människor... när det är soligt och varmt så kan det vara hur mycket folk som helst på stranden... fan vi snackar integering på riktigt... är det någon av er som läser detta som har social fobi så kan jag varmt rekomendera er att hänga med oss till Tylösand...

... det är många som har synpunkter på vårt beach-projekt... och det kan jag förstå... för om man inte stannar upp och tänker till en smula så kanske detta projekt verkar lite väl flippat... och det finns säkert en och annan som inte kan förstå att det handlar om sååååå mycket mer än att ligga på stranden och sola... för det ser ju ut som om vi har semester... att vi inte gör någonting... och inget kan vara mer fel...

... att åka till stranden varje dag i fem veckor oavsett väder tar på krafterna... och ger samtidigt mig massor av nya krafter... det händer någonting som jag inte kan beskriva i ord... någonting som behöver upplevas för att förstås... jag vet att det tar ungefär en vecka för mig att komma in i strandlivet... att bli ett med Tylösand.

Men det är inte det som är grejen... nä det mest fantastiska med vårat go beach-projekt är att det funkar över all förväntan... har man social fobi och hänger med oss till stranden i två veckor så kommer det att ske en förändring... har man inte pallat att stå i kön på hemköp eller åka buss så kan man helt plötsligt det... utan några som helst problem... har man inbillat sig att man är en person där det står narkoman stämplat i pannan för all framtid så kommer man till insikt om att så inte var fallet... om man trodde att man aldrig kommer att passa in i samhället och för alltid känna sig utanför så har man på två veckor lärt sig att det inte är sant...

... fem veckor på stranden i alla väder är någonting helt magiskt... tro mig.

Ödmjukhet...

... handlar det om... steg 7.

Vi bad honom ödmjukt att avlägsna våra brister...så låter steg 7 som jag skrev klart idag... och Gud har fan humor... han fick mig att inse mina begränsningar när det gäller att kunna hantera mina defekter... imorse så skrev jag klart de två sista frågorna och jag kunde riktigt känna att jag hajade grejen... och det fick jag även ner i text... så jag var nöjd när jag skrev ut mitt steg för att kunna skicka upp det till min sponsor.

Jag hann inte mer än skriva ut mitt steg innan jag gick igång på massa av mina defekter... fullt ut... ungefär som att kunna köra racerbil i ett dataspel... avsluta spelet sätta mig i bilen... vrida om startnyckeln... köra iväg... strunta i rödljuset och... krocka i första korsningen...

Ni som inte skriver i stegen eller är med i den anonyma klubben som jag tillhör fattar säkert inte ett skit av vad det är jag skriver om nu... ni som har skrivit ett sjunde steg ler med all säkerhet igenkännande åt mitt beteende... och visst är det häftigt... hur dessa relativt enkla steg hjälper oss att ta del av livet på livets villkor... och hur de för mig samman på ett djupare plan med alla andra som fattar vad det är jag skriver om... och jag kan inte låta bli att tänka på hur det såg ut för mig när jag först kom i kontakt med hela denna grejen... och hur jag tyckte att det var värsta sekten... jag var livrädd... för typ allt som jag inte hade full koll på... och jag hade ingen koll alls... på någonting.

Idag så använder jag termer som Gud och grejer utan att tycka att det är ett skit konstigt... och att jag idag ödmjukt vågar be om att bli befriad från mina fel och brister är i det närmaste helt overkligt för mig... vad fan hände egentligen?

För några år sedan skulle jag inte erkänt någonting... inte ens om jag hade blivit tagen på bar gärning... och idag kan jag t.om. erkänna att jag kan ha fel... att jag inte är perfekt... och att det är okej... jag har fortfarande inte full koll på allting... jag har egentligen inte så mycket koll på någonting om jag ska vara helt ärlig... men det stör mig inte så mycket längre... för en grej som jag lärt mig genom att arbeta med steg 6 och 7 är att den enda mitt behov av att ha koll på ALLTING har gett mig är... en känsla av kontrollförlust.

Den största skillnaden jag kan känna om jag jämför med hur det var i början när jag gick med i denna kärleksfulla gemenskap är väldigt tydlig... skillnaden är att jag tycker om mig själv idag... det gjorde jag inte innan... och det är en väldigt stor förändring för mig... och inget jag trodde var möjligt... jag tyckte bara att det lät som sektigt skitsnack när jag först hörde frasen... "Vi kommer att älska dig tills du lär dig att älska dig själv"... vilka idioter tänkte jag då... ja herregud... men fan det var också sant... idag kan jag se på mig själv och...


... gilla läget... älska mig själv som den jag är... kanske inte alltid men rätt ofta faktiskt.

Vilket mirakel... tacka fan för att jag inte har så svårt att tro på att om jag ödmjukt ber en kraft starkare än mig själv om att avlägsna mina brister... så är det fullt möjligt... mirakel händer... förändringar är möjliga...

...för det är genom att acceptera mig själv precis som den jag är som jag har en möjlighet att bli den jag vill vara...

Vilken underbar...

... dag vi har haft på stranden.

Det är bara så himla häftigt att ha denna underbara strand så nära... det är som att åka på charterresa till ett varmt land och tillbringa dagen som man brukar göra då... om man nu väljer det drogfria allternativet såklart... ligga på beachen och ha det bra... kristallklart vatten och strålande sol... goda vänner och ett backgammonspel... varvat med en mulle såklart *L*... ja vilket lyxliv jag lever... allt är möjligt för mig så länge jag håller mig drogfri... precis allt... ingenting är omöjligt.

Nä nu ska jag dra iväg med en polare och käka på en uteservering... under tiden kan jag bjuda på en alldeles ny film från vårt paradis i Halmtad...

 
... Tylösand den 24 juni 2009... en vecka innan VågaVa go beach börjar.

Mera bad...

... mera sommar.

Vilken helt fantastik upptäckt att stiga upp i morse och se att det liksom var högsommar... och att det kändes som om att det alltid har varit sommar... så där underbart självklart liksom... nä nu hinner jag inte skriva mer... vi ska iväg och bada...


... på stranden i det sommriga soliga salta och underbara Tylösand.

Fotboll...

... är så stort.

Firade ju midsommar med förbundskaptenen för vårt landslag i fotboll... det var stort... det är ju inte varje dag som jag sitter vid samma bord som en sådan celibritet... vi snackar landslaget... och fotboll... inte vilka matcher som helst utan...


...VM i fotboll... för hemlösa.

Det gick inte så bra för Sverige i VM... vi slutade näst sist och min kompis (fan vad häftigt det är att kunna kalla förbundskaptenen i fotboll för min kompis *L*) förbundskaptenen berättade att de hade spelat om sista platsen mot Belgien och vunnit... vilket i praktiken innebar att Belgien vann ett pris som bästa kämpande lag eftersom de kom sist... och att Sverige inte vann någonting... jag har mina teorier varför det inte gick bättre för vårat landslag i VM för hemlösa... och varför Afganistan vann VM...

... vi har helt enkelt för få hemlösa... i Afganistan däremot så finns det ju hur många som helst... och det kan fan inte vara lätt att träna ihop ett fotbollslag för hemlösa i Sverige... jag känner massor av numera nyktra narkomaner som levt som hemlösa hur länge som helst... vissa faktiskt rätt bra på just fotboll och skulle kanske kunnat platsa i laget... men grejen var ju att när de var aktiva narkomaner så visste ju varken de själva eller omgivningen om eller när de skulle dyka upp... som aktiv narkoman händer det rätt ofta att det liksom händer något oväntat på vägen till matchen... å när de väl väljer att bli drogfria så brukar ju det mesta lösa sig... även med tak över huvudet... och då kan de ju inte längre vara med i laget för att då är de ju inte längre är hemlösa...

... ja det är ett helvete att vara förbundskapten i landslaget för hemlösa i detta landet... men några år till med moderaterna och en ekonomisk kris kanske gör susen för vårat landslag... för om det fattas pengar så är det väl inte så troligt att bostäder till hemlösa har högsta prioritet... och då kanske vi går långt i nästa VM för hemlösa... heja heja... friskt humör...

Nu så har vi ju fler landslag i fotboll... som vårat nya landslag U-21:orna... och nu ska jag sätta mig framför TV:n och hålla alla tummar jag har... så en gång till... 


... heja heja... friskt humör...

Hippihopp...

... rätt ner i plurret.

Jo minsann... jag kastade mig med dödsförakt rakt in i de blå böljorna... helt frivilligt... kan väl erkänna att jag fick lite draghjälp eftersom Janne tog några bestämda kliv i riktning mot vattnet iklädd badbrallor... så jag hann inte tänka mycket mer än att hinna före honom ner till vattnet... så jag sprang förbi honom (han hann inte reagera) och rakt ut i det kalla blöta... vem vill inte vara en vinnare och hinna...
 

...bada först?

Janne badade inte... och jag upptäckte att jag sen senast jag badade fått underhudsfett... blev väldigt förvånad över fördröjningen innan jag kände hur kallt det egentligen var... och den enda förklaringen jag har till det är att jag nu har underhudsfett... en rätt praktiskt pryl vid denna kyliga badpremiär...

En vinnare...

... känner jag mig som nu.

Fylld av positiv energi efter mitt yogapass... och det är så himla skönt att gå emot mina egna känslor och göra saker som mitt förstånd säger åt mig att göra... ni vet sånt som får mig att känna mig som en vinnare... men nu brottas jag med en ny utmaning... vi ska dra till stranden på Tylösand... och funderar på att ta mig ett dopp... i det iskalla vattnet... jag har inga krav men har tänkt tanken... nästa vecka så är det allvar... då är det "tävling" Janne badar och då måste jag också... men idag så är det helt frivilligt... och säkert lika...
 

...jävla iskallt som ett vinterbad.

Men fan idag är jag ju en vinnare eftersom jag redan har gjort massa grejer som jag inte vill göra... som att gå upp ur sängen... eller åka och handla bröd... sätta på kaffe och duka fram frukost... för att inte tala om vilket motstånd jag kände inför yogan innan idag...

... ja att göra grejer som jag inte vill göra får mig att må skitbra... för jag behöver visa mig själv att jag inte har så svårt att vara förståndig... att jag inte har så stora begränsningar... för är det någonting jag verkligen vinner på att göra saker mot min egen vilja så är det paradoxalt nog...


... frihet.

Vill inte...

... vill inte, vill inte, vill inte.

Precis så känns det just nu... jag vill inte rulla bort till...
 

...min yoga.

Men jag ska göra det ändå... för jag ska nämligen utnyttja det fantastiska möjligheten att tillåta mig vara mer än bara ett djur,,, jag ska använda mig av min andliga sida... för att komma i kontakt med mitt förstånd.

För så här är det... trots att jag just nu absolut inte vill gå och praktisera yoga... så tror (detta är då min andliga sida... förmågan att våga tro på någonting) jag att det finns en vinst i att gå ändå... att jag kanske t.o.m. mår bra av att gå emot min "vill inte-känsla"... det förstår jag... så jag gör fan det... fast jag inte vill...


... tänker jag gå på ett yogapass.
 

Pust, stön, stånk...

... låter det.

Jo det är sant... varje gång jag reser mig från soffan eller stiger upp ur sängen... och ta mig fan om det inte låter så när jag ska sätta på mig skorna också *L*... och det är ett resultat... som jag tror hänger ihop med min rökfrihet... eller så är det...  en nära...

 
... dödenupplevelse.

Att jag helt enkelt har blivit jättegammal på väääääldigt kort tid... och att min kropp förbereder sig för att dö... men det tror jag inte riktigt på... jag har ju bestämmt mig för att bli 100 år och då har jag ju bara kommit halvägs... så jag tippar nog fan på rökfriheten... ännu en konsekvens av att jag inte röker så ofta längre (jag har ju fortfarande inte tagit ett bloss detta året... eller petat i mig någon annan form av nikotin)... å jag fattar det inte... alla de där positiva sidovinsterna som det snackades vitt och brett om i de rökfria kretsarna... ni vet de där gängen av gamla rökare som inte röker längre.

Och jag får frågor nu av människor som undrar lite... ni vet sådana där sluta röka frågor... det finns ju några klassiker...

-" Känner du hur mycket mer det luktar nu?"... frågar de.
-" Ja, fy fan"!!... svarar jag.

-" Har du fått bättre kondis nu när du inte röker?"... frågar de.
-" Nää"... svara jag.

Ja jag skulle givetvis kunna göra listan betydligt längre... men sanningen är att jag gillar min rökfrihet... jag har fått oerhört positiva uplevelser p.g.a. min rökfrihet... men det är inte de som det snackades så mycket om... nä mina sidovinster är av ett helt annat slag... lite mer diffust men samtidigt mer kraftfullt... jag har blivit känsligare... mer nära livet... mer levande... ja jag har svårt för att hitta ord för vad det är som hänt... men så mycket kan jag säga att det är betydligt större än jag vågat drömma om...

... frånsett då det där med att jag stönar och stånkar när jag reser på mig... jag tror det beror på att jag blivit tyngre... eller så kanske jag bara blivit lite svagare nu när jag inte tränar mina lungor längre...

Sommar...

... och sol.

Det närmar sig nu... ännu ett år där vi flyttar ner hela vår verksamhet på stranden med vårt sommarprojekt...
 

..."VågaVa go beach".

Och idag så var det då sommar på "riktigt" igen i Halmstad... en klarblå himmel och behagligt sommrigt varmt... och jag blir rastlös... lite otålig... vill liksom komma igång... men det är ju inte föränn nästa vecka och fem veckor framåt som vi drar igång årets"VågaVa go beach"... och jag längtar.

Men jag har varit med i några år nu... vet att det är en transportsträcka på några dagar innan jag kommer in i rätt feeling... att det tar ett tag innan det riktiga lugnet infinner sig... och det är nog därför som jag känner mig rastlös redan nu... vill ha den biten avklarad... helst igår... men det finns en fördel med att vänta en vecka till... igår var det 14 grader i vattnet nere på Tylösand... och det är fan kallt... men inget som hindrar oss från att bada... för vi badar alla dagar i...


... alla väder.

En älg...

... i min trädgård.

Jo så är det här hemma hos mig... tittade precis ut genom mitt köksfönster och där stod det en...


... älgkalv.

Jag vet att det springer älgar genom min trädgård... det ser jag på spåren... och att de käkat upp topparna på några växter som jag försöker bygga någon form av häck av... det är sånt man får leva med... innan idag så fick jag se ett rådjur komma spatserande med ett rådjursbarn i hasorna... de kallas visst för kid fick jag veta av en vän.

Det är fan häftigt med dessa naturupplevelserna... jag är ju en gammal stadsbo som efter lååååång tid på landet nu (typ 28 år) har börjat kunna släppa min "lappsjuka"... men som ändå reagerar när det står en älg i min trädgård... och inte kan låta bli att slänga upp min mobilkamera och ta en bild på den för att visa er som läser min blogg hur nära naturen jag faktiskt bor... och kanske lite för att påminna mig själv om att jag har naturen i min trädgård.

En annan intressant sak som jag upptäckte i helgen som gick var att det är inte bara är hemma hos mig som det finns...
 

...knott...

...att jag nu på ganska kort tid stött på dessa hemska plågsamma insekter på två helt olika ställen långt ifrån mitt eget hem... och att jag bägge gångerna blev väldigt förvånad över hur stark jag reagerade på dem... att jag precis som här hemma skapade en känsla av att det kryllade av dem och att jag var tvungen att fly... men att jag också upptäckte att ingen annan reagerade så starkt på dem som jag gjorde... och att jag nu i helgen märkte att jag kunde hantera knotten genom att helt enkelt mentalt stänga av dem... det gick sådär men den stora upptäckten var egentligen att det inte finns så mycket mer knott hos mig jämfört med dessa andra ställen... det förvånade mig... och jag är övertygad om att det är jag som känner efter så himla mycket hemma hos mig att jag skapar mentala knottsvärmar av enstaka knott... en både skrämmande och skön upptäckt... skönt att jag kan stänga av dem mentalt... skrämmande att de har en förmåga att få mig att strunta i att vistas utomhus hemma i min trädgård på sommrarna...

... och en annan mycket intressant iaktagelse var att jag sprang fan ut för att ta kort på älgen nyss (vi snackar om ett avstånd på max 5 meter mellan mig och älgen)... en snabb utflykt i min egen trädgård innan jag jagades in av knotten igen... och här har jag gått och inbillat mig att det var älgarna som jag var nojad på... när det var knotten som fick mig att fly...

En skitstövel...

... kan jag också vara.

Det finns en risk med att blogga... och det är att jag framställer mig en liten smula bättre än den jag egentligen är... jag är faktiskt övertygad om att det finns människor som skulle vilja kalla mig för en...
 


... stor skitstövel...
 
...men det kanske inte har så mycket med mig att göra... utan är mer ett resultat av att vi har lite olika åsikter om saker och ting... och det är en helt annan grej... handlar oftast mer om för och emot en massa skit... ja ni vet... rätt eller fel jidderträsket.

Nä vad jag menar är en helt annan sak... när jag sitter här och skriver... talar på ett konvent... eller är iväg och föreläser någonstans så väljer ju jag själv på vad jag vill lägga focus just då... och det är väl lätt att stå på ett konvent och tala om tillfrisknande och få mig själv att framstå i lite bättre dager än den jag egentligen är... eller att sitta här framför datorn och ha all tid i världen att skriva om saker som värsta bror duktig snubben... jag väljer ju själv vilken sida av mig själv som jag vill visa upp... och de sidor som jag inte är så nöjd med får inte så stort utrymme eftersom de inte är så roliga att titta på... det är inte de sidorna som jag vill sälja mig själv med.

Risken är ju när jag träffar människor... att den enda bild de har av mig är den som jag valt att visa... och då kanske jag skulle vara lite smart och göra tvärtom... bara skriva en massa skit om mig själv och framstå som värsta hemska snubben... men det kommer inte att hända... jag tror inte på skitsnack... inte ens om jag bara snackar skit om mig själv... och det är inte ett endaste dugg ödmjukt heller... jag tror faktiskt att det är bra att se sina goda sidor... att våga visa upp den sidan av sig själv som man vill förstärka... visst kan det finnas människor som inget hellre vill än att gräva fram en massa skit om någon som vågar visa sina goda sidor... men det är ju inte så mycket att bry sig om... när det händer så behöver man ju inte vara så vidare smart för att förstå vem som har något att dölja... det är ju en klassiker... att snacka skit om andra för att slippa se på sig själv.

Men det sitter långt inne att säga bra saker om sig själv... ibland så kan jag känna hur jag skäms när jag sagt något snällt om mig själv... att det är "förbjudet" att berätta bra grejer om sig själv... man får inte skryta om sig själv... det är fult... och väldigt osvenskt (finns det ett sådant ord?)... man ska "bli vid sin läst" och inte tro att man är någon... veta sin plats.

Undrar hur det skulle vara om vi ALLA vågade stå upp och ta fram de sidor som vi är nöjda med... se på oss som de vackra och värdefulla människor vi faktiskt är... och vad är det värsta som skulle kunna hända om vi gjorde det?

Att vi gick omkring med ett leende på läpparna... nöjda med oss själva och glada över att få finnas till?
Att vi kanske smittade våra barn och omgivning så att de också började le?

Rökare...

... har det svårt nu.

Rökförbuden står som spön i backen... det är nästan så att den rebelliska sidan i mig vill plocka fram tobaken som numera har förflyttats till min frys (hörde att det var ett sätt att förvara tobak under en längre tid)... jag har svårt för förbud... att någon säger åt mig hur jag ska göra saker och ting... som det här med rökningen... inte fan har jag valt att hålla mig rökfri för att någon har sagt till mig det... hehehe... jag vet åtminstone en som läser min blogg som kan skriva under på det.

Jag påstår inte att rökning är nyttigt eller nåt sånt... jag påstår inte heller att mitt beteende är någonting jag har nytta av... nä tvärtom så är det skitjobbigt att ha så svårt att göra som någon annan säger åt mig att göra... jag skriver bara om hur det är för mig... jag är rökfri idag också... och det är fan ett mirakel... mitt motstånd mot att leva rökfritt berodde oftast på att någon jävel sa åt mig att jag borde sluta röka... och allra helst med en massa förklaringar om vad rökningen ställer till med och hur farligt det är... allt sånt tjat fick mig att...
 

... röka dubbelt så mycket...

... jag är lite förvånad att jag inte trillat över till den rabbiata sidan av rökförbudsivrare... för när jag rökte la jag märke till att de mest rabbiata förespråkarna för ett rökförbud oftast var fd. rökare... och jag hoppas att jag ska slippa bli en som springer omkring och säger till mina vänner hur dumma de är som röker... nu är jag ju trots allt en beroende och en del av min sjukdom är att jag är ett riktigt proffs på att förneka mitt eget beteende så jag skulle ju inte bli förvånad om jag redan är en sådan person... utan att förstå det själv.

Jag ska ärligt säga att jag hade fått ett fullständigt frispel om jag kommit till mitt jobb och fått beskedet om att jag inte fick röka där... och det finns inte en chans att jag hade rättat mig efter det beslutet... nä jag hade tagit varje chans att smygröka... och jag hade utvecklat och rättfärdigat min förmåga att ljuga... och min sjukdom (beroendet) hade älskat detta... och efter ett tag hade jag lärt mig själv att det funkar med hemligheter... och jag hade trott på det också...

... för så funkar min sjukdom (beroendet)... den vill att jag ska odla mina hemligheter... ställa mig utanför... isolera mig... och en sådan grej som ett rökförbud hade kunnat få mig att börja knarka igen... för funkar det med en hemlighet så är det så himla lätt att skapa några till... som att ta ett... 

                                                                                                                                
                                                                                                                                 ...glas vin till maten.

Och ett glas vin är inte tillräckligt för mig... nä allt eller inget... så just idag är jag himla tacksam över att jag slipper smygröka på mitt jobb... jag fixar inte sådana hemligheter...

... nä hemligheter är livsfarligt för mig...

Fylla...

... och brännvin har inte längre något med min midsommar att göra.

Jag vet att det snackas en hel del om fylla i samband med midsommar... och jag kan läsa om det i tidningarna... folk slår ihjäl varandra och super skallen i småbitar... och det är så långt ifrån mina midsommrar man kan komma nuförtiden... jag fick en liten glimt av känslan som förut var min vardag när jag fick syn på en kille i kavaj som liftade på motorvägen mot Göteborg i morse... i regnet (och nej det fanns inte plats för honom i vår bil).

Jag kunde riktigt känna hur han kände sig där han gick... eller rättare sagt... det kom ett känslominne över mig... hur hans situation påminde en hel del om vad jag upplevt tidigare i mitt liv vid upprepade tillfälle... ni vet vaknat upp någon helt annan plats än där man borde vakna... och ångesten över denna upptäckt... hua... ja fy fan... brrrrr jag ryser vid tanken.

Nä så ser inte mina midsommrar ut längre... ändå så var det ju en stor förändring i år eftersom jag inte åkte iväg på det årliga midsommarkonventet i Norrland... och jag var en lite orolig för hur detta skulle gå... förändringar kan ju verka en smula skrämmande för mig ibland... inte så ofta eftersom jag egentligen gillar och tycker att de flesta förändringar är jättespännande... och naturligtvis så blev det ju hur bra som helst... jag tillbringade kvällen och årets kortaste natt i goda vänners lag i en scoutstuga några mil utanför Göteborg... vid en väldigt...


... vacker sjö där några av oss t.om. badade... dock inte jag.

Nu har jag landat här hemma igen och jag är glad över att jag följde med på denna lilla minitripp till Göteborg... och som vanligt när jag är däruppe nuförtiden så slår det mig att det inte längre är mina gamla vänner jag söker upp när jag kommer upp... jag älskar verkligen mina gamla vänner men på något sätt så hinner jag inte med att träffa dem längre... jag har ju mängder av nya drogfria vänner i min gamla hemstad och det blir liksom dit mina ben tar mig... som idag när jag hamnade på ett underbart möte där jag kan känna mig mer än välkommen... ja det är fantastiskt att tänka på hur mitt liv ser ut... och hur mycket goda vänner jag har... och vilken härlig blandning av människor vi är... alla med en önskan om att leva drogfritt... och snacka om en kärleksfull gemenskap... det är sååååå mycket kramar att jag knappt hinner med att...


... krama ett träd.

Ja nuförtiden är fylla inte längre att vakna upp där jag inte vill... nä nu betyder det oftast att fylla på med fler kramar...

På resande fot...

... igen.

Det har varit mycket sova borta den senaste tiden för mig... och nu bär det iväg igen... denna gången med liggunderlag, sovsäck och...


...myggnät.

Visserligen lite överkurs med myggnätet... men det "bara" låg där sidan om min sovsäck så det åkte med... köpte det när jag var i Indien förra året eftersom det snackades om malaria innan vi åkte då... och malaria ville jag ju inte ha... just den sjukdommen dog en av mina vänner av tidigt... han var bara 18 år när han dog och det var innan mina vänner började dö som flugor huller om buller av drogerna... för så ser det ut... att droger dödar är ingen skrämmselproppaganda... det är sant.

I början av mitt missbruk så dog de flesta av mina missbrukande polare i olyckor som vi inte direkt relaterade till missbruk... men när man tänker efter så var det oftast ett resultat av droger... inte sällan i samband med trafikolyckor... jag kommer ihåg en midsommar hemma hos mig... jag brukade ha STORA midsommarfester med MASSOR av polare från när och fjärran... och den sommaren var inget undantag... det blev den sista midsommarfesten hemma hos mig... på midsommarmorgonen när vi håller på att vakna märker vi att det fattas en bil och två av våra vänner...

... vi skojar och skämtar om att de säkert har kört i diket på fyllan... då en polisbil kommer körandes in på gården... polisen tar mig åt sidan och berättar att man hittat bilen... mycket riktigt i ett dike... att en av killarna var död och att de andra låg svårt skadad på sjukhuset... vi slutade skratta åt våra "skämt" när verkligheten kom och hälsade på... jag minns fortfarande de förtvivlade föräldrarnas samtal.

De senaste 10 årens midsommrar har inga av mina kompisar dött... och när jag tänker efter så är det inte så konstigt... fast de flesta av mina polare är narkomaner... så länge vi inte petar i oss knark och sprit så minskar dödligheten bland oss dramatiskt... och ni ska veta att vara drogfri håller mig inte bara levande... min drogfrihet ger mig ett liv värt att leva... och det är är stor skillnad på att hålla sig vid liv och att verkligen leva... tro mig.

Glad midsommar på er vackra och värdefulla människor.

Dans...

... pratas det.

Jag har pratat dans idag... med flera stycken.
Och dans är ett brett område... oerhört brett har jag börjat förstå... för först när det pratades dans så missuppfatttade jag det totalt... jag var helt och hållet inne på en speciell sorts dans... man kan lugnt säga att jag inte hade mina vidvinkelsglasögon på mig... det var mer av sugrörsseendet faktiskt... och det var väl inte så konstigt... ni vet... fördommar... midsommar... midsommarstång... och...


... små grodorna.

Men fan... det finns ju sååååå många fler sätt att dansa på... och ärligt... när fan dansade jag "små grodorna" sist?
Möjligtvis hemma hos min mormor för flera hundra år sedan... och det var inte ens på midsommar utan på julafton... jaja... vilken skev bild av verkligheten jag kan skapa åt mig själv när jag bestämt mig för en bild i mitt huvud... vi snackade vidare och en helt annan bild av hur en midsommarsdans kan se ut började ta form i mitt huvud...

... inte ett endaste dugg lik "små grodorna"... nä nu pratades det om ett klassiskt svenskt dansband... och midsommar på ett torg... och bilden som jag målade upp för mitt inre innehöll nu inte längre några leende barn... nä jag såg skitfulla, trädsko-dansande och med snuset rinnande vuxna män... beväpnade med en dunk hembränt i ena handen och ett knogjärn på den andra framför mig... och även om det var en fantasi i mitt huvud så var jag någonstans glad över att slippa den dansen... som till råga på allt pågick till ljudet av ett svenskt...


... dansband (vill bara påpeka att bandet på bilden inte har någonting med texten att göra).

Nu hade mitt slutna sinne inför det här med midsommarsdansande öppnats... och jag tänkte på hur det sett ut de senaste åren för mig... jag har ju under alla mina år som drogfri tillbringat mina midsommrar på konvent och inte sett röken av varken fylla eller dansband... det har funnits små grodorna dansande runt en midsommarstång men jag har hoppat över den biten... vilket inte innebär att jag struntat i att dansa... förra året svängde det kraftigt till ett reggeband som spelade live i Härnösand... och på de flesta konvent så är där ju nästan alltid ett...



... rave att släppa loss till (denna bild är från ett midsommarkonvent i Sundsvall).

Nu blev det lite annorlunda i år... för första gången på jättelänge så ska jag inte upp till norrland för att fira midsommar med mina fina vänner där... det känns konstigt och jag känner stor saknad... men fan... livet är som det är och detta året så är det världskonventet i Barcelona som gäller... och ett litet konvent i Malmö nästa helg.

Men jag har vänner att hänga med i morgon ändå *L*... jag är ju en jätterik kille med massa vänner... och jag och en kompis åker upp till Göteborg i morgon... vi ska sova över och fira midsommar någonstans utanför Göteborg... ett helt gäng narkomaner... utan knark eftersom jag helst umgås med drogfria narkomaner... och jag hörde min vän nämna något om dans när jag snackade med honom nyss... frigörande dans hette det visst... och det ska bli spännande att se vad det innebär... vem vet...kanske är det ett annat namn på...


... små grodorna.

Jag ser med stor spänning fram emot att ta reda på den saken...

Social kompetens...

... och huvtröja.

Jo tack... jag ska ärligt säga att jag inte är någon större vän av just huvtröjor... eller jag skiter väl i om det är en huva på min tröja så länge jag slipper ha den uppfälld... och ibland så är den (huvan) ivägen om jag ska ha en jacka på mig... men idag så fick jag vatten på min kvarn... jag var och lämnade min bil på verkstaden och var tvingad att promenera en liten bit (inget jag gör i onödan... tro mig) i regnet... och eftersom det regnade så var det ju läge att fälla upp min luva... och det var då det slog mig... hur jävla social kan jag vara med en sån huva på huvudet?

Hela konstruktionen är ju gjord för att jag ska gå och...
 

... titta ner i marken.

För har ni någonsin sett någon med huvtröja höja på huvudet och titta er in i ögonen?
Och skulle det nu hända... hade ni då trott att denna människa hade...


... alla hemma?

Jag har aldrig påstått att jag på något sätt skulle vara en rackarns snygg kille (förutom när jag skojar lite och kallar mig för "snyggpeter")... men jag vill ändå påstå att en huvluva inte gör saken bättre om det nu var snygg jag ville vara... jag ser mer eller mindre helt galen ut om jag skulle höja blicken med min huva uppe... då går jag hellre och stirrar ner i marken...

... och då kan ju inte jag låta bli att undra... är jag ensam om detta beteende eller är huvtröjan ett allvarligt hot mot vår sociala kompetens... på riktigt?

Internationellt...

... möte.

Jo det blev det... ett internationellt möte i vår lilla stad.

Det pågår ju ett U-21 EM i fotboll just nu i Halmstad... och vi fick besökare från ett annat land idag på mötet... så det blev ett möte på engelska... så jävla häftigt... ingen var så himla bäst på det språket men vi kunde ändå förstå varandra och det var huvudsaken... på något sätt så förde det främmande språket oss ännu närmare varandra... skitflippat.

Jag vet av egen erfarenhet hur häftigt det är att hitta ett möte i ett främmande land... att vara bortrest och ändå kunna "komma hem" för en liten stund... det spelar ingen roll att man inte pratar samma språk... vi förstår varandra ändå... och idag kunde jag verkligen känna det... det gick liksom att ta på den känslan om ni förstår... vi som är med i vår anonyma klubb (absolut inte hemliga) är så himla lyckligt lottade... vi kan åka vart som helst och ändå vara hemma.

Och nu ska jag strax iväg på ett möte till... i vår lilla by här ute på landet... samma gemenskap... samma budskap... att vem som helst som har en önskan om att kunna leva drogfritt är välkommen... och att mirakel händer hela tiden... lite överallt på vår runda jord... tänka sig... samtidigt...


...både i New York...


... och i lilla Lidhult...

...det är häftigt med ett internationellt program... nästan overkligt... stort...

Frispel...

... får jag snart.

Två hurlångasomhelstinlägg har jag knåpat ihop på min blogg idag... och bägge bara försvann...


... AAARRRRGGGGHHHHHHHH!!!!!!... DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!!!!!!!!!!!

Mmmmmm...

Friheten...

... blev jag inte av med.

Och inte kom jag in på fängelset heller... både jag och vi på VågaVa var varmt välkommna när jag pratade med fängelsedirektören... men då ville hon att vi skulle ha någonting att erbjuda internerna... inte bara som idag vilja komma in på fängelset för att se på teater... som publik... där gick gränsen... och...


... grindarna förblev stängda.

Jaja... inte ska jag väl klaga över min frihet...

Skam...

... den som ger sig.

Jag ligger på som en hök... om en timme börjar första föreställningen på fängelset... och jag har fortfarande inte fått besked om jag får komma in eller inte... att det ska vara sååååå jävla svårt... snart finns det väl bara ett sätt kvar för att ta sig in på fängelset...


... när öppnar banken?

Finnar...

... var vi allihopa.

Det var liksom lite svårt att vara något annat... inte riktigt läge att heja på England...


... där vi hade våra platser på denna matchen.

Vi var fem stycken som hade fått tag på biljetter till matchen... och det var verkligen ett äventyr som jag tog med min yngsta dotter på... eftersom det såg ut att bli helt fullsatt på vår läktare så satte vi oss på våra platser till en början... två av platserna (som jag och min dotter tog) var mitt i... och jag menar verkligen mitt i den...


... finska hejarklacken.

Vi satt där halva första halvlek... såg naturligtvis inte ett dugg eftersom alla finnarna stog upp och hoppade upp och ner vilt skikande hela tiden... för säkerhets skull hade de även utrustat sig med mistlurar... hajar ni hur högt de låter en halvmeter från öronen?

Sen flyttade vi oss ut på kanten där mina polare satt... tursamt nog fanns det tre lediga platser där... och jag brukar inte lägga in bilder på mina vänner på min blogg... men efter att ha pratat med Tobbe så kom vi överens om att det var okej att göra ett undantag... bilden talar för sig själv... detta var kvällen då om än till en början lite motvilligt...


... Tobbe blev finsk av ren överlevnadsinstinkt.

Matchen var fantastisk på många sätt... dels för att finnarna var hur bra som helst och i rättvisans namn faktiskt var värda att vinna... detta över ett England som lyckades skapa två chanser på hela matchen och göra mål på bägge... men ni vet... i fotboll är det målen som räknas och när slutsignalen ljöd stod England som vinnare med 2-1... nu var det inte bara själva matchen som var intressant... nä det hände en hel del... tyvärr så var jag inte tillräckligt snabb med min kamera för att få en bra bild på...


... streakaren...

... synd för det var faktiskt första gången jag fick se en streakare på riktigt... live.

Ja det hände grejer hela tiden där vi satt... någon smällde av en mindre bomb och det fick fart på vakterna... och det var nog rena turen att det inte blev något bråk... inte för att de finska supportrarna var några bråkstakar på något sätt... nä tvärtom så var de rackarns trevliga... och jag fick verkligen mina fördommar bekräftade... finnar kan verkligen supa med stil och finess... det verkar nästan som om fyllan är ett medfött tillstånd och något helt naturligt för dessa nordliga män... nä risken för att det skulle kunna bli bråk låg helt och hållet hos vakterna som mest verkade tro att det var ett Iranskt val de övervakade...  

... de finska supportrarna var riktiga sportsmän som hyllade sitt lag med sång och applåder även efter en förlust... ja det var inte utan att jag blev imponerad av dessa mina nordiska grannar... och vinner inte Sverige U-21 EM... så hoppas jag på Finnarna... de vann mitt hjärta idag...

Fotboll...

... blir det ikväll.

Jag fick alldeles nyss biljetter till kvällens match i Halmstad... Finland - England.
Det ska bli skoj... massa riktigt duktiga lirare är alltid roligt att titta på... och imorgon så spelar Sverige...


... heja heja...

Nöjd...

... gillar jag.

Vilken skön känsla det är att vara nöjd... å så jävla enkelt att skapa denna känsla.
En dammsugare... skurhink med luktagottmedel... en blöt trasa... och så full fart ett litet tag... vipps... lukta gott i hela huset... nya sängkläder... och en skinande ren...


... diskbänk.

Snacka om att det är med ett stort leende jag slänger mig i TV-soffan kl. 20.00 och spanar in...

...little miss Sunshine...
 
...en helt ljuvlig film som jag tänkte se om idag (jag ser väldigt sällan om en film men denna var sååååå himla bra)... jag rekomenderar varmt de som har TV1000 drama att se denna film... är ni som jag belåtna efter att ha fixat något som ni inte ville så är det ju lätt att njuta... för det är inte helt fel att känna doften av luktagottmedlet när jag ligger i min soffa och bara mår så soft bra... det är så jävla skönt att slappa efter en städning... mmmmm... jag är fan nöjd...

Positiva...

... linser.

Ja valet är mitt...


...vilka linser...

 ...ska jag välja att se på livet med?

Det låter så jävla självklart att sätta in de positiva... och det vill jag såklart... men att det skulle innebära att jag får hoppa och skutta genom tillvaron med ett lyckligt leende på läpparna... det tror jag inte... så funkar inte mina positiva linser... nä jag vill leva på livets villkor och det är inte alltid en dans på rosor... men med mina positiva linser så kan jag välja att se möjligheter i svårigheterna... med mina positiva linser så pallar jag att möta både sorg och glädje... med mina positiva linser vågar jag möta verkligheten som den ser ut... på riktigt.

Mina positiva linser tar inte bort det jobbiga i mitt liv... nä de är ett hjälpmedel som hjälper mig att stå kvar... vad som än händer... som får mig att tro på att jag kan fixa allt möjligt utan att behöva peta i mig droger... och det är med hjälp av mina positiva linser som jag slipper att vara ett offer... det är när jag ser mig själv genom mina positiva linser som jag inser att jag är en... vacker & värdefull människa... och faktiskt kan känna att det är sant... på riktigt.

Vilka linser väljer du?

Vill inte...

... vill inte... måste.

Jo så känns det... skulle jag följa känslan så skriker den efter flykt... vad som helst bara jag slipper...


... städa.

Och jag kan bara inte dra på det längre... jag har fan inte råd med det, priset är för högt... alldeles för högt... det börjar närma sig en nivå där jag tycker att det hade varit jobbigt med besök... och det tar för mycket på krafterna att blunda inför faktum... blir ju hur stressad som helst av att... inte städa.

När jag tänker på att jag måste (hemska ord) städa så finns det någonting inne i mig som skriker... NEJ!!!

Och vid närmare eftertanke så tror jag inte att det är förståndet som vrålar så högt... nä förståndet fattar ju att jag blir lugn och slipper känna stress om jag städar... att alla TV:program blir bättre (även om inte alla blir så himla viktiga att se som när jag skiter i städningen *L*)... att det blir roligt att laga mat... att jag får hur mycket energi som helst av att ha städat runt omkring mig... och med denna insikt så är det med tacksamma ögon jag nu ser på min...


... disk...

... denna vardagliga källa till välbehag och sinnesro... hurra hurra hurra att jag har ett helt stökigt hus att städa... suck...

Rädslan...

... har olika skepnader.

Vissa är ju bra att ha... andra är ju bara helt fel.

Jag har mina nojor... och vissa av dem tycker jag är relevanta... som min älg-noja... och då snackar jag inte om den noja som var återkommande efter att jag varit vaken i några dygn och petat i mig mängder av amfetamin... tror det var efter ca 4 dygn som jag fick min älg-noja... och det var en speciell älg som jag nojade på... ingen riktig utan en hallunication på en 14 meter hög älg som jag själv skapade... jag blev faktiskt kompis med mina hallunicationer eftersom jag vande mig vid dem... och visste att de bara var hittepå... förvisso hur verkliga som helst... men jag visste att de inte var på riktigt... jag inbillade mig också att det gick ett gäng på kanske 10 personer mitt i vägen här hemma... och jag saktade faktiskt ner fast jag visste att de inte fanns...  

... de nojorna var inte vidare relevanta... men nu snackar jag om riktiga älgar... har ni någongång stått riktigt nära en älg i skogen?


Älgar är stora.

De är väääääldigt stora... inte 14 meter men ändå jättestora... och jag vet att de inte anfaller mig men jag har respekt... det kan vara... jag säger bara att det kan vara som så att jag råkat hamna emellan en älgko och hennes ungar... och det vill jag inte... jag har även fått en ny noja här ute i de smålänska skogarna... vildsvin... ni vet mörka, svarta bestar med gigantiska betar... det kryllar av dem här hemma hos mig... och jag är grymt (hehehe det var ju lite humor) tacksam för att de är så skygga och inte visar upp sig för mig i första taget...


... för jag hade fan inte stått kvar och snackat med den grisen.

Då ska ni veta att jag har grisvana... jag har haft en gris... hon (för det var en hon upptäckte vi efter ett tag) hette Åke och vi var kompisar... riktiga kompisar... som delade en bärs på lördagar... hon gillade bärs... drack och la sig på rygg för att bli kliad på magen... kanske vet vildsvinen om att jag åt upp henne till slut (jag känner mig fan som en kannibal när jag berättar att jag åt upp Åke) och kommer att utkräva en blodig hämnd när de får tag på mig... just den rädslan kanske inte är så relevant... det är mer ett sätt för mig att ge mig själv ångest för att jag ätit upp en vän.

Ja det var två nojor som jag lider av fast jag bor här ute i älg och vildsvinslandet... och de kanske är bra att ha... men jag har andra rädslor också som ger mig vissa besvär... som att jag är lite rädd för lyckan... kärleken... och tryggheten.

Kaos och katastrof skrämmer mig inte så mycket... tvärtom så funkar jag ganska bra i kaos... då är det värre med tryggheten... lyckan och kärleken... eller rättare sagt rädslan för att mista dem... om allt är åt helvete så kan det ju liksom inte bli värre... det är ju tryggt på ett skevt sätt... och säga vad man vill om katastrofer men visst är de oftast väldigt intensiva och levande... jag hinner liksom inte känna efter vad jag känner eller hur jag egentligen mår... lycka kan jag däremot ganska snabbt annalysera sönder med lite katastroftankar... å kärleken... ja den skrämmer mig kanske mest av allt... och kanske är jag mest rädd för att min tro på kärleken ska försvinna... då håller jag hellre den på avstånd så att jag får ha min dröm kvar...

Blixt...

... och dunder...


... vilka krafter det finns omkring oss.

Denna bilden snodde jag från Annika ... och jag hoppas att det var okej för den väcker minnen hos mig... om en natt för ett gäng år sedan då jag satt ute på natten i min trädgård... lång långt borta i horisonten så såg jag ett svagt ljussken... det var helt vindstilla... ett litet tag senare så började löven i träden att röra på sig och ljuset kom närmare... vagt väldigt avlägset så hördes ett muller... vinden ökade och hela grenar började röra på sig i träden... då föll den...


... första droppen...

... mullret ökade i styrka... regnet tilltog... och jag bara satt där och tittade med stora ögon på skådespelet... det blixtrade och dånade hela tiden... jag satt mitt i åskvädret när regnet öste ner... runt omkring mig slog blixten ner om och om igen... marken skakade av kraften... jag var en väldigt liten människa som nu satt genomblöt i min trädgård och studerade en kraft som var betydligt starkare än jag själv... jag var inte rädd... bara väldigt väldigt liten... och fylld av respekt för denna kraft...

Kärlek...

... på film gillar jag.

Tänker lite på filmen jag fastnade för igår... en film med massa kärlek i... det är ju inte så himla ovanligt att det läggs in en liten eller ibland större dos av kärlek i filmerna... och det berör mig massa... nuförtiden så är det ju inget jag behöver dölja heller... det har funnits en tid då jag fick massa smuts i ögonen när det visades känsliga kärleksfilmer i min närhet... iallafall när någon såg mig *L*... nä romantiska kärleksfilmer var inte så "tufft" att kolla på när jag var ett barn... eller för att inte tala om när jag var en "fräck hård knarkare".

Jag får väl erkänna att fortfarande har lite "skador" från den tiden... det är lite lättare att se på filmer som får mig att gråta när jag är ensam... jag har lite svårt för att gråta och att då göra det bland människor är bara sååååå himla svårt... det har hänt att det trillat ner en litet tår när jag suttit på ett talarmöte och blivit berörd av vad som sägs där... jag har också lagt märke till att det händer oftare nuförtiden... och jag vill väl kalla det för utveckling... tillfrisknande...

Visst är det skrämmande hur mycket som vi bär med oss genom livet... och hur svårt det kan vara att ändra på saker och ting som vi har blivit matade med i vår barndom.... "pojkar gråter inte"...


... hur jävla sinnesjukt är inte det?

Idag så vill jag gråta... ja jag vill det så himla mycket att det liksom låser sig... jag blir så glad när det kommer tårar att jag slutar att gråta... men va fan det kunde vara värre... nu vet jag iallafall att jag inte är psykopat... känslokall och helt avstängd... för det trodde jag... att det var något allvarligt fel på mig eftersom jag inte kunne gråta... nu kan jag gråta... att jag sen blir så glad för det är ju inte hela världen *L*... glädje och sorg hänger ju ihop på något underligt sätt... det förstår jag ju när det fortfarande är "lyckliga slut" som får mig att...
 

... gråta mest.

I kärleksfilmerna får jag också en bekräftelse på min övertygelse... att tror på kärleken... för det gör jag... och egentligen så är det lite sorgligt att jag oftast har en starkare tro på kärleken när jag är singel än när jag är tillsammans med någon... borde det inte vara tvärtom?

Dammråttorna...

... tar över.

Det är inte så att jag slutat att städa... har för mig att jag dammsugade för bara några veckor sedan... ja jag har ett vagt minne av detta och när jag kollar under sängen så är det inte så att dammråttorna anfaller mig... eller så har de flyttat... för när jag kollade i köksföntret nu så såg jag att några hade bosatt sig mellan några av mina burkar jag har där...


... ser ni dem... dammråttorna mellan burkarna?

Fan... tycker knappt att jag har hunnit sätta mig ner... nöjd och belåten över att ha skurat hela köket... och även köksfönstret (jaja inte putsat fönsterna men va fan någon måtta får det ju vara)... så jag blir förvånad... ja nästan lite chockad över vad jag får se... damm lever verkligen ett eget liv... och det spelar ingen roll att jag inte varit hemma så himla mycket den senaste tiden... dammigt blir det ju ändå...

... är det sånt här som människor sysselsätter sig med?

Städar bort damm på fönsterbänkar och sånt... fejar och dammsuger jämt... t.om. jag har ju handlat städprylar som tydligen ska användas till att damma... provade faktiskt att använda mig av en sådan mirakelpryl en gång... den skulle tydligen funka som en slags magnet och dra till sig dammet... men fan... efter ett drag så var den ju kolsvart och dammet bara yrde runt... och jag tog ett beslut om att det man inte ser finns inte... undrar om det beslutet har någonting att göra med att det lätt blir väldigt dammigt hemma hos mig?

Hellre lite skit i hörnorna än ett rent helvete är ju annars en gammal slagdänga som funkar rätt bra... tror att jag kör med den idag också och tar det där med städningen en annan dag... jag har ju faktiskt torkat av bildskärmen på TV:n... så jag tror att jag nöjer mig med det och blundar när jag öppnar fönstret i köket... det brukar funka *L*...

För fan i helvete...

... svara då!!!!

Jag kan ju inte göra som förr i tiden då man bara kunde komma bort till fängelset och de var tvugna att ta emot mig... kommer ihåg en gång när jag hade fått en månad för att jag körde bil på fyllan... då var det helt fullt när jag kom dit så jag fick sova första natten i duschrummet... det var en öppen anstalt och jag jag minns min äldsta dotters kommentar när hon kom dit på besök...

-"men detta är ju ett dagis för vuxna!"

... och sååååå rätt hon hade... ja herregud.

Men nu är det andra tider... jag kör inte längre bil på fyllan... sysslar överhuvudtaget inte med någon form av aktiviteter som kan ge mig ett fängelsestraff... det är väl ändå fan att det nu visar sig att det verkar kunna straffa sig...

... hallå hallå... släpp in mig... jag vill komma in på fängelset...

91:an...

... kallades jag för i lumpen.

Ja tro det eller ej men jag har faktiskt gjort lumpen... men inte i Halmstad som 91:an... nä jag gjorde min värnplikt på KA 5 i Härnosand... men att jag kom att tänka på detta har en halt annan historia... jag håller ju fortfarande på att jaga fängelsedirektören på Halmstadskåken för att försöka ta mig in på teater nästa vecka inna på anstalten... och va fan har nu detta med 91:an att göra kanske ni med rätta undrar...

... och det är ju detta med att komma in fängelset jag tänker på... och så började jag leta efter en bild till detta inlägg... och kom att tänka på 91:an... ja han fick ju allt som oftast sitta i "buren"... och här har ni en bild på när han som mig inte riktigt har lyckats ta sig in...



... i cellen... än.

Men han lyckades alltid hamna inanför murarna till slut... och det fyller mig med ett visst hopp... kan ju inte ha kallats för 91:an helt utan anledning... så jag ska nog fan också kunna hamna inanför murarna...

Gå direkt i fängelse...

... utan att passera gå.

Så låter det i monopolspelet... men det är inte samma sak i verkligheten.
Jag gör mitt bästa för att komma in på fängelset i Halmstad... och det är fan inte så lätt... vem kunde ana detta... här har jag levt stora delar av mitt liv med att försöka hålla mig utanför murarna... i en ständig oro för att åka in på kåken... det hörde ju liksom till mitt gamla liv att man inte riktigt levde inom lagens ramar... och man aktade sig för att hamna på...


... Långholmen.
 
Men nu så vill jag då in på kåken... för att se en teater och träffa en polare som ska uppträda inne på Halmstadskåken... jag har tillstånd att komma in eftersom jag hänger med på NA-möte där inne ibland... men det ska ju ändå ringas och fixas för att jag ska kunna komma in denna gången... och jag håller fortfarande tummarna för att det ska lösa sig.

Ja som det kan va... dem kunde tro att jag skulle vilja gå i fängelse utan att passera gå... men det är ju klart... det är lite flippat att kunna gå därifrån utan problem och när JAG SJÄLV vill... ja som det kan bli... här sitter jag och håller tummarna för att kunna komma in på fängelset... hehehe...

Blablablablabla...

... blablablabla...

 
... blablablablabla...

...blablablablablabla... blablablablabla... blabla...
... bla.

Snart stranden...

... igen.

Det är fan bara tre veckor kvar tills vi hänger på stranden hela dagarna... det är mitt jobb fem veckor varje sommar... att tillbringa hela dagarna vid havet i sanden på...

 
... Tylösand.

Det är utan tvekan ett lyxjobb och jag ser fram emot dessa veckor... men ni som tror att det är ett lätt jobb har fel... hur konstigt det än kan låta så är det hur jobbigt som helst att bada och ligga i solen hela dagarna... man är fan helt slut när man kommer hem på kvällarna... det tar mer på krafterna än vad man kan tro.

Vi är inte heller väderkänsliga... vi badar i alla väder och åker till stranden även om det regnar och stormar... och tro det eller ej... dessa regniga sommardagar kan vara helt ljuvliga på stranden... att sitta och spela spel på Punch och dricka en latte... eller smyga ner på after beachen och sippa på en VågaVa-drink (ett alkoholfritt allternativ såklart *L*)... för att inte tala om känslan av att ha badat i ett stormande hav när det regnar... ja ett sommarjobb på stranden är sååååå mycket mer än de soliga dagarna...


... på ett fullpackat Tylösand.

Visst är det de dagarna som jag nu tänker på när jag ser fram emot att åka till stranden igen... och släpa ner alla våra strandprylar... vollybollnätet... parasollet... ja alla dessa prylar man släpar med sig ner till en strand på sommaren... och sist men inte minst... det som gör att ni hittar oss på stranden bland alla människor...


... våra röda ballonger.

Tro, hopp...

... & kärlek.

Det är vad jag känner när jag ser Zlatan och de andra grabbarna i landslaget.
Kärlek till spelet... fotboll är ju bara sååååå vackert.
Tro på att Sverige kan vinna mot vem som helst.
Hopp om att vi (Sverige) klarar av att komma till VM.


Hejahejahejaheja.


Ja fotboll är speciellt...

Ormen...

... i paradiset.

Var det inte som så att det var...


...ormen som bjöd Adam och Eva på ett äpple?

Denna lilla snok stötte vi på igår när vi var och spelade golf... men inte fan hade den några äpple att bjuda på.
Kanske kan det bero på att äpplet symboliserar den egna viljan i berättelsen (eller åtminstonde min version av den berättelsen)... och om jag då funderar vidare och tittar mig själv i spegeln så ser jag inte en person som på något sätt saknar egen vilja... om ni tittar noga så ser ni själva... detta är den sanna bilden av just fenomenet...


... egenvilja.

Jag har ju som ni vet hakat på en gemenskap som väldigt aktivt jobbar mot självcentrering och för Gudcentrering... och det är ju för att hålla min egenvilja i schack... inte alltid så enkelt vill jag lova... men jag är tvungen till det för min egenvilja är förbannat farlig för mig... det är den som säger åt mig att jag fixar allting själv... och det är inte sant... för att ensam skulle vara stark är en stor lögn... jag är övertygad om att det är ett gammalt fyllo som hittat på den frasen.

Nä min egenvilja är så himla farlig att jag knappt vågar käka äpplen... något som jag egentligen är rätt nyfiken på för tillfället... hur ser mitt äpplebett ut nu när jag fått tänder?

Jag fuskade lite igår... och köpte nektariner på vägen hem från jobbet (golfbanan)... och för första gången så tog jag då ett bett med mina nya tänder... på en...


... nektarin.

Denna bilden är historisk... den är ett bevis på att jag i allra högsta grad är en vaaaaanlig vacker och värdefull människa som äter min frukt som precis vem som helst... och att inte ens ett tränat öga numera kan se någon skillnad på mina bett vid en jämförelse... ja fan... nästan så att jag kan känna en viss saknad av att sticka ut från mängden... men jag håller på att vänja mig... snabbt... jag var en sväng runt min tand-doktor tidigare idag... och vi fixade till mina provisoriska gaddar så att de ska passa ännu bättre i munnen... idag plockade han ut mina nya tänder en kort stund efter att ha haft dem i munnen i en vecka... och det kändes skitskumt... flippat hur snabbt det går att vänja sig vid en förändring.

oj nu svävade jag iväg... ormen var det ju... det är ingen död orm jag har fotograferat... nej för fan... blixtsnabbt bytte jag från att vara en proffsig "sesnyggutpågolfbanankille"... till en världsvan... naturfilmare... för visst vill ni väl se en spännande film där jag med livet som insats lyckats med att fånga denna helt klart väldigt aggresiva orm under en sekvens där ormens avsikt inte kan ha varit något annat än att attackera fotografen...


 ... både jag och ormen överlevde.

Jag gråter...

... inte krokodiltårar... utan äkta riktiga tårar (tack till er som lärde mig skillnaden).

Ja minsann... det gör jag... som vanligt är det en film som öppnat mina tårkanaler på fullt sprut... ja herregud vad berörd jag blev... och jag tänkte att jag skulle skriva här om vad det nu var som berörde mig så mycket... filmen jag såg hade jag sett innan... det var några år sedan... och jag ska ärligt säga att jag inte riktigt var beredd på min egen reaktion.

Vad var det då för film?

Jo det var 28 dagar... en film om en tjej som hamnar på ett behandlingshem... 12-stegs naturligtvis *L*... och visst det finns en hel del som jag kan beröras av i denna film... jag är ju samma lika ni vet... men det var inte så mycket den grejen som berörde mig... nä det var blandningen av människorna i hennes grupp... och jag blev så berörd för att jag känner igen mig i att själv ha en minst sagt brokig skara vänner... för så är det ju i vår gemenskap... vi har en härlig mångfald... och vi är alla lika unika... som tillsammans kan skapa mirakel... inte bara...


... jättefina konstverk som tavlan vi målade på konventet.

Jag grät av en djup tacksamhet över att ha sådana vänner som jag har... jag grät av glädje över att vara så priviligerad... ja jag grät av sorg över vad vi kommer ifrån... över alla de av mina vänner som inte har vågat ta klivet in i vår gemenskap.

Jag grät för att jag kan gråta... och mina tårar kändes mer värdefullare än alla diamanter... än allt guld... jag grät för att jag är rik på riktigt... jag har vänner i alla åldrar... från massa olika länder... tjejer och killar... hetro och homo... från alla samhällsgrupper... rika och fattiga... långa och korta... röda och blåa... tjocka och smala... ja ni fattar... jag tillhör den finaste samling människor som jag kan tänka mig... bland mina vänner får jag vara mig själv... hur jag än är...

... woooow... och idag på filmen så blev jag påmind om denna fantastiska rikedom... snacka om överflöd på riktigt... och inte vilket överflöd som helst... nä ett överflöd av äkta...
 

...kärlek...

Aktiv...

... idrottsman har jag varit idag.

Ja jävlar... trots en fortfarande intensiv träningvärk har jag idag plågat min kropp med diverse rörelser... det började rätt tidigt i morse med ett yogapass på mitt gym... och jag kan lova er att det var fan inte så lätt att sträcka på vissa väääääldigt ömma muskler... ett resultat av helgens morgonyoga på stranden i Gullbranna... där jag fick för mig att jag var betydligt vigare än vad jag var... men jag blev så imponerad av mig själv och att det funkade att köra ett pass idag så att jag utan att tveka föreslog mina vänner en golfrunda nu på eftermiddagen... fattar inte varför jag kan få för mig att jag egentligen är ...


... ett golfproffs...

... undrar lite om det kan bero på min jämnhet... för som Janne sa...

-"det är de riktiga proffsen och du som spelar så jämt hela tiden".

Grejen var väl bara att min jämnhet mer berodde på att jag slog så många slag man fick slå på varje hål varje gång... och eftersom alla hål utom två var par tre hål så blev det ju 8 slag hela tiden... utom på två banor där det blev 9 slag... och det är ju rätt jämnt... okej nu var inte detta riktigt sant... det var mer ett exempel på hur vi kan psyka varandra för att få motspelaren ut balans... vi har alla våra trix... mitt är att se cool ut på golfbanan... det spelar ingen roll att jag solen går i moln... solbrillorna hör till... konstigt nog kom jag sist idag igen... trots att jag tyckte att jag såg rätt cool ut...

... ja det häringa idrottandet tar på krafterna... jag är faktiskt helt slut nu... fattar inte... jag är ju fan fortfarande rökfri och har varit det rätt länge nu... är det bara jag som gått på myten om att man skulle få bättre kondis och sånt när man var rökfri... inte fan har jag märkt någon skillnad... jag håller fortfarande på att dö när jag när jag rör på mig... vad har jag missat... hur fixar människor att få kondis... vad är hemligheten?

Måste man röra på sig regelbundet... typ idrotta?

Och i så fall... om det skulle vara på det viset att man fick kondis av att idrotta... vad är det då jag sysslar med?

Tack...

... är ordet.

Jag har under helgen på ett mycket praktiskt sätt fått lära mig vad det lilla stora ordet... tack... kan betyda för mig.

Ni som läser min blogg hyfsat regelbundet vet att jag har fixat till det lite grann med mina tänder... gått från att vara... peter glugg till att bli...
 

...peter gadd...

...en gigantisk förändring för mig eftersom jag har levt utan mina framtänder i nästan 15 år.
Man skulle kanske kunna tro att det var klackarna i taket nu när jag då äntligen fick mina nya gaddar på plats... men nä... tvärtom så blev det istället en stor chock för mig att få in mina tänder i munnen.
Jag var inte ett jävla dugg glad över förvandlingen... det kändes faktiskt mest jobbigt.

Inte så himla konstigt egentligen... det känns naturligtvis hur konstigt som helst att från den ena dagen till den andra fylla munnen med något nytt... och eftersom jag fyllde ett tomrum så blev ju mitt första intryck av mina nya tänder att de var gigantiska... hur jävla stora som helst... och jag tyckte att hela jag var en kropp som nästan enbart bestod av en enda stor uppsättning tänder... en surealistisk upplevelse vill jag lova... inte särskilt angenäm.

När jag kom till konventet så blev det såklart en hel del snack om mina nya gaddar... och jag fick många kommentarer...
 
-"vilka fina tänder du fått"
-"hur känns det?"
-"grattis!"
-"woow"

... ja ni fattar... många komplimanger från vänner som var glada för min skull... men till en början kunde jag inte ta det... det är med en skamkänsla jag nu skriver att jag dissade många av mina fina vänner när jag förklarade för dem att de hade fel... att det inte alls var häftigt med nya tänder... att jag var skitful i mina nya tänder... ja kort sagt så sa jag åt mina vänner att de inte fattade någonting och hade jättefel när de gav mig positiva komplimanger.

Varje gång förklarade jag vad som var fel... hur fula mina tänder var... att det inte var just dessa som var de jag skulle ha till slut... att det bara var prototyper... ja ni fattar... bla bla bla bla bla... och efter ett tag (ganska snabbt faktiskt) så blev det lite jobbigt att förklara för alla hur fel de hade... och jag mådde bara sämre och sämre av det också... det höll i sig några timmar innan min sponsor dök upp på konventet... och han gav mig en komplimang... direkt började jag förklara att han hade fel... och han avbröt mig...

-"stopp... sluta förklara dig"
-"du känner sorg och det är helt okej... men sluta att förklara dig och berätta för mig att jag har fel när jag ger dig en komplimang för dina tänder... säg bara... tack".

Och jag tog min sponsor på orden... det brukar funka alldeles utmärkt när jag gör det *L*... och när någon gav min en komplimang för mina nya tänder så sa jag... tack.

Det är fantastiskt vad det lilla stora ordet kan göra skillnad... efter två dagar på konventet så har mina tänder krymt... jag är inte längre en kropp som till största delen består av mina nya tänder längre... utan jag kan faktiskt börja att acceptera och faktiskt också gilla mina nya gaddar idag... visst känns det fortfarande lite konstigt... men det är en otrolig skillnad mot då jag höll på att förklara för alla jag träffade hur jävla fel mina gaddar var... det är inte bara att jag säger tack till de som ger mig komplimanger... jag säger också åt mig själv att jag är okej... med mitt lilla stora ord... tack...

Så till alla er som gav mig så många fina ord och uppmuntran innan jag hade förmågan att kunna ta emot det... till er vill jag säga...

... tack.

Ont...

... i hela kroppen.

Körde ju med morgonyoga på konventet i Gullbranna nu i helgen... och jag måste ha glömt bort att jag bara tränat yoga typ 2 gånger den senaste månaden... och nu ger mig min kropp väldigt tydliga signaler på att det inte är så ofta om man ska utge sig för att vara typ yoga-instruktör.

Eftersom jag gärna vill vara lite duktig så är detta faktum ingenting jag nämner... nä istället så gör jag mitt bästa för att se ut som den duktiga och viga proffsiga...


...yogasnubben.

Det är jag inte... visserligen så har jag tränat yoga i många år... men det hade min kropp glömt bort... jag har en ruskig träningsvärk... plus att jag lyckades att sträcka min rygg... men va fan... det var himla shysst att vi var några stycken som pallade att gå upp tidigt på morgnarna och ge oss själva upplevelsen av att få starta dagen på en fin sandstrand i morgonsolen... tack till er som gjorde det möjligt... att det gör ont i kroppen just nu gör ingenting... för i hjärtat så bär jag med mig morgnarna på stranden tillsammans med mina fina vänner... och det är verkligen...



... ett riktigt fint vackert minne.

Kommer nog att skriva lite mer om konventet här på bloggen inom en snar framtid... har en liten story om mina tänder som jag gärna vill dela med mig... och en massa andra prylar som snurrar i mitt huvud nu... ja det har hänt en hel del denna helgen... ja jävlar...

LOVE...

... hurts.

Jo så är det... och det kan jag känna just nu.
Det gör fysiskt ont i min kropp av den saknad jag känner just nu... fredag, lördag och söndag har jag nu fått umgås med mina helt underbara fina vännar som jag har i vår helt fantastiska gemenskap... och jag älskar mina vänner... hur mycket som helst... och det gör ont att skiljas från dem man älskar.

Jag får de det positivt... att jag har sååååå många människor som jag älskar... det är verkligen en gåva.
Och ni ska veta att det är ni... ja kanske t.o.m. just du som läser detta precis i detta nu... det är alla ni som gör mig till en helt otroligt rik kille... jag är väldigt lyckligt lottad... och det är nu här hemma i mitt hus i min ensamhet som jag känner hur mycket jag saknar er alla...

Men fan... håller jag mig bara drogfri så sitter jag snart där igen... kanske syns vi snart igen på ett...


... maratonmöte?

Jag skulle inte vilja vara utan den smärta som jag känner nu... för det gör fan ont att sakna er som jag gör just nu... plus att jag är så jävla trött att ögonen går i kors på mig... jag har massor att skriva om men det får vänta tills jag vilat mig en smula efter detta helt underbara konvent jag varit på... vi snackar om ett helt hav av... LOVE...

Ny väderrapport...

... från Halmstad.

Fan här går det snabbt... det är sååååå himla mycket väder här på västkusten.
Snudd på overkliget faktiskt... jag hann inte mycket mer än klistra in en bild till det förra inlägget innan förhållandena var helt annorlunda... kommer ni ner till konventet så rekomenderar jag att ni tar med paraply, badbyxor och två uppsättningar yogakläder... en för kyla och en för värme...

just nu väderrapporten från Halmstad är...


... strålande sol. 

Väderrapport...

... från Halmstad.

Kan ju vara lite intressant för de av er som är på väg ner till konventet i Gullbranna.
Och jag kan ge er en glädjande rapport... även detta året blir det massor av...


... väder.

Semesterkonvent...

... i min hemstad.

Jag ska åka på semesterkonvent imorgon... resan går snabbt för jag ska bara till min hemstad... och visst är det häftigt att kunna sova borta... och ändå vara hemma... jag har hyrt in mig i en stuga och tänker tillbringa hela helgen på plats... förutom en liten resa till glassens förlovade land... som också ligger i Halmstad... vi snackar Rickardo, glassens okrönte konung... jag har ju snackat om denna glassen med en vän och då duger det fan inte med något annat... och visst kan det vara häftigt med en liten utflykt också.

Lite serviceuppdrag har jag tagit på mig detta konvent... dels i infokommitén och så naturligtvis med de nu årligt återkommande yogapassen som vi har tidigt på morgnarna... som ni säkert förstår så är jag ju tvungen att tycka morgonyoga på stranden är det roligaste som finns eftersom det är jag som ska hålla i den... något som jag verkligen får påminna mig om när klockan ringer tidigt som fan... ska jag vara riktigt ärlig så är det inte så himla lätt just då... det krävs massor av sunt förnuft och ett visst mått av klokhet för att jag ska pallra mig ner till stranden på morgonen... och ändå så vet jag att belöningen är oerhörd... bättre start på morgonen finns inte och jag rekomenderar verkligen er som vill (och ni som inte vill) att hänga på... jag kan faktiskt garantera att det är bland oss som startar dagen nere vid havet som ni kommer att hitta de bredaste leendena och det bästa humöret.

Så helgens hetaste tips till er som tänker åka på konventet i Halmstad är...


... morgonyogan.

Annars så är ju detta dag två med tänder för mig och jag hoppas att de här "visauppminanyatänderdagarna" snart är över... det är bara hur jobbigt som helst att visa upp mina tänder tycker jag... det är väl en sak att lägga in lite bilder här på bloggen... men att le obesvärat åt någon som säger åt en att visa tänderna är hur jävla svårt som helst... jag blir bara besvärad och vet inte riktigt hur jag ska tackla det... jag är beredd på att en och annan på konventet vill kolla in mina nya gaddar... undrar hur jag kommer att fixa det?

Rent praktiskt så tror jag att det kanske dröjer två tre dagar till innan jag vant mig... käkade revbenspjäll till lunch idag och det var nästan en overklig känsla att tugga med framtänderna... känns skitskumt tycker jag... men det är bara en tidsfråga innan jag glömt bort hur det var att käka utan...
 

...dessa tänder.

Det ska i vilket fall som helst bli sååååå jävla skönt med lite semester... idag så har jag varit så himla trött att det knappt finns... tror nog att hela den här jävla tandgrejen har tagit fett mycket på mina krafter... nu behöver jag vara bland människor där jag kan få vara mig själv och ta del av våran fina gemenskap för att bryta mig ur denna självcentrering som tandprylen gett mig... det enda som kan störa mig en liten liten smula är att jag kommer att missa fotbollen... det är ju landskamp... Sverige - Danmark i fotboll...


... med Zlatan...

... hade det inte varit min sponsor som skulle tala på huvudmötet som infaller samtidigt som matchen så hade jag valt Zlatan... ja faktiskt... att tillfriskna är viktigt... men fan... Sverige - Danmark i en viktig fotbollsmatch... det är ett gränsfall... fattar inte varför det nästan alltid är viktiga fotbollsmatcher när vi har konvent... och hade jag fått bestämma så hade vi gjort som i Sundsvall... där såg vi åttondelsfinalen i VM-fotbollen (Sverige - Tyskland) på en storbildskärm... det var häftigt som fan i några minuter... sen körde Tyskarna över Sverige och det hela utvecklades till ett kollektivt lidande... hu hemska minne... men jag är ändå tacksam för att få lida tillsammans med mina drogfria vänner... det var definitivt rätt ställe för att bearbeta den förlusten... vill minnas att vi gick direkt ut från matchen och dansade till shysst reaggemusik på en gräsmatta... det funkade bra...

Förändringar...

... är flippade.

Satt på föreningsrådsmötet och till slut så kunde jag inte hålla mig... skrek rätt ut... arrrrrrrrgh... det blev liksom bara för mycket... detta jävla läspande fick mig att flippa över... och naturligtvis så hade jag rekordmånga möten inbokade just denna dagen... och faktiskt så lyckades jag hålla mig i skinnet under alla utom det sista... föreningsrådsmötet fick ta mitt lilla utbrott... och det var inga problem med det... de log lite överseende åt min situation.

Och hela denna dagen har varit snudd på overklig... och jag är helt slut nu... att få nya tänder tar på krafterna... det är mycket som känns nytt... som att kunna bita mig i läppen... woow... vilken känsla.
Att äta var ett äventyr... mitt bordskick har kanske inte varit det bästa innan men nu blev det inte bättre direkt... jag har inte vågat mig på ett äpple än... lite i taget... det känns så jävla nytt att ha framtänder.

Och jag har tittat mig i speglar... att jag inte körde av vägen på hemfärden var nog att betrakta som ett mindre mirakel... satt ju och kollade gaddarna i backspegeln mer eller mindre hela färden... livsfarligt.

Ja det kommer att gå över... om några dagar så har jag vant mig... då kommer det inte att kännas som om jag har något jättestort och jätteklumpigt i munnen längre... då kommer jag att ha lärt mig att äta med dessa gaddarna... ja då kommer det att kännas helt jävla vanligt igen... för så är det ju med förändringar... det dröjer inte så länge innan de är en del av vardagen... och jag har helt glömt bort mitt liv utan...


... dessa tänder.

Och den dagen då denna förändringen har blivit till min vardag... då väntar resten av mitt liv... mitt liv som påminner om den absoluta sanningen... för precis som den absoluta sanningen är mitt liv i ständig förändring... hela tiden... med eller utan tänder...

Nya Tänder...

... igen.

Jaha idag så fick jag då mina provisoriska... sommartänder.

Och jag vet väl inte riktigt hur jag känner inför detta faktum... helt klart är att det känns himla konstigt i min mun... plastigt och konstgjort... stort och ovant... inte så underligt eftersom det är 15 år sedan jag hade tänder hela vägen senast.
Jag har lite svårt för att prata nu... inte så farligt men jag har en liten läsptendens som låter skojig.

Tand-doktorn tyckte att de nya tänderna blev bättre än de vi provade förra veckan... och jag är beredd att hålla med... men jag är väääääldigt osäker på vilken av alla mina olika masker som egentligen gör mig rättvisa... vem av nedanstående bilder är jag?

  
Vilken av dessa personerna är "snyggpeter"?

Förväntningarna...

... är inte så höga idag.

Hade ju inte riktigt fattat att jag byggt upp rätt feta förväntningar runt det där med mina tänder för en vecka sedan... och jag blev ju också så jävla besviken... och det kom som en total överraskning för mig... ojoj det kom en hel del "gamla" känslor och hälsade på... känslor som jag helt hade glömt bort...

... hur fan kunde jag vara så jävla dum så att jag lyckades lura mig själv... var fan kom förväntningarna från?

Kan det vara som så att jag har blivit lite extra påverkad av reklamen... det är ju inte så ovanligt med reklam som vill visa mig att jag blir en smula lyckligare om mina tänder...
 

...ser fina ut.

Och visst fan har jag gått på hela grejen... visst sitter jag och snackar med tand-doktorn om att jag vill passa på att bleka mina nya tänder så att de blir lite vitare än orginalet... för att jag vill vara "snyggpeter" på riktigt... ja fy fan det är sant... min fåfänga växer i takt med att de nya tänderna skapas... och det är ingenting annat än självcentrering.

Skulle ni vilja bli lite mer självcentrerade och börja bry er lite mer om hur ni ser ut på utsidan så kan jag rekomendera att fixa nya gaddar... det är med en tydlig skamkänsla som jag kan känna hur poletterna trillar ner... hur det nästan har blivit viktigare hur mina tänder ser ut än hur de funkar att äta med... helt jävla sinnessjukt... men ändå väldigt mänskligt skulle jag tro... och jag behöver inte slå på mig själv för att jag vill vara "snyggpeter"... det är inget nytt... jag har ju den största delen av mitt liv velat vara någon annan än mig själv... det är ju en helt naturlig reaktion att se på mig själv med väääääldigt negativa linser...

... när jag först blev tandlös så höll jag på att dö av skam... och att jag känner likadant nu när jag ska få tänder igen är egentligen en fullt normal reaktion för mig... förändringar är skrämmande för mig också... jag älskar dem och de skrämmer skiten ur mig... samtidigt... att få nya tänder är ingen förändring... det var bara något som jag fick för mig... jag är fortfarande samma människa... nya tänder gör ingen skillnad... inte så konstigt att jag blev besviken... glömde visst bort att jag alltid har varit "snyggpeter"... att det inte satt i tänderna... att det bara var reklamen som ville lura mig... och att jag gick på det... hur fan kunde jag glömma bort att jag är samma människa...

 
... med eller utan tänder...

... fast det är ändå med ett pirr i magen jag åker in till tand-doktorn i morgon bitti... med mina helt orealistiska förväntningar... denna gången kanske det blir annorlunda...

Yoga...

... behöver jag.

Jag har känns mig lite småstressad och en liten smula flyktbenägen den senaste tiden.
Tror att det här med tänderna påverkar mig mycket mer än vad jag vill se... och jag misstänker att det kan bli vissa svårigheter med sömnen inatt... precis som förra gången jag skulle till tand-doktorn... och förra gången.

Jag blev ju sååååå himla besviken sist... hade helt glömt bort känslan av hur sne jag är i käften... och kraften i den känslan förvånade mig... och att jag omedvetet lik förbanat bygger upp förväntningar som inte är realistiska... snyggpeter... *suck*... jag trodde ju bara att jag skojade...

Nä jag ska strax kasta mig iväg på mina rullor för att ta mig till ett yoga-pass... och naturligtvis har jag ingen som helst lust till det... det har jag ju nästan aldrig med grejer som jag vet är bra för mig och yogan har jag väl aldrig velat gå på... tur att jag vet hur jag mår efteråt så jag kan strunta i den destruktiva rösten som gärna vill göra sig hörd...  skulle jag ge mig tid att fundera så finns det säkert flera hundra anledningar till varför jag inte hinner med det idag... men jag skiter i att fundera... jag bara drar dit... just do it...


... lets yoga.

Barcelona...

... väntar på mig.

Det kostar stålar att åka dit... resa, lägenhet och registrering är de fasta utgifterna... sen ska vi ju vara där i 10 dagar och det är säkert inte helt gratis att befinna sig i denna flippade stad... ett sätt att ha bätter koll på stålarna är att redan nu registrera sig... kostar typ 800-900 kr att registrera sig på ett


...världskonvent.

Jag tror att det är väl investerade pengar...