... att visa sig.
Det är ett av utrycken som vi svänger oss med i den gemenskap som jag tillhör... och det är också någonting som jag är helt och hållet övertygad om... mer kommer att visa sig... ja jävlar... massa mycket mer kommer att visa sig... och det finns en viss spänning i att inte ha en aning om vad som kommer att visa sig...
... men så länge jag följer denna vägen har jag inget att vara rädd för... så jag behöver inte vara så orolig... även om det händer att jag är det ändå... orolig alltså...
... flippat...
... men himla shysst att ha ett program som jag kan följa för att göra mitt liv hanterligt... och det faktum att jag faktiskt vågar testa det enkla programmet... som består av 12 steg... och som funkar... ja jävlar...
... det fungerar...
... flippat..
Magiska...
... morgonstunder.
Det var frost lite här och där när jag sprang min morgonrunda i morse... och det är sååååå jävla friskt... det enda som kan störa upplevelsen är faktiskt mössan som satt på mitt huvud... för med den på huvudet så hör jag ju inte lika mycket... marginellt men ändå märkbart *L*...
... på vär till jobbet stannade jag till vid sjön... och tog några bilder på vattnet...
... och vilken bild var nu upp och vilken bild var nu ner?
... plupp...
Ja det är skönt att stanna till vid denna vackra sjö och njuta av utsikten i den friska morgonluften... dra några djupa andetag och känna magin... i den meditativa upplevelsen av att befinna sig här och nu... jag lyssnar på tystnaden... ser morgondimman lätta... luktar på doften av hösten... känner kylan mot mina kinder... och smakar på hösten... ja magin innfinner sig när jag öppnar mina fem sinnen och släpper in upplevelsen...
... av att kasta en sten i en sjö...
... ibland så kallar jag detta för... GUD...
Det var frost lite här och där när jag sprang min morgonrunda i morse... och det är sååååå jävla friskt... det enda som kan störa upplevelsen är faktiskt mössan som satt på mitt huvud... för med den på huvudet så hör jag ju inte lika mycket... marginellt men ändå märkbart *L*...
... på vär till jobbet stannade jag till vid sjön... och tog några bilder på vattnet...
... och vilken bild var nu upp och vilken bild var nu ner?
... plupp...
Ja det är skönt att stanna till vid denna vackra sjö och njuta av utsikten i den friska morgonluften... dra några djupa andetag och känna magin... i den meditativa upplevelsen av att befinna sig här och nu... jag lyssnar på tystnaden... ser morgondimman lätta... luktar på doften av hösten... känner kylan mot mina kinder... och smakar på hösten... ja magin innfinner sig när jag öppnar mina fem sinnen och släpper in upplevelsen...
... av att kasta en sten i en sjö...
... ibland så kallar jag detta för... GUD...
Han är sååååå jävla grym...
... Zlatan.
Inga mål idag men han blir bara bättre och bättre... och vilket lag han lirar i... det är den ena godbiten efter den andra hela tiden... passningarna sitter direkt på foten... löpningarna i djupled är sååååå vackra... de spelar sig ur ALLA sorters situationer... ja herrejävlar vilken fotboll...
... Barcelona bjuder på... den har ju allt... inte bara Messi och en svensk världstjärna.
Inga mål idag men han blir bara bättre och bättre... och vilket lag han lirar i... det är den ena godbiten efter den andra hela tiden... passningarna sitter direkt på foten... löpningarna i djupled är sååååå vackra... de spelar sig ur ALLA sorters situationer... ja herrejävlar vilken fotboll...
... Barcelona bjuder på... den har ju allt... inte bara Messi och en svensk världstjärna.
Ibracadabra...
... show fortsätter idag?
Ja det kan man ju alltid hoppas... hur som helst så pirrar det som vanligt lite extra nu några timmar innan matchen... Idag är det Champions League och Barcelona spelar mot Dynamo Kiev...
... och på plan finns ju även en svensk trollkarl... forca Zlatan...
Ja det kan man ju alltid hoppas... hur som helst så pirrar det som vanligt lite extra nu några timmar innan matchen... Idag är det Champions League och Barcelona spelar mot Dynamo Kiev...
... och på plan finns ju även en svensk trollkarl... forca Zlatan...
Belöningarna...
... trillar in.
Jag promenerade till gymmet tidigare idag... solen sken och det var en skön promenad... kände hur lätt det var att andas... att jag hade studs i steget och kände mig stark som fan... frisk... och då slog insikten ner som en blixt från en klar himmel... detta är en belöning... ett resultat av att jag nu i massor av veckor sprungit rakt ut i skogen... oavsett väder... fan jag har fått kondis... eller nåt annat nyttigt... jag är ju inte alldeles säker på hur kondis känns eftersom jag inte haft den här hobbyn (att fixa kondis) tidigare... men jag misstänker att det är så här det upplevs... rätta mig om jag har fel.
Och nu när vi ändå är inne på det... belöningarna... en sidovinst av det häringa springeriet jag håller på med är ju att jag kommer ut i naturen... visserligen har jag bott ute i skogen i snart 28 år (tror jag att det är) men att bo mitt ute i naturen är inte samma sak som att vara... ett med naturen... nä jag har nog fan mest varit en stadskille som råkat bo i skogen... en ren slump faktiskt...
... och belöningen jag känner när jag dessa tidiga morgnar befinner mig mitt ute i skogen är... ja helt fantastisk... jag börjar upptäcka vilket fantastiskt ställe jag bor på... och i morse på väg till jobbet så kunde jag inte låta bli att stanna vid sjön som jag passerar...
... det var sååååå jävla vackert när morgondimman lättade...
... och om ni klickar på bilderna så blir de större.
Ja det är verkligen en gåva att få uppleva att mina handlingar speglar av sig i alla möjliga samanhang... om jag bara väljer att se sambandet... för att jag kunde stanna vid sjön i morse och njuta av vyn är ett klockrent resultat av att jag springer i skogen... som i sin tur är ett resultat av att jag är rökfri... som ju är ett resultat av att jag håller på att fixa mina tänder... som i sin tur hänger ihop med att jag valt att leva drogfri... ja ni fattar... allt hänger ihop...
... och det är kanske därför det kändes sååååå jävla bra när jag knallade iväg till yogan i morse... att jag visste att jag gjort mig förtjänt av att få känna mig så frisk och stark... wooow... jag är fan värd belöningarna... för de är ett resultat av att jag har gjort ett bra jobb...
Jag promenerade till gymmet tidigare idag... solen sken och det var en skön promenad... kände hur lätt det var att andas... att jag hade studs i steget och kände mig stark som fan... frisk... och då slog insikten ner som en blixt från en klar himmel... detta är en belöning... ett resultat av att jag nu i massor av veckor sprungit rakt ut i skogen... oavsett väder... fan jag har fått kondis... eller nåt annat nyttigt... jag är ju inte alldeles säker på hur kondis känns eftersom jag inte haft den här hobbyn (att fixa kondis) tidigare... men jag misstänker att det är så här det upplevs... rätta mig om jag har fel.
Och nu när vi ändå är inne på det... belöningarna... en sidovinst av det häringa springeriet jag håller på med är ju att jag kommer ut i naturen... visserligen har jag bott ute i skogen i snart 28 år (tror jag att det är) men att bo mitt ute i naturen är inte samma sak som att vara... ett med naturen... nä jag har nog fan mest varit en stadskille som råkat bo i skogen... en ren slump faktiskt...
... och belöningen jag känner när jag dessa tidiga morgnar befinner mig mitt ute i skogen är... ja helt fantastisk... jag börjar upptäcka vilket fantastiskt ställe jag bor på... och i morse på väg till jobbet så kunde jag inte låta bli att stanna vid sjön som jag passerar...
... det var sååååå jävla vackert när morgondimman lättade...
... och om ni klickar på bilderna så blir de större.
Ja det är verkligen en gåva att få uppleva att mina handlingar speglar av sig i alla möjliga samanhang... om jag bara väljer att se sambandet... för att jag kunde stanna vid sjön i morse och njuta av vyn är ett klockrent resultat av att jag springer i skogen... som i sin tur är ett resultat av att jag är rökfri... som ju är ett resultat av att jag håller på att fixa mina tänder... som i sin tur hänger ihop med att jag valt att leva drogfri... ja ni fattar... allt hänger ihop...
... och det är kanske därför det kändes sååååå jävla bra när jag knallade iväg till yogan i morse... att jag visste att jag gjort mig förtjänt av att få känna mig så frisk och stark... wooow... jag är fan värd belöningarna... för de är ett resultat av att jag har gjort ett bra jobb...
En sponsor...
... ska användas.
Så ringde jag då min sponsor... ännu en gång så väntade jag en liten aning för länge... sköt upp det några dagar... hittade på anledningar att ringa... "sen"... för att jag... "ska bara"... fixa en pryl... så jag väntar tills... "imorgon"... för att jag inbillar mig att jag... "kan själv"... och den sinnesjuka delen i mig själv säger åt mig att... "ensam är stark"... att "bra karl reder sig själv"... ja herregud vilka dialoger jag kan ha med mig själv... och vet ni vad... jag förlorar nästan alltid när jag diskuterar med mig själv om när jag ska ringa till min sponsor... jag har inte tid att tänka efter... här är det verkligen "just do it" som gäller.
Idag fick jag hjälp av en sponsi som gick till handling genom att använda sig av sin sponsor (det är jag som är den sponsorn)... och det fick mig att ta...
... min telefon och ringa...
... direkt... utan att tänka... och nu kan jag sitta här och skriva om vilken gåva det är att ha en sponsor... om jag använder honom... annars så funkar det inte så bra... jag har testat den varianten också... min förra sponsor ringde jag förvisso ganska regelbundet... men 3 gånger på 2 år var för lite... tro mig.
Nu har jag fått en uppgift av min sponsor som jag ska göra för att hantera livet på livets villkor... och det är jävligt skönt att slippa hitta på allting själv... att kunna be om hjälp... och att våga ta emot den hjälpen...
... för det gör mitt liv mycket enklare...
... det är ett enkelt program som jag har tillgång till... ett enkelt program för en komplicerad människa som mig... och den enda som krånglar till det är jag... för jag har alla möjligheter att ta hand om vad som än kan dyka upp i mitt liv... det finns ingenting som jag inte kan få hjälp med... och det behöver jag påminna mig själv om... för jag är bra på att få för mig att jag ska klara av mitt liv ensam... att jag fixar allt själv... och det är inte sant...
... nä... att ensam är stark måste vara någonting som jag hittat på när jag var full...
Så ringde jag då min sponsor... ännu en gång så väntade jag en liten aning för länge... sköt upp det några dagar... hittade på anledningar att ringa... "sen"... för att jag... "ska bara"... fixa en pryl... så jag väntar tills... "imorgon"... för att jag inbillar mig att jag... "kan själv"... och den sinnesjuka delen i mig själv säger åt mig att... "ensam är stark"... att "bra karl reder sig själv"... ja herregud vilka dialoger jag kan ha med mig själv... och vet ni vad... jag förlorar nästan alltid när jag diskuterar med mig själv om när jag ska ringa till min sponsor... jag har inte tid att tänka efter... här är det verkligen "just do it" som gäller.
Idag fick jag hjälp av en sponsi som gick till handling genom att använda sig av sin sponsor (det är jag som är den sponsorn)... och det fick mig att ta...
... min telefon och ringa...
... direkt... utan att tänka... och nu kan jag sitta här och skriva om vilken gåva det är att ha en sponsor... om jag använder honom... annars så funkar det inte så bra... jag har testat den varianten också... min förra sponsor ringde jag förvisso ganska regelbundet... men 3 gånger på 2 år var för lite... tro mig.
Nu har jag fått en uppgift av min sponsor som jag ska göra för att hantera livet på livets villkor... och det är jävligt skönt att slippa hitta på allting själv... att kunna be om hjälp... och att våga ta emot den hjälpen...
... för det gör mitt liv mycket enklare...
... det är ett enkelt program som jag har tillgång till... ett enkelt program för en komplicerad människa som mig... och den enda som krånglar till det är jag... för jag har alla möjligheter att ta hand om vad som än kan dyka upp i mitt liv... det finns ingenting som jag inte kan få hjälp med... och det behöver jag påminna mig själv om... för jag är bra på att få för mig att jag ska klara av mitt liv ensam... att jag fixar allt själv... och det är inte sant...
... nä... att ensam är stark måste vara någonting som jag hittat på när jag var full...
Springkillarna...
... de riktiga proffsen snackar om helt andra mål än mina när det gäller springeriet.
Det handlar om...
... maraton... göteborgsvarv...
... gärna dubbla rundor... ja det handlar mycket om att springa mer... mycket mer... längre... och snabbare...
... visst jag fattar... jag är ingen "riktig" springkille... jag är en amatör i detta sällskap... och det finns en sida i mig som gärna vill knäppa springkillarna på näsan... som vill springa längre... snabbare... och mycket, mycket mer... min tävlingsgen vill haka på... tävla... fort fort... snabbt snabbt... mer mer... högre... längre... och den rösten skriker högt... mer mer MER!!!
Men det finns en tyst litet röst i mig också... som säger åt mig att ta det lugnt... att vara nöjd med min lilla morgonrunda... som berättar för mig att jag inte behöver jämföra mig med någon... att jag ska vara glad över att jag har hittat min egen springgrej... att det är okej att göra på mitt eget sätt... att jag kan lita på mig själv när jag tror mig veta vad som är bra för mig...
... eller som en stor rysk poet sa...
... "hellre egna lögner än andras sanningar"...
Det handlar om...
... maraton... göteborgsvarv...
... gärna dubbla rundor... ja det handlar mycket om att springa mer... mycket mer... längre... och snabbare...
... visst jag fattar... jag är ingen "riktig" springkille... jag är en amatör i detta sällskap... och det finns en sida i mig som gärna vill knäppa springkillarna på näsan... som vill springa längre... snabbare... och mycket, mycket mer... min tävlingsgen vill haka på... tävla... fort fort... snabbt snabbt... mer mer... högre... längre... och den rösten skriker högt... mer mer MER!!!
Men det finns en tyst litet röst i mig också... som säger åt mig att ta det lugnt... att vara nöjd med min lilla morgonrunda... som berättar för mig att jag inte behöver jämföra mig med någon... att jag ska vara glad över att jag har hittat min egen springgrej... att det är okej att göra på mitt eget sätt... att jag kan lita på mig själv när jag tror mig veta vad som är bra för mig...
... eller som en stor rysk poet sa...
... "hellre egna lögner än andras sanningar"...
Regn...
... och rusk.
Dagens springrunda var väldigt blöt... regn och blåst... och alldeles, alldeles underbar... visst blir jag lite blöt men rackarns vad friskt det är när det regnar i skogen... en av mina skönaste springrundor hitills faktiskt... och jag gillar att jag fått en möjlighet att komma ut i alla slags väder... utan att vara tvíngad att köpa en hund.
Än så länge är det ju lagom temperatur att ge sig ut i... jag vet ju inte riktigt hur det blir till vintern... men va fan... den tiden den sorgen... visst kan det kännas lite stelt de första stegen på morgonen... jag kör ju varken med uppvärmning eller streching... nä inga krussiduller... på med dojorna och ut genom dörren...
... spring spring spring... och jag springer ut från min trädgård...
... rätt ut i skogen... och efter mina första fem minuter så går jag en liten bit... och det är då jag "känner in" var jag befinner mig... öppnar mina sinnen och släpper in dagen i min kropp... en andlig upplevelse för mig... och verkligen ett bra sätt att få uppleva en stund av... här och nu.
Och så är det för mig... när jag focuserar 100% på mina sinnen så får jag en här och nu upplevelse... ni vet... lukta... smaka... känna... titta... och lyssna... då har jag inte så mycket tid att fundera... för då är jag ju upptagen med att uppleva det som händer... här och nu...
... som imorse... i min skog... i regnet... woow...
VÄRLDSREKORD...
... igen och kanske är det oslagbart.
Jag har gjort 15 minuter på helt fantastiska 13 minuter och 23 sekunder !!!!!
Ni som läser min blogg vet att jag tog ett beslut tidigare idag... om att jag skulle städa i 15 minuter... först så tänkte jag faktiskt skita i det... för min dag blev inte riktigt som jag hade planerat... min kollega och vän ringde mig och undrade om jag ville följa med på ett NA-möte inne på fängelset... och jag svarade ja.
Det tog några timmar...
... och när jag kom hem så var jag trött... disken kunde vänta tills imorgon... jag orkade inte... och det var väl inte så mycket mer med det... sen kom jag att tänka på vad jag skrivit... faaaaan... så jag bara ställde mig vid diskhon och diskade... och dra på trissor... jag körde fan ihop mina 15 minuter snabbare än...
... min köksklocka... vilket väl måste vara ett världrekord av rang?
Jag har gjort 15 minuter på helt fantastiska 13 minuter och 23 sekunder !!!!!
Ni som läser min blogg vet att jag tog ett beslut tidigare idag... om att jag skulle städa i 15 minuter... först så tänkte jag faktiskt skita i det... för min dag blev inte riktigt som jag hade planerat... min kollega och vän ringde mig och undrade om jag ville följa med på ett NA-möte inne på fängelset... och jag svarade ja.
Det tog några timmar...
... och när jag kom hem så var jag trött... disken kunde vänta tills imorgon... jag orkade inte... och det var väl inte så mycket mer med det... sen kom jag att tänka på vad jag skrivit... faaaaan... så jag bara ställde mig vid diskhon och diskade... och dra på trissor... jag körde fan ihop mina 15 minuter snabbare än...
... min köksklocka... vilket väl måste vara ett världrekord av rang?
Du skriver bra...
... sa snubben åt mig.
Jag blev naturligtvis skitglad... bekräftelsen smakade mumma... och jag fick mersmak... nu ska det jävlar i det skrivas så att tangenterna börjar glöda... och jag sitter i bilen och tänker ut den ena storyn bättre än den andra... ja jävlar vad jag ville leverera texter... min blogg skulle lysa som en gnistrande stjärna och det var bara en tidsfråga innan succén skulle vara ett faktum...
... kort sagt... jag glömde helt och hållet bort vem jag var... en helt vaaaaaanlig kille som bara kan göra mitt bästa för att uttrycka mina tankar och funderingar på en blogg... varken mer eller mindre... och ibland så flyter det på när jag skriver... det är både enkelt och roligt att få skriva av mig här... ibland... inte alltid...
... för det händer att jag får för mig att leverera... fräcka, fyndiga, roliga och glimmrande inlägg... å då går det alltid käpprätt åt helvete... för jag kan inte vara någon annan än den jag är... och ska definitivt inte ge mig på att försöka vara någonting annat... och jag ska vara ärlig och erkänna att det händer att jag är nöjd med ett inlägg... tycker att jag får till det... och det är en härlig känsla...
... som förvandlas till en fruktansvärd känsla att bära nästa gång jag sitter här och skriver...
... låter det konstigt... nä jag tror inte det... för inte fan är jag ensam om att sitta i landet lagom och tycka att det är fan så mycket enklare att ta skit än att få beröm... skit är skitenkelt (visst kan jag vara fyndig *L*) att handskas med för mig... det bara studsar... skit rinner av och är enkelt att hantera... på den tiden jag söp var det oftast genom en rak höger... nu kan jag maskera det bättre... le och säga att det kanske du har rätt i samtidigt som jag tänker tankar som...
... "döööööö ditt svin"... "jag ska fan visa dig"...
... beröm är lite svårare.
"Du skriver bra"... förvandlar jag snabbt till att jag måste skriva bättre... och resultatet låter inte vänta på sig... och stavas... bloggtorka... jag vill så jävla mycket och ställer så orimligt stora krav på mig själv att det blir helt...
... tomt...
... mellan mina öron... och att jag känner mig frustrerad vis dessa tillfälle ser jag som något positivt... för det visar mig att jag trots allt har någonting som gör att jag vill fortsätta att skriva... och förhoppningsvis är det att jag tror mig ha någonting som jag vill förmedla... nämligen... vad det hela handlar om för mig... att få skriva... varken mer eller mindre än...
...en vaaaaaaaanlig blogg av en vaaaaaaaanlig vacker och värdefull kille...
Jag blev naturligtvis skitglad... bekräftelsen smakade mumma... och jag fick mersmak... nu ska det jävlar i det skrivas så att tangenterna börjar glöda... och jag sitter i bilen och tänker ut den ena storyn bättre än den andra... ja jävlar vad jag ville leverera texter... min blogg skulle lysa som en gnistrande stjärna och det var bara en tidsfråga innan succén skulle vara ett faktum...
... kort sagt... jag glömde helt och hållet bort vem jag var... en helt vaaaaaanlig kille som bara kan göra mitt bästa för att uttrycka mina tankar och funderingar på en blogg... varken mer eller mindre... och ibland så flyter det på när jag skriver... det är både enkelt och roligt att få skriva av mig här... ibland... inte alltid...
... för det händer att jag får för mig att leverera... fräcka, fyndiga, roliga och glimmrande inlägg... å då går det alltid käpprätt åt helvete... för jag kan inte vara någon annan än den jag är... och ska definitivt inte ge mig på att försöka vara någonting annat... och jag ska vara ärlig och erkänna att det händer att jag är nöjd med ett inlägg... tycker att jag får till det... och det är en härlig känsla...
... som förvandlas till en fruktansvärd känsla att bära nästa gång jag sitter här och skriver...
... låter det konstigt... nä jag tror inte det... för inte fan är jag ensam om att sitta i landet lagom och tycka att det är fan så mycket enklare att ta skit än att få beröm... skit är skitenkelt (visst kan jag vara fyndig *L*) att handskas med för mig... det bara studsar... skit rinner av och är enkelt att hantera... på den tiden jag söp var det oftast genom en rak höger... nu kan jag maskera det bättre... le och säga att det kanske du har rätt i samtidigt som jag tänker tankar som...
... "döööööö ditt svin"... "jag ska fan visa dig"...
... beröm är lite svårare.
"Du skriver bra"... förvandlar jag snabbt till att jag måste skriva bättre... och resultatet låter inte vänta på sig... och stavas... bloggtorka... jag vill så jävla mycket och ställer så orimligt stora krav på mig själv att det blir helt...
... tomt...
... mellan mina öron... och att jag känner mig frustrerad vis dessa tillfälle ser jag som något positivt... för det visar mig att jag trots allt har någonting som gör att jag vill fortsätta att skriva... och förhoppningsvis är det att jag tror mig ha någonting som jag vill förmedla... nämligen... vad det hela handlar om för mig... att få skriva... varken mer eller mindre än...
...en vaaaaaaaanlig blogg av en vaaaaaaaanlig vacker och värdefull kille...
Att sänka ribban...
... är inte alltid så lätt som det låter.
Jag kommer precis in från min springrunda... och idag var utmaningen att springa på 15 minuter... herregud... jag ser ett annat samband... 15 minuter... just nu när jag skulle skriva om mitt springeri så slår det mig att jag använt mig av en 15 minuter om dagen filosofi i en helt annan angelägenhet... nämligen...
... min städning... shit... eller tack Gud... jag vet inte än...
... tanke... beslut... handling.
Okej... jag har tänkt tanken att denna dagen städa i 15 minuter... så jag tar ett beslut om att göra det (oavsett vad som händer)... och idag så ska jag gå till handling på det beslutet... woow... jag har en plan *L*.
Men det var ju inte det som jag tänkte på när jag började skriva här... nä jag har varit ute på min springrunda och tänkte berätta om ett litet hinder som jag stötte på... så här ligger det till... idag så fanns det ett litet motstånd i mig... kanske kunde jag lurat mig själv i någon dag till... men som jag tidigare har berättat så har jag en sjukdom som verkar i alla område av mitt liv... och min sjukdom är... listig... stark... och falsk... och den vill få mig att må dåligt... gillar helt enkelt inte prylar som jag gör för att må bra... som mitt springeri.
Idag så sa rösten i mitt huvud (det är ju där min sjukdom bor) åt mig att springa fort... att slå nya rekord... att jag kan springa fortare än igår... och ni ska veta att jag sprang fortare än någonsin igår... ja vi pratar givetvis om ett...
... nytt världsrekord...
... igen *L*... och jag blev lite förvånad över att jag kunde springa sååååå fort... och så blev jag ju naturligtvis glad över att ha slagit mitt världsrekord såklart... jag är ju trots allt en kille som gillar tävlingar... eller rättare sagt... jag är ju trots allt en kille som gillar att vinna tävlingar...
... så mitt problem i morse var ju att ta ett kliv tillbaka och sakta ner för att återgå till den tid som jag har satt upp som en idealtid... ja ni vet tiden... 15 minuter... och det innebär att jag springer på ett annat sätt rent mentalt... tävlingen med mig själv blir då att hålla mig till ett uppgjort tempo... vilket innebär att jag har två ställen på min runda där jag går i några hundra meter och hämtar andan (ett tips som min personliga springtränare har gett mig)... och jag lyckades stå emot min inre röst som ville att ha mig till att göra ett världrekordförsök... och lyckades även hålla mig till min uppgjorda plan... som faktiskt ger mig en chans på mitt eget världsrekord... på lördag... det har jag bestämt... lördagar ska jag springa så fort jag kan... det är min plan.
När jag lägger upp mina planer så är det väldigt viktigt för mig att stanna upp... tänka efter... och oftast sänka ribban några hack... för jag har nämligen kommit på att det är när jag sänker kraven på mig själv som jag gör det jag vill ha gjort... för jag funkar på det sättet... har jag 10 grejer som jag måste göra på en dag och bara gör 7 av dem så mår jag skitdåligt och tappar all lust... sätter jag mig däremot ner och prioriterar bort 7 saker som jag borde göra denna dagen... så har jag sänkt min ribba... och det slutar oftast med att jag ganska snabbt gör de 3 sakerna som jag bestämt mig för att göra... och då mår jag så bra att jag oftast får gjort några till av bara farten... och på kvällen mår jag skitbra och är väldigt nöjd med att vara peter...
... det är verkligen inte alla som vill förstå mig när jag påstår att...
...ju mindre jag gör dessto mer får jag gjort...
... men så funkar jag... skulle jag springa iväg och slå världsrekord varje dag så skulle jag ganska snart tröttna och sluta springa helt och hållet... att hålla på att höja min ribba får mig bara att tappa lusten... börja slå på mig själv och tycka att jag inte duger som den jag är... och att känna mig misslyckad har jag fan gjort så det räcker redan... som någon sa...
... hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete...
Jag kommer precis in från min springrunda... och idag var utmaningen att springa på 15 minuter... herregud... jag ser ett annat samband... 15 minuter... just nu när jag skulle skriva om mitt springeri så slår det mig att jag använt mig av en 15 minuter om dagen filosofi i en helt annan angelägenhet... nämligen...
... min städning... shit... eller tack Gud... jag vet inte än...
... tanke... beslut... handling.
Okej... jag har tänkt tanken att denna dagen städa i 15 minuter... så jag tar ett beslut om att göra det (oavsett vad som händer)... och idag så ska jag gå till handling på det beslutet... woow... jag har en plan *L*.
Men det var ju inte det som jag tänkte på när jag började skriva här... nä jag har varit ute på min springrunda och tänkte berätta om ett litet hinder som jag stötte på... så här ligger det till... idag så fanns det ett litet motstånd i mig... kanske kunde jag lurat mig själv i någon dag till... men som jag tidigare har berättat så har jag en sjukdom som verkar i alla område av mitt liv... och min sjukdom är... listig... stark... och falsk... och den vill få mig att må dåligt... gillar helt enkelt inte prylar som jag gör för att må bra... som mitt springeri.
Idag så sa rösten i mitt huvud (det är ju där min sjukdom bor) åt mig att springa fort... att slå nya rekord... att jag kan springa fortare än igår... och ni ska veta att jag sprang fortare än någonsin igår... ja vi pratar givetvis om ett...
... nytt världsrekord...
... igen *L*... och jag blev lite förvånad över att jag kunde springa sååååå fort... och så blev jag ju naturligtvis glad över att ha slagit mitt världsrekord såklart... jag är ju trots allt en kille som gillar tävlingar... eller rättare sagt... jag är ju trots allt en kille som gillar att vinna tävlingar...
... så mitt problem i morse var ju att ta ett kliv tillbaka och sakta ner för att återgå till den tid som jag har satt upp som en idealtid... ja ni vet tiden... 15 minuter... och det innebär att jag springer på ett annat sätt rent mentalt... tävlingen med mig själv blir då att hålla mig till ett uppgjort tempo... vilket innebär att jag har två ställen på min runda där jag går i några hundra meter och hämtar andan (ett tips som min personliga springtränare har gett mig)... och jag lyckades stå emot min inre röst som ville att ha mig till att göra ett världrekordförsök... och lyckades även hålla mig till min uppgjorda plan... som faktiskt ger mig en chans på mitt eget världsrekord... på lördag... det har jag bestämt... lördagar ska jag springa så fort jag kan... det är min plan.
När jag lägger upp mina planer så är det väldigt viktigt för mig att stanna upp... tänka efter... och oftast sänka ribban några hack... för jag har nämligen kommit på att det är när jag sänker kraven på mig själv som jag gör det jag vill ha gjort... för jag funkar på det sättet... har jag 10 grejer som jag måste göra på en dag och bara gör 7 av dem så mår jag skitdåligt och tappar all lust... sätter jag mig däremot ner och prioriterar bort 7 saker som jag borde göra denna dagen... så har jag sänkt min ribba... och det slutar oftast med att jag ganska snabbt gör de 3 sakerna som jag bestämt mig för att göra... och då mår jag så bra att jag oftast får gjort några till av bara farten... och på kvällen mår jag skitbra och är väldigt nöjd med att vara peter...
... det är verkligen inte alla som vill förstå mig när jag påstår att...
...ju mindre jag gör dessto mer får jag gjort...
... men så funkar jag... skulle jag springa iväg och slå världsrekord varje dag så skulle jag ganska snart tröttna och sluta springa helt och hållet... att hålla på att höja min ribba får mig bara att tappa lusten... börja slå på mig själv och tycka att jag inte duger som den jag är... och att känna mig misslyckad har jag fan gjort så det räcker redan... som någon sa...
... hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete...
Singellivet...
... trivs jag med.
Jag tycker att det är sååååå skönt att leva som singel... eller låt oss kalla det för... självbo... jaja skit samma det var inte det som jag ville skriva om nu... nä... jag vill ju skriva om...
... kärleken...
... är det okej att både gilla singellivet och njuta av att kolla på en kärleksfilm... kommer precis från TV-soffan efter att ha sett ännu en kärleksfilm med ett lyckligt slut... mina kinder är fortfarande fuktiga... för så är det... jag gråter när jag ser kärleksfilmer... och att jag lever och trivs i mitt självboliv betyder verkligen inte att jag inte tror på kärleken... tvärtom... det är väl när man lever ensam som man verkligen tror på kärleken...
... någonting som jag tyvärr har haft betydligt svårare med när jag levt i en relation...
... jag fattar att det inte är så det ska vara... men jag är fan så skadad av tidigare erfarenheter som säger mig att det ändå kommer att gå åt helvete... förr eller senare... så jag tycker att det är lite enklare att längta efter kärleken... som singel kan jag drömma fritt... och jag vet precis hur jag vill ha det... hur det ska kännas och allt det där...
... det är faktiskt som singel jag vågar drömma om det jag vill ha... så det är kanske inte så konstigt att jag blir så påverkad av dessa kärleksfilmer... för de ligger inte så långt ifrån mina egna drömmar *L*... visst tror jag på kärleken... allra helst idag... och en av sakerna jag gillar bäst med singellivet är möjligheten...
... att singellivet tar slut... imorgon... detta är enligt mig något av det bästa med singellivet... att njuta av spänningen det innebär att inte veta... när blixten slår ner... och vakna upp några år senare och undra vad det var som hände... och börja längta igen... efter... singellivet... så att jag kan börja drömma om...
...kärleken...
Jag tycker att det är sååååå skönt att leva som singel... eller låt oss kalla det för... självbo... jaja skit samma det var inte det som jag ville skriva om nu... nä... jag vill ju skriva om...
... kärleken...
... är det okej att både gilla singellivet och njuta av att kolla på en kärleksfilm... kommer precis från TV-soffan efter att ha sett ännu en kärleksfilm med ett lyckligt slut... mina kinder är fortfarande fuktiga... för så är det... jag gråter när jag ser kärleksfilmer... och att jag lever och trivs i mitt självboliv betyder verkligen inte att jag inte tror på kärleken... tvärtom... det är väl när man lever ensam som man verkligen tror på kärleken...
... någonting som jag tyvärr har haft betydligt svårare med när jag levt i en relation...
... jag fattar att det inte är så det ska vara... men jag är fan så skadad av tidigare erfarenheter som säger mig att det ändå kommer att gå åt helvete... förr eller senare... så jag tycker att det är lite enklare att längta efter kärleken... som singel kan jag drömma fritt... och jag vet precis hur jag vill ha det... hur det ska kännas och allt det där...
... det är faktiskt som singel jag vågar drömma om det jag vill ha... så det är kanske inte så konstigt att jag blir så påverkad av dessa kärleksfilmer... för de ligger inte så långt ifrån mina egna drömmar *L*... visst tror jag på kärleken... allra helst idag... och en av sakerna jag gillar bäst med singellivet är möjligheten...
... att singellivet tar slut... imorgon... detta är enligt mig något av det bästa med singellivet... att njuta av spänningen det innebär att inte veta... när blixten slår ner... och vakna upp några år senare och undra vad det var som hände... och börja längta igen... efter... singellivet... så att jag kan börja drömma om...
...kärleken...
Flimmerhårshelvetet...
... har drabbat mig.
Flimmerhår är verkligen inte något som jag tycker om... funderar faktiskt på att börja röka igen för att bli av med dem... jag har levt största delen av mitt liv utan flimmerhår... och jag är ärlig när jag påstår att jag aldrig... aldrig någonsin har saknat mina flimmerhår... inte vad jag minns iallafall... kan förvisso vara någonting som jag förnekar... men... nä jag tror fan inte det...
... Jag har "lösningen" i frysen...
... tobak... i mängder... norsk som jag köpte när jag flög till Norge...
... jo det är sant... jag stoppade in all min tobak i frysen när jag beslutade mig för att testa att vara en rökfri rökare... fall i fall... och för att den inte skulle torka... om nu detta rökfrieri drog ut på tiden (vilket det ju har gjort)...
... detta var ju på tiden då jag inte hade en aning om vilka konsekvenser att rökfritt liv innebar... och det var nog tur att jag inte visste om baksidorna med att leva rökfritt *L*... som det här med flimmerhår... flimmerhårhelvetet... varför är det ingen som pratat om det... innan jag blev rökfri... nu efteråt så snackar jag med andra som lagt av att röka... och de vet precis vad det är jag pratar om... det verkar som om alla rökfria rökare har gått igenom detta... helvete...
... för det är skitjobbigt att sitta och harkla sig hela tiden... ni kan ju själva tänka er när mina harkligar kommer i en situation där det inte riktigt passar med en harkling... någon kan säga någonting viktigt där min harkling låter ungefär som...
-"jaha du... tror du själv på det eller?"...
... ni ska se blickarna jag får i dessa lägen...
... ja flimmerhårshelvetet kan innebära pinsamma situationer... och så är det naturligtvis skitjobbigt att ha något som irriterar i halsen hela tiden... men men... jag ska inte röka idag heller... för min rökfrihet har ju även inneburit vissa belöningar... massor av belöningar faktiskt... jag ska skriva om dem... en annan dag... när flimmerhårshelvetet har lagt sig...
Flimmerhår är verkligen inte något som jag tycker om... funderar faktiskt på att börja röka igen för att bli av med dem... jag har levt största delen av mitt liv utan flimmerhår... och jag är ärlig när jag påstår att jag aldrig... aldrig någonsin har saknat mina flimmerhår... inte vad jag minns iallafall... kan förvisso vara någonting som jag förnekar... men... nä jag tror fan inte det...
... Jag har "lösningen" i frysen...
... tobak... i mängder... norsk som jag köpte när jag flög till Norge...
... jo det är sant... jag stoppade in all min tobak i frysen när jag beslutade mig för att testa att vara en rökfri rökare... fall i fall... och för att den inte skulle torka... om nu detta rökfrieri drog ut på tiden (vilket det ju har gjort)...
... detta var ju på tiden då jag inte hade en aning om vilka konsekvenser att rökfritt liv innebar... och det var nog tur att jag inte visste om baksidorna med att leva rökfritt *L*... som det här med flimmerhår... flimmerhårhelvetet... varför är det ingen som pratat om det... innan jag blev rökfri... nu efteråt så snackar jag med andra som lagt av att röka... och de vet precis vad det är jag pratar om... det verkar som om alla rökfria rökare har gått igenom detta... helvete...
... för det är skitjobbigt att sitta och harkla sig hela tiden... ni kan ju själva tänka er när mina harkligar kommer i en situation där det inte riktigt passar med en harkling... någon kan säga någonting viktigt där min harkling låter ungefär som...
-"jaha du... tror du själv på det eller?"...
... ni ska se blickarna jag får i dessa lägen...
... ja flimmerhårshelvetet kan innebära pinsamma situationer... och så är det naturligtvis skitjobbigt att ha något som irriterar i halsen hela tiden... men men... jag ska inte röka idag heller... för min rökfrihet har ju även inneburit vissa belöningar... massor av belöningar faktiskt... jag ska skriva om dem... en annan dag... när flimmerhårshelvetet har lagt sig...
Addiktologi...
... pluggar VI.
Och det är verkligen... VI... som pluggar... TILLSAMMANS.
Jag ska skriva en processrapport under hela skoltiden... och det handlar väldigt mycket om processer... i denna klassen har jag fått en helt fantastisk möjlighet att utvecklas som människa... tillsammans i ett stort vi... och efter denna genomgång på Korpberget så får jag ännu en gång bekräftat för mig vad en grupp kan göra för att jag som enskild individ ska kunna utvecklas... ja fan det händer grejer... och att skriva om det får mig att se hur både jag själv och gruppen växer... det är vackert *L*.
För den som undrar vad det är för skola som jag kan komma in på och utbilda mig... utan att ha fina toppbetyg... och vara såpass gammal som jag är... så kan jag berätta för er att den ligger några mil från Kramfors på en ö i Ångermansälven som heter Svanö...
... där finns det ett 12-stegs behandlingshem som heter Korpberget...
som har funnits där en väldig massa år... där har vi nu tillbringat några dagar på vår skola... och där utbildar vi oss då till addiktologer... en undervisning som för mig innebär att jag för första gången på mycket länge kan få någon form av bevis på att jag har en kompetens jag kan använda mig av... och kanske ännu viktigare en kompetens som kan komma till användning för fler än mig... för jag är ju trots allt ett exempel på att det inte finns några hopplösa fall... att alla som vill tillfriskna från ett beroende kan göra det... och att jag faktiskt kan vara till hjälp i det arbetet... så har ni problem med låt oss säga droger för att göra det enkelt så kan jag visa er en väg ut ur ett missbruk... jag kan också vara ett stöd för de som lever med detta i sin närhet... och i min utbildning så lär jag mig att bli ännu bättre på att hjälpa den som vill ha min hjälp... och har jag en utbildning i ryggen så kanske det är lite lättare att våga använda sig av mina kunskaper... för även om det känns konstigt att säga det och kanske kan jag missuppfattas när jag med handen på mitt hjärta och utan att blinka kan säga att jag är bra på det jag gör... och genom min utbildning kommer jag att bli ännu bättre... med hjälp av skolan vi går på... som heter... FUN.
För mig personligen så är nog den största belöningen med att gå i denna skolan insikten om att jag aldrig blir frisk... och att jag tillsammans med min klass tillfrisknar... mer och mer och mer och mer... att mitt liv hela tiden blir... bättre och bättre och bättre och bättre... och det är skitviktigt för mig... för den dagen då jag inbillar mig själv att jag är frisk... då är jag riktigt sjuk... det lär jag mig också... som en blivande utbildad addiktolog...
Och det är verkligen... VI... som pluggar... TILLSAMMANS.
Jag ska skriva en processrapport under hela skoltiden... och det handlar väldigt mycket om processer... i denna klassen har jag fått en helt fantastisk möjlighet att utvecklas som människa... tillsammans i ett stort vi... och efter denna genomgång på Korpberget så får jag ännu en gång bekräftat för mig vad en grupp kan göra för att jag som enskild individ ska kunna utvecklas... ja fan det händer grejer... och att skriva om det får mig att se hur både jag själv och gruppen växer... det är vackert *L*.
För den som undrar vad det är för skola som jag kan komma in på och utbilda mig... utan att ha fina toppbetyg... och vara såpass gammal som jag är... så kan jag berätta för er att den ligger några mil från Kramfors på en ö i Ångermansälven som heter Svanö...
... där finns det ett 12-stegs behandlingshem som heter Korpberget...
som har funnits där en väldig massa år... där har vi nu tillbringat några dagar på vår skola... och där utbildar vi oss då till addiktologer... en undervisning som för mig innebär att jag för första gången på mycket länge kan få någon form av bevis på att jag har en kompetens jag kan använda mig av... och kanske ännu viktigare en kompetens som kan komma till användning för fler än mig... för jag är ju trots allt ett exempel på att det inte finns några hopplösa fall... att alla som vill tillfriskna från ett beroende kan göra det... och att jag faktiskt kan vara till hjälp i det arbetet... så har ni problem med låt oss säga droger för att göra det enkelt så kan jag visa er en väg ut ur ett missbruk... jag kan också vara ett stöd för de som lever med detta i sin närhet... och i min utbildning så lär jag mig att bli ännu bättre på att hjälpa den som vill ha min hjälp... och har jag en utbildning i ryggen så kanske det är lite lättare att våga använda sig av mina kunskaper... för även om det känns konstigt att säga det och kanske kan jag missuppfattas när jag med handen på mitt hjärta och utan att blinka kan säga att jag är bra på det jag gör... och genom min utbildning kommer jag att bli ännu bättre... med hjälp av skolan vi går på... som heter... FUN.
Fria Universitetet i Norden
Fria Universitetet Norden (FUN) har bedrivit utbildning av sk addiktologer sedan hösten 1989. Addiktologi är ett av FUNs egna begrepp och betyder ’läran om bindningar’ eller ’läran om besatthet’. FUN har en unik pedagogisk, psykologisk och filosofisk modell, härled ur vediska och kinesiska urkunder och integrerad med 12-stesgfilsoofin
För mig personligen så är nog den största belöningen med att gå i denna skolan insikten om att jag aldrig blir frisk... och att jag tillsammans med min klass tillfrisknar... mer och mer och mer och mer... att mitt liv hela tiden blir... bättre och bättre och bättre och bättre... och det är skitviktigt för mig... för den dagen då jag inbillar mig själv att jag är frisk... då är jag riktigt sjuk... det lär jag mig också... som en blivande utbildad addiktolog...
fan...
... jag blir bara arg.
en liten jävla pinne sabbade mitt humör... så jag fattar att det nog handlar om något annat än min pekpinne till telefonen... irriterande... javisst... men ingen katastrof... så det visar mig att jag är trött... och att det börjar bli lååååång tid i bilen nu... jaja... sånt är livet.
Känner att min ilska försvann nu när jag skrev om den här... vi har bara 35 mil kvar av 100 mil... skönt... ler... tur att jag sitter i en bil med vänner... ni vet sådana människor som inte höjer så mycket på ögonbrynen för att jag får ett litet... utbrott öven en tappad pinne... eller så märkte de inte det... för jag kände mig mer arg än vad som syntes... ja skillnaden var stor...
... en pinne... hallå... va fan är en bal på slottet?
teater...
... killen.
nja nu vill ja väl inte kalla mig själv för teaterkillen... men fakta är att jag har spelat teater idag... eller rättere sagt varit med och framfört en teater med en... riktig... teaterkille.
han var riiiiiiktigt teaterteatrig... det ar bara att hänga på... jag satt på en stol och sa... ja... ja... ja... ler... och det blev skitbra... lite flippat att stå på en scen utan att stå i centrum...
... inget som jag är sååååå van vid.
vi var på ett möte i en stuga ute i skogen igår... och det var massor av människor där... och hela rummet fylldes av glädje och kärlek... ja man kunde nästan ta på känslan... håret reser sig på mina armar när jag tänker på det... en NA-MÖTE... ja jävlar vilken power det kan bli när många vill väl...
... som vår skolgrupp... helt fantastiskt vilken kraft det är i en grupp som vill utvecklas i en kärleksfull riktning... och där medlemmarna vågar känna tillit... woow...
... nu sitter jag i bilen... bara... 100 mil kvar... sen är jag hemma...
teater...
... killen.
nja nu vill ja väl inte kalla mig själv för teaterkillen... men fakta är att jag har spelat teater idag... eller rättere sagt varit med och framfört en teater med en... riktig... teaterkille.
han var riiiiiiktigt teaterteatrig... det ar bara att hänga på... jag satt på en stol och sa... ja... ja... ja... ler... och det blev skitbra... lite flippat att stå på en scen utan att stå i centrum...
... inget som jag är sååååå van vid.
vi var på ett möte i en stuga ute i skogen igår... och det var massor av människor där... och hela rummet fylldes av glädje och kärlek... ja man kunde nästan ta på känslan... håret reser sig på mina armar när jag tänker på det... en NA-MÖTE... ja jävlar vilken power det kan bli när många vill väl...
... som vår skolgrupp... helt fantastiskt vilken kraft det är i en grupp som vill utvecklas i en kärleksfull riktning... och där medlemmarna vågar känna tillit... woow...
... nu sitter jag i bilen... bara... 100 mil kvar... sen är jag hemma...
uppe på ett berg...
... i en älv.
det är morgon... solen lyser på mig där jag sitter på ett berg i en älv... och jag får vakna till en ny skoldag... vi pratar om andlighet...
... och jag funderar...
... på berget i älven... är detta gud?
ååååångermansälven...
... ligger framför mina fötter.
jo så är det... bokstavligt talat... jag sitter just nu på ett berg... på en ö... mitt i ångermansälven.
... till höger ser jag höga kustenbron... nedanför mig rinner älven lugnt förbi... det är en behaglig temperatur... och jag sitter still... ensam utan att springa... springskorna fick stanna hemma... och det är en ny dag som, jag har framför mig... skönt att kunna landa lite i denna nya dag...
... strax frukost... sen börjar skolan igen... på korpberget... fun... addiktolog... ja jävlar...
... nä nu ska jag krama mina klasskompisar... som hjälper mig att växa som människa... wooow...
inga bilder...
... lyckas jag få in här nu.
att blogga från min telefon är lite besvärligare än från datorn... pytteliten text och jag kan inte få in några bilder heller...kanske är det möjligt men jag vet inte hur man gör.
annars så glider vi fram på motorvägen norr om stockholm just nu... med ruskig höööööög volym... och om jag får säga det rätt dålig musik... ingen i bilen vet att jag tycker så... kändes skönt att skriva det... ler... nu är det inte en hemlighet längre... och jag slipper sabba stämningen med mitt gnäll... skönt...
... jag har en listig plan för att slippa lyssna på skräpet som låter just nu... och det är vår läxa... jag läser högt ur en bok och då stängs musiken av... jag tänker utnyttja denna livlina när det blir outhärdligt... och det är...
... nu...
... nu ska det pluggas... hallä leffe kan du stänga av musiken... hehehehe...
första stoppet...
... avklarat.
leffe har föreläst på grimslövs folkhögskola och nu är vi på väg tebax till ljungby så att vi kan byta bil och fortsätta vår resa mot kunskapens land som idag ligger i kramfors...
... kanske finns det nägot att lära sig redan på vägen upp... jag ska nog kolla noga efter den lärdommen idag... hoppas kunna återkomma med den informationen lite senare...
tack och hej från er spejare i verkligheten...
Mitt i natten...
... känns det som.
Jag är inte riktigt van att gå upp så här tidigt... och det känns lite som om det är vinter... det är ju alldeles becksvart ute... jag hade vissa planer på att börja denna dagen med en runda i skogen men det är ju inte direkt någon elljusslinga jag kubbar på... nä här ute på landet är det mörkt på natten... det enda ljus som finns då står månen för... och en mulen dag i november innan den första snön har kommit ser du ingenting... och jag menar verkligen ingenting... jag gick ut till "stora vägen" (alla asfaltsvägar är STORA här ute) för att få skjuts till jobbet när jag precis hade flyttat hit... och hade ingen ficklampa...
... jag såg absolut ingenting... inte ens handen framför mig... bokstavligt talat...
... så att dra iväg ut på en springeri-runda nu går inte... och så får det vara... nu fick jag ju tid att slänga iväg en blogg innan vi drar iväg till Kramfors... först ska vi till Grimslövs Folkhögskola för leffe har en föreläsning inbokad där... lite skoj att åka iväg tillsammans till en förläsning... det var inte igår... i början av vårt VågaVa-äventyr så körde vi alla föreläsningar tillsammans... första föreläsningen så stod vi där och stammade... fick väl ihop en kvart tillsammans... *L*... hehe... det har hänt grejer... nu kan vi lätt hålla på i mååååånga lååååånga timmar... ensamma... ja herregud vilken skillnad.
Kanske får jag iväg någon litet mobilbloggning på resan annars så fär ni som läser min blogg ha det allra allra bäst... nu ska jag packa ner lite prylar... kalsonger och en tandborste... och en hel del kläder att välja mellan... fåfängan tar plats *L*... mycket plats... mina polare kommer väl som vanligt att undra om jag ska vara borta i ett halvår... och skaka på huvudet... men va fan... jag packar ner springgrejorna fall i fall... ojoj... nu måste jag skynda mig...
Jag är inte riktigt van att gå upp så här tidigt... och det känns lite som om det är vinter... det är ju alldeles becksvart ute... jag hade vissa planer på att börja denna dagen med en runda i skogen men det är ju inte direkt någon elljusslinga jag kubbar på... nä här ute på landet är det mörkt på natten... det enda ljus som finns då står månen för... och en mulen dag i november innan den första snön har kommit ser du ingenting... och jag menar verkligen ingenting... jag gick ut till "stora vägen" (alla asfaltsvägar är STORA här ute) för att få skjuts till jobbet när jag precis hade flyttat hit... och hade ingen ficklampa...
... jag såg absolut ingenting... inte ens handen framför mig... bokstavligt talat...
... så att dra iväg ut på en springeri-runda nu går inte... och så får det vara... nu fick jag ju tid att slänga iväg en blogg innan vi drar iväg till Kramfors... först ska vi till Grimslövs Folkhögskola för leffe har en föreläsning inbokad där... lite skoj att åka iväg tillsammans till en förläsning... det var inte igår... i början av vårt VågaVa-äventyr så körde vi alla föreläsningar tillsammans... första föreläsningen så stod vi där och stammade... fick väl ihop en kvart tillsammans... *L*... hehe... det har hänt grejer... nu kan vi lätt hålla på i mååååånga lååååånga timmar... ensamma... ja herregud vilken skillnad.
Kanske får jag iväg någon litet mobilbloggning på resan annars så fär ni som läser min blogg ha det allra allra bäst... nu ska jag packa ner lite prylar... kalsonger och en tandborste... och en hel del kläder att välja mellan... fåfängan tar plats *L*... mycket plats... mina polare kommer väl som vanligt att undra om jag ska vara borta i ett halvår... och skaka på huvudet... men va fan... jag packar ner springgrejorna fall i fall... ojoj... nu måste jag skynda mig...
Idag var jag i Indien...
... och hälsade på.
Jo det är faktiskt sant... jag gjorde idag en blixtvisit i Indien... på vår lugna sandstrand på Agunda beach... alldeles ensam låg jag på sanden och hörde vågornas brus... det var morgon och jag grät... det kom faktiskt några tårar nu ikväll när jag gjorde min resa liggandes på ett golv nere på mitt gym...
... jo för så var det... mina yogapass avslutas alltid med lite avslappning där vi ligger ner och gör... absolut inget mer än slappnar av i mörker (instruktören släcker ner lokalen när vi ska ligga på golvet och slappna av)... och det händer att hon snackar lite och ger oss tips om hur vi ska bära oss åt... idag så hörde jag hennes röst ganska långt borta när den sa...
-"dröm er bort till ett varmt och skönt ställe"...
... sagt och gjort... jag drog till Indien i mina tankar... swisch... så var jag där... jag kände doften och levde mig in i min fantasi... hur jag hade vaknat jättetidigt och i den tidiga morgonen...
... promenerat genom byn...
... till min morgon-yoga... efter yogan satt jag i nån timme och lyssnade på Gurun som höll till i denna by... jag kunde känna hur lycklig jag var när jag gick tillbaka på den rödfärgade hårda lervägen och mötte leende, kärleksfulla indier som strålade ikapp med mig... lyckan var så påtaglig att jag kunde ta på den...
... och jag gick ner till stranden...
... la mig på den varma morgonsanden och grät... ett av mina starkaste lyckominnen jag har... jag grät inte för att jag hade separerat tre veckor tidigare... jag grät inte för att jag var ledsen... jag grät för att jag kunde gråta just då... och jag tror faktiskt att jag grät av lycka...
... och det hände mig idag igen... på ett golv i Halmstad kunde jag gråta av lycka... igen... fan vi snackar andliga prylar här... vi pratar GUD som jag uppfattar GUD... haja... han tog mig till Indien när jag låg på ett golv i Halmstad... hur i helvete kan jag någonsin ha tvivlat på min tro?
Jo det är faktiskt sant... jag gjorde idag en blixtvisit i Indien... på vår lugna sandstrand på Agunda beach... alldeles ensam låg jag på sanden och hörde vågornas brus... det var morgon och jag grät... det kom faktiskt några tårar nu ikväll när jag gjorde min resa liggandes på ett golv nere på mitt gym...
... jo för så var det... mina yogapass avslutas alltid med lite avslappning där vi ligger ner och gör... absolut inget mer än slappnar av i mörker (instruktören släcker ner lokalen när vi ska ligga på golvet och slappna av)... och det händer att hon snackar lite och ger oss tips om hur vi ska bära oss åt... idag så hörde jag hennes röst ganska långt borta när den sa...
-"dröm er bort till ett varmt och skönt ställe"...
... sagt och gjort... jag drog till Indien i mina tankar... swisch... så var jag där... jag kände doften och levde mig in i min fantasi... hur jag hade vaknat jättetidigt och i den tidiga morgonen...
... promenerat genom byn...
... till min morgon-yoga... efter yogan satt jag i nån timme och lyssnade på Gurun som höll till i denna by... jag kunde känna hur lycklig jag var när jag gick tillbaka på den rödfärgade hårda lervägen och mötte leende, kärleksfulla indier som strålade ikapp med mig... lyckan var så påtaglig att jag kunde ta på den...
... och jag gick ner till stranden...
... la mig på den varma morgonsanden och grät... ett av mina starkaste lyckominnen jag har... jag grät inte för att jag hade separerat tre veckor tidigare... jag grät inte för att jag var ledsen... jag grät för att jag kunde gråta just då... och jag tror faktiskt att jag grät av lycka...
... och det hände mig idag igen... på ett golv i Halmstad kunde jag gråta av lycka... igen... fan vi snackar andliga prylar här... vi pratar GUD som jag uppfattar GUD... haja... han tog mig till Indien när jag låg på ett golv i Halmstad... hur i helvete kan jag någonsin ha tvivlat på min tro?
Läxor...
... kan jag lära mig på flera sätt.
Jag är inte killen som lär mig så bra genom att lära mig saker utantill... jag har nog aldrig pluggat innan ett prov... inte på ett traditionellt vis iallafall... att lära mig saker som inte intresserar mig... intresserar mig inte... jag vill se ett syfte... jag vill ha ett intresse för det jag lär mig... och är jag intresserad... då lär jag mig... och behöver inte lära mig saker utantill.
Imorgon åker vi upp till skolan igen... en lååååång resa har vi framför oss... och jag har faktiskt sparat lite av litteraturen som vi ska ha läst innan onsdag morgon... så jag har lite kvar att läsa i bilen... jag skulle ha kunnat läsa det nu men det vill jag inte... jag vill fördjupa mig i skoleriet på vägen upp... så att jag är riktigt laddad och på tårna när jag är där... så funkar jag... och har nog alltid gjort när det gäller skola och inlärning... jag sätter på eller stänger av... on... off... inget mittemellan... allt eller inget... och jag gillar att vara intensiv när jag ska lära mig nya saker... vad det än är... ibland åt helvete för mycket...
... kommer ihåg när jag skulle bygga vår hemsida till VågaVa... kunde i princip inte ett skit om hur man gör... och med inställningen som jag hade på den tiden så skred jag till verket... och mina motto var "kan själv"... "ensam är stark"... och "ingenting är omöjligt"... det sista mottot har jag fortfarande men de två första är tack och lov skrotade...
... herregud vad jag blev intensiv... min kollega leffe fick slita mig från datorn för att jag skulle få i mig något att äta... jag provade alla tänkbara effekter och vi kan fortfarande brista ut i skratt när vi tänker tillbaka på vissa sidor jag byggde på den tiden... ni skulle sett den första julupplagan av VågaVa:s hemsida... leffe låg på golvet och skrattade åt en sida som blinkade och lät som... ja jag vet inte vad *L*... tack och lov så publicerade jag aldrig den sidan... ingen... och jag menar verkligen ingen... hade trott på att vi var drogfria om de hade sett den sidan... ja herregud... snacka om intensiv...
... jag blir nästan rädd när jag tänker på det...
... som tur väl är så vet jag med säkerhet att jag är betydligt lugnare idag... och att jag ser fram emot att få lära mig ännu mer om mig själv dessa dagar vi ska tillbringa på Korpberget... för det är en flippad utbildning jag går... den handlar om mig... på många sätt... vissa som jag redan är medveten om och jag är helt säker på att det kommer att dyka upp några som jag lyckats förtränga också... så tacka fan att jag vill vara på tårna när jag är där... off kan jag vara hemma... men på skolan så gäller det för mig att slå på on-knappen... och mitt trix är att spara lite läxa tills vägen upp...
... och vet ni vad... jag är inte ett endaste skit orolig för om jag ska kunna fixa denna utbildningen... är jag bara intresserad så är inget omöjligt... inte någonting... den läxan har jag redan lärt mig...
Jag är inte killen som lär mig så bra genom att lära mig saker utantill... jag har nog aldrig pluggat innan ett prov... inte på ett traditionellt vis iallafall... att lära mig saker som inte intresserar mig... intresserar mig inte... jag vill se ett syfte... jag vill ha ett intresse för det jag lär mig... och är jag intresserad... då lär jag mig... och behöver inte lära mig saker utantill.
Imorgon åker vi upp till skolan igen... en lååååång resa har vi framför oss... och jag har faktiskt sparat lite av litteraturen som vi ska ha läst innan onsdag morgon... så jag har lite kvar att läsa i bilen... jag skulle ha kunnat läsa det nu men det vill jag inte... jag vill fördjupa mig i skoleriet på vägen upp... så att jag är riktigt laddad och på tårna när jag är där... så funkar jag... och har nog alltid gjort när det gäller skola och inlärning... jag sätter på eller stänger av... on... off... inget mittemellan... allt eller inget... och jag gillar att vara intensiv när jag ska lära mig nya saker... vad det än är... ibland åt helvete för mycket...
... kommer ihåg när jag skulle bygga vår hemsida till VågaVa... kunde i princip inte ett skit om hur man gör... och med inställningen som jag hade på den tiden så skred jag till verket... och mina motto var "kan själv"... "ensam är stark"... och "ingenting är omöjligt"... det sista mottot har jag fortfarande men de två första är tack och lov skrotade...
... herregud vad jag blev intensiv... min kollega leffe fick slita mig från datorn för att jag skulle få i mig något att äta... jag provade alla tänkbara effekter och vi kan fortfarande brista ut i skratt när vi tänker tillbaka på vissa sidor jag byggde på den tiden... ni skulle sett den första julupplagan av VågaVa:s hemsida... leffe låg på golvet och skrattade åt en sida som blinkade och lät som... ja jag vet inte vad *L*... tack och lov så publicerade jag aldrig den sidan... ingen... och jag menar verkligen ingen... hade trott på att vi var drogfria om de hade sett den sidan... ja herregud... snacka om intensiv...
... jag blir nästan rädd när jag tänker på det...
... som tur väl är så vet jag med säkerhet att jag är betydligt lugnare idag... och att jag ser fram emot att få lära mig ännu mer om mig själv dessa dagar vi ska tillbringa på Korpberget... för det är en flippad utbildning jag går... den handlar om mig... på många sätt... vissa som jag redan är medveten om och jag är helt säker på att det kommer att dyka upp några som jag lyckats förtränga också... så tacka fan att jag vill vara på tårna när jag är där... off kan jag vara hemma... men på skolan så gäller det för mig att slå på on-knappen... och mitt trix är att spara lite läxa tills vägen upp...
... och vet ni vad... jag är inte ett endaste skit orolig för om jag ska kunna fixa denna utbildningen... är jag bara intresserad så är inget omöjligt... inte någonting... den läxan har jag redan lärt mig...
Kroppen...
... protesterar.
Och jag låter den protestera... jag vill fortfarande inte känna efter... men det var tungt att springa min runda i morse... tungt och helt underbart... jag tog det riktigt lugnt och njöt av en fin höstmorgon i min skog... idag kunde jag verkligen känna tacksamhet över min rökfrihet... det doftade frisk härlig höstskog och jag kände hur mycket bättre mitt luktsinne blivit sen jag blev en rökfri rökare...
... att det gjorde lite ont och att min kropp protesterade var inget som störde mig så mycket... jag känner mig väldigt priviligerad som har möjligheten att springa rakt ut i naturen... visst kan jag lite då och då rycka till lite när jag tycker mig höra ett...
... vildsvin alldeles i närheten...
... men jag har ju lärt mig nu att de är betydligt räddare för mig än jag för dem... vilket måste betyda att vildsvin är väääääldigt skygga och rädda djur... för jag är ju skiträdd för att möta en sådan best på min morgonrunda.
Nä jag är grymt (fan jag har ju humor *L*) glad över att jag inte lyssnade på min kropp imorse och fick uppleva naturen på nära håll även denna morgon... för det spelar ingen roll att jag bott ute i skogen hur länge som helst... mina polare från staden har nog faktiskt varit mer i skogen än mig... att bo på landet är inte samma sak som att vara en skogsmulle... inte för mig iallafall... tills nu... springeriet har en sidovinst av jätteformat... efter 28 år så börjar jag på allvar fatta var jag befinner mig... och att det är en gåva att bo som jag gör... för detta är ju naturen på riktigt... ja jävlar... vilken grej... naturen är ju skithäftig...
... och föresten... så jag nu inte glömmer det... hehe... 3-1 till mig mot kroppen...
Galenskap...
... skulle säkert många kalla det för.
Idag så har jag ju då kommit på att jag vill prova att gå min egen väg när det gäller min träning... så jag struntar i alla kloka RÅD jag får om att ta det lite lugnt med min träning när jag inte är riktigt frisk... och gör precis tvärtom...
... genom att springa dubbla pass idag... nu senast min långa slinga...
... och vet ni vad... imorse så sprang jag ju den korta sträckan på ny världsrekordtid... och fast jag gjorde mitt bästa för att hålla ett lugnt och jämt tempo så tangerade jag även på min långa sträcka mitt eget rekord från förra lördagen...
... mitt världsrekord...
... att göra saker på mitt eget sätt är inget nytt för mig... att jag mycket sällan har uppnått det resultat som jag velat ha är en helt annan sak... och kanske får jag bakläxa av mina handlingar nu också... men nu känns det som att jag tog ledningen över kroppen med 2-1... peppar peppar...
... och jag ska ärligt säga åt er att det känns så himla bra att få ur mig lite av frustrationen av att vara småsjuk genom att anstränga mig...
... och svettas ut det sjuka ur min kropp...
... innan jag sprang så brukade jag faktiskt sätta mig i en bastu när jag var lite småhängig för att svettas ut virus och sån skit... jag har svårt för att acceptera förkylningar och sånt... fan jag har jobbat på byggen i stora delar av mitt liv... byggt ställning och sånt... i alla väder... och inte fan hade vi tid att vara förkylda då... nä det var ju bara "fjollor" ("fjollor" var alla som inte drack rent brännvin och åt rå falukorv till lunch) som blev förkylda... "fjollor" och bodybuildare (stavas det så?)... vi brukade faktiskt skratta åt muskelbyggarna och driva lite med dem när vi byggde ställning... att bygga ställning är ett ganska tungt jobb och att se stark ut är inte samma sak som att vara stark... det märkte vi ganska snabbt när vi fick en muskelbyggare med oss på ett jobb... han ville nog väldigt gärna vara så stark som han såg ut... och vi fullkommligt älskade att köra slut på honom... vilket gick ganska snabbt...
... jag var inte vidare stark... men å andra sidan såg jag inte stark ut heller... och att bygga ställning handlar rätt mycket om teknik också... på flera sätt... min taktiskt tekniska sida visade sig genom att jag tog en plats där jag inte behövde vara så stark... det funkade skitbra...
... jag hade fler trix för mig på jobbet... ett var att jag var en rackare på att smutsa ner mig... vilket gjorde att det såg ut som jag jobbade järnet alltid... nä det jag var bäst på var nog fan att dricka brännvin... jag blev alltid fullast... varje gång... det var väl mitt sätt att dölja sanningen om vem som var den riktiga "fjollan"... det är skönt att slippa hålla fast vid vissa ideal som var poppis på min väldigt manliga arbetsplats... att alla brudar var objekt... och att man skulle vara så jävla stark hela tiden...
Idag så har jag ju då kommit på att jag vill prova att gå min egen väg när det gäller min träning... så jag struntar i alla kloka RÅD jag får om att ta det lite lugnt med min träning när jag inte är riktigt frisk... och gör precis tvärtom...
... genom att springa dubbla pass idag... nu senast min långa slinga...
... och vet ni vad... imorse så sprang jag ju den korta sträckan på ny världsrekordtid... och fast jag gjorde mitt bästa för att hålla ett lugnt och jämt tempo så tangerade jag även på min långa sträcka mitt eget rekord från förra lördagen...
... mitt världsrekord...
... att göra saker på mitt eget sätt är inget nytt för mig... att jag mycket sällan har uppnått det resultat som jag velat ha är en helt annan sak... och kanske får jag bakläxa av mina handlingar nu också... men nu känns det som att jag tog ledningen över kroppen med 2-1... peppar peppar...
... och jag ska ärligt säga åt er att det känns så himla bra att få ur mig lite av frustrationen av att vara småsjuk genom att anstränga mig...
... och svettas ut det sjuka ur min kropp...
... innan jag sprang så brukade jag faktiskt sätta mig i en bastu när jag var lite småhängig för att svettas ut virus och sån skit... jag har svårt för att acceptera förkylningar och sånt... fan jag har jobbat på byggen i stora delar av mitt liv... byggt ställning och sånt... i alla väder... och inte fan hade vi tid att vara förkylda då... nä det var ju bara "fjollor" ("fjollor" var alla som inte drack rent brännvin och åt rå falukorv till lunch) som blev förkylda... "fjollor" och bodybuildare (stavas det så?)... vi brukade faktiskt skratta åt muskelbyggarna och driva lite med dem när vi byggde ställning... att bygga ställning är ett ganska tungt jobb och att se stark ut är inte samma sak som att vara stark... det märkte vi ganska snabbt när vi fick en muskelbyggare med oss på ett jobb... han ville nog väldigt gärna vara så stark som han såg ut... och vi fullkommligt älskade att köra slut på honom... vilket gick ganska snabbt...
... jag var inte vidare stark... men å andra sidan såg jag inte stark ut heller... och att bygga ställning handlar rätt mycket om teknik också... på flera sätt... min taktiskt tekniska sida visade sig genom att jag tog en plats där jag inte behövde vara så stark... det funkade skitbra...
... jag hade fler trix för mig på jobbet... ett var att jag var en rackare på att smutsa ner mig... vilket gjorde att det såg ut som jag jobbade järnet alltid... nä det jag var bäst på var nog fan att dricka brännvin... jag blev alltid fullast... varje gång... det var väl mitt sätt att dölja sanningen om vem som var den riktiga "fjollan"... det är skönt att slippa hålla fast vid vissa ideal som var poppis på min väldigt manliga arbetsplats... att alla brudar var objekt... och att man skulle vara så jävla stark hela tiden...
En rökfri idrottsman...
... låter väl friskt?
Jag kan slå hål på den myten... för det är inte sant... jag pratar av egen erfarenhet så kom inte och säg till mig att jag ljuger när jag påstår att min rökfrihet och mitt springeri har fått mig att må...
... sämre... betydligt sämre... och allt annat än frisk.
Jag har nog aldrig tidigare varit så här medveten om mina flimmerhår... kondis... feber... halsont... och fan vet vad... det är ta mig fan alltid något som känns fel... och jag är en liten aning besviken på att jag gick på myten om att rökfrihet och idrottsgrejen på något sätt var förknippat med friskvård... vård okej... men frisk... nä... det är en jättelögn...
... och egentligen har jag ju vetat detta hela tiden... jag har bara inte lyssnat (tack Eva som påminde mig) på min omgivning... för om ni tänker efter... vad pratar idrottsmännen om?
Trillar poletten ner nu?... annars så ska jag hjälpa er på traven... idrottsmän pratar om sina skador... hur ont de har... att de är förkylda... har fått något konstigt virus... ja idrottsmän pratar ju mest om varför de inte kan slå rekord hela tiden... och det beror ju alltid på något... oftast skador och förkylningar... eller att de äter fel... eller att de har fel skor... cykel... tennisrack... strumpor eller vad fan som helst... det är helt enkelt ett helvete att vara idrottsman... en idrottsman LIDER mest hela tiden...
... det gjorde jag inte innan jag började med mitt springeri... då var jag frisk som en nötkärna... för det mesta... iallafall innan jag blev rökfri... för då var jag aldrig förkyld... och ändå var jag ta mig fan ute i ALLA väder... drivis, minusgrader och hagel hindrade ínte mig från att suga i mig en cigg... och inte fan blev jag sjuk heller... jag hade inte ens några flimmerhår...
... rökfri idrottsman... vilken blåsning.
Så jag tog ett kliv tillbaka... inte genom att börja röka... inte genom att sluta springa... nä jag tog ett kliv tillbaka genom att inte lyssna på att min kropp protesterade och sa åt mig att jag är förkyld... har ont... feber eller vad fan som helst... fuck kroppen... jag stängde av och sprang ändå... den korta rundan... och givetvis...
... nytt världsrekord...
... back to basic... det som inte dödar gör dig starkare... så nu är det kvitterat... kroppen - jag 1-1... heja heja...
Jag kan slå hål på den myten... för det är inte sant... jag pratar av egen erfarenhet så kom inte och säg till mig att jag ljuger när jag påstår att min rökfrihet och mitt springeri har fått mig att må...
... sämre... betydligt sämre... och allt annat än frisk.
Jag har nog aldrig tidigare varit så här medveten om mina flimmerhår... kondis... feber... halsont... och fan vet vad... det är ta mig fan alltid något som känns fel... och jag är en liten aning besviken på att jag gick på myten om att rökfrihet och idrottsgrejen på något sätt var förknippat med friskvård... vård okej... men frisk... nä... det är en jättelögn...
... och egentligen har jag ju vetat detta hela tiden... jag har bara inte lyssnat (tack Eva som påminde mig) på min omgivning... för om ni tänker efter... vad pratar idrottsmännen om?
Trillar poletten ner nu?... annars så ska jag hjälpa er på traven... idrottsmän pratar om sina skador... hur ont de har... att de är förkylda... har fått något konstigt virus... ja idrottsmän pratar ju mest om varför de inte kan slå rekord hela tiden... och det beror ju alltid på något... oftast skador och förkylningar... eller att de äter fel... eller att de har fel skor... cykel... tennisrack... strumpor eller vad fan som helst... det är helt enkelt ett helvete att vara idrottsman... en idrottsman LIDER mest hela tiden...
... det gjorde jag inte innan jag började med mitt springeri... då var jag frisk som en nötkärna... för det mesta... iallafall innan jag blev rökfri... för då var jag aldrig förkyld... och ändå var jag ta mig fan ute i ALLA väder... drivis, minusgrader och hagel hindrade ínte mig från att suga i mig en cigg... och inte fan blev jag sjuk heller... jag hade inte ens några flimmerhår...
... rökfri idrottsman... vilken blåsning.
Så jag tog ett kliv tillbaka... inte genom att börja röka... inte genom att sluta springa... nä jag tog ett kliv tillbaka genom att inte lyssna på att min kropp protesterade och sa åt mig att jag är förkyld... har ont... feber eller vad fan som helst... fuck kroppen... jag stängde av och sprang ändå... den korta rundan... och givetvis...
... nytt världsrekord...
... back to basic... det som inte dödar gör dig starkare... så nu är det kvitterat... kroppen - jag 1-1... heja heja...
Kronofogden...
... vill gärna ha ALLA mina pengar.
Eller rättare sagt den KÄNNS som om kronofogden vill ha alla mina pengar... och det är inget som jag vill prata om... ännu mindre skriva om i min blogg... nä... det är skämmigt att ha varit drogfri i över 11 år och inte fixat den ekonomiska biten ska ni veta... ja riktigt jobbig faktiskt.
Min kollega var på mig för massa massa år sedan och ville ha med mig när han startade resan med sin skuldsanering... han tjatade och tjatade... och jag svarade med att gräva...
... ner mitt strutshuvud allt djupare... för att slippa se mitt problem...
... det tog några år... sen blev han skuldfri... och han är inte den enda av mina vänner som tagit tag i sin ekonomi även om det inte är så skoj att se vad ett liv i ett missbruk ger för konsekvenser på det planet... jag valde att blunda... och kan bara berätta att det funkar inte... visst ett tag kanske... men till slut så stod de på tröskeln till mitt hem... kronofogden... och ville se om det gick att sälja mitt hus för att betala mina skulder...
... och vet ni vad det värsta är?
Jo det är att det är verkligen... MINA SKULDER... det är resultatet av mina egna handlingar och konsekvenser av hur jag struntat i att betala för mig... och hur jag använt mig av min förmåga att ställa mig utanför samhället för att slippa betala... det har varit jag mot hela världen och det gamla skitsnacket... *suck*...
... igår vaknade jag av att ha drömt en fruktansvärd mardröm om att jag tagit återfall... och jag såg det som ett tecken... jag är orolig som fan för hur det ska gå med min ekonomi... om hur jag ska kunna betala tillbaka pengarna som jag lånar för att fixa mina tänder... om jag kommer att mista mitt hus till slut... om jag ska klara mig... ja ni fattar... en jävla massa... om om om om om... så jag åkte till min kollega och snackade med honom... han har ju faktiskt fixat samma sak som oroar mig just nu...
... och undrar ni hur det slutade?
Jo nu sitter jag här vid mitt köksbord och tittar på pappret framför mig... undrar hur detta ska gå... och gör mig beredd... på att starta en ny resa i mitt tillfrisknande... vart den kommer att föra mig har jag inte en aning om... men jag vet att detta är...
... biljetten som jag ska fylla i för att få följa med på resan...
... och kanske skulle jag känna en våg av frihet strömma genom min kropp just nu... befrielsen av att äntligen ha påbörjat något som jag skule gjort för lääääänge sedan... slagit mig på bröstet och tyckt att jag är en rackarn duktig kille nu som tar tag i mina problem...
... men nä... så känner jag inte... tycker faktiskt mest att det är jobbigt att stirra på pappret och funderar om jag kanske ska skita i att jag har lite ont i halsen så att jag kan springa en runda i skogen istället...
Eller rättare sagt den KÄNNS som om kronofogden vill ha alla mina pengar... och det är inget som jag vill prata om... ännu mindre skriva om i min blogg... nä... det är skämmigt att ha varit drogfri i över 11 år och inte fixat den ekonomiska biten ska ni veta... ja riktigt jobbig faktiskt.
Min kollega var på mig för massa massa år sedan och ville ha med mig när han startade resan med sin skuldsanering... han tjatade och tjatade... och jag svarade med att gräva...
... ner mitt strutshuvud allt djupare... för att slippa se mitt problem...
... det tog några år... sen blev han skuldfri... och han är inte den enda av mina vänner som tagit tag i sin ekonomi även om det inte är så skoj att se vad ett liv i ett missbruk ger för konsekvenser på det planet... jag valde att blunda... och kan bara berätta att det funkar inte... visst ett tag kanske... men till slut så stod de på tröskeln till mitt hem... kronofogden... och ville se om det gick att sälja mitt hus för att betala mina skulder...
... och vet ni vad det värsta är?
Jo det är att det är verkligen... MINA SKULDER... det är resultatet av mina egna handlingar och konsekvenser av hur jag struntat i att betala för mig... och hur jag använt mig av min förmåga att ställa mig utanför samhället för att slippa betala... det har varit jag mot hela världen och det gamla skitsnacket... *suck*...
... igår vaknade jag av att ha drömt en fruktansvärd mardröm om att jag tagit återfall... och jag såg det som ett tecken... jag är orolig som fan för hur det ska gå med min ekonomi... om hur jag ska kunna betala tillbaka pengarna som jag lånar för att fixa mina tänder... om jag kommer att mista mitt hus till slut... om jag ska klara mig... ja ni fattar... en jävla massa... om om om om om... så jag åkte till min kollega och snackade med honom... han har ju faktiskt fixat samma sak som oroar mig just nu...
... och undrar ni hur det slutade?
Jo nu sitter jag här vid mitt köksbord och tittar på pappret framför mig... undrar hur detta ska gå... och gör mig beredd... på att starta en ny resa i mitt tillfrisknande... vart den kommer att föra mig har jag inte en aning om... men jag vet att detta är...
... biljetten som jag ska fylla i för att få följa med på resan...
... och kanske skulle jag känna en våg av frihet strömma genom min kropp just nu... befrielsen av att äntligen ha påbörjat något som jag skule gjort för lääääänge sedan... slagit mig på bröstet och tyckt att jag är en rackarn duktig kille nu som tar tag i mina problem...
... men nä... så känner jag inte... tycker faktiskt mest att det är jobbigt att stirra på pappret och funderar om jag kanske ska skita i att jag har lite ont i halsen så att jag kan springa en runda i skogen istället...
Finns det fortfarade...
... någon som tvivlar på Zlatan?
... haja vilken kille och vilket lag han spelar i... woow...
... haja vilken kille och vilket lag han spelar i... woow...
Tänk om...
... jag inte är sjuk.
Tänk om jag bara håller på att bli GAMMAL!!!
JÄTTEGAMMAL!!!
Att jag helt enkelt har tagit ett STORT kliv in i ålderdomen... att alla dessa krämpor som jag känner inte har ett endaste dugg med träning eller sjukdom att göra... att det "bara" är för mig att vänja mig vid lite vaaaaanligt åldrande... och att jag får lära mig att leva med det... får man önska sig något när man blir gammal... snälla...
... låt mig få välja en fräck rullator... en blå...
Tänk om jag bara håller på att bli GAMMAL!!!
JÄTTEGAMMAL!!!
Att jag helt enkelt har tagit ett STORT kliv in i ålderdomen... att alla dessa krämpor som jag känner inte har ett endaste dugg med träning eller sjukdom att göra... att det "bara" är för mig att vänja mig vid lite vaaaaanligt åldrande... och att jag får lära mig att leva med det... får man önska sig något när man blir gammal... snälla...
... låt mig få välja en fräck rullator... en blå...
Ensam...
... hemma ikväll... också.
Och vet ni vad... jag gillar det... nästan lite för mycket.
Jag saknar verkligen inte vänner... nej... jag är en oerhört lyckligt lottad kille som har massor av jättefina vänner... så det är inte för den sakens skull som jag sitter ensam här hemma... nej... jag stannar hemma för att jag trivs i mitt eget sällskap... och lite grann för att jag inte känner mig hundra procent frisk... det medges...
... snackade med en vän på telefon i går kväll... och kunde berätta att jag var väldigt tacksam för att jag får vara ensam när jag inte är riktigt frisk...
... finns det något värre än att bli ompysslad när man är sjuk?
Sjuk är någonting som jag föredrar att vara ensam... nu är jag väl inte så där himla massa sjuk utan bara lite hängig... ingenting som hindrade mig från att ge mig iväg och springa en liten runda imorse (kände mig faktiskt ganska pigg och ville väl sudda bort nattens hemska mardröm ur mitt medvetande)... visserligen så bestämde jag mig för att jag bara skulle promenera min korta runda (jag har ju två rundor... en kort... och en lååååång)... men inte fan kunde väl jag låta bli att springa... möjligtvis en liten aning försiktigare än vanligt... jaja vissa (läs jag) lär sig aldrig... och naturligtvis så däckade jag ett par timmar senare... helt slut.
Så nu är det kväll igen... mörkret har lagt sig utanför mitt fönster... och jag har en sååååå himla höstigt mysig hemmakväll i min TV-soffa... med en av mina bästa vänner... mig själv *L*...
Och vet ni vad... jag gillar det... nästan lite för mycket.
Jag saknar verkligen inte vänner... nej... jag är en oerhört lyckligt lottad kille som har massor av jättefina vänner... så det är inte för den sakens skull som jag sitter ensam här hemma... nej... jag stannar hemma för att jag trivs i mitt eget sällskap... och lite grann för att jag inte känner mig hundra procent frisk... det medges...
... snackade med en vän på telefon i går kväll... och kunde berätta att jag var väldigt tacksam för att jag får vara ensam när jag inte är riktigt frisk...
... finns det något värre än att bli ompysslad när man är sjuk?
Sjuk är någonting som jag föredrar att vara ensam... nu är jag väl inte så där himla massa sjuk utan bara lite hängig... ingenting som hindrade mig från att ge mig iväg och springa en liten runda imorse (kände mig faktiskt ganska pigg och ville väl sudda bort nattens hemska mardröm ur mitt medvetande)... visserligen så bestämde jag mig för att jag bara skulle promenera min korta runda (jag har ju två rundor... en kort... och en lååååång)... men inte fan kunde väl jag låta bli att springa... möjligtvis en liten aning försiktigare än vanligt... jaja vissa (läs jag) lär sig aldrig... och naturligtvis så däckade jag ett par timmar senare... helt slut.
Så nu är det kväll igen... mörkret har lagt sig utanför mitt fönster... och jag har en sååååå himla höstigt mysig hemmakväll i min TV-soffa... med en av mina bästa vänner... mig själv *L*...
Tanke, beslut...
... och handling.
Det var min dags mål att jag skulle ta tag i några grejer som jag inte ville göra... nu har jag gjort dem *L*... och naturligtvis så känns det betydligt bättre... det visste jag redan innan... men lik förbannat så har jag en slags kraft inom mig som vill att jag ska skjuta sådant på framtiden... som vill att jag ska använda mig av mina klassiker... ska bara... sen... och imorgon... och vänta ett tag till på att gå till handling.
Jag struntade i att lyssna på den rösten idag... skönt... smart... och inte minst... befriande.
Återfall...
... har jag drömt om inatt.
Och nu sitter jag här med en fet klump i min mage... hua vilken hemsk mardröm... jag kommer inte ihåg att jag petade i mig droger eller om jag var påtänd i min dröm... men jag minns att det kom hem en polare till mig och att jag hade tagit återfall och satt och "noddade"... och jag minns känslan jag kände när det började gå upp för mig att jag hade tagit ett återfall... när sanningen kom och hälsade på... fy fan... ångesten över att få börja om på noll igen... skammen över att ha förlorat min identitet med 11 års drogfrihet (det låter skumt men känslan av att ha förlorat alla dessa år var överväldigande)...
... jag minns att i drömmen så var det väl ganska okej att komma tillbaka... att jag kände mig välkommen och att jag någonstans gillade att det kom människor och tröstade mig... jag tyckte om bekräftelsen... men att den bekräftelsen försvann väldigt snabbt och ersattes av en väldigt stark känsla över att ha sabbat ALLT... precis ALLT.
Usch vilken jobbig känsla jag vaknade med... och den sitter i... jag VET att jag inte tagit återfall... jag är fortfarande drogfri... jag har tagit ett beslut på att lägga mig drogfri (vad som än händer) idag... och nu sitter jag här med morgonkaffet och min klump i magen... för jag har en sak att fixa idag...
... ett samtal att ringa...
... för när jag drömmer om att jag tar återfall så tror jag att det är ett tecken till mig att göra någonting åt min inre oro... och jag har en grej som oroar mig och som jag behöver ta hand om... inte sen... inte imorgon... för idag så får mitt ska bara först och främst innebära att göra någonting åt just denna oro... så nu gäller... tanke... beslut... och handling...
Och nu sitter jag här med en fet klump i min mage... hua vilken hemsk mardröm... jag kommer inte ihåg att jag petade i mig droger eller om jag var påtänd i min dröm... men jag minns att det kom hem en polare till mig och att jag hade tagit återfall och satt och "noddade"... och jag minns känslan jag kände när det började gå upp för mig att jag hade tagit ett återfall... när sanningen kom och hälsade på... fy fan... ångesten över att få börja om på noll igen... skammen över att ha förlorat min identitet med 11 års drogfrihet (det låter skumt men känslan av att ha förlorat alla dessa år var överväldigande)...
... jag minns att i drömmen så var det väl ganska okej att komma tillbaka... att jag kände mig välkommen och att jag någonstans gillade att det kom människor och tröstade mig... jag tyckte om bekräftelsen... men att den bekräftelsen försvann väldigt snabbt och ersattes av en väldigt stark känsla över att ha sabbat ALLT... precis ALLT.
Usch vilken jobbig känsla jag vaknade med... och den sitter i... jag VET att jag inte tagit återfall... jag är fortfarande drogfri... jag har tagit ett beslut på att lägga mig drogfri (vad som än händer) idag... och nu sitter jag här med morgonkaffet och min klump i magen... för jag har en sak att fixa idag...
... ett samtal att ringa...
... för när jag drömmer om att jag tar återfall så tror jag att det är ett tecken till mig att göra någonting åt min inre oro... och jag har en grej som oroar mig och som jag behöver ta hand om... inte sen... inte imorgon... för idag så får mitt ska bara först och främst innebära att göra någonting åt just denna oro... så nu gäller... tanke... beslut... och handling...
Love...
Irriterad...
... sur och vresig känner jag mig.
Så jag struntade i fredagsmötet och åkte hem istället... det var tänkt att jag skulle gå ut och äta med några goda vänner men jag vill bespara dem min sura nunna... eller nja... det kanske inte syns så himla mycket på mig hur irriterad jag är... men jag känner det... tydligt...
... som när jag drog iväg och handlade på vägen hem... eurostop... Willys... kö... massa människor... det kröp under skinnet på mig... jag blev sååååå jävla irriterad på alla som stod ivägen för mig... och det var lätt att stå ivägen för mig idag... det räckte att gå för snabbt bakom mig... jag höll på att flippa över...
... och det visade jag genom att le åt dem som stod ivägen...
... genom att låta någon gå före i kön... och genom att trots mitt pissiga humör vara trevlig mot min omgivning... väl medveten om att jag snart skulle sitta bakom ratten på väg hem till mitt hus i skogen... långt ifrån alla människor... och det är skönt att slippa aggera ut på min irritation och ilska.
Jag är inte arg utan anledning... nä... men det är ingen ilska som någon annan förtjänar att bli utsatt för... det skulle inte vara till godo för någon... inte ens mig själv... nä jag hade ju bara fått ångest av att ha låtit mitt dåliga humör gå ut över någon annan... och det behöver jag inte... det räcker med att jag är irriterad... och att jag tillåter mig att vara det... för det finns en anledning... jag är lite krasslig... och så är jag kille... haja...
... jag fixar inte när min kropp säger ifrån... och nu så är jag fett trött på att vara trött... känner mig lite lätt febrig och jag märker hur mina numera välväxta flimmerhår jobbar för högtryck i min hals... tydligen är jag under attack av någon form av elak substans som vill få mig att bli ordentligt sjuk... vad det är vet jag inte riktigt... mer än att det är någonting som mina flimmerhår vill stoppa...
... så nu är det skönt att få vara ensam hemma... äta varm soppa och jag ska även ta och stoppa i mig en alvedon... lägga mig framför TV:n och kolla på IDOL... det är okej att vara ensam och irriterad... ja nästan lite lyxigt...
... heja heja flimmerhåren...
Så jag struntade i fredagsmötet och åkte hem istället... det var tänkt att jag skulle gå ut och äta med några goda vänner men jag vill bespara dem min sura nunna... eller nja... det kanske inte syns så himla mycket på mig hur irriterad jag är... men jag känner det... tydligt...
... som när jag drog iväg och handlade på vägen hem... eurostop... Willys... kö... massa människor... det kröp under skinnet på mig... jag blev sååååå jävla irriterad på alla som stod ivägen för mig... och det var lätt att stå ivägen för mig idag... det räckte att gå för snabbt bakom mig... jag höll på att flippa över...
... och det visade jag genom att le åt dem som stod ivägen...
... genom att låta någon gå före i kön... och genom att trots mitt pissiga humör vara trevlig mot min omgivning... väl medveten om att jag snart skulle sitta bakom ratten på väg hem till mitt hus i skogen... långt ifrån alla människor... och det är skönt att slippa aggera ut på min irritation och ilska.
Jag är inte arg utan anledning... nä... men det är ingen ilska som någon annan förtjänar att bli utsatt för... det skulle inte vara till godo för någon... inte ens mig själv... nä jag hade ju bara fått ångest av att ha låtit mitt dåliga humör gå ut över någon annan... och det behöver jag inte... det räcker med att jag är irriterad... och att jag tillåter mig att vara det... för det finns en anledning... jag är lite krasslig... och så är jag kille... haja...
... jag fixar inte när min kropp säger ifrån... och nu så är jag fett trött på att vara trött... känner mig lite lätt febrig och jag märker hur mina numera välväxta flimmerhår jobbar för högtryck i min hals... tydligen är jag under attack av någon form av elak substans som vill få mig att bli ordentligt sjuk... vad det är vet jag inte riktigt... mer än att det är någonting som mina flimmerhår vill stoppa...
... så nu är det skönt att få vara ensam hemma... äta varm soppa och jag ska även ta och stoppa i mig en alvedon... lägga mig framför TV:n och kolla på IDOL... det är okej att vara ensam och irriterad... ja nästan lite lyxigt...
... heja heja flimmerhåren...
Orkar fan inte...
... vara trött längre.
Livet...
... på livets villkor tilltalar mig.
Här sitter jag på mitt jobb och laddar över lite musik till min telefon... jag är verkligen en lyckligt lottad kille som kan göra det på min arbetstid... och det stannar ju inte där... nä nu sitter jag på arbetstid och bloggar om det också... naturligtvis till ljudet av soft skön musik *L*... ja livet på livets villkor kan variera... från svartaste svart till vitaste vitt...
... en helhet... som denna tydliga symbol... svart/vitt... manligt/kvinnligt... ja ni fattar...
... när jag tittar tillbaka så kan jag se förändringen i mitt eget liv... det är inte längre så svart eller vitt... paradoxalt nog så beror inte detta på att jag är mindre känslosam på något sätt... eller (hemska tanke) mer avstängd... nä tvärtom så har jag aldrig någonsin varit så nära mina känslor som nu... skillnaden är att det inte hela tiden är mina känslor som bestämmer över mina handlingar... och det gör att jag blir lugnare... tryggare... och att det är fan så mycket enklare att leva livet på livets villkor... ett liv som idag har betydligt fler nyanser och även om det ibland kan innebära att det känns lite grått... så är det ett liv värt at leva...
... och det är väl vad det går ut på... livet på livets villkor...
Här sitter jag på mitt jobb och laddar över lite musik till min telefon... jag är verkligen en lyckligt lottad kille som kan göra det på min arbetstid... och det stannar ju inte där... nä nu sitter jag på arbetstid och bloggar om det också... naturligtvis till ljudet av soft skön musik *L*... ja livet på livets villkor kan variera... från svartaste svart till vitaste vitt...
... en helhet... som denna tydliga symbol... svart/vitt... manligt/kvinnligt... ja ni fattar...
... när jag tittar tillbaka så kan jag se förändringen i mitt eget liv... det är inte längre så svart eller vitt... paradoxalt nog så beror inte detta på att jag är mindre känslosam på något sätt... eller (hemska tanke) mer avstängd... nä tvärtom så har jag aldrig någonsin varit så nära mina känslor som nu... skillnaden är att det inte hela tiden är mina känslor som bestämmer över mina handlingar... och det gör att jag blir lugnare... tryggare... och att det är fan så mycket enklare att leva livet på livets villkor... ett liv som idag har betydligt fler nyanser och även om det ibland kan innebära att det känns lite grått... så är det ett liv värt at leva...
... och det är väl vad det går ut på... livet på livets villkor...
Ont...
... som fan har jag fortfarande.
Och som vanligt är det den tredje dagen som är värst... jag har ju en viss vana av träningsvärk vid detta laget... det är ju inte första gången och med all säkerhet inte sista gången heller... visst låter det väl lite roligt när jag berättar att det är...
... yogan som får mig att lida... dock inte just denna ställningen...
... jag kan berätta för er att det låter rätt mycket varje gång jag är tvungen att resa mig ur TV-soffan... stånk och stön... ett stånkande som jag faktiskt har lyckats bli av med nu den senaste tiden... för jag har ju stånkat och stönat av en annan anledning än träningsvärken också... min fettma som överaskade mig efter att jag blivit rökfri... eller om det var min nya hobby käkaminstenpåseostbågarmedchillismakomdagen som fick mig att gå upp i vikt... fan 10 kilo bara trillade på mig... nu vägde jag mig för ett litet tag seda igen och hade visst gått ner en massa kilo igen... och faktiskt så har jag slutat att stöna och stånka när jag reser på mig... förutom nu då när jag har kraftig träningsvärk...
... kanske har mitt springeri ett finger med i spelet... för en sak vet jag och det är att springandet ger mig inte någon träningsvärk... och jag håller inte på att stretcha (stavas det så?) eller nåt sånt... nä ont i min kropp får jag av att jag tror mig vara betydligt vigare än vad jag är... och jag lär mig inte heller... det är samma ställe det gör ont på varje gång... baksidan låren... om och om igen... och det gör ont som fan också...
... en dags vila till ska jag ge mig själv... men på lördag ska jag ge mig ut i skogen igen... jag längtar...
Och som vanligt är det den tredje dagen som är värst... jag har ju en viss vana av träningsvärk vid detta laget... det är ju inte första gången och med all säkerhet inte sista gången heller... visst låter det väl lite roligt när jag berättar att det är...
... yogan som får mig att lida... dock inte just denna ställningen...
... jag kan berätta för er att det låter rätt mycket varje gång jag är tvungen att resa mig ur TV-soffan... stånk och stön... ett stånkande som jag faktiskt har lyckats bli av med nu den senaste tiden... för jag har ju stånkat och stönat av en annan anledning än träningsvärken också... min fettma som överaskade mig efter att jag blivit rökfri... eller om det var min nya hobby käkaminstenpåseostbågarmedchillismakomdagen som fick mig att gå upp i vikt... fan 10 kilo bara trillade på mig... nu vägde jag mig för ett litet tag seda igen och hade visst gått ner en massa kilo igen... och faktiskt så har jag slutat att stöna och stånka när jag reser på mig... förutom nu då när jag har kraftig träningsvärk...
... kanske har mitt springeri ett finger med i spelet... för en sak vet jag och det är att springandet ger mig inte någon träningsvärk... och jag håller inte på att stretcha (stavas det så?) eller nåt sånt... nä ont i min kropp får jag av att jag tror mig vara betydligt vigare än vad jag är... och jag lär mig inte heller... det är samma ställe det gör ont på varje gång... baksidan låren... om och om igen... och det gör ont som fan också...
... en dags vila till ska jag ge mig själv... men på lördag ska jag ge mig ut i skogen igen... jag längtar...
Idol...
... är ett program som jag både älskar och hatar.
Ja herregud vad det programmet rör runt ibland mina känslor... och när jag nu sitter här ensam hemma i mitt hus så svämmar de över... känslorna... jag klarar fan inte av lyckliga människor... jag går nästan sönder av ren glädje när jag ser någon bli sååååå lycklig över att få vara med i detta program som ju trots allt borde vara bland det mest elaka som visas på TV...
... och så bara händer det... från ingenstans så kommer det in en liten tjej från någonstans och börjar knäppa på sin gitarr... öppnar munnen och börjar sjunga... tiden stannar och jag får uppleva någonting som berör mig... på ett sätt som får mig att förstå att det är skillnad på en stjärna och en stjärna... jag blev fan knockad... wooow...
... men hur många måste förlora för att en ska kunna vinna?
Ja herregud vad det programmet rör runt ibland mina känslor... och när jag nu sitter här ensam hemma i mitt hus så svämmar de över... känslorna... jag klarar fan inte av lyckliga människor... jag går nästan sönder av ren glädje när jag ser någon bli sååååå lycklig över att få vara med i detta program som ju trots allt borde vara bland det mest elaka som visas på TV...
... och så bara händer det... från ingenstans så kommer det in en liten tjej från någonstans och börjar knäppa på sin gitarr... öppnar munnen och börjar sjunga... tiden stannar och jag får uppleva någonting som berör mig... på ett sätt som får mig att förstå att det är skillnad på en stjärna och en stjärna... jag blev fan knockad... wooow...
... men hur många måste förlora för att en ska kunna vinna?
Långtråkigt...
... är inte längre så himla långtråkigt.
Det händer inte så mycket som det kanske borde hemma hos mig nuförtiden... jag har inte brist på sysselsättning om jag skulle vilja ha det... ni vet sånt som... dammsugning... skura golven... damma... tänkte skriva putsa fönster men va fan... precis som om jag är en kille som putsar fönster... jo tack... jag har visserligen putsat mina fönster för inte så jättelänge sedan... det var väl 3 år sedan ungefär... och jag ser ju ut fortfarande...
...här baksidan av trädgården (där jag för övrigt klippte gräset för 4 år sedan)...
... kommer ihåg när jag putsade mina fönster senast... inget som jag kom på själv får jag lov att erkänna... det var på den tiden då jag var sambo med en tjej som var rätt bra på städning och sånt (definitivt en underdrift ska ni veta *L*)... hon var faktiskt en riktig virvelvind och såg till att mitt hus blev ett hem som man kunde bo i... tack fina du... innan hon flyttade hem till mig så hade jag inte putsat försterna på över 10 år... och det var jag på den tiden faktiskt rätt stolt över... man kan ju undra hur det var ställt mellan mina öron... men som jag skrev innan i ett inlägg... jag har en viss talang för att förneka och ljuga för mig själv... idag så känner jag inte att jag behöver förneka eller ljuga om varför jag inte gör alla de där braiga grejorna... svaret är förbluffande enkelt... jag är helt enkelt lat.
Så lat att jag lärt mig uppskatta att ha lite långtråkigt... det är okej för mig att inte göra ett skit när jag kommer hem... slänga mig på TV-soffan och ligga där till det är dax för mig att gå och lägga mig... eller att sitta här framför datorn och snöa... visst kan jag lite då och då bli en smula stressad av mina "borde göra"... och jag vet att jag mår skitbra av att få tummarna ur och röja runt lite här hemma... men nä... ikväll så ska mina små favoriter få vinna... ska bara... sen... och imorgon... visst kanske lite långtråkigt men va fan... det är inte hela världen...
Det händer inte så mycket som det kanske borde hemma hos mig nuförtiden... jag har inte brist på sysselsättning om jag skulle vilja ha det... ni vet sånt som... dammsugning... skura golven... damma... tänkte skriva putsa fönster men va fan... precis som om jag är en kille som putsar fönster... jo tack... jag har visserligen putsat mina fönster för inte så jättelänge sedan... det var väl 3 år sedan ungefär... och jag ser ju ut fortfarande...
...här baksidan av trädgården (där jag för övrigt klippte gräset för 4 år sedan)...
... kommer ihåg när jag putsade mina fönster senast... inget som jag kom på själv får jag lov att erkänna... det var på den tiden då jag var sambo med en tjej som var rätt bra på städning och sånt (definitivt en underdrift ska ni veta *L*)... hon var faktiskt en riktig virvelvind och såg till att mitt hus blev ett hem som man kunde bo i... tack fina du... innan hon flyttade hem till mig så hade jag inte putsat försterna på över 10 år... och det var jag på den tiden faktiskt rätt stolt över... man kan ju undra hur det var ställt mellan mina öron... men som jag skrev innan i ett inlägg... jag har en viss talang för att förneka och ljuga för mig själv... idag så känner jag inte att jag behöver förneka eller ljuga om varför jag inte gör alla de där braiga grejorna... svaret är förbluffande enkelt... jag är helt enkelt lat.
Så lat att jag lärt mig uppskatta att ha lite långtråkigt... det är okej för mig att inte göra ett skit när jag kommer hem... slänga mig på TV-soffan och ligga där till det är dax för mig att gå och lägga mig... eller att sitta här framför datorn och snöa... visst kan jag lite då och då bli en smula stressad av mina "borde göra"... och jag vet att jag mår skitbra av att få tummarna ur och röja runt lite här hemma... men nä... ikväll så ska mina små favoriter få vinna... ska bara... sen... och imorgon... visst kanske lite långtråkigt men va fan... det är inte hela världen...
En klapp på axeln...
... ger jag mig själv för att jag INTE sprang i morse.
Jag är förbluffad... ja snudd på chockad... förundrad och det är en helt overklig känsla att läsa vad jag nyss skrev... jag ger mig själv en klapp på axeln för att jag INTE springer... herregud vad är det som har hänt... är jag sjuk på riktigt nu eller?
Jag har ju i hela mitt liv använt mig av lite andra trix än motion för att må bra... ett av de mest effektiva har varit... förnekelse... och ren lögn... ni ska aldrig underskatta kraften i dessa "verktyg" för välbefinnande... med hjälp av förnekelse och ren lögn kan jag utan problem ligga i min soffa och fundera på att göra karriär som fotbollsproffs (ja egentligen kan jag här välja percis vilken sport som helst... det finns inga begränsningar för lögn och förnekelse)... och vara helt övertygad om att göra succé... ni anar inte vilken bollbegåvning jag är i spelet utan boll (d.v.s. i min TV-soffa)... och trött finns inte... jag behöver inte tvivla en enda sekund på att orka i 90 minuter och hinna göra minst tre mål...
... ja jag får inte glömma bort att det är lögn och förnekelse som har...
... byggt denna vackra kropp.
Insikten om att jag byggt stora delar av mitt liv på lögner och förnekelse ger mig stora möjligheter till en förändring... typ göra som alla andra gör med träning och sånt... och förändringar är ju nästan alltid bra för mig... och jag njuter verkligen av att springa ut i skogen på morgnarna... det är ju så...
... underbart friskt och vackert tidiga morgnar i min skog...
... så jag får ta och ge mig själv en klapp på axeln... inte bara för att jag tränar... nä mest för att jag vågar se sanningen om mig själv... och vågar göra förändringar... efter min bästa förmåga... som ni ju vet så tar det lite tid att lära gamla hundar att sitta... och att leva utan min förnekelse och lyssna på vad min kropp egentligen säger... ja det är inte alltid så lätt... men jag tränar... lite i taget... och jag blir fan bättre och bättre på det också... och det mina vänner är inget annat än ett mirakel... ett förbannat stort mirakel *L*.
Om någon hade berättat för mig att jag byggde mitt liv på förnekelse och lögner för en massa år sedan så hade jag blivit förbannad... idag så kan jag le åt det... det är ta mig fan också ett mirakel...
Jag är förbluffad... ja snudd på chockad... förundrad och det är en helt overklig känsla att läsa vad jag nyss skrev... jag ger mig själv en klapp på axeln för att jag INTE springer... herregud vad är det som har hänt... är jag sjuk på riktigt nu eller?
Jag har ju i hela mitt liv använt mig av lite andra trix än motion för att må bra... ett av de mest effektiva har varit... förnekelse... och ren lögn... ni ska aldrig underskatta kraften i dessa "verktyg" för välbefinnande... med hjälp av förnekelse och ren lögn kan jag utan problem ligga i min soffa och fundera på att göra karriär som fotbollsproffs (ja egentligen kan jag här välja percis vilken sport som helst... det finns inga begränsningar för lögn och förnekelse)... och vara helt övertygad om att göra succé... ni anar inte vilken bollbegåvning jag är i spelet utan boll (d.v.s. i min TV-soffa)... och trött finns inte... jag behöver inte tvivla en enda sekund på att orka i 90 minuter och hinna göra minst tre mål...
... ja jag får inte glömma bort att det är lögn och förnekelse som har...
... byggt denna vackra kropp.
Insikten om att jag byggt stora delar av mitt liv på lögner och förnekelse ger mig stora möjligheter till en förändring... typ göra som alla andra gör med träning och sånt... och förändringar är ju nästan alltid bra för mig... och jag njuter verkligen av att springa ut i skogen på morgnarna... det är ju så...
... underbart friskt och vackert tidiga morgnar i min skog...
... så jag får ta och ge mig själv en klapp på axeln... inte bara för att jag tränar... nä mest för att jag vågar se sanningen om mig själv... och vågar göra förändringar... efter min bästa förmåga... som ni ju vet så tar det lite tid att lära gamla hundar att sitta... och att leva utan min förnekelse och lyssna på vad min kropp egentligen säger... ja det är inte alltid så lätt... men jag tränar... lite i taget... och jag blir fan bättre och bättre på det också... och det mina vänner är inget annat än ett mirakel... ett förbannat stort mirakel *L*.
Om någon hade berättat för mig att jag byggde mitt liv på förnekelse och lögner för en massa år sedan så hade jag blivit förbannad... idag så kan jag le åt det... det är ta mig fan också ett mirakel...
Avhållsamhet...
... ska jag försöka praktisera imorgon.
Och jag menar inte från droger nu... eller jo det är väl klart... avhållsamhet från droger ska jag också praktisera... men det jag tänkte på just nu var springeriet... min kropp har då ännu en gång på ett ganska tydligt sätt komunicerat med mig... och då haft vissa invändningar mot min numera rätt maniska träningshysteri... och jag kan ju inte tänka mig annat än att även min kropp har blivit lite tagen på sängen här... vem... jag bara undrar vem kunde tänka sig att jag skulle börja med mitt springeri?
Jag har ju alltid gillat att chockera min omgivnig... och denna gången så blev t.o.m. jag själv väldigt förvånad... att jag skulle börja springa var minst sagt en högoddsare... och ett av de mest oväntade av mina infall... och då ska ni veta att det finns att välja på...
... som när jag en gång efter att ha fått min lön åkte in till stan (Göteborg... det var rätt många år sedan) som en...
... tvättäkta hippie...
... och kom hem som en...
... kortklippt ordentlig samhällsmedborgare...
... kanske inte med trikåer men väl som en kostymsnubbe med slips... jag var ihop med en tjej från Stockholm på den tiden och jag kan lova er att hon blev väldigt förvånad när jag kom upp till henne... det tog ett tag innan hon släppte in mig i sin lägenhet... hon kände inte igen mig... och den relationen varade inte så mycket längre heller... hon tyckte att jag var en smula ombytlig... själv fattade jag inte riktigt vad hon menade med det...
Och jag menar inte från droger nu... eller jo det är väl klart... avhållsamhet från droger ska jag också praktisera... men det jag tänkte på just nu var springeriet... min kropp har då ännu en gång på ett ganska tydligt sätt komunicerat med mig... och då haft vissa invändningar mot min numera rätt maniska träningshysteri... och jag kan ju inte tänka mig annat än att även min kropp har blivit lite tagen på sängen här... vem... jag bara undrar vem kunde tänka sig att jag skulle börja med mitt springeri?
Jag har ju alltid gillat att chockera min omgivnig... och denna gången så blev t.o.m. jag själv väldigt förvånad... att jag skulle börja springa var minst sagt en högoddsare... och ett av de mest oväntade av mina infall... och då ska ni veta att det finns att välja på...
... som när jag en gång efter att ha fått min lön åkte in till stan (Göteborg... det var rätt många år sedan) som en...
... tvättäkta hippie...
... och kom hem som en...
... kortklippt ordentlig samhällsmedborgare...
... kanske inte med trikåer men väl som en kostymsnubbe med slips... jag var ihop med en tjej från Stockholm på den tiden och jag kan lova er att hon blev väldigt förvånad när jag kom upp till henne... det tog ett tag innan hon släppte in mig i sin lägenhet... hon kände inte igen mig... och den relationen varade inte så mycket längre heller... hon tyckte att jag var en smula ombytlig... själv fattade jag inte riktigt vad hon menade med det...
Zlatan...
... for president.
Ojojoj... fotboll är vackert... heja heja...
... Zlatan... Messi och BARCELONAAAAAAA!!!!!
Ojojoj... fotboll är vackert... heja heja...
... Zlatan... Messi och BARCELONAAAAAAA!!!!!
Det får fan inte vara sant...
... men jag känner mig helt... typ sjuk... igen.
Kan det vara mitt springeri och yogaflipp som gör mig sjuk... är det verkligen möjligt... men min erfarenhet av att leva ett nyttigt liv är följande... för att ta två steg fram får jag oftast börja med ett steg tillbaka.
Låt mig förklara... det jag först kom att tänka på var min rökfrihet... här hade jag då i alla år hört om fördelarna med att inte röka... det var fan ingen hejd på belöningarna som jag skulle få...
... bara genom att ta bort mina cigg...
... och jag kan så här i efterhand berätta att jag är himla glad över att ha jag valde min egna väg till rökfrihet... för till en början så kände jag mest av konsekvenserna av att ha plockat bort rökningen... visst kände jag ganska snabbt av att mitt luktsinne blev bättre... ingen som gladde mig särskilt mycket... nä snarare en liten vink om att t.o.m. jag behövde använda deoderant (hade jag ju ingen aaaaaning om)... nästa chock var att jag fick hår i halsen... inte vidare trevligt heller... ja det hände lite grejer som ingen hade tagit sig tid att berätta när de pratade om att de hade lagt av och röka... och då pratar jag inte om behagliga belöningar...
... och nu upplever jag kanske samma pryl med springeriet och yogan... visserligen har jag praktiserat yoga i rätt många år nu och är faktiskt inte så förvånad när jag efter en liten tids uppehåll ännu en gång har så ont på baksidan av mina lår att jag knappt kan röra mig... igen... *suck*...
... och jag blir inte förvånad om min orkeslöshet inte beror på att jag har ett virus eller är förkyld... visst jag tror att jag är en smula hängig och känner mig lite sjuk för att jag är förkyld... men skulle inte bli ett endaste dugg förvånad om det egentligen beror på att jag ännu en gång har chockat min kropp med att göra sånt som beviserligen är bra för den... och att den (min kropp alltså) blir så jävla förvånad att den helt enkelt lägger av... att den inte riktigt vet hur den ska reagera på att jag gör prylar som är bra för den...
... jaja... jag får väl ha lite överseende... friskuslivet är helt nytt för min kropp och jag får väl ge den lite tid att vänja sig... en timme eller två... sen får det fan räcka... jag vill ha belöningarna som jag vet kommer att komma... och jag vill ha dem... nu... helst meddetsamma... igår...
... för visst kommer det att bli som med min rökfrihet... jag får bara ha lite tålamod... sen kommer det att visa sig att jag gör rätt som motionerar... eller???
Kan det vara mitt springeri och yogaflipp som gör mig sjuk... är det verkligen möjligt... men min erfarenhet av att leva ett nyttigt liv är följande... för att ta två steg fram får jag oftast börja med ett steg tillbaka.
Låt mig förklara... det jag först kom att tänka på var min rökfrihet... här hade jag då i alla år hört om fördelarna med att inte röka... det var fan ingen hejd på belöningarna som jag skulle få...
... bara genom att ta bort mina cigg...
... och jag kan så här i efterhand berätta att jag är himla glad över att ha jag valde min egna väg till rökfrihet... för till en början så kände jag mest av konsekvenserna av att ha plockat bort rökningen... visst kände jag ganska snabbt av att mitt luktsinne blev bättre... ingen som gladde mig särskilt mycket... nä snarare en liten vink om att t.o.m. jag behövde använda deoderant (hade jag ju ingen aaaaaning om)... nästa chock var att jag fick hår i halsen... inte vidare trevligt heller... ja det hände lite grejer som ingen hade tagit sig tid att berätta när de pratade om att de hade lagt av och röka... och då pratar jag inte om behagliga belöningar...
... och nu upplever jag kanske samma pryl med springeriet och yogan... visserligen har jag praktiserat yoga i rätt många år nu och är faktiskt inte så förvånad när jag efter en liten tids uppehåll ännu en gång har så ont på baksidan av mina lår att jag knappt kan röra mig... igen... *suck*...
... och jag blir inte förvånad om min orkeslöshet inte beror på att jag har ett virus eller är förkyld... visst jag tror att jag är en smula hängig och känner mig lite sjuk för att jag är förkyld... men skulle inte bli ett endaste dugg förvånad om det egentligen beror på att jag ännu en gång har chockat min kropp med att göra sånt som beviserligen är bra för den... och att den (min kropp alltså) blir så jävla förvånad att den helt enkelt lägger av... att den inte riktigt vet hur den ska reagera på att jag gör prylar som är bra för den...
... jaja... jag får väl ha lite överseende... friskuslivet är helt nytt för min kropp och jag får väl ge den lite tid att vänja sig... en timme eller två... sen får det fan räcka... jag vill ha belöningarna som jag vet kommer att komma... och jag vill ha dem... nu... helst meddetsamma... igår...
... för visst kommer det att bli som med min rökfrihet... jag får bara ha lite tålamod... sen kommer det att visa sig att jag gör rätt som motionerar... eller???
Öhhhhh...
... nu blev det tomt.
Satte mig här och skulle till att skriva en blogg... trodde nog att jag hade huvet full av idéer och blev faktiskt väldigt förvånad när det blev helt svart mellan öronen... rätt konstigt egentligen eftersom detta tillstånd inte är så ovanligt för mig... det kan eka rätt bra mellan öronen på mig ska ni veta *L*.
Men jag har byggt upp en viss bloggvana nu... kollade bakåt och såg att det är över ett år sedan jag startade min blogg... den 12 september var det exakt ett år sedan jag skrev mitt första inlägg här...
... med en bild på en skylt från Indien som jag gillade.
Nu var ju Buddha en snubbe som satt under ett träd i en massa år... nähä... nu hade jag visst fel igen... jag frågade min kollega och han sa åt mig att så var det inte alls... han satte sig visserligen ner under trädet och blev upplyst... men sen gjorde han tydligen andra prylar... inte som jag trodde... att han satt kvar under sitt träd likt tjuren Ferdinand och luktade på blommorna... ja jävlar... jag lär mig nya saker varje dag.
En av de viktigaste av mina insikter är faktiskt att jag blir jag alltmer medveten om hur lite jag vet... eller om jag ska uttrycka det på ett annat sätt... för varje dag som går blir typ en aning dummare och dummare hela tiden... egentligen... och det känns faktiskt rätt bra...
... om än lite... tomt...
Satte mig här och skulle till att skriva en blogg... trodde nog att jag hade huvet full av idéer och blev faktiskt väldigt förvånad när det blev helt svart mellan öronen... rätt konstigt egentligen eftersom detta tillstånd inte är så ovanligt för mig... det kan eka rätt bra mellan öronen på mig ska ni veta *L*.
Men jag har byggt upp en viss bloggvana nu... kollade bakåt och såg att det är över ett år sedan jag startade min blogg... den 12 september var det exakt ett år sedan jag skrev mitt första inlägg här...
... med en bild på en skylt från Indien som jag gillade.
Nu var ju Buddha en snubbe som satt under ett träd i en massa år... nähä... nu hade jag visst fel igen... jag frågade min kollega och han sa åt mig att så var det inte alls... han satte sig visserligen ner under trädet och blev upplyst... men sen gjorde han tydligen andra prylar... inte som jag trodde... att han satt kvar under sitt träd likt tjuren Ferdinand och luktade på blommorna... ja jävlar... jag lär mig nya saker varje dag.
En av de viktigaste av mina insikter är faktiskt att jag blir jag alltmer medveten om hur lite jag vet... eller om jag ska uttrycka det på ett annat sätt... för varje dag som går blir typ en aning dummare och dummare hela tiden... egentligen... och det känns faktiskt rätt bra...
... om än lite... tomt...
Höstdeprimerad...
... är det säsong för nu.
Jo det fick jag nyss lära mig på TV:n... att det är nu vi blir höstdeprimerade... tur att de berättar det för mig... så att jag inte glömmer bort att vara deprimerad... höstdeprimerad...
... är det okej att ta det samtidigt som svininfluensan?
Jo det fick jag nyss lära mig på TV:n... att det är nu vi blir höstdeprimerade... tur att de berättar det för mig... så att jag inte glömmer bort att vara deprimerad... höstdeprimerad...
... är det okej att ta det samtidigt som svininfluensan?
Singellivet...
... är underskattat.
Jag menar verkligen detta... fråga någon som varit gift i 100 år så får du höra (o.b.s. det var ett dåligt försök att vara lite lustig)... men visst är det helt underbart att vara singel... eller självbo som jag föredrar att kalla det för... singel har fått en väldigt negativ klang... konstigt nog.
Det är oerhört enkelt att leva som singel... och man lär sig se saker och ting på ett mycket mer positivt sätt än i en relation... ta bara en sådan grej som disken och dammsugningen... inte fan är det lite charmigt bohemiskt med damm under sängen och diskhon fylld... och i en relation så är det ta mig fan helt omöjligt att förneka stöket också... som singel tittar jag bara bort *L*.
Som singel behöver jag inte förklara varför jag får ett sms från ett ex... bara förundras.
Som singel behöver jag inte vara trevlig i en vecka för att se på Barcelona-Inter imorgon... inte heller diska och dammsuga... nä det är bara att sätta på TV.n ta fram ostbågarna och njuta av Zlatan... medveten om att jag inte kommer att bli avbruten av viktiga frågor av typen... "Var la du förra årets deklaration?"... eller "Har du hört vad hon/han sa till han/hon?"... nä som singel kan jag konsentrera mig på matchen... jag behöver inte ens lyfta på fötterna för att det tvunget ska...
... dammsugas i när det står 1-1 i 87 minuten.
Som singel lever hoppet fortfarande om att jag kommer att träffa kvinnan som jag drömt om i hela mitt liv... som singel är jag fri att älska alla kvinnorna... samtidigt...
Jag menar verkligen detta... fråga någon som varit gift i 100 år så får du höra (o.b.s. det var ett dåligt försök att vara lite lustig)... men visst är det helt underbart att vara singel... eller självbo som jag föredrar att kalla det för... singel har fått en väldigt negativ klang... konstigt nog.
Det är oerhört enkelt att leva som singel... och man lär sig se saker och ting på ett mycket mer positivt sätt än i en relation... ta bara en sådan grej som disken och dammsugningen... inte fan är det lite charmigt bohemiskt med damm under sängen och diskhon fylld... och i en relation så är det ta mig fan helt omöjligt att förneka stöket också... som singel tittar jag bara bort *L*.
Som singel behöver jag inte förklara varför jag får ett sms från ett ex... bara förundras.
Som singel behöver jag inte vara trevlig i en vecka för att se på Barcelona-Inter imorgon... inte heller diska och dammsuga... nä det är bara att sätta på TV.n ta fram ostbågarna och njuta av Zlatan... medveten om att jag inte kommer att bli avbruten av viktiga frågor av typen... "Var la du förra årets deklaration?"... eller "Har du hört vad hon/han sa till han/hon?"... nä som singel kan jag konsentrera mig på matchen... jag behöver inte ens lyfta på fötterna för att det tvunget ska...
... dammsugas i när det står 1-1 i 87 minuten.
Som singel lever hoppet fortfarande om att jag kommer att träffa kvinnan som jag drömt om i hela mitt liv... som singel är jag fri att älska alla kvinnorna... samtidigt...
Dejting...
... är visst något att tjäna stålar på.
Läser vidare i blaskan om dejtingsajterna... och jag fattar att det här är någonting som det tjänas pengar på... stora stålar... och jag tänker vidare... på hur lätt jag skulle kunnat fastna i detta träsket... dajteribranchen verkar funka lite grann som fiske... iallafall för mig som är man... 
... det handlar om att få napp...
... och så långt är det väl ingenting som stör mig... inte mer än att jag fattar hur lätt jag skulle kunna bli besatt av dejtingfisket... jag som är en beroende vet att jag kan bli besatt av precis vad som helst... och att om jag hittar någonting som kan ge mig en intensiv upplevelse så vill jag ha mer... å mer... å mer... meddetsamma... helst igår... ja det är med ett visst igenkännande intresse jag förstår vad dejting kan ge sina utövare... och inget ont i det... det som inte dödar gör oss ju bara starkare... eller hur?
Men så funderar jag vidare... försöker att vara lite allvarlig (för en gångs skull) och tänker på hur dejtingen påverkar vår syn på relationer... hur det kan bli ett slit och slängande med människor... hur jag hela tiden ska försöka få mig själv att framstå som ett bra val samtidigt som jag ska hitta någon som har de egenskaper som jag vill ha... finns det någon som duger?
Eller är det som vanligt att gräset är grönare hos grannen och att det hela tiden finns en möjlighet att "byta upp" sig... för varför ska jag behålla min gamla bil när jag kan drömma om att köpa en ny...
... och betydligt fräckare?
Är dejtingsidorna någonting som får mig att må bättre eller finns det en risk att jag "glömmer bort" att det är människor jag pratar med på nätet... att jag missar någonting som är viktigt och börjar behandla mina medmänniskor som utbytbara prylar... jag vet inte... jag bara undrar... för en sak vet jag... och det är att jag verkligen vill tro på kärleken och att den är värd att vårda... överallt... även på nätet...
... kanske ska jag ställa mig själv en fråga... vill jag ge någon min kärlek eller vill jag ha någons kärlek... för mig (detta är min högst privata åsikt) finns det en mycket klar skillnad i svaret på den frågan... vad väljer jag... kärlek eller rädsla?
Försov mig...
... idag.
Kändes jättekonstigt när jag vaknade... kollade på min telefon och upptäckte att jag försovit mig (hade glömt sätta på ljudet efter mötet igår)... ingen angenäm känsla... nu vaknade jag "bara" en timme senare än vanligt och kunde ganska snabbt lugna ner mig lite... sätta på kaffe... duscha och vakna som vanligt... jag hade tänkt att springa men det hann jag inte med idag...
...jag hade ju en yogatid att passa...
... och det var lite tajt om tid (nä... trots det körde jag inte som en biltjuv utan tog det hyfsat lugnt)... men jag fick ändå för mig att jag chansa och ta en genväg över järnvägspåret... tji fick jag... bommarna gick ner och där stod jag... summa sumarium så missade jag yogan också... kunde kanske sprungit dit och kastat mig in i sista sekunden... men... hallå... yoga är inget man ska stressa till... det är ju liksom en tvärtomgrej.
Så nu sitter jag på jobbet istället... på min yogatid... och kanske kan jag då komma ikapp denna dagen... ta det lugnt och andas lite... för jag gillar inte att försova mig... det känns lite grann som jag fortfarande har tidsbrist... att jag är försenad... fortfarande... men det finns en lösning på mitt lilla problem... jag kan ju stanna upp en liten stund... och meditera...
... så nu ska jag ta ett djupt andetag... känna hur mina lungor fylls av energi... känna hur det känns... focusera på mina andetag... och lyssna på mitt...
... mantra... tills det blir lungt igen...
Kändes jättekonstigt när jag vaknade... kollade på min telefon och upptäckte att jag försovit mig (hade glömt sätta på ljudet efter mötet igår)... ingen angenäm känsla... nu vaknade jag "bara" en timme senare än vanligt och kunde ganska snabbt lugna ner mig lite... sätta på kaffe... duscha och vakna som vanligt... jag hade tänkt att springa men det hann jag inte med idag...
...jag hade ju en yogatid att passa...
... och det var lite tajt om tid (nä... trots det körde jag inte som en biltjuv utan tog det hyfsat lugnt)... men jag fick ändå för mig att jag chansa och ta en genväg över järnvägspåret... tji fick jag... bommarna gick ner och där stod jag... summa sumarium så missade jag yogan också... kunde kanske sprungit dit och kastat mig in i sista sekunden... men... hallå... yoga är inget man ska stressa till... det är ju liksom en tvärtomgrej.
Så nu sitter jag på jobbet istället... på min yogatid... och kanske kan jag då komma ikapp denna dagen... ta det lugnt och andas lite... för jag gillar inte att försova mig... det känns lite grann som jag fortfarande har tidsbrist... att jag är försenad... fortfarande... men det finns en lösning på mitt lilla problem... jag kan ju stanna upp en liten stund... och meditera...
... så nu ska jag ta ett djupt andetag... känna hur mina lungor fylls av energi... känna hur det känns... focusera på mina andetag... och lyssna på mitt...
... mantra... tills det blir lungt igen...
Skam...
... och trasiga tänder.
Det hänger ihop för mig... och det var med en stor portion tacksamhet som jag anlände till min tand-doktor idag... jag ringde dit klockan 08.00 och fick en tid redan kl.13.00 (ett återbud)... tacksam inte bara för att jag fick en tid så snabbt utan även för att jag är väldigt priviligerad som får en möjlighet att fixa mina tänder överhuvudtaget.
Det ligger så jävla mycket skam för mig i att ha trasiga tänder... och det är först nu som jag börjar förstå hur mycket jag skämts för mina tänder... bara att ta loss mina provisorika gaddar idag för att laga till dem fick mig att känna kalla kårar... jag har pundat sönder mina tänder... det är sanningen... tack och lov så finns det idag möjligheter att bygga fungerande tänder på resterna av mitt "gamla liv"... och det är jag verkligen glad för... för inte fan skulle jag vilja gå omkring och se ut så här i käften...
... det är knappt att jag pallar lägga ut bilden här...
... jag skäms som fan för hur jag ser ut i min mun... och vill inte att ni ska veta det... jag vill hålla det hemligt... men det ska jag inte... för jag vet att skam inte tål ljus... att min skam försvinner om jag inte gömmer den... och att jag inte är ensam om att ha taskiga tänder vet jag... det är många av mina vänner som har valt att våga prata med mig om sina dåliga gaddar eftersom jag är öppen om vad som händer i min mun...
... och jag vet av erfarenhet att jag verkligen inte är ensam om att känna skamkänslor när det gäller tänderna... det verkar som om munnen är något av det mest privata vi har... för tänk efter själv... hur många får rota i din mun?
Och visst fan är skam någonting som säljer... hur många prylar finns det inte att köpa för att få vitare tänder... friskare andedräkt... och alla möjliga prylar till just din mun... min polare berättade idag för mig att han tagit reda på att det skulle kosta 3200 kronor för honom att bleka sina tänder... något som var och varannan människa verkar göra nuförtiden... och faktiskt så tänker jag säga åt min tandtekniker att bleka mina nya tänder... det ser inte så konstigt ut att ha lite extra vita tänder i våra dagar... så va fan... ska det va så ska det va... allt eller inget...
Det hänger ihop för mig... och det var med en stor portion tacksamhet som jag anlände till min tand-doktor idag... jag ringde dit klockan 08.00 och fick en tid redan kl.13.00 (ett återbud)... tacksam inte bara för att jag fick en tid så snabbt utan även för att jag är väldigt priviligerad som får en möjlighet att fixa mina tänder överhuvudtaget.
Det ligger så jävla mycket skam för mig i att ha trasiga tänder... och det är först nu som jag börjar förstå hur mycket jag skämts för mina tänder... bara att ta loss mina provisorika gaddar idag för att laga till dem fick mig att känna kalla kårar... jag har pundat sönder mina tänder... det är sanningen... tack och lov så finns det idag möjligheter att bygga fungerande tänder på resterna av mitt "gamla liv"... och det är jag verkligen glad för... för inte fan skulle jag vilja gå omkring och se ut så här i käften...
... det är knappt att jag pallar lägga ut bilden här...
... jag skäms som fan för hur jag ser ut i min mun... och vill inte att ni ska veta det... jag vill hålla det hemligt... men det ska jag inte... för jag vet att skam inte tål ljus... att min skam försvinner om jag inte gömmer den... och att jag inte är ensam om att ha taskiga tänder vet jag... det är många av mina vänner som har valt att våga prata med mig om sina dåliga gaddar eftersom jag är öppen om vad som händer i min mun...
... och jag vet av erfarenhet att jag verkligen inte är ensam om att känna skamkänslor när det gäller tänderna... det verkar som om munnen är något av det mest privata vi har... för tänk efter själv... hur många får rota i din mun?
Och visst fan är skam någonting som säljer... hur många prylar finns det inte att köpa för att få vitare tänder... friskare andedräkt... och alla möjliga prylar till just din mun... min polare berättade idag för mig att han tagit reda på att det skulle kosta 3200 kronor för honom att bleka sina tänder... något som var och varannan människa verkar göra nuförtiden... och faktiskt så tänker jag säga åt min tandtekniker att bleka mina nya tänder... det ser inte så konstigt ut att ha lite extra vita tänder i våra dagar... så va fan... ska det va så ska det va... allt eller inget...
Förlåt...
... jag ångrar mitt tidigare inlägg.
Jag vill fan inte snacka skit om nätdejting... känner faktiskt rätt många som har träffats via nätet... och jag har också träffa jättetrevliga människor via nätet... och inte är det något fel på att dejta heller... jag var alldeles för snabb med att skriva mitt förra inlägg...
... förlåt...
Jag vill fan inte snacka skit om nätdejting... känner faktiskt rätt många som har träffats via nätet... och jag har också träffa jättetrevliga människor via nätet... och inte är det något fel på att dejta heller... jag var alldeles för snabb med att skriva mitt förra inlägg...
... förlåt...
Nätdejting...
... är större än porr läste jag i blaskan nyss.
Ibland så får jag för mig att nätdejting mest handlar om porr... jag har tydligen helt missuppfattat hela prylen... men eftersom jag har ett flertal polare som håller på att dejta på nätet så är det inte så svårt att tro att nätdejting handlar om just porr... för så går snacket... snabba intensiva träffar IRL... väldigt intensiva...
... jag påstår verkligen inte att all nätdejting handlar om porr... tack och lov eftersom jag tror på kärleken... men är det möjligt att begreppen har en liten tendens att flyta in i varandra... att skiljelinjen mellan nätdejting och porr kan vara en aning luddig?
Ibland så får jag för mig att nätdejting mest handlar om porr... jag har tydligen helt missuppfattat hela prylen... men eftersom jag har ett flertal polare som håller på att dejta på nätet så är det inte så svårt att tro att nätdejting handlar om just porr... för så går snacket... snabba intensiva träffar IRL... väldigt intensiva...
... jag påstår verkligen inte att all nätdejting handlar om porr... tack och lov eftersom jag tror på kärleken... men är det möjligt att begreppen har en liten tendens att flyta in i varandra... att skiljelinjen mellan nätdejting och porr kan vara en aning luddig?
Långsamt...
... kommer man längst.
Ett klassiskt 12-stegsordspråk... eller en devis som vi brukar säga... jo det finns några sådana... deviser... som... "Det viktigaste först"... "En sak i taget"... och några till... lite fiffiga tänkvärda AA-ordspråk... precis som fantomen har sina kloka djungelordspråk... som... "När fantomen rör sig så står blixten stilla"... typ tvärtom mot det jag satt och snöade på i morse... "Långsamt kommer man längst".
När jag satt i bilen nu på morgonen så körde jag långsamt... har hittat ett trix som funkar för mig... på min...
... instrumentpanel...
finns det möjlighet för mig att se hur mycker bensin jag gör av med... så jag har helt enkelt flyttat focus från hastighetsmätaren till...
... bensinförbrukningsmätaren...
... vilket i praktiken innebär att jag kollar mest på...
... varvräknaren...
...hänger ni med?
Jag kan genom att stanna upp och se på mig själv i bilen se hur jag mår... för det är stor skillnad på mitt mående när jag kör fort som fan om jag jämför med när jag kör långsamt... eller rättare sagt jag fixar fan inte att köra långsamt om jag är det minsta lilla stressad... och stress för mig visar sig oftast först som inre oro... och inre oro är för mig ett tecken på att jag är i en återfallsprocess... det är det första tecknet på att någonting inte är som det ska med mitt liv.
Att köra långsamt... är mer... än att köra långsamt...
Ett klassiskt 12-stegsordspråk... eller en devis som vi brukar säga... jo det finns några sådana... deviser... som... "Det viktigaste först"... "En sak i taget"... och några till... lite fiffiga tänkvärda AA-ordspråk... precis som fantomen har sina kloka djungelordspråk... som... "När fantomen rör sig så står blixten stilla"... typ tvärtom mot det jag satt och snöade på i morse... "Långsamt kommer man längst".
När jag satt i bilen nu på morgonen så körde jag långsamt... har hittat ett trix som funkar för mig... på min...
... instrumentpanel...
finns det möjlighet för mig att se hur mycker bensin jag gör av med... så jag har helt enkelt flyttat focus från hastighetsmätaren till...
... bensinförbrukningsmätaren...
... vilket i praktiken innebär att jag kollar mest på...
... varvräknaren...
...hänger ni med?
Jag kan genom att stanna upp och se på mig själv i bilen se hur jag mår... för det är stor skillnad på mitt mående när jag kör fort som fan om jag jämför med när jag kör långsamt... eller rättare sagt jag fixar fan inte att köra långsamt om jag är det minsta lilla stressad... och stress för mig visar sig oftast först som inre oro... och inre oro är för mig ett tecken på att jag är i en återfallsprocess... det är det första tecknet på att någonting inte är som det ska med mitt liv.
Att köra långsamt... är mer... än att köra långsamt...
Mina möten...
... är viktiga för mig.
Ibland så tar jag min drogfrihet för givet och "glömmer bort" att jag är alkolist och narkoman... och det är livsfarligt... för om jag inte påminner mig själv om vem jag är och varför jag inte tar droger längre så är jag verkligen ute på hal is... min sjukdom är verkligen listig, stark och falsk... i allra högsta grad.
Nä jag behöver gå på några möten i veckan... och ibland så händer det att någon frågar mig om jag aldrig bli klar med mina möten...
... de undrar när jag blir "frisk"...
... och det ska jag säga er... det är när jag får för mig som jag är frisk som jag är riktigt sjuk *L*.
Jag har varit med i några år nu... och det som hänt med mig under dessa år är väl att jag idag fattar att jag har en sjukdom som är väldigt lurig... och att jag ska akta mig jävligt noga för att tro att jag är "frisk"... allra helst eftersom jag har ett farligt arbete... jag jobbar ju med alkolister och narkomaner... och i mina möten med en nynykter narkoman är det lätt för mig att inbilla mig att jag på något sätt är frisk eftersom jag ju har varit drogfri ett tag... en klassisk fälla... jag har många vänner som jobbat i behandlingsvängen som har tagit återfall efter en massa drogfria år... oftast genom att vår sjukdom vill få oss att vara annorlunda... lite "friskare" än klienterna... och att vi ska hålla tyst på mötena... inte gå på möten av hänsyn till att det kan finnas klienter där...
... ja ni hajar... listig, stark och falsk... det finns inga klienter på mötena... det finns inga terapefter... det finns bara beroende på våra möten... på våra möte är vi alla...
... lika unika...
Ibland så tar jag min drogfrihet för givet och "glömmer bort" att jag är alkolist och narkoman... och det är livsfarligt... för om jag inte påminner mig själv om vem jag är och varför jag inte tar droger längre så är jag verkligen ute på hal is... min sjukdom är verkligen listig, stark och falsk... i allra högsta grad.
Nä jag behöver gå på några möten i veckan... och ibland så händer det att någon frågar mig om jag aldrig bli klar med mina möten...
... de undrar när jag blir "frisk"...
... och det ska jag säga er... det är när jag får för mig som jag är frisk som jag är riktigt sjuk *L*.
Jag har varit med i några år nu... och det som hänt med mig under dessa år är väl att jag idag fattar att jag har en sjukdom som är väldigt lurig... och att jag ska akta mig jävligt noga för att tro att jag är "frisk"... allra helst eftersom jag har ett farligt arbete... jag jobbar ju med alkolister och narkomaner... och i mina möten med en nynykter narkoman är det lätt för mig att inbilla mig att jag på något sätt är frisk eftersom jag ju har varit drogfri ett tag... en klassisk fälla... jag har många vänner som jobbat i behandlingsvängen som har tagit återfall efter en massa drogfria år... oftast genom att vår sjukdom vill få oss att vara annorlunda... lite "friskare" än klienterna... och att vi ska hålla tyst på mötena... inte gå på möten av hänsyn till att det kan finnas klienter där...
... ja ni hajar... listig, stark och falsk... det finns inga klienter på mötena... det finns inga terapefter... det finns bara beroende på våra möten... på våra möte är vi alla...
... lika unika...
En idolsenior...
... kommer jag aldrig att bli.
Jag är helt säker... inte alls för att jag skulle ha någonting emot att vara med i programmet... nä nä tvärtom... det skulle jag gilla järnet... nej att jag inte kommer att bli någon senioridol beror tyvärr på att jag inte har tillräcklig talang... jag kan helt enkelt inte sjunga... och ska jag vara riktigt ärlig så är jag inte så vidare bra på att spela något instrument överhuvudtaget... eller... nja kanske så kan...
... jag luras ett litet tag med mitt munspel...
... jag har faktiskt lärt mig ett riff som låter riktigt bra och kan användas med framgång i rätt många låtar... men det riffet varar bara en begränsad tid... och jag tror nog att det finns rätt många musiker som är glada över att jag valde att bli en drogfri kille... nu tänker jag på alla dessa band som hade oturen att uppträda där jag råkade befinna mig när jag var full... då fick jag nämligen alltid för mig att jag var med i deras band... och jag kan lova er att jag inte kunde ta ett nej... jag skulle bara vara med... och rätt ofta fick jag faktiskt igenom min vilja... mycket tack vare det riffet jag hade lärt mig faktiskt *L*...
... ja jag spelade faktiskt till mig en tjej en gång... mamman till min yngsta dotter... ja jävlar.
I min drogfrihet har jag också spelat i ett band... och fortfarande så har de övriga i bandet svårt för att fatta att de helt frivilligt ställde sig på samma scen som mig... inget de gjorde om heller för den delen... då spelade jag gitarr (eller nja... jag hade en elgitarr som var inkopplad i en förstärkare) och fick för mig att jag var en idol... jag hade en jättelång sladd och tog över hela den jättestora scenen som hade byggts på stora torg i Halmstad... sket fullständigt i att på något sätt ha ögonkontakt med de andra i bandet... nä jag fastnade helt i min egen värld... där jag var en stjärna... och en fantastisk gitarrist som spelade helt makalösa solon...
... vilket tyvärr inte alls stämde med verkligheten... jag hade en ostämd gitarr och lyckades förstöra hela vårt uppträdande utan att ha en endaste aning om det... glatt skuttade jag omkring med min lååååånga sladd iklädd jättefula kortbyxor med kritvita ben... och trodde på fullt allvar... att jag var en idol... herregud... jag rodnar när jag tänker på det... och så slår det mig...
... jag sökte även till en dokusåpa en gång... hehe... och kom faktiskt vidare till en extra gallring på ett hotell i Göteborg... kommer ni ihåg ett program som hette farmen... hehe... men det är en helt annan historia... den tar jag en annan dag... då var jag också drogfri... herregud...
Jag är helt säker... inte alls för att jag skulle ha någonting emot att vara med i programmet... nä nä tvärtom... det skulle jag gilla järnet... nej att jag inte kommer att bli någon senioridol beror tyvärr på att jag inte har tillräcklig talang... jag kan helt enkelt inte sjunga... och ska jag vara riktigt ärlig så är jag inte så vidare bra på att spela något instrument överhuvudtaget... eller... nja kanske så kan...
... jag luras ett litet tag med mitt munspel...
... jag har faktiskt lärt mig ett riff som låter riktigt bra och kan användas med framgång i rätt många låtar... men det riffet varar bara en begränsad tid... och jag tror nog att det finns rätt många musiker som är glada över att jag valde att bli en drogfri kille... nu tänker jag på alla dessa band som hade oturen att uppträda där jag råkade befinna mig när jag var full... då fick jag nämligen alltid för mig att jag var med i deras band... och jag kan lova er att jag inte kunde ta ett nej... jag skulle bara vara med... och rätt ofta fick jag faktiskt igenom min vilja... mycket tack vare det riffet jag hade lärt mig faktiskt *L*...
... ja jag spelade faktiskt till mig en tjej en gång... mamman till min yngsta dotter... ja jävlar.
I min drogfrihet har jag också spelat i ett band... och fortfarande så har de övriga i bandet svårt för att fatta att de helt frivilligt ställde sig på samma scen som mig... inget de gjorde om heller för den delen... då spelade jag gitarr (eller nja... jag hade en elgitarr som var inkopplad i en förstärkare) och fick för mig att jag var en idol... jag hade en jättelång sladd och tog över hela den jättestora scenen som hade byggts på stora torg i Halmstad... sket fullständigt i att på något sätt ha ögonkontakt med de andra i bandet... nä jag fastnade helt i min egen värld... där jag var en stjärna... och en fantastisk gitarrist som spelade helt makalösa solon...
... vilket tyvärr inte alls stämde med verkligheten... jag hade en ostämd gitarr och lyckades förstöra hela vårt uppträdande utan att ha en endaste aning om det... glatt skuttade jag omkring med min lååååånga sladd iklädd jättefula kortbyxor med kritvita ben... och trodde på fullt allvar... att jag var en idol... herregud... jag rodnar när jag tänker på det... och så slår det mig...
... jag sökte även till en dokusåpa en gång... hehe... och kom faktiskt vidare till en extra gallring på ett hotell i Göteborg... kommer ni ihåg ett program som hette farmen... hehe... men det är en helt annan historia... den tar jag en annan dag... då var jag också drogfri... herregud...
Jaaaaa...
... nytt VÄRLDSREKORD!!!!!
... igen... jag kunde ju inte låta bli...trots att det förra inlägget jag skrev var en pik till mig själv om att ta det lugnt idag så kunde jag fan inte låta bli... och jag tror att jag kan se ett samband... ett bra och ett mindre bra... om vi börjar med det mindre bra så var det min tid igår...
... ni fattar va?
Den var ju som ett rött skynke för mig... jag ville springa under 14 minuter och nu var jag nära... väldigt nära... det tillsammans med mitt patenterade dåliga tålamod i vissa samanhang hade jag med mig ut i skogen idag... visst hade jag bestämt mig för en taktik... jag hade gjort upp min plan... hur långt jag skulle springa innan jag skulle gå en liten bit (två gångsträckor har jag på min vanliga runda)... det är en taktik som min personliga tränare lagt upp för mig... det var någonting om att lura kroppen att jobba mer... jaja... i vilket fall som helst så hade jag ju bestämt mig för hur dagens runda skulle läggas upp...
... och jag kommer fram till min första punkt på mitt varv där det är tänkt att jag ska gå en liten bit... och när jag är där så känner jag mig inte vidare trött... och detta är väl det braiga resultatet av mitt springeri kan jag tänka mig... tror minsann att det kallas för kondition... ett för mig helt nytt fenomen så jag kan ju inte vara helt säker... men när jag lyssnar på andra som snackar om kondition så låter det ungefär som det jag kände idag... att jag kan springa en bit utan att känna en ständig nära dödenupplevelse... jag upplever t.o.m. en nära naturenupplevelse (eller nja... förnimmer kanske är rätt ord... vi ska ju inte överdriva nu)...
... jaja i vilket fall som helst så kände jag mig sååååå himla fräch att jag struntade i att gå... jag bara sprang vidare... och då var det ju kört... snabbt så förvandlades denna springrunda till ett världsrekordförsök... taktiskt genom att hålla en jämn hastighet tills jag svängde in på upploppet... då tog jag i så att jag höll på att spy... kastade mig in genom dörren och slängde mig fram och stoppade min tidtagning (jag har lagt en äggklocka innanför dörren)... och dra på trissor...
... nytt världsrekord.
Nu får jag akta mig så att det inte blir som förra gången jag skulle börja springa... då sprang jag samma sträcka som jag gör nu... på tid... och nu ska ni höra... detta är faktiskt lite roligt och en stor anledning till att jag ville springa lite fortare än igår... för då för över 25 år sedan när...
... en väldigt ung och vacker peter jacobsson...
... sprang runt samma varv (säkert med en cigg i mungipan) så tog jag tiden... och hör och häpna mitt rekord från den tiden var exakt samma tid som jag sprang på idag... den tiden klockade jag mig på andra dagen jag sprang då för typ 25 år sedan... tredje dagen gick det inte lika fort... då tröttnade jag och la av med springeriet för den gången... det var inte skoj när det inte blev världsrekord varje gång...
... denna gången har jag en annan plan... att springa runt mitt varv på prick 15 minuter... varje dag... för att en gång i veckan springa så fort jag kan... bara för att se om min träning gör någon nytta... typ att jag får kondition eller nåt...
... men ärligt... det känns himla bra att jag idag lyckades klocka mitt eget världsrekord... som rökfri... drogfri... och en betydligt äldre...
... peter jacobsson.
Tjoho... världmästaren!!!!!
... igen... jag kunde ju inte låta bli...trots att det förra inlägget jag skrev var en pik till mig själv om att ta det lugnt idag så kunde jag fan inte låta bli... och jag tror att jag kan se ett samband... ett bra och ett mindre bra... om vi börjar med det mindre bra så var det min tid igår...
... ni fattar va?
Den var ju som ett rött skynke för mig... jag ville springa under 14 minuter och nu var jag nära... väldigt nära... det tillsammans med mitt patenterade dåliga tålamod i vissa samanhang hade jag med mig ut i skogen idag... visst hade jag bestämt mig för en taktik... jag hade gjort upp min plan... hur långt jag skulle springa innan jag skulle gå en liten bit (två gångsträckor har jag på min vanliga runda)... det är en taktik som min personliga tränare lagt upp för mig... det var någonting om att lura kroppen att jobba mer... jaja... i vilket fall som helst så hade jag ju bestämt mig för hur dagens runda skulle läggas upp...
... och jag kommer fram till min första punkt på mitt varv där det är tänkt att jag ska gå en liten bit... och när jag är där så känner jag mig inte vidare trött... och detta är väl det braiga resultatet av mitt springeri kan jag tänka mig... tror minsann att det kallas för kondition... ett för mig helt nytt fenomen så jag kan ju inte vara helt säker... men när jag lyssnar på andra som snackar om kondition så låter det ungefär som det jag kände idag... att jag kan springa en bit utan att känna en ständig nära dödenupplevelse... jag upplever t.o.m. en nära naturenupplevelse (eller nja... förnimmer kanske är rätt ord... vi ska ju inte överdriva nu)...
... jaja i vilket fall som helst så kände jag mig sååååå himla fräch att jag struntade i att gå... jag bara sprang vidare... och då var det ju kört... snabbt så förvandlades denna springrunda till ett världsrekordförsök... taktiskt genom att hålla en jämn hastighet tills jag svängde in på upploppet... då tog jag i så att jag höll på att spy... kastade mig in genom dörren och slängde mig fram och stoppade min tidtagning (jag har lagt en äggklocka innanför dörren)... och dra på trissor...
... nytt världsrekord.
Nu får jag akta mig så att det inte blir som förra gången jag skulle börja springa... då sprang jag samma sträcka som jag gör nu... på tid... och nu ska ni höra... detta är faktiskt lite roligt och en stor anledning till att jag ville springa lite fortare än igår... för då för över 25 år sedan när...
... en väldigt ung och vacker peter jacobsson...
... sprang runt samma varv (säkert med en cigg i mungipan) så tog jag tiden... och hör och häpna mitt rekord från den tiden var exakt samma tid som jag sprang på idag... den tiden klockade jag mig på andra dagen jag sprang då för typ 25 år sedan... tredje dagen gick det inte lika fort... då tröttnade jag och la av med springeriet för den gången... det var inte skoj när det inte blev världsrekord varje gång...
... denna gången har jag en annan plan... att springa runt mitt varv på prick 15 minuter... varje dag... för att en gång i veckan springa så fort jag kan... bara för att se om min träning gör någon nytta... typ att jag får kondition eller nåt...
... men ärligt... det känns himla bra att jag idag lyckades klocka mitt eget världsrekord... som rökfri... drogfri... och en betydligt äldre...
... peter jacobsson.
Tjoho... världmästaren!!!!!
Svårt...
... att inte slå världsrekord idag.
En sida i mig skriker ganska högt nu när jag ska ge mig ut och springa en runda... den sidan skriker åt mig att jag ska springa fort... snabbare... än någonsin... alltid...
... det är svårt...
Zlatanhatare...
... är någonting jag inte riktigt förstår mig på.
Tittade på fotboll idag... Zlatan och Barcelona... efter matchen så sätter jag mig framför datorn och läser lite av vad blaskan skriver om matchen.
Succé, Zlatan... jag gillar den rubriken... och jag har också sett på matchen... ett mål och en målgivande passning... helt klart en världspelare av rang... och så läser jag vidare i blaskan... nuförtiden så kan man ju kommentera artiklarna... och där finns de... Zlatanhatarna... och jag börjar fundera lite på varför man blir en Zlatanhatare...
... det är för mig ganska obegripligt...
... men å andra sidan så är jag rätt dålig på att fatta varför det är så himla viktigt att hata... jag har mina teorier om varför man hatar... helt och hållet byggda på mina egna erfarenheter av att hata... för jag har också hatat... jättelänge... i över 30 år hatade jag...
... de som hade mobbat mig när jag var liten... jag hatade dem hur mycket som helst... så mycket att jag inte ville döda dem för att det var för lindrigt straff... jag ville skrämma skiten ur dem... få dem att känna all den skräck jag fått känna när jag var liten och mobbad... men jag är befriad från detta hat idag... den första jag kunde förlåta var mobbaren... jag fattade att en mobbare är en väldigt rädd person... ingen som inte är rädd blir ett mobboffer eller en mobbare... rädsla är drivkraften i all mobbing... men det tog lite längre tid innan jag kunde förlåta alla dem som tittade bort...
... för det var svårast för mig att acceptera... alla de som tittade bort... men en dag så förstod jag att de också var rädda... och då kunde jag släppa allt mitt hat... det var så himla skönt att bli befriad från allt detta hat som åt upp mig innifrån...
... kanske är Zlatanhatarna rädda för att se sig själva och sina egna liv... kanske känner de sig misslyckade och känner avundsjuka... kanske är de bara rädda... jag vet inte... men jag tror inte att deras Zlatanhat har så mycket med Zlatan att göra... nä deras problem ligger nog på ett helt annat plan... och jag tror inte att de har så stor lust att prata om det heller... nä då är det nog lättare att hata Zlatan...
... synd... jag skulle gärna vilja dela med mig om den sköna känsla det är att slippa hata... den befrielsen det innebär att kunna byta ut hatet mot...
... kärlek.
Tittade på fotboll idag... Zlatan och Barcelona... efter matchen så sätter jag mig framför datorn och läser lite av vad blaskan skriver om matchen.
Succé, Zlatan... jag gillar den rubriken... och jag har också sett på matchen... ett mål och en målgivande passning... helt klart en världspelare av rang... och så läser jag vidare i blaskan... nuförtiden så kan man ju kommentera artiklarna... och där finns de... Zlatanhatarna... och jag börjar fundera lite på varför man blir en Zlatanhatare...
... det är för mig ganska obegripligt...
... men å andra sidan så är jag rätt dålig på att fatta varför det är så himla viktigt att hata... jag har mina teorier om varför man hatar... helt och hållet byggda på mina egna erfarenheter av att hata... för jag har också hatat... jättelänge... i över 30 år hatade jag...
... de som hade mobbat mig när jag var liten... jag hatade dem hur mycket som helst... så mycket att jag inte ville döda dem för att det var för lindrigt straff... jag ville skrämma skiten ur dem... få dem att känna all den skräck jag fått känna när jag var liten och mobbad... men jag är befriad från detta hat idag... den första jag kunde förlåta var mobbaren... jag fattade att en mobbare är en väldigt rädd person... ingen som inte är rädd blir ett mobboffer eller en mobbare... rädsla är drivkraften i all mobbing... men det tog lite längre tid innan jag kunde förlåta alla dem som tittade bort...
... för det var svårast för mig att acceptera... alla de som tittade bort... men en dag så förstod jag att de också var rädda... och då kunde jag släppa allt mitt hat... det var så himla skönt att bli befriad från allt detta hat som åt upp mig innifrån...
... kanske är Zlatanhatarna rädda för att se sig själva och sina egna liv... kanske känner de sig misslyckade och känner avundsjuka... kanske är de bara rädda... jag vet inte... men jag tror inte att deras Zlatanhat har så mycket med Zlatan att göra... nä deras problem ligger nog på ett helt annat plan... och jag tror inte att de har så stor lust att prata om det heller... nä då är det nog lättare att hata Zlatan...
... synd... jag skulle gärna vilja dela med mig om den sköna känsla det är att slippa hata... den befrielsen det innebär att kunna byta ut hatet mot...
... kärlek.
Shit...
... pomfritt.
Jag bet sönder mina tänder igår... sämsta tänkbara tidpunkten... en sen fredagskväll... det sa bara "klick" så fattades det en bit av mina provisoriska gaddar...
... en liten bit...
... av plast.
En sak kände jag direkt... och det var att jag... ALDRIG MER... vill vara tandlös... bara tanken på att gå omkring som jag gjort i sååååå många år fick mig att kippa efter andan... ALDRIG MER... nu är jag inte längre killen utan tänder... och jag har väldigt snabbt vant mig vid att bli bemött som precis vem som helst... och jag ska tala om för er att jag gillar att bli bemött som vem som helst.
För det har jag märkt... det är skillnad på hur jag blir bemött med eller utan tänder... och det är en stor skillnad... jag blev fan förvånad över att det var SÅ STOR skillnad... och jag tackar livet för att jag inte fattade det under alla dessa år jag levde utan mina framtänder... ja, jag är tacksam över att jag som människa kunde förneka sakernas rätta natur när detta var min verklighet... jag tror faktiskt det har med någon form av grundläggande mänsklig anpassnings och överlevnadsstrategi att göra... att vi förnekar vissa psykiska prylar tills vi fixar att ta hand om dem utan att gå sönder... och det känns tryggt... att livet ser till att jag aldrig får mer än vad jag klarar av.
Det är först nu när jag har haft tänder i munnen ett tag som jag känslomässigt börjar förstå hur mycket min tandlöshet har styrt mig... och på vilket sätt... och hur ensamt det är att känna sig annorlunda... och hur in i helvete bra jag är på att förneka dessa sanningar om mig själv.
Det är med viss spänning jag följer mitt eget liv nu... för det händer konstiga prylar... jag förändras i takt med vad som händer i min mun... redan när jag och min "vanliga" tandläkare bestämde oss för att skicka en remiss till käkkirurgen i Halmstad började jag förändras... han (min vanliga tandläkare) sådde nämliget ett frö hos mig när han berättade för mig att det vore bra för mina tänder om jag slutade röka... det tog ett tag men som ni ju vet har jag lyckats leva som en rökfri rökare hela detta året... och den resan började hos min tandläkare... han sådde fröet... jag blev rökfri och som ett brev på posten så fick jag till slut en tid hos min nuvarande tand-doktor... den dagen var det skönt att vara rökfri *L*...
... nu har jag haft provisoriska tänder över sommaren så att min mun kunde läka färdigt innan vi nu fortsätter i mitten av oktober med att sätta in mina permanenta tänder... jag ska besöka tandteknikern som ska tillverka mina nya tänder och vi ska komma överens om hur vi vill att det slutliga resultatet ska se ut... formen är jag ganska nöjd med nu... möjligtvis så vill jag ha dem en aning vitare (folk bleker ju sina gaddar till höger och vänster så det skulle nog inte se så konstigt ut med en aning vitare tänder)... ja ni hör... jag har börjat bry mig betydligt mer om min utsida...
... fåfäng har jag alltid varit men kanske inte så tydligt som nu... jag klär mig annorlunda och lägger ner mycket mer tid på att välja vad jag vill ha på mig... ett direkt resultat av att jag har nya tänder... och att jag märker så tydligt av att jag får ett helt annat bemötande nuförtiden... innan var jag en tandlös pundare vad jag än hade på mig... det spelade liksom ingen roll... den tiden är förbi... nu är mitt klädval en viktig beståndsdel i hur jag väljer att vilja bli bemött i olika samanhang... för det spelar en stor roll vad jag väljer att ta på mig... jag blir bemött efter vilken utsida jag väljer... fördelen med kläder är att jag har lite större utrymme att spela med i spelet *L*...
... en annan sak som förvånar mig är att jag börjat springa... att jag helt plötsligt tycker såpass mycket om mig själv att jag tycker att det kan vara värt att ta hand om mig... för det är därför jag springer... för att få känna att jag bryr mig om mig själv... jag har börjat behandla mig själv som den vackra och värdefulla människa jag faktiskt känner mig som... inte alltid... men rätt ofta... tillräckligt ofta för att behandla mig själv med respekt.
Kanske svävade detta inlägg iväg en smula... men det var skönt att få ur mig hur viktigt det är för mig att ge mig själv lite nya tänder... och hur det påverkar de flesta område i mitt liv... allt hänger ihop... på ett eller annat sätt...
... och föresten så kunde jag inte låta bli att springa i morse trots att jag förkyld...
... och jag var duktigt trött efter min runda... som jag sprang snabbare än någonsin...
... nytt rekord.
Jag bet sönder mina tänder igår... sämsta tänkbara tidpunkten... en sen fredagskväll... det sa bara "klick" så fattades det en bit av mina provisoriska gaddar...
... en liten bit...
... av plast.
En sak kände jag direkt... och det var att jag... ALDRIG MER... vill vara tandlös... bara tanken på att gå omkring som jag gjort i sååååå många år fick mig att kippa efter andan... ALDRIG MER... nu är jag inte längre killen utan tänder... och jag har väldigt snabbt vant mig vid att bli bemött som precis vem som helst... och jag ska tala om för er att jag gillar att bli bemött som vem som helst.
För det har jag märkt... det är skillnad på hur jag blir bemött med eller utan tänder... och det är en stor skillnad... jag blev fan förvånad över att det var SÅ STOR skillnad... och jag tackar livet för att jag inte fattade det under alla dessa år jag levde utan mina framtänder... ja, jag är tacksam över att jag som människa kunde förneka sakernas rätta natur när detta var min verklighet... jag tror faktiskt det har med någon form av grundläggande mänsklig anpassnings och överlevnadsstrategi att göra... att vi förnekar vissa psykiska prylar tills vi fixar att ta hand om dem utan att gå sönder... och det känns tryggt... att livet ser till att jag aldrig får mer än vad jag klarar av.
Det är först nu när jag har haft tänder i munnen ett tag som jag känslomässigt börjar förstå hur mycket min tandlöshet har styrt mig... och på vilket sätt... och hur ensamt det är att känna sig annorlunda... och hur in i helvete bra jag är på att förneka dessa sanningar om mig själv.
Det är med viss spänning jag följer mitt eget liv nu... för det händer konstiga prylar... jag förändras i takt med vad som händer i min mun... redan när jag och min "vanliga" tandläkare bestämde oss för att skicka en remiss till käkkirurgen i Halmstad började jag förändras... han (min vanliga tandläkare) sådde nämliget ett frö hos mig när han berättade för mig att det vore bra för mina tänder om jag slutade röka... det tog ett tag men som ni ju vet har jag lyckats leva som en rökfri rökare hela detta året... och den resan började hos min tandläkare... han sådde fröet... jag blev rökfri och som ett brev på posten så fick jag till slut en tid hos min nuvarande tand-doktor... den dagen var det skönt att vara rökfri *L*...
... nu har jag haft provisoriska tänder över sommaren så att min mun kunde läka färdigt innan vi nu fortsätter i mitten av oktober med att sätta in mina permanenta tänder... jag ska besöka tandteknikern som ska tillverka mina nya tänder och vi ska komma överens om hur vi vill att det slutliga resultatet ska se ut... formen är jag ganska nöjd med nu... möjligtvis så vill jag ha dem en aning vitare (folk bleker ju sina gaddar till höger och vänster så det skulle nog inte se så konstigt ut med en aning vitare tänder)... ja ni hör... jag har börjat bry mig betydligt mer om min utsida...
... fåfäng har jag alltid varit men kanske inte så tydligt som nu... jag klär mig annorlunda och lägger ner mycket mer tid på att välja vad jag vill ha på mig... ett direkt resultat av att jag har nya tänder... och att jag märker så tydligt av att jag får ett helt annat bemötande nuförtiden... innan var jag en tandlös pundare vad jag än hade på mig... det spelade liksom ingen roll... den tiden är förbi... nu är mitt klädval en viktig beståndsdel i hur jag väljer att vilja bli bemött i olika samanhang... för det spelar en stor roll vad jag väljer att ta på mig... jag blir bemött efter vilken utsida jag väljer... fördelen med kläder är att jag har lite större utrymme att spela med i spelet *L*...
... en annan sak som förvånar mig är att jag börjat springa... att jag helt plötsligt tycker såpass mycket om mig själv att jag tycker att det kan vara värt att ta hand om mig... för det är därför jag springer... för att få känna att jag bryr mig om mig själv... jag har börjat behandla mig själv som den vackra och värdefulla människa jag faktiskt känner mig som... inte alltid... men rätt ofta... tillräckligt ofta för att behandla mig själv med respekt.
Kanske svävade detta inlägg iväg en smula... men det var skönt att få ur mig hur viktigt det är för mig att ge mig själv lite nya tänder... och hur det påverkar de flesta område i mitt liv... allt hänger ihop... på ett eller annat sätt...
... och föresten så kunde jag inte låta bli att springa i morse trots att jag förkyld...
... och jag var duktigt trött efter min runda... som jag sprang snabbare än någonsin...
... nytt rekord.
Piggelin...
... är en glass.
Det är inget som kommer som en blixt från en klar himmel när man som jag käkar mängder av persilja... inget ont sagt om...
... persiljan...
... men som piggelinmedel är den överskattad... jag har faktiskt en viss vana av att ha slängt i mig prylar som funkar på ett helt annat sätt... visst en kortsiktig piggelineffekt har jag väl uppnått av desa prylar men jag kan lova er att den effekten var dyrköpt... typ ett sabbat liv... det enda som jag kan vara glad över idag av mitt användande av piggelindroger är nog fan... att jag överlevde... och jag är fan hellre lite trött och levande än pigg och död... och det går att vara både pigg och död samtidigt... tro mig.
Men jag sitter fortfarande här och tuggar persilja... skam den som ger sig... och helt ärligt så känner jag ett stort hopp om att springa min runda imorgon... jag mätte min runda genom att köra runt i skogen med min bil idag... 2,7 km (okej då... 2680 meter... fan spelar roll det är ju nästan en halvmil)... det gick inte att köra så vidare fort men jag kom runt... utan att köra fast... berodde nog enbart på att det var torrt i markerna.
Jaja... jag är glad över att det är persilja jag sitter och tuggar på... att jag inte stör mig så himla mycket på att jag är lite trött... att jag har lyckats uppnå sidovinster av min drogfrihet som... tålamod... riktig äkta glädje... tacksamhet... och massa massa mer... men det som jag saknade mest när jag fuskade med mina piggelindroger (då snackar vi inte om persilja) var mitt skratt... det är bara sååååå jävla skönt att kunna skratta åt mig själv när jag nu sitter här och frossar på... persilja... och vet ni vad... mitt skratt bor i magen... och är äkta... woow...
Det är inget som kommer som en blixt från en klar himmel när man som jag käkar mängder av persilja... inget ont sagt om...
... persiljan...
... men som piggelinmedel är den överskattad... jag har faktiskt en viss vana av att ha slängt i mig prylar som funkar på ett helt annat sätt... visst en kortsiktig piggelineffekt har jag väl uppnått av desa prylar men jag kan lova er att den effekten var dyrköpt... typ ett sabbat liv... det enda som jag kan vara glad över idag av mitt användande av piggelindroger är nog fan... att jag överlevde... och jag är fan hellre lite trött och levande än pigg och död... och det går att vara både pigg och död samtidigt... tro mig.
Men jag sitter fortfarande här och tuggar persilja... skam den som ger sig... och helt ärligt så känner jag ett stort hopp om att springa min runda imorgon... jag mätte min runda genom att köra runt i skogen med min bil idag... 2,7 km (okej då... 2680 meter... fan spelar roll det är ju nästan en halvmil)... det gick inte att köra så vidare fort men jag kom runt... utan att köra fast... berodde nog enbart på att det var torrt i markerna.
Jaja... jag är glad över att det är persilja jag sitter och tuggar på... att jag inte stör mig så himla mycket på att jag är lite trött... att jag har lyckats uppnå sidovinster av min drogfrihet som... tålamod... riktig äkta glädje... tacksamhet... och massa massa mer... men det som jag saknade mest när jag fuskade med mina piggelindroger (då snackar vi inte om persilja) var mitt skratt... det är bara sååååå jävla skönt att kunna skratta åt mig själv när jag nu sitter här och frossar på... persilja... och vet ni vad... mitt skratt bor i magen... och är äkta... woow...
Munnen full...
... av persilja.
Jo så var det idag... persilja som jag hade vräkt i mig i stora mängder för att bli pigg så att jag kan komma igång med springeriet igen... fick ju ett tips om att jag behövde fylla på med järn... och det är tydligen persilja fyllt av... jag lär mig nya grejer hela tiden... så jag rusade till affären och köpte två påsar persilja... eftersom jag ju nu är en intensiv beroende ut i mina fingerspetsar så började jag ju tugga persilja redan inne i affären... jag vill ju bli pigg... direkt omedelbart... helst igår.
Kände mig som en snattare när jag stor i kassan och skulle betala...
... med munnen full av persilja (denna bilden är arrangerad vill jag gärna påpeka)...
... inte för att jag tror att det var någon annan än jag som la märke till att jag hade fullt av persilja i min mun, men jag kan garantera er att det kändes precis som om jag såg ut som på bilden ovan... ingen behaglig känsla vill jag lova.
Men nu sitter jag då äntligen här hemma och väntar spänt på att persiljan ska slå på... jag tycker mig känna mig en aning persiljepåverkad... men... nja... det kickar inte riktigt än... kanske förväntar jag mig för mycket???
Jo så var det idag... persilja som jag hade vräkt i mig i stora mängder för att bli pigg så att jag kan komma igång med springeriet igen... fick ju ett tips om att jag behövde fylla på med järn... och det är tydligen persilja fyllt av... jag lär mig nya grejer hela tiden... så jag rusade till affären och köpte två påsar persilja... eftersom jag ju nu är en intensiv beroende ut i mina fingerspetsar så började jag ju tugga persilja redan inne i affären... jag vill ju bli pigg... direkt omedelbart... helst igår.
Kände mig som en snattare när jag stor i kassan och skulle betala...
... med munnen full av persilja (denna bilden är arrangerad vill jag gärna påpeka)...
... inte för att jag tror att det var någon annan än jag som la märke till att jag hade fullt av persilja i min mun, men jag kan garantera er att det kändes precis som om jag såg ut som på bilden ovan... ingen behaglig känsla vill jag lova.
Men nu sitter jag då äntligen här hemma och väntar spänt på att persiljan ska slå på... jag tycker mig känna mig en aning persiljepåverkad... men... nja... det kickar inte riktigt än... kanske förväntar jag mig för mycket???
Kroppen vann...
... överlägset.
Mitt sinne hade inte en chans... visst såg det väldigt vackert och lockande ut när jag tittade ut genom fönstret i morse... och visst ville jag jättegärna ut och springa i morse... men jag lyssnade och hade en dialog med min egen kropp... och den berättade för mig att den fortfarande är en smula hängig... lite snuvig och en smula trött...
... mitt sinne ville springa... påpekade hur vackert det var ute... hur skönt det såg ut... hur bra jag skulle må av att springa en runda...
... men jag lät min kropp bestämma... det blev en dags vila till... och dra på trissor... tror minsann att det var förståndigt gjort av mig... vuxenpoäng...
... 10 noll till ålderdomen...
Mitt sinne hade inte en chans... visst såg det väldigt vackert och lockande ut när jag tittade ut genom fönstret i morse... och visst ville jag jättegärna ut och springa i morse... men jag lyssnade och hade en dialog med min egen kropp... och den berättade för mig att den fortfarande är en smula hängig... lite snuvig och en smula trött...
... mitt sinne ville springa... påpekade hur vackert det var ute... hur skönt det såg ut... hur bra jag skulle må av att springa en runda...
... men jag lät min kropp bestämma... det blev en dags vila till... och dra på trissor... tror minsann att det var förståndigt gjort av mig... vuxenpoäng...
... 10 noll till ålderdomen...
Och tårarna rinner...
... nerför mina kinder.
Jo så är det... och det är precis som vanligt... en ny säsong av Idol har börjat och jag blir så glad så jag gråter när jag ser hur lyckliga de blir som går vidare... och lite då och då så både ser och hör jag det... det där lilla extra som berör... och då kommer de fram... tårarna som visar mig att jag också är en människa... sååååå jävla skönt...
... jag lever... fullt ut...
Jo så är det... och det är precis som vanligt... en ny säsong av Idol har börjat och jag blir så glad så jag gråter när jag ser hur lyckliga de blir som går vidare... och lite då och då så både ser och hör jag det... det där lilla extra som berör... och då kommer de fram... tårarna som visar mig att jag också är en människa... sååååå jävla skönt...
... jag lever... fullt ut...
Så trött...
... jag är.
Fattar inte att jag fortfarande kan vara så himla trött... och det är inte utan att jag undrar över vad det är som fattas mig... jag var ju ute och sprang i morse och det kändes okej under tiden jag sprang... men efteråt var en nära dödenupplevelse... okej lite överdrivet men jag mådde fan inte bra... och jag undrar lite om jag kanske skulle tagit det lugnt i några dagar till innan jag började med mitt springeri igen... men jag trodde nog att jag var helt frisk nu...
... i tisdags morse var jag på mitt första...
... yogapass på ett tag...
... och jag var på "tårna" när jag föreläste igår... det kändes riktigt bra faktiskt... och det var stort att en av mina absolut äldsta vänner hade tagit sig dit för att lyssna på mig... och när han sa åt mig att jag hade berört honom och gav mig massa beröm för min föreläsning blev jag riktigt riktigt glad... fan det här var en kille som kände mig... han hade sett stora delar av min historia i verkligheten... han visste vad det var jag pratade om.
Men jag är bara sååååå trött idag... ingen energi överhuvudtaget... sitter nästan och somnar i bilen på vägen hem... får släpa mig in i affären för att köpa mjölk... jag orkar fan inte vara så här trött... jag känner mig inte så sjuk... bara dödstrött... hela vägen in i min kropp...
... men jag tror ändå att jag kommer att springa i morgon bitti... för idag var springeriet en fantastisk upplevelse... så himla skönt... sagoligt vackert och avkopplande... det är helt ljuvligt att få vakna upp mitt ute i skogen... känna den friska luften och förstå hur lyckligt lottad jag är... detta är meditation och bön för mig... ja så himla häftigt att jag nästan känner för att trotsa min trötta kropp och ta en extra sväng nu direkt... men nä... jag ska låta mig vara precis så trött som jag är just nu... för jag tror att min kropp pratar med mig nu... och att jag ska lyssna på den... idag iallafall... i morgon bitti så är det min kropps tur att lyssna på mig... och hänga med mig ut i skogen igen...
Fattar inte att jag fortfarande kan vara så himla trött... och det är inte utan att jag undrar över vad det är som fattas mig... jag var ju ute och sprang i morse och det kändes okej under tiden jag sprang... men efteråt var en nära dödenupplevelse... okej lite överdrivet men jag mådde fan inte bra... och jag undrar lite om jag kanske skulle tagit det lugnt i några dagar till innan jag började med mitt springeri igen... men jag trodde nog att jag var helt frisk nu...
... i tisdags morse var jag på mitt första...
... yogapass på ett tag...
... och jag var på "tårna" när jag föreläste igår... det kändes riktigt bra faktiskt... och det var stort att en av mina absolut äldsta vänner hade tagit sig dit för att lyssna på mig... och när han sa åt mig att jag hade berört honom och gav mig massa beröm för min föreläsning blev jag riktigt riktigt glad... fan det här var en kille som kände mig... han hade sett stora delar av min historia i verkligheten... han visste vad det var jag pratade om.
Men jag är bara sååååå trött idag... ingen energi överhuvudtaget... sitter nästan och somnar i bilen på vägen hem... får släpa mig in i affären för att köpa mjölk... jag orkar fan inte vara så här trött... jag känner mig inte så sjuk... bara dödstrött... hela vägen in i min kropp...
... men jag tror ändå att jag kommer att springa i morgon bitti... för idag var springeriet en fantastisk upplevelse... så himla skönt... sagoligt vackert och avkopplande... det är helt ljuvligt att få vakna upp mitt ute i skogen... känna den friska luften och förstå hur lyckligt lottad jag är... detta är meditation och bön för mig... ja så himla häftigt att jag nästan känner för att trotsa min trötta kropp och ta en extra sväng nu direkt... men nä... jag ska låta mig vara precis så trött som jag är just nu... för jag tror att min kropp pratar med mig nu... och att jag ska lyssna på den... idag iallafall... i morgon bitti så är det min kropps tur att lyssna på mig... och hänga med mig ut i skogen igen...
Ålderdomen...
... låter ruskigt gammalt.
När fan börjar ålderdomen... har det med rullatorn att göra eller är det en nära döden upplevelse?
Jag sprang ut i skogen i morse... har haft ett litet uppehåll med springeriet eftersom jag ju var sjuk förra veckan... så idag var det då dax igen... på ganska lätta ben sprang jag ut ur mitt hus... skrämde iväg två rådjur på direkten... vilket inte på något sätt tog bort min känsla av att vara ett med naturen... det var en underbar morgon i skogen... solens strålar speglade sig i morgondaggen... temperaturen var behaglig och det var rackarns friskt... på ett väldigt vackert sätt.
Jag kände hur jag levde när jag sprang genom skogen... det gick faktiskt rätt lätt... jag börjar tro att jag är vad som kallas för "lättränad"... ett flippat uttryck som finns i springerivärlden och inget som jag någonsin tänkt på tidigare i mitt liv... jaja i vilket fall som helst så var det lätt att springa idag... tills jag kom hem igen... för efter min springerirunda höll jag fan på att dö... jag kände mig sjuk och febrig i flera minuter... ja vi snackar nog fan en timme... är det ålderdomen?
Flippat det här med att bli äldre tycker jag... när jag var yngre så trodde jag nog att när jag var över 50 så kunde jag lika gärna lägga mig ner och dö (det har ju visserligen rätt många av mina polare gjort men det beror ju på att de är narkomaner... inte på att de är gamla)... men det tycker jag inte längre... tvärtom så har jag nog aldrig tidigare varit så här tacksam över mitt liv... jag älskar livet mer och mer för varje dag... men visst fan märker jag att jag blivit äldre...
... inte på det viset som jag trodde utan på lite mer difusa sätt.
Förr i tiden (vilket jävla uttryck det låter som om jag var 150 år gammal) då märkte jag inte av om jag bara sov en timme eller två på natten... nu är jag helt slut en hel dag om jag lagt mig lite senare än vanligt... en annan sak som jag lagt märke till är att mitt hår trillar av och jag har fått en flint (tack och lov så ser jag inte det själv när jag kollar i spegeln... för hur jävla gammalt låter inte det)... jag ser också att mina skrattgropar inte försvinner när jag försöker se allvarlig ut... men mest av allt så märker jag av mitt åldrande på att jag inte orkar lika mycket längre... att jag har blivit en aning tröttare med åren... och det stör mig... för nu är jag tvungen att planera mitt liv och ta hänsyn till detta faktum... jag kan inte lägga mig för sent kvällen innan jag har något viktigt att göra... det tar för mycket energi... är det ålderdomen?
Men visst finns det finns också fördelar med att bli äldre... påtagliga... vissa saker är inte så viktiga längre... jag är lugnare och tryggare i mig själv... känner att det kanske inte är så himla dumt att sitta och mata duvorna i parken... för jag börjar fatta vad det är jag kommar att titta på... och helt ärligt... det är inte duvorna...
När fan börjar ålderdomen... har det med rullatorn att göra eller är det en nära döden upplevelse?
Jag sprang ut i skogen i morse... har haft ett litet uppehåll med springeriet eftersom jag ju var sjuk förra veckan... så idag var det då dax igen... på ganska lätta ben sprang jag ut ur mitt hus... skrämde iväg två rådjur på direkten... vilket inte på något sätt tog bort min känsla av att vara ett med naturen... det var en underbar morgon i skogen... solens strålar speglade sig i morgondaggen... temperaturen var behaglig och det var rackarns friskt... på ett väldigt vackert sätt.
Jag kände hur jag levde när jag sprang genom skogen... det gick faktiskt rätt lätt... jag börjar tro att jag är vad som kallas för "lättränad"... ett flippat uttryck som finns i springerivärlden och inget som jag någonsin tänkt på tidigare i mitt liv... jaja i vilket fall som helst så var det lätt att springa idag... tills jag kom hem igen... för efter min springerirunda höll jag fan på att dö... jag kände mig sjuk och febrig i flera minuter... ja vi snackar nog fan en timme... är det ålderdomen?
Flippat det här med att bli äldre tycker jag... när jag var yngre så trodde jag nog att när jag var över 50 så kunde jag lika gärna lägga mig ner och dö (det har ju visserligen rätt många av mina polare gjort men det beror ju på att de är narkomaner... inte på att de är gamla)... men det tycker jag inte längre... tvärtom så har jag nog aldrig tidigare varit så här tacksam över mitt liv... jag älskar livet mer och mer för varje dag... men visst fan märker jag att jag blivit äldre...
... inte på det viset som jag trodde utan på lite mer difusa sätt.
Förr i tiden (vilket jävla uttryck det låter som om jag var 150 år gammal) då märkte jag inte av om jag bara sov en timme eller två på natten... nu är jag helt slut en hel dag om jag lagt mig lite senare än vanligt... en annan sak som jag lagt märke till är att mitt hår trillar av och jag har fått en flint (tack och lov så ser jag inte det själv när jag kollar i spegeln... för hur jävla gammalt låter inte det)... jag ser också att mina skrattgropar inte försvinner när jag försöker se allvarlig ut... men mest av allt så märker jag av mitt åldrande på att jag inte orkar lika mycket längre... att jag har blivit en aning tröttare med åren... och det stör mig... för nu är jag tvungen att planera mitt liv och ta hänsyn till detta faktum... jag kan inte lägga mig för sent kvällen innan jag har något viktigt att göra... det tar för mycket energi... är det ålderdomen?
Men visst finns det finns också fördelar med att bli äldre... påtagliga... vissa saker är inte så viktiga längre... jag är lugnare och tryggare i mig själv... känner att det kanske inte är så himla dumt att sitta och mata duvorna i parken... för jag börjar fatta vad det är jag kommar att titta på... och helt ärligt... det är inte duvorna...
Bollen är rund...
... brukar man ju säga.
Rackarns vad spännande det blev idag... och jag tackar för att ett maltetiskt knä styrde den väldigt mycket runda bollen i eget mål... herregud vilket anticlimax det hade kunnat bli annars... fotboll är fan viktiga grejer som berör på djupet... och inte var det slut på min fotbollskväll efter den matchen heller... nä jag har precis kollat färdigt på Albanien - Danmark... och det bjöds på väldig dramatik i den matchen också... 1 - 1 slutade det... hua hua...
... ja, jag gillar fotboll... och tycker att det är väldigt spännande att se om vårt svenska landslag kan ta sig till ytterliggare ett VM i fotboll... det hade ju varit helt fantastiskt... fotboll är världens största sport... och Sverige är ett pyttelitet land... och våra framgångar i fotboll är ju i det närmaste helt overkliga... ja... heja heja...
... Sverige friskt humör...
Rackarns vad spännande det blev idag... och jag tackar för att ett maltetiskt knä styrde den väldigt mycket runda bollen i eget mål... herregud vilket anticlimax det hade kunnat bli annars... fotboll är fan viktiga grejer som berör på djupet... och inte var det slut på min fotbollskväll efter den matchen heller... nä jag har precis kollat färdigt på Albanien - Danmark... och det bjöds på väldig dramatik i den matchen också... 1 - 1 slutade det... hua hua...
... ja, jag gillar fotboll... och tycker att det är väldigt spännande att se om vårt svenska landslag kan ta sig till ytterliggare ett VM i fotboll... det hade ju varit helt fantastiskt... fotboll är världens största sport... och Sverige är ett pyttelitet land... och våra framgångar i fotboll är ju i det närmaste helt overkliga... ja... heja heja...
... Sverige friskt humör...
Zlatandax...
... igen.
... fotboll med vår riktiga världstjärna är verkligen något att se fram emot.
Heja heja friskt humör...
En bilstereo...
... skickade Gud på mig idag.
Och inte nog med det... jag fick t.o.m. en möjlighet att skriva om det på min blogg idag... det var jag faktiskt inte riktigt beredd på... men när jag slog på min dator så var jag uppkopplad med hela världen... woow... vad häftigt... så jag kan alltså blogga från Stenungsund... dit jag precis anlänt efter att ha varit en sväng i Göteborg och hälsat på...
... inte mina gamla vänner från förr utan mina nya vänner från nu... för jag ställde in min GPS på ett NA-möte kl. 19.00 där jag träffade ett helt gäng med fina vackra människor som jag faktiskt känner de flesta av *L*... det är med ett stort leende på läpparna jag skriver det här och nu... ringde faktiskt en kompis från mitt gamla liv idag men tyvärr så fick jag inte tag på honom... skulle fan vilja visa honom alla dessa underbara nya vänner som jag lärt känna i min gamla hemstad... bara för att jag valt att leva drogfritt... för så är det... de flesta av mina nya polare är människor som precis som jag valt ett drogfritt liv... och vissa av oss nöjer oss inte med det... nä vi har fan valt att tillfriskna också *L*... jag gillar det... tillfrisknandet... det får mig att reagera som jag aldrig trodde att jag skulle göra i vissa situationer...
... ta bara det som hände mig idag... min bilstereo funkar rätt dåligt... det är bara ibland som jag kan få igång CD-spelaren och då går det bara att spela den CD:n som ligger i... jag kan inte byta... den är sönder... det är något jag kan leva med men visst hade det varit roligt att kunna byta skiva... och när jag parkerar i Göteborg och kliver ut ur min bil håller jag på att trampa på en...
... bilstereo...
... den bara ligger där på marken... uppenbarligen stulen och av någon anledning som jag inte har en aning om droppad vid min bil... jaha tänker jag... här ligger det en rätt fräck bilstereo på marken... och min som sitter i bilen är paj... jaha... och alla sladdar har tjuven också lyckats få med... skulle ju bara vara att ta ut min gamla och sätta in denna... direkt... max 5 minuter... mmmmm... lockande.
Jag pallar inte utan går därifrån... en sväng på stan... kinakäk på Lai-wa (mitt favoritkinahak och anledningen till att jag ALLTID beställer biff i tomat när jag käkar kinakäk)... naturligtvis beställer jag orginalet när jag är där... med selleri... mums... jag fortsätter en sväng i Haga och tar en fika... sen drar jag iväg på mötet... där jag berättar om bilstereon som ju ligger sidan om min bil... talar om att jag har lust att slänga ut min gamla trasiga och sätta in denna nya och uppenbarlígen stulna bilstereo... och efter mötet så kommer jag tillbaks till min bil... och där ligger den... den nya fina bilstereon...
... jag hoppar in i min bil... kör till Stenungsund... och bilstereon ligger så vitt jag vet kvar på marken på en parkeringsplats i Göteborg... för jag fattade att den inte skulle gjort mig lyckligare om jag tagit den och satt in den i min bil... nä tvärtom så hade jag kännt mig som en tjuv varje gång jag satt på den... och det priset är alldeles för högt... en konsekvens av tillfrisknandet... min moral är lättare att leva med nu för tiden... det känns fan bra.
Och inte nog med det... jag fick t.o.m. en möjlighet att skriva om det på min blogg idag... det var jag faktiskt inte riktigt beredd på... men när jag slog på min dator så var jag uppkopplad med hela världen... woow... vad häftigt... så jag kan alltså blogga från Stenungsund... dit jag precis anlänt efter att ha varit en sväng i Göteborg och hälsat på...
... inte mina gamla vänner från förr utan mina nya vänner från nu... för jag ställde in min GPS på ett NA-möte kl. 19.00 där jag träffade ett helt gäng med fina vackra människor som jag faktiskt känner de flesta av *L*... det är med ett stort leende på läpparna jag skriver det här och nu... ringde faktiskt en kompis från mitt gamla liv idag men tyvärr så fick jag inte tag på honom... skulle fan vilja visa honom alla dessa underbara nya vänner som jag lärt känna i min gamla hemstad... bara för att jag valt att leva drogfritt... för så är det... de flesta av mina nya polare är människor som precis som jag valt ett drogfritt liv... och vissa av oss nöjer oss inte med det... nä vi har fan valt att tillfriskna också *L*... jag gillar det... tillfrisknandet... det får mig att reagera som jag aldrig trodde att jag skulle göra i vissa situationer...
... ta bara det som hände mig idag... min bilstereo funkar rätt dåligt... det är bara ibland som jag kan få igång CD-spelaren och då går det bara att spela den CD:n som ligger i... jag kan inte byta... den är sönder... det är något jag kan leva med men visst hade det varit roligt att kunna byta skiva... och när jag parkerar i Göteborg och kliver ut ur min bil håller jag på att trampa på en...
... bilstereo...
... den bara ligger där på marken... uppenbarligen stulen och av någon anledning som jag inte har en aning om droppad vid min bil... jaha tänker jag... här ligger det en rätt fräck bilstereo på marken... och min som sitter i bilen är paj... jaha... och alla sladdar har tjuven också lyckats få med... skulle ju bara vara att ta ut min gamla och sätta in denna... direkt... max 5 minuter... mmmmm... lockande.
Jag pallar inte utan går därifrån... en sväng på stan... kinakäk på Lai-wa (mitt favoritkinahak och anledningen till att jag ALLTID beställer biff i tomat när jag käkar kinakäk)... naturligtvis beställer jag orginalet när jag är där... med selleri... mums... jag fortsätter en sväng i Haga och tar en fika... sen drar jag iväg på mötet... där jag berättar om bilstereon som ju ligger sidan om min bil... talar om att jag har lust att slänga ut min gamla trasiga och sätta in denna nya och uppenbarlígen stulna bilstereo... och efter mötet så kommer jag tillbaks till min bil... och där ligger den... den nya fina bilstereon...
... jag hoppar in i min bil... kör till Stenungsund... och bilstereon ligger så vitt jag vet kvar på marken på en parkeringsplats i Göteborg... för jag fattade att den inte skulle gjort mig lyckligare om jag tagit den och satt in den i min bil... nä tvärtom så hade jag kännt mig som en tjuv varje gång jag satt på den... och det priset är alldeles för högt... en konsekvens av tillfrisknandet... min moral är lättare att leva med nu för tiden... det känns fan bra.
Föreläsningar...
... är mitt levebröd.
Jag ska åka upp till Stenungsund idag...
... för att föreläsa.
Det är genom föreläsningar som vi drar in pengar till vår verksamhet på VågaVa... och det behöver vi nu... pengar... det var faktiskt flera månader sedan jag var ute och föreläste senast... i början av juni... så vi är en förening utan alltför mycket pengar just nu... tvärtom faktiskt... vi är nästan helt panka.
Det beror på att vi detta året har satsat en stor del av vår budget på att utbilda oss... en utbildning som är tänkt att vara en investering ... för genom att öka vår kompetens så kan vi ju bli ännu bättre på det vi gör... nämligen erbjuder ett ställe dit man som både som missbrukare (och här snackar vi om ALLA sorters missbruk) eller anhörig kan vända sig... och skulle man inte känna igen sig i någon av de grupperna... ja då är man givetvis välkommen ändå... vår utbildning är inriktad på att vi på ett ännu bättre sätt ska kunna erbjuda lösningar på diverse olika problem... i de flesta fall problem som beror på ett missbruk av något slag... eget eller någon närståendes.
Det är ett oerhört intressant jobb jag har... och visst är det häftigt att jag inte tröttnat på att föreläsa efter alla dessa år... jag är övertygad om att det beror på att jag av hela mitt...
... hjärta...
... tror mig ha någonting som jag vill förmedla... att det inte finns några hopplösa fall... att vi alla har en möjlighet att vara de vackra och värdefulla människor som vi är... att det är ett val vi kan göra... vilka glasögon väljer du att ta på dig idag... de positiva eller de negativa?
Idag... bara för idag så ska jag ta mig fan välja att vara en vinnare...
Jag ska åka upp till Stenungsund idag...
... för att föreläsa.
Det är genom föreläsningar som vi drar in pengar till vår verksamhet på VågaVa... och det behöver vi nu... pengar... det var faktiskt flera månader sedan jag var ute och föreläste senast... i början av juni... så vi är en förening utan alltför mycket pengar just nu... tvärtom faktiskt... vi är nästan helt panka.
Det beror på att vi detta året har satsat en stor del av vår budget på att utbilda oss... en utbildning som är tänkt att vara en investering ... för genom att öka vår kompetens så kan vi ju bli ännu bättre på det vi gör... nämligen erbjuder ett ställe dit man som både som missbrukare (och här snackar vi om ALLA sorters missbruk) eller anhörig kan vända sig... och skulle man inte känna igen sig i någon av de grupperna... ja då är man givetvis välkommen ändå... vår utbildning är inriktad på att vi på ett ännu bättre sätt ska kunna erbjuda lösningar på diverse olika problem... i de flesta fall problem som beror på ett missbruk av något slag... eget eller någon närståendes.
Det är ett oerhört intressant jobb jag har... och visst är det häftigt att jag inte tröttnat på att föreläsa efter alla dessa år... jag är övertygad om att det beror på att jag av hela mitt...
... hjärta...
... tror mig ha någonting som jag vill förmedla... att det inte finns några hopplösa fall... att vi alla har en möjlighet att vara de vackra och värdefulla människor som vi är... att det är ett val vi kan göra... vilka glasögon väljer du att ta på dig idag... de positiva eller de negativa?
Idag... bara för idag så ska jag ta mig fan välja att vara en vinnare...
Ett, tu...
... tre så var det klart.
... ett... ... tu... ... tre.
Tänkt så enkelt det är... varmt vatten och en diskborste... skura lite på tallrikar, bestick och glas... flytta över grejerna i den andra hon... varmt rinnande vatten... skölj... torka av... tomt... färdigt... rent... så himla enkelt.
Och det hela tog några minuter... max 10... från start till mål.
Varför bloggar jag om detta?
Kanske för att påminna mig själv om dessa 10 minuter... eller ska jag hellre komma ihåg de fyra dagar det tog för mig att få tummarna ur och diska... påminna mig om att det tar faktiskt mer energi att skita i disken än att diska den... mycket mer energi... energi som jag kunde ha lagt på betydligt viktigare prylar än att förneka en löjlig disk.
Har jag verkligen tid att skita i att diska?
Nä... det hoppas jag verkligen inte... för jag vill ju gärna tro att jag har mycket annat som jag vill lägga min energi på... vad vet jag inte riktigt just nu... för jag är ju helt slut efter att kämpat emot min lust att diska i flera dagar... så nu kan jag inte göra annat än däcka framför TV:n...
... nöjd... såklart... med ett STORT leende på mina läppar...
...tack verkligheten!!!
... ett... ... tu... ... tre.
Tänkt så enkelt det är... varmt vatten och en diskborste... skura lite på tallrikar, bestick och glas... flytta över grejerna i den andra hon... varmt rinnande vatten... skölj... torka av... tomt... färdigt... rent... så himla enkelt.
Och det hela tog några minuter... max 10... från start till mål.
Varför bloggar jag om detta?
Kanske för att påminna mig själv om dessa 10 minuter... eller ska jag hellre komma ihåg de fyra dagar det tog för mig att få tummarna ur och diska... påminna mig om att det tar faktiskt mer energi att skita i disken än att diska den... mycket mer energi... energi som jag kunde ha lagt på betydligt viktigare prylar än att förneka en löjlig disk.
Har jag verkligen tid att skita i att diska?
Nä... det hoppas jag verkligen inte... för jag vill ju gärna tro att jag har mycket annat som jag vill lägga min energi på... vad vet jag inte riktigt just nu... för jag är ju helt slut efter att kämpat emot min lust att diska i flera dagar... så nu kan jag inte göra annat än däcka framför TV:n...
... nöjd... såklart... med ett STORT leende på mina läppar...
...tack verkligheten!!!
Tack...
... för att du hjälper mig att fixa nya tänder.
Ja, det sa jag åt honom idag... tand-doktorn.
Och jag berättade också för honom att jag inte kunde förstå varför jag väntat så här länge med att fixa mina tänder... att jag märker skillnaden i hur jag blir bemött nu när jag har tänder i munnen... för så är det... det är en stor skillnad på bemötandet... och jag förändras också... mina masker trillar i bitar... jag kan inte längre slå ur det underläge som min tandlöshet gav mig... jag blir bemött med en helt annan respekt nu.
Visst har jag hört att det är "insidan som räknas"... och jag håller med... jag önskar verkligen att det hade varit sant... men det är det inte... inte vid det första mötet... tyvärr... då är det utsidan som vi går på... och på de första 15 sekunderna skapar vi en bild av den människan som står framför oss... och kom fan inte till mig och påstå att ni hinner se så mycket insida på 15 sekunder... och jag är inte ett skit bättre än någon annan... och vet ni vad... jag gillar att ta på mig snygga kläder också... fan de nya tänderna spär på min fåfänga... jag vill också vara snygg... hehehe... skäms nästan när jag skriver det...
... men va fan... jag gillar att få vara med på livets villkor... utan att vara annorlunda... lite som...
... fantomen...
... ni vet han killen från djungeln som ibland åkte in till staden och drack mjölk på barerna som en helt vanlig man... han som bodde i en dödskallegrotta och gick klädd i trikåer under sina "vanliga" kläder... lite annorlunda kanske han trots allt var... för vem dricker mjölk på krogen?
Min tand-doktor blev glad när jag tackade honom... det var roligt att se...
Ja, det sa jag åt honom idag... tand-doktorn.
Och jag berättade också för honom att jag inte kunde förstå varför jag väntat så här länge med att fixa mina tänder... att jag märker skillnaden i hur jag blir bemött nu när jag har tänder i munnen... för så är det... det är en stor skillnad på bemötandet... och jag förändras också... mina masker trillar i bitar... jag kan inte längre slå ur det underläge som min tandlöshet gav mig... jag blir bemött med en helt annan respekt nu.
Visst har jag hört att det är "insidan som räknas"... och jag håller med... jag önskar verkligen att det hade varit sant... men det är det inte... inte vid det första mötet... tyvärr... då är det utsidan som vi går på... och på de första 15 sekunderna skapar vi en bild av den människan som står framför oss... och kom fan inte till mig och påstå att ni hinner se så mycket insida på 15 sekunder... och jag är inte ett skit bättre än någon annan... och vet ni vad... jag gillar att ta på mig snygga kläder också... fan de nya tänderna spär på min fåfänga... jag vill också vara snygg... hehehe... skäms nästan när jag skriver det...
... men va fan... jag gillar att få vara med på livets villkor... utan att vara annorlunda... lite som...
... fantomen...
... ni vet han killen från djungeln som ibland åkte in till staden och drack mjölk på barerna som en helt vanlig man... han som bodde i en dödskallegrotta och gick klädd i trikåer under sina "vanliga" kläder... lite annorlunda kanske han trots allt var... för vem dricker mjölk på krogen?
Min tand-doktor blev glad när jag tackade honom... det var roligt att se...
Tand-doktorn...
... ska fortsätta sitt arbete med mina tänder idag.
Nu är det dax för mina permanenta gaddar att ta plats i munnen på mig... och resan mot det slutliga resultatet börjar... idag.
Det är spännande och jag är ganska nervös... jag är väl alltid nervös och lite rädd när jag ska besöka tand-doktorn... inte så himla mycket för att det ska göra ont faktiskt... min erfarenhet av smärta i samband med mina tandläkarbesök är faktiskt om jag ska erkänna det... att han/hon har hjälp mig att bli av med min smärta... de flesta tandläkarbesöken från förr var akutbesök... och jag kan bara säga att jag inte gick dit för tidigt en enda gång... nä visst kan det vara lite otäckt och kännas lite när jag får min bedövning... men smärta... nja...
... mycket av min rädsla i samband med mina tandläkarbesök ligger nog faktiskt i min skam... jag har helt enkelt skämts för att mina tänder... att jag inte varit så duktig som jag skulle varit med min tandhygien... att mina tänder inte ser tillräckligt bra ut... att jag har haft tandsten... listan kan göras lång... det känns som om att i min mun bor det hemligheter... finns det något mer intimt än munnen?
Nu är den tiden över... jag har fått en ny chans... och jag ska villigt erkänna att jag inte för mitt liv kan förstå varför i helvete jag väntat så här länge på att fixa mina tänder... detta är garanterat en av de mest kärleksfulla handlingar jag gjort mot mig själv... någonsin... visst är jag en smula rädd... osäker... spänd på hur det ska kännas... jag vet hur det såg ut när jag började denna resan... och nu gäller det...
... hur kommer det färdiga resultatet att bli... hur det var vet jag ju... nu ser jag framåt.
Har lite synpunkter med mig upp idag... hur jag önskar att resulatet ska bli... vilken färg jag vill ha på mina nya tänder och hur det känns när jag tuggar... ja sådant som jag vill delge min tand-doktor så att han har så mycket information han kan få... så att han kan fatta de besluten som han behöver göra för att det ska bli så bra som möjligt för mig... för när jag berättat för honom hur jag vill ha det... ja då släpper jag taget... då litar jag på honom... fullt ut... det är ett val jag gjort... att ha tillit till att killen som fixar mina tänder vet vad han gör.
Jag är glad över att jag har ett program som jag kan använda mig av i ALLA mina angelägenheter... ett program som lärt mig att ha tillit... att släppa taget och lita på att det kommer att bli som det ska bli... alltid... men samtidigt ett program som säger åt mig att...
...acceptera det jag inte kan förändra,
ha modet att förändra det jag kan...
... och förstå skillnaden.
Nu är det dax för mina permanenta gaddar att ta plats i munnen på mig... och resan mot det slutliga resultatet börjar... idag.
Det är spännande och jag är ganska nervös... jag är väl alltid nervös och lite rädd när jag ska besöka tand-doktorn... inte så himla mycket för att det ska göra ont faktiskt... min erfarenhet av smärta i samband med mina tandläkarbesök är faktiskt om jag ska erkänna det... att han/hon har hjälp mig att bli av med min smärta... de flesta tandläkarbesöken från förr var akutbesök... och jag kan bara säga att jag inte gick dit för tidigt en enda gång... nä visst kan det vara lite otäckt och kännas lite när jag får min bedövning... men smärta... nja...
... mycket av min rädsla i samband med mina tandläkarbesök ligger nog faktiskt i min skam... jag har helt enkelt skämts för att mina tänder... att jag inte varit så duktig som jag skulle varit med min tandhygien... att mina tänder inte ser tillräckligt bra ut... att jag har haft tandsten... listan kan göras lång... det känns som om att i min mun bor det hemligheter... finns det något mer intimt än munnen?
Nu är den tiden över... jag har fått en ny chans... och jag ska villigt erkänna att jag inte för mitt liv kan förstå varför i helvete jag väntat så här länge på att fixa mina tänder... detta är garanterat en av de mest kärleksfulla handlingar jag gjort mot mig själv... någonsin... visst är jag en smula rädd... osäker... spänd på hur det ska kännas... jag vet hur det såg ut när jag började denna resan... och nu gäller det...
... hur kommer det färdiga resultatet att bli... hur det var vet jag ju... nu ser jag framåt.
Har lite synpunkter med mig upp idag... hur jag önskar att resulatet ska bli... vilken färg jag vill ha på mina nya tänder och hur det känns när jag tuggar... ja sådant som jag vill delge min tand-doktor så att han har så mycket information han kan få... så att han kan fatta de besluten som han behöver göra för att det ska bli så bra som möjligt för mig... för när jag berättat för honom hur jag vill ha det... ja då släpper jag taget... då litar jag på honom... fullt ut... det är ett val jag gjort... att ha tillit till att killen som fixar mina tänder vet vad han gör.
Jag är glad över att jag har ett program som jag kan använda mig av i ALLA mina angelägenheter... ett program som lärt mig att ha tillit... att släppa taget och lita på att det kommer att bli som det ska bli... alltid... men samtidigt ett program som säger åt mig att...
...acceptera det jag inte kan förändra,
ha modet att förändra det jag kan...
... och förstå skillnaden.
Helt underbart...
... YouTube-klipp.
Detta fick jag skickat till mig från en god vän... tack så jättemycket fina du...
... vilken power!!!
Detta fick jag skickat till mig från en god vän... tack så jättemycket fina du...
... vilken power!!!
Hemligheter...
... är livsfarliga för mig.
Vi brukar i vår gemenskap säga att "jag är inte sjukare än mina hemligheter"... och det ligger väldigt mycket i det påståendet... jag kan känna när jag bär på några hemligheter... för det händer ibland... och det kan gå snabbt för mig att skapa dem också... en liten hemlighet (oftast bara en banal bagatell) växer snabbt inne i mig... och kombinerat med en tid i mitt eget sällskap så växer den snabbt till en lite större hemlighet... och aktar jag mig då inte utan börjar aggera ut för att slippa vara i kontakt med den känslan som min hemlighet skapar... ja då börjar det bli farligt för hela mitt mående... och den enda som inte märker någonting är ju som vanligt... 
... jag själv.
Nu har den lilla hemligheten vuxit så mycket att jag har svårt för att se den... det känns ju sååååå mycket mer... och nu jag har ju också oftast gjort så jävla många dumheter för att lägga locket på att jag har en hel hög med hemligheter som pockar på min uppmärksamhet... ett destruktivt beteende i någon form är ju faktiskt ett rätt effektivt sätt att lägga locket på mina känslor, slippa ta ansvar och göra någonting åt mina hemligheter... som jag ju naturligtvis förnekar... blir väl snarare förbannad om någon har mage att påstå att jag skulle dölja någonting...
... och det är ungefär här som jag blir ganska bra på att hitta fel hos min omgivning... tycka att jag är omgiven av idioter och störa mig kraftigt på alla pucko... inte sällan har jag väldigt bestämda åsikter om diverse olika saker också... det mesta känns faktiskt ganska viktigt att ha åsikter om... och med det mesta så menar jag... det mesta... *suck*... ja allt är skitviktigt... precis allt utom... min lilla hemlighet... men det har jag ingen aning om... för min sjukdom är listig, stark och falsk...
Grattis, jag hörde att du gift dig...
... sa hon till mig.
Jo det hände faktiskt mig igår... och jag tittade på henne som ett levande frågetecken... berättade att det visste jag minsann inget om... och att jag nog trodde att jag skulle kommit ihåg det också... jag super ju inte längre... för om något sådant hänt mig på fyllan när jag söp hade jag inte ens blivit förvånad... men som ni vet så är jag ju drogfri sedan massa år nu så nä... gift mig har jag inte...
...jag är faktiskt helt säker... och det är inte jag på bilden (jag lovar).
Jag stod och snackade ett tag och vi kom fram till att det ju var rätt länge sedan vi träffades sist... och för några år sedan så friade jag ju till en tjej... och vi bestämde oss faktiskt för att gifta oss för ca. två veckor sedan i Barcelona... det blev inte så... nä kanske vi gifter oss bägge två... men inte med varandra... just den biten var vi väldigt överens om när vi separerade... men tydligen visste inte alla om att vi separerat... jag är tydligen inte jordens medelpunkt som alla har koll på *L*... så jag kunde i vilket fall som helst med 100% säkerhet dementera mitt eget giftemål... phuuu... tack och lov kändes det som... så bara så ni vet... jag är fortfarande en...
... singelgroda...
... jag tror på kärleken... och visst är det häftigt när människor gifter sig... och kanske, kanske kommer jag också att gifta mig en dag... jag har varit på väg några gånger... två... den ena gången hade vi bestämt oss för att gifta oss när vi varit ihop i 10 år... och den biten klarade vi... 10 år var i tillsammans... sen skilde vi oss... nästa gång var denna jag berättade om... då stog jag faktiskt och friade på scenen framför flera hundra människor på ett NA-konvent i Götreborg... och hon sa ja... och vi började planera inför ett bröllop... till slut så bestämde vi oss för att vi skulle gifta oss på världskonventet i Barcelona... och det var ju tur så att vi hann separera innan vi gifte oss...
... så kanske blir det tredje gången gillt... det verkar ju nästan så eftersom jag ju redan har blivit grattad... så vad säger man...
... tack???
Jo det hände faktiskt mig igår... och jag tittade på henne som ett levande frågetecken... berättade att det visste jag minsann inget om... och att jag nog trodde att jag skulle kommit ihåg det också... jag super ju inte längre... för om något sådant hänt mig på fyllan när jag söp hade jag inte ens blivit förvånad... men som ni vet så är jag ju drogfri sedan massa år nu så nä... gift mig har jag inte...
...jag är faktiskt helt säker... och det är inte jag på bilden (jag lovar).
Jag stod och snackade ett tag och vi kom fram till att det ju var rätt länge sedan vi träffades sist... och för några år sedan så friade jag ju till en tjej... och vi bestämde oss faktiskt för att gifta oss för ca. två veckor sedan i Barcelona... det blev inte så... nä kanske vi gifter oss bägge två... men inte med varandra... just den biten var vi väldigt överens om när vi separerade... men tydligen visste inte alla om att vi separerat... jag är tydligen inte jordens medelpunkt som alla har koll på *L*... så jag kunde i vilket fall som helst med 100% säkerhet dementera mitt eget giftemål... phuuu... tack och lov kändes det som... så bara så ni vet... jag är fortfarande en...
... singelgroda...
... jag tror på kärleken... och visst är det häftigt när människor gifter sig... och kanske, kanske kommer jag också att gifta mig en dag... jag har varit på väg några gånger... två... den ena gången hade vi bestämt oss för att gifta oss när vi varit ihop i 10 år... och den biten klarade vi... 10 år var i tillsammans... sen skilde vi oss... nästa gång var denna jag berättade om... då stog jag faktiskt och friade på scenen framför flera hundra människor på ett NA-konvent i Götreborg... och hon sa ja... och vi började planera inför ett bröllop... till slut så bestämde vi oss för att vi skulle gifta oss på världskonventet i Barcelona... och det var ju tur så att vi hann separera innan vi gifte oss...
... så kanske blir det tredje gången gillt... det verkar ju nästan så eftersom jag ju redan har blivit grattad... så vad säger man...
... tack???
Zlatan...
... Ibrahimovic.
Igen... han gjorde det fan igen... trodde att jag skulle hoppa genom taket... hade ju gett upp och jag satt redan nere i kolkällaren och deppade... när han på övertid... igen... fixar en seger för fotbollslandslaget... helt overkligt... matchen var ju slut... t.o.m. övertiden var slut... snacka om magkänsla...
... Zlatan Ibrahimovic !!!!!
Jag ryser...
Igen... han gjorde det fan igen... trodde att jag skulle hoppa genom taket... hade ju gett upp och jag satt redan nere i kolkällaren och deppade... när han på övertid... igen... fixar en seger för fotbollslandslaget... helt overkligt... matchen var ju slut... t.o.m. övertiden var slut... snacka om magkänsla...
... Zlatan Ibrahimovic !!!!!
Jag ryser...
Val...
... möjligheter.
Har en hel del val att göra idag... vet inte riktigt vad jag tycker om det... eller ju det vet jag väl... det är en gåva att kunna ha några val... men visst fan kan jag ha vissa problem med att välja ibland... och då blir jag lätt frustrerad... innan jag bestämt mig... när jag väl har valt och inte minst valt bort de andra allternativen så blir det ju lugnt.
Men visst fan finns det dagar då jag hade velat bo i Nord-Korea... kommit in på restaurangen (finns det ens sådana där?) och det enda valet som jag blev erbjuden var detta...
"-vad vill du ha?"... "-gröt eller gröt?"
Då är det ju enkelt... och fast jag nu faktiskt inte gillar gröt så är ju mitt val lätt... hungrig eller mätt... men fan... tack Gud för att jag bor där jag bor... Sverige är lyx... och lyx innebär att jag har möjligheter att välja på väldigt många plan... och även om jag kan ha svårt för att välja så är jag grymt tacksam för att jag bor i detta land och har alla dessa möjligheter... jag kan se vem som helst i ögonen och säga åt dem att det finns hjälp för den som vill bli drogfri i vårat land... det finns faktiskt en hel uppsjö av hjälp... problemet verkar ibland vara att valmöjligheterna är för många för en snurrig knarkare... jag behövde hjälp att välja... tack leffe för att du valde åt mig... jag hade inte fixat att välja själv... det är dagens sanning.
Idag så har jag valt att lägga mig drogfri vad som än händer... skönt då slipper jag tänka mer på det... och ta mig fan... jag väljer att skita i och röka idag också (fast jag faktiskt har varit rätt röksugen i några dagar nu)... sen börjar det bli lite svårare... för jag har fler val att göra denna dag.
Ett av dessa val är om jag ska... lufta hjärnfemman idag... det är ett NA-open i golf och distriktsmästerskap i Halmstad idag... och det är ju skithäftigt att vi hittar på lite annorlunda grejer i vår gemenskap också... på kvällen blir det ett talarmöte där vinnaren i golfen ska dela (ja vinsten är att få dela *L*)... och allt detta lockar mig... men fan det är rätt dåligt väder... jag känner mig fortfarande inte riktigt 100% frisk och har en föreläsning på onsdag...
...jag måste göra ett val... ska jag vara med och spela golf eller inte?
Och det är ett AA-konvent som pågår i Halmstad denna helgen också... och jag vet att det finns massa människor där som jag vill träffa... fan nu skulle jag vilja klona mig... nu börjar det bli riktigt svårt att välja för mig... nu börjar det kännas jobbigt i min kropp... för jag blir lite orolig när jag inte kan välja... när jag tittar ut genom mitt fönster så öser regnet ner... jag tror faktiskt att jag slapp välja själv denna gången också... hehehe... visst är det flippat hur det funkar... Guderiet finns där hela tiden... det gäller bara för mig att öppna mina sinnen och ta in informationen från en Gud enligt min uppfattning... det blir ingen golf för mig idag.
Jag har fler val att göra idag... massor faktiskt... jag ska välja vad jag ska ha på mig... tro det eller ej men jag är rätt fåfängd och kan springa omkring och prova kläder här hemma i min ensamhet för att få det som jag vill... och vissa dagar så passar allt... och andra dagar inget... och ja... jag fattar att det inte har ett skit att göra med vilka kläder jag provar *L*.
Jag råkar ha tre olika schampo liggandes i min dusch... hua... svårt... ska jag kasta mig in i duschen direkt eller ska jag dricka en kopp kaffe till först?
Många val är det... ett som jag faktiskt valt bort är att rösta i kyrkovalet... i NordKorea kan man nog inte välja bort att rösta... men det är väl inte så svårt att välja när det bara finns ett parti...
Har en hel del val att göra idag... vet inte riktigt vad jag tycker om det... eller ju det vet jag väl... det är en gåva att kunna ha några val... men visst fan kan jag ha vissa problem med att välja ibland... och då blir jag lätt frustrerad... innan jag bestämt mig... när jag väl har valt och inte minst valt bort de andra allternativen så blir det ju lugnt.
Men visst fan finns det dagar då jag hade velat bo i Nord-Korea... kommit in på restaurangen (finns det ens sådana där?) och det enda valet som jag blev erbjuden var detta...
"-vad vill du ha?"... "-gröt eller gröt?"
Då är det ju enkelt... och fast jag nu faktiskt inte gillar gröt så är ju mitt val lätt... hungrig eller mätt... men fan... tack Gud för att jag bor där jag bor... Sverige är lyx... och lyx innebär att jag har möjligheter att välja på väldigt många plan... och även om jag kan ha svårt för att välja så är jag grymt tacksam för att jag bor i detta land och har alla dessa möjligheter... jag kan se vem som helst i ögonen och säga åt dem att det finns hjälp för den som vill bli drogfri i vårat land... det finns faktiskt en hel uppsjö av hjälp... problemet verkar ibland vara att valmöjligheterna är för många för en snurrig knarkare... jag behövde hjälp att välja... tack leffe för att du valde åt mig... jag hade inte fixat att välja själv... det är dagens sanning.
Idag så har jag valt att lägga mig drogfri vad som än händer... skönt då slipper jag tänka mer på det... och ta mig fan... jag väljer att skita i och röka idag också (fast jag faktiskt har varit rätt röksugen i några dagar nu)... sen börjar det bli lite svårare... för jag har fler val att göra denna dag.
Ett av dessa val är om jag ska... lufta hjärnfemman idag... det är ett NA-open i golf och distriktsmästerskap i Halmstad idag... och det är ju skithäftigt att vi hittar på lite annorlunda grejer i vår gemenskap också... på kvällen blir det ett talarmöte där vinnaren i golfen ska dela (ja vinsten är att få dela *L*)... och allt detta lockar mig... men fan det är rätt dåligt väder... jag känner mig fortfarande inte riktigt 100% frisk och har en föreläsning på onsdag...
...jag måste göra ett val... ska jag vara med och spela golf eller inte?
Och det är ett AA-konvent som pågår i Halmstad denna helgen också... och jag vet att det finns massa människor där som jag vill träffa... fan nu skulle jag vilja klona mig... nu börjar det bli riktigt svårt att välja för mig... nu börjar det kännas jobbigt i min kropp... för jag blir lite orolig när jag inte kan välja... när jag tittar ut genom mitt fönster så öser regnet ner... jag tror faktiskt att jag slapp välja själv denna gången också... hehehe... visst är det flippat hur det funkar... Guderiet finns där hela tiden... det gäller bara för mig att öppna mina sinnen och ta in informationen från en Gud enligt min uppfattning... det blir ingen golf för mig idag.
Jag har fler val att göra idag... massor faktiskt... jag ska välja vad jag ska ha på mig... tro det eller ej men jag är rätt fåfängd och kan springa omkring och prova kläder här hemma i min ensamhet för att få det som jag vill... och vissa dagar så passar allt... och andra dagar inget... och ja... jag fattar att det inte har ett skit att göra med vilka kläder jag provar *L*.
Jag råkar ha tre olika schampo liggandes i min dusch... hua... svårt... ska jag kasta mig in i duschen direkt eller ska jag dricka en kopp kaffe till först?
Många val är det... ett som jag faktiskt valt bort är att rösta i kyrkovalet... i NordKorea kan man nog inte välja bort att rösta... men det är väl inte så svårt att välja när det bara finns ett parti...
En friskförklaring...
... ska jag ge mig själv om några timmar.
Jo så är det... kl 16.00 idag har jag bestämt att jag ska vara frisk... det blir lagom för då hinner jag precis lagom med en runda till Gullgranna och titta inom AA-konventet där... sen får jag se om jag stannar där eller åker in på mitt "vanliga" fredagsmöte i stan.
Jag känner att jag verkligen behöver bli frisk nu... att jag inte vågar vara sjuk längre... för då är jag rädd för att bli riktigt ordentligt sjuk i en sjukdom som är betydligt farligare för mig än alla svininfluenser i världen... min alltjämt pågående beroendesjukdom... den listiga och falska sjukdommen som försöker göra allt den kan för att få mig att "friskförklara" mig själv från min dödliga beroendesjukdom... den som alltid slutar på samma sätt...
... fängelse, instution och död.
Nu har jag inte någon svininfluensa... fattar ni att är man lite krasslig i dessa tider så kommer det genast igång spekulationer om att man drabbats av svininfluensa... jag har faktiskt fått samtal av personer som hört att jag har svininfluensa... hallå... jag dementerar... jag har bara en "vanlig" AC-förkylning...
... inte ens en aldrig så liten gullig kultingsjuka...
... nä jag pallade helt enkelt inte AC:n i Barcelona... var väl som en svensk nordbo inte så van vid att gå inomhus för att svalka mig... det kändes faktiskt lite bakvänt att börja frysa när man gick in på konventet... kan ju bara tänka mig vilken gigantisk AC de måste haft där... det blåste ta mig fan kalla vindar när man satt där inne... tacka fan för att jag blev förkyld... och jag är inte ensam om det heller... vi är många som blev sjuka efter vår Barcelonaresa... jag är helt övertygad om att det beror på AC:n...
... men som jag skrev... nu har jag inte tid att vara sjuk längre... om några timmar friskförklarar jag mig och kastar mig in i en dusch... tar på mig kläder (det var några dagar sen jag var påklädd nu) och tar bilen in till stan... käkar lite och tar mig till ställen där jag kan träffa människor som förstår varför jag inte kan ligga hemma längre... som fattar att en ensam beroende är i dåligt sällskap... som vet att jag behöver tillfriskna på daglig basis... en dag i tagen... för att få ett hanterbart liv... det ska bli skönt att komma ut i verkligheten... jag behöver ladda mina...
... batterier med tillfrisknande.
Jo så är det... kl 16.00 idag har jag bestämt att jag ska vara frisk... det blir lagom för då hinner jag precis lagom med en runda till Gullgranna och titta inom AA-konventet där... sen får jag se om jag stannar där eller åker in på mitt "vanliga" fredagsmöte i stan.
Jag känner att jag verkligen behöver bli frisk nu... att jag inte vågar vara sjuk längre... för då är jag rädd för att bli riktigt ordentligt sjuk i en sjukdom som är betydligt farligare för mig än alla svininfluenser i världen... min alltjämt pågående beroendesjukdom... den listiga och falska sjukdommen som försöker göra allt den kan för att få mig att "friskförklara" mig själv från min dödliga beroendesjukdom... den som alltid slutar på samma sätt...
... fängelse, instution och död.
Nu har jag inte någon svininfluensa... fattar ni att är man lite krasslig i dessa tider så kommer det genast igång spekulationer om att man drabbats av svininfluensa... jag har faktiskt fått samtal av personer som hört att jag har svininfluensa... hallå... jag dementerar... jag har bara en "vanlig" AC-förkylning...
... inte ens en aldrig så liten gullig kultingsjuka...
... nä jag pallade helt enkelt inte AC:n i Barcelona... var väl som en svensk nordbo inte så van vid att gå inomhus för att svalka mig... det kändes faktiskt lite bakvänt att börja frysa när man gick in på konventet... kan ju bara tänka mig vilken gigantisk AC de måste haft där... det blåste ta mig fan kalla vindar när man satt där inne... tacka fan för att jag blev förkyld... och jag är inte ensam om det heller... vi är många som blev sjuka efter vår Barcelonaresa... jag är helt övertygad om att det beror på AC:n...
... men som jag skrev... nu har jag inte tid att vara sjuk längre... om några timmar friskförklarar jag mig och kastar mig in i en dusch... tar på mig kläder (det var några dagar sen jag var påklädd nu) och tar bilen in till stan... käkar lite och tar mig till ställen där jag kan träffa människor som förstår varför jag inte kan ligga hemma längre... som fattar att en ensam beroende är i dåligt sällskap... som vet att jag behöver tillfriskna på daglig basis... en dag i tagen... för att få ett hanterbart liv... det ska bli skönt att komma ut i verkligheten... jag behöver ladda mina...
... batterier med tillfrisknande.
Tavlor...
... har jag gjort många i mina dagar.
Men då är det inte precis sådana här tavlor som jag menar... nä... och jag behöver inte springa ifrån mig själv längre heller... det är sååååå himla skönt att slippa fly... idag är jag fri och kan göra helt andra tavlor...
... jag tror ni förstår vad jag menar... eller hur?
Tur att det finns ett botemedel för såna som mig... så att jag också kan tillfriskna... för det finns inga hopplösa fall... det fanns ett program för mig också... ett 12-stegs program som jag kan använda mig av i ALLA mina angelägenheter... ta bara detta att när jag spelade in denna filmen hade jag ett litet problem med mina...
... tänder...
... det har jag inte längre...
Men då är det inte precis sådana här tavlor som jag menar... nä... och jag behöver inte springa ifrån mig själv längre heller... det är sååååå himla skönt att slippa fly... idag är jag fri och kan göra helt andra tavlor...
... jag tror ni förstår vad jag menar... eller hur?
Tur att det finns ett botemedel för såna som mig... så att jag också kan tillfriskna... för det finns inga hopplösa fall... det fanns ett program för mig också... ett 12-stegs program som jag kan använda mig av i ALLA mina angelägenheter... ta bara detta att när jag spelade in denna filmen hade jag ett litet problem med mina...
... tänder...
... det har jag inte längre...
Mirakel...
... händer hela tiden.
Och det är inte de gigantisk STORA miraklen jag tänker på nu... som att Zlatan nätade sist... nä jag kom att tänka på alla dessa mirakel som vi liksom "glömmer bort" för att vi vänjer oss... det är inte alla dagar jag tänker på att jag är en drogfri narkoman och att det är ett jättemirakel i vardagen... för om jag stannar upp och tänker på hur många av mina gamla knarkarvänner som är drogfria idag så slår det mig... herregud... jag är verkligen ett mirakel.
Jag kunde inte låta bli att göra en liten egen marknadsundersökning när jag var på NA-konventet i Barcelona för några veckor sedan... där fanns det ju drogfria knarkare från hela världen så underlaget för min undersökning var det bästa tänkbara (över 60 olika länder från överallt på vår jord)... jag kom bara att tänka på mig som ett mirakel... att jag var ganska ensam i mitt knarkargäng om att fått en chans till ett drogfritt liv... min fråga till mina nya vänner från hela världen var...
-"Hur många av dina gamla kompisar som du knarkade ihop med lever drogfritt idag?"
Och det fanns ingen variation i svaren... det var likadant runt hela världen... för trots att vi var så många på konventet (mellan 6000-8000 personer har jag fått uppgift om) så var de flesta av oss de enda av sina egna gamla vänner som var drogfria... man kan lite enkelt säga att vi var massa ensamma människor... som samlades för att visa våra gamla vänner att det finns ett allternativ... för hur många är det inte som stannar kvar i sitt missbruk för att de inte ser något allternativ.
Jag har ett allternativ att erbjuda mina gamla vänner... för de ser miraklet i mig.
Konvent är bra... det finns en oerhörd styrka i att samlas så många drogfria människor som valt att tillfriskna tillsammans... men jag får inte glömma bort det viktigaste... själva grundbulten i vårt program om ni frågar mig... att föra budskapet om tillfrisknande vidare till den beroende som fortfarande lider... att ge bort det som jag fått... så jag hoppas att jag kommer ihåg det när det kommer in en nykommling i min hemmagrupp nästa gång... för jag har någonting att ge bort... jag är en narkoman som inte har några drogsug...
... det är ett mirakel.
Och det är inte de gigantisk STORA miraklen jag tänker på nu... som att Zlatan nätade sist... nä jag kom att tänka på alla dessa mirakel som vi liksom "glömmer bort" för att vi vänjer oss... det är inte alla dagar jag tänker på att jag är en drogfri narkoman och att det är ett jättemirakel i vardagen... för om jag stannar upp och tänker på hur många av mina gamla knarkarvänner som är drogfria idag så slår det mig... herregud... jag är verkligen ett mirakel.
Jag kunde inte låta bli att göra en liten egen marknadsundersökning när jag var på NA-konventet i Barcelona för några veckor sedan... där fanns det ju drogfria knarkare från hela världen så underlaget för min undersökning var det bästa tänkbara (över 60 olika länder från överallt på vår jord)... jag kom bara att tänka på mig som ett mirakel... att jag var ganska ensam i mitt knarkargäng om att fått en chans till ett drogfritt liv... min fråga till mina nya vänner från hela världen var...
-"Hur många av dina gamla kompisar som du knarkade ihop med lever drogfritt idag?"
Och det fanns ingen variation i svaren... det var likadant runt hela världen... för trots att vi var så många på konventet (mellan 6000-8000 personer har jag fått uppgift om) så var de flesta av oss de enda av sina egna gamla vänner som var drogfria... man kan lite enkelt säga att vi var massa ensamma människor... som samlades för att visa våra gamla vänner att det finns ett allternativ... för hur många är det inte som stannar kvar i sitt missbruk för att de inte ser något allternativ.
Jag har ett allternativ att erbjuda mina gamla vänner... för de ser miraklet i mig.
Konvent är bra... det finns en oerhörd styrka i att samlas så många drogfria människor som valt att tillfriskna tillsammans... men jag får inte glömma bort det viktigaste... själva grundbulten i vårt program om ni frågar mig... att föra budskapet om tillfrisknande vidare till den beroende som fortfarande lider... att ge bort det som jag fått... så jag hoppas att jag kommer ihåg det när det kommer in en nykommling i min hemmagrupp nästa gång... för jag har någonting att ge bort... jag är en narkoman som inte har några drogsug...
... det är ett mirakel.
Kändisar...
... har kommit för att stanna.
Nu tänker jag på begreppet alltså... själva ordet... kändis... om jag frågar några barn idag om vad de vill bli när de blir stora så är det inte bara de klassiska yrkena som lockar längre... typ... sjuksköterska (vilken unge vill bli det idag?)... polis (lockar nog fortfarande mer än bov iallafall)... brandman (eld är och förblir lockande, jag tror att de flesta pyromaner ville bli brandmän när de var små)... oj nu börjar jag glida ifrån ämnet märker jag... om vad de små barnen vill bli när de blir stora... eller vid närmare eftertanke... det kanske inte bara gäller barnen... för om jag ska vara riktigt ärlig så har jag nog inte riktigt bestämmt mig själv för vad jag ska bli när jag blir stor.
Jaja... vad jag ville komma till var att ett väldigt vanligt svar man kan få är att många vill bli... kändisar... inte fotbollsspelare... skådisar... sångare... dansare... popstjärnor... eller modeller... nä de vill bli kändisar... möjligtvis så kan de kanske tänka sig att bli idoler också... men då får det naturligtvis vara en känd idol.
Och jag undrar... vad är en kändis?
Magnus Hedman var ju en kändis...
... och är kanske det ett litet tag till... men snart är han nog inte kändis längre... för han har ju fått sparken på TV4 och får inte längre vara med i "ren idrott-grejen" för att han tydligen dopat sig... och för att någon ska uppmärksamma att du dopat dig så måste du vara en kändis... men för att vara en kändis måste du ju synas... och när Magnus nu är lika poppis som svininfluensan i kändisvärlden... så är det bara en tidsfråga innan han är bortglömd... är det föresten någon som kommer ihåg att han var fotbollsmålvakt innan han blev en kändis?
Vart tar de bortglömda kändisarna vägen?
Finns det något som kallas för anonyma kändisar (AK)... där bortglömda kändisar försöker hitta meningen med livet... ja, jag undrar vart de bortglömda kändisarna tar vägen...
... och är det någon som vet vad man kallar en bortglömd kändis?
Nu tänker jag på begreppet alltså... själva ordet... kändis... om jag frågar några barn idag om vad de vill bli när de blir stora så är det inte bara de klassiska yrkena som lockar längre... typ... sjuksköterska (vilken unge vill bli det idag?)... polis (lockar nog fortfarande mer än bov iallafall)... brandman (eld är och förblir lockande, jag tror att de flesta pyromaner ville bli brandmän när de var små)... oj nu börjar jag glida ifrån ämnet märker jag... om vad de små barnen vill bli när de blir stora... eller vid närmare eftertanke... det kanske inte bara gäller barnen... för om jag ska vara riktigt ärlig så har jag nog inte riktigt bestämmt mig själv för vad jag ska bli när jag blir stor.
Jaja... vad jag ville komma till var att ett väldigt vanligt svar man kan få är att många vill bli... kändisar... inte fotbollsspelare... skådisar... sångare... dansare... popstjärnor... eller modeller... nä de vill bli kändisar... möjligtvis så kan de kanske tänka sig att bli idoler också... men då får det naturligtvis vara en känd idol.
Och jag undrar... vad är en kändis?
Magnus Hedman var ju en kändis...
... och är kanske det ett litet tag till... men snart är han nog inte kändis längre... för han har ju fått sparken på TV4 och får inte längre vara med i "ren idrott-grejen" för att han tydligen dopat sig... och för att någon ska uppmärksamma att du dopat dig så måste du vara en kändis... men för att vara en kändis måste du ju synas... och när Magnus nu är lika poppis som svininfluensan i kändisvärlden... så är det bara en tidsfråga innan han är bortglömd... är det föresten någon som kommer ihåg att han var fotbollsmålvakt innan han blev en kändis?
Vart tar de bortglömda kändisarna vägen?
Finns det något som kallas för anonyma kändisar (AK)... där bortglömda kändisar försöker hitta meningen med livet... ja, jag undrar vart de bortglömda kändisarna tar vägen...
... och är det någon som vet vad man kallar en bortglömd kändis?
En naken man...
... i morgonrock sågs nyss i min trädgård.
Han gjorde en snabb rusch till soptunnan... och i den skumma skymmningen kunde det skymtas...
... ett naket ben.
Vad är det då som pågår här ute i skogen där jag bor kan vän av ordning fråga sig... ska vi ringa till aftonblaskan så att de kan skriva om dessa nakenchocker?
Jag tror inte att det behövs... jag kan ge lugnande besked... det var bara en sjukling som förvånat la märke till att det inte är någon större mening med att klä på sig idag... hupp... var tog denna dagen vägen... jag hann ju inte ens klä på mig innan det var dax för att gå och lägga sig... så kan det gå till här ute på landet när inte klockan får bestämma över dagen... och någonstans så känns det rätt skönt faktiskt... som en frizon... en tidlös frizon.
Men jag ska också erkänna att jag hajade till en liten smula när jag kom till insikt om att jag bara låtit en dag gå... bara så där... visst jag är en smula krasslig men det var ändå med ett uns av skam jag fick denna insikt... precis som om det är lite förbjudet att tillbringa en hel dag i morgonrock... att jag minsann ska skämmas över att jag inte presterat någonting denna dagen... tack och lov så fattar jag att det är mina inre spöken som pratar så... mina defekter... rösterna som säger att jag måste bli lite bättre... att jag inte riktigt duger... att jag ska vara duktig och inte sticka ut från mängden... samma röst som tycker att jag är lat...
... för att mina springskor fått vila idag... rösten som påminner mig om att jag minsann har bestämt att jag skulle springa idag.
Den rösten säger åt mig att nu kan jag skita i att springa överhuvudtaget... att jag lika gärna kan lägga av med min springning för alltid... för den rösten vill att jag ska slå på mig själv för att jag sitter i morgonrock fortfarande... den rösten vill att jag ska skämmas... känna mig värdelös och att jag lika gärna kan börja knarka igen... för den rösten vill inte att jag ska bli frisk... den rösten vill att jag ska dö...
... den rösten är min sjukdom... för min sjukdom sitter mellan mina öron och vill inte att jag ska prata med någon annan än mig själv... den rösten kallas ibland för "Diffe" eller "MP" (missbrukarpersonligheten)... och den rösten är min fiende... inte livet... inte min omgivning... nä min värsta fiende är faktiskt jag själv...
... en ensam beroende är i dåligt sällskap.
Om jag pratar med mina vänner så tycker de att det är helt okej att jag tar det lugnt nu när jag är sjuk... och mina vänner ger fullkomligt fan i om jag sitter naken i min morgonrock en hel vecka... tro jag *L*.
Han gjorde en snabb rusch till soptunnan... och i den skumma skymmningen kunde det skymtas...
... ett naket ben.
Vad är det då som pågår här ute i skogen där jag bor kan vän av ordning fråga sig... ska vi ringa till aftonblaskan så att de kan skriva om dessa nakenchocker?
Jag tror inte att det behövs... jag kan ge lugnande besked... det var bara en sjukling som förvånat la märke till att det inte är någon större mening med att klä på sig idag... hupp... var tog denna dagen vägen... jag hann ju inte ens klä på mig innan det var dax för att gå och lägga sig... så kan det gå till här ute på landet när inte klockan får bestämma över dagen... och någonstans så känns det rätt skönt faktiskt... som en frizon... en tidlös frizon.
Men jag ska också erkänna att jag hajade till en liten smula när jag kom till insikt om att jag bara låtit en dag gå... bara så där... visst jag är en smula krasslig men det var ändå med ett uns av skam jag fick denna insikt... precis som om det är lite förbjudet att tillbringa en hel dag i morgonrock... att jag minsann ska skämmas över att jag inte presterat någonting denna dagen... tack och lov så fattar jag att det är mina inre spöken som pratar så... mina defekter... rösterna som säger att jag måste bli lite bättre... att jag inte riktigt duger... att jag ska vara duktig och inte sticka ut från mängden... samma röst som tycker att jag är lat...
... för att mina springskor fått vila idag... rösten som påminner mig om att jag minsann har bestämt att jag skulle springa idag.
Den rösten säger åt mig att nu kan jag skita i att springa överhuvudtaget... att jag lika gärna kan lägga av med min springning för alltid... för den rösten vill att jag ska slå på mig själv för att jag sitter i morgonrock fortfarande... den rösten vill att jag ska skämmas... känna mig värdelös och att jag lika gärna kan börja knarka igen... för den rösten vill inte att jag ska bli frisk... den rösten vill att jag ska dö...
... den rösten är min sjukdom... för min sjukdom sitter mellan mina öron och vill inte att jag ska prata med någon annan än mig själv... den rösten kallas ibland för "Diffe" eller "MP" (missbrukarpersonligheten)... och den rösten är min fiende... inte livet... inte min omgivning... nä min värsta fiende är faktiskt jag själv...
... en ensam beroende är i dåligt sällskap.
Om jag pratar med mina vänner så tycker de att det är helt okej att jag tar det lugnt nu när jag är sjuk... och mina vänner ger fullkomligt fan i om jag sitter naken i min morgonrock en hel vecka... tro jag *L*.
Allmänt dassig
... känner jag mig.
Inte dödssjuk utan "bara" trött... ont i halsen... rinnande näsa och lite ledvärk... tror inte att detta är svininfluensan *L*... utan är ganska säker på att det är en följd av AC:n i Barcelona... det är många av oss som var i Barcelona som är krassliga nu.
Det är så där på gränsen ni vet... ska jag gå till jobbet eller ska jag skita i det?
Så jag får tänka framåt... nästa vecka har jag faktiskt inte tid att vara sjuk... och om jag ka vara lite ansvarsfylld så kanske det inte är så himla shysst att åka till jobbet och smitta ner mina kompisar... så jag ska göra mitt bästa för att stanna hemma resten av denna veckan... inte så lätt som det låter... och rätt stressande när min mobil ringer... jag har ju ingen täckning här ute och de flesta samtalen idag kom från skyddat nummer (många myndigheter verkar tycka att det är bäst) så jag har ingen aning om vem det är som ringer heller... jag lyckades på ren tur får jag nog säga lista ut ett av samtalen på hans mycket speciella röst... men inte ens det var så lätt.
Det är skittråkigt att vara sjuk tycker jag... ingen ork till att göra sådant jag borde gjort för länge sedan... typ städat och sånt... kommer fan inte ihåg när jag städade sist... och jag kan lova att det syns... vem tror ni fortfarande inte hunnit packa upp...
... resväskan från Barcelona?
Och det är fan ingen annat än ren lättja... för hur jobbigt är det egentligen?
Här kan jag inte skylla på att jag är sjuk eller någonting sådant... nä det är bara min egen privata latmask som har mig i sitt lilla grepp... jag kommer mycket väl ihåg att jag var på gång med mina 15 minuter om dagen... och jag vill ju inte skriva på min blogg om att jag inte pallar att städa hemme... nä vad ska ni tro om mig då?
Ja herregud... jag sitter här hemma och är lite hängig... fortfarande i morgonrocken... och orkar faktiskt med ett inlägg i bloggen nu... fan det tar sig... känner att jag är på G... ska bara fixa en pryl... men sen så ska jag planera lite... så vänta bara tills imorgon... då jävlar *L*...
Inte dödssjuk utan "bara" trött... ont i halsen... rinnande näsa och lite ledvärk... tror inte att detta är svininfluensan *L*... utan är ganska säker på att det är en följd av AC:n i Barcelona... det är många av oss som var i Barcelona som är krassliga nu.
Det är så där på gränsen ni vet... ska jag gå till jobbet eller ska jag skita i det?
Så jag får tänka framåt... nästa vecka har jag faktiskt inte tid att vara sjuk... och om jag ka vara lite ansvarsfylld så kanske det inte är så himla shysst att åka till jobbet och smitta ner mina kompisar... så jag ska göra mitt bästa för att stanna hemma resten av denna veckan... inte så lätt som det låter... och rätt stressande när min mobil ringer... jag har ju ingen täckning här ute och de flesta samtalen idag kom från skyddat nummer (många myndigheter verkar tycka att det är bäst) så jag har ingen aning om vem det är som ringer heller... jag lyckades på ren tur får jag nog säga lista ut ett av samtalen på hans mycket speciella röst... men inte ens det var så lätt.
Det är skittråkigt att vara sjuk tycker jag... ingen ork till att göra sådant jag borde gjort för länge sedan... typ städat och sånt... kommer fan inte ihåg när jag städade sist... och jag kan lova att det syns... vem tror ni fortfarande inte hunnit packa upp...
... resväskan från Barcelona?
Och det är fan ingen annat än ren lättja... för hur jobbigt är det egentligen?
Här kan jag inte skylla på att jag är sjuk eller någonting sådant... nä det är bara min egen privata latmask som har mig i sitt lilla grepp... jag kommer mycket väl ihåg att jag var på gång med mina 15 minuter om dagen... och jag vill ju inte skriva på min blogg om att jag inte pallar att städa hemme... nä vad ska ni tro om mig då?
Ja herregud... jag sitter här hemma och är lite hängig... fortfarande i morgonrocken... och orkar faktiskt med ett inlägg i bloggen nu... fan det tar sig... känner att jag är på G... ska bara fixa en pryl... men sen så ska jag planera lite... så vänta bara tills imorgon... då jävlar *L*...
Rökningen...
... går det fortfarande dåligt med... inte en enda cigg har jag fått i mig på evigheter nu.
Det var ett tag sedan jag...
... rullade en cigg nu...
Ja jävlar... tiden går... och idag så var det en kille som frågade efter en cigg... och då sa någon att jag hade slutat röka... och fan... jag vill ju fortfarande inte ta ordet slutat i min mun... jag är en rökfri rökare... punkt slut.
Men själva gejen fick mig att haja till... det är skitlänge sedan jag rökte nu... typ 9 månader 1 dag och 5 minuter... och jag tänker inte så mycket på att jag är en rökfri rökare längre... i Barcelona var jag lite extra röksugen i några dagar... men inte så att jag övervägde att tända en cigg... nä det var snarare så att jag blev lite imponerad av hur känslostyrt mitt röksug är... att det inte är ett fysiskt behov utan ett bekvämt sätt att hantera mina känslor... eller okej då... det är ju ett fysiskt sätt att hantera ett psykiskt dilemma.
Men jag fattar ju också att hade jag rökat en enda cigg så hade det varit kört... det är nollgräns som gäller... finns inte en möjlighet för mig att med framgång kunna kontrollera min rökning... här gäller samma som med drogerna för mig... allt eller inget... inga krusiduller... det är enkelt... ja tack eller nej tack.
Jag tror inte ett skit på substitutbehandlingar och sånt... jag har inte träffat en enda människa som går på metadon eller subutex som jag skulle vilja byta med... det är för krångligt för mig... jag vill leva ett enkelt och fritt liv... och det enda som mitt behov av att kunna kontrollera någonting har gett mig är nog fan en känsla av kontrollförlust... och det är enkelt för mig att vara rökfri... en dag i taget... och drogfri... det är ännu enklare... kommer faktiskt inte ihåg när jag kände ett drogsug sist... fatta... det är fan helt otroligt... jag är en narkoman som inte är drogsugen längre... woow...
... jag är ett mirakel.
Det var ett tag sedan jag...
... rullade en cigg nu...
Ja jävlar... tiden går... och idag så var det en kille som frågade efter en cigg... och då sa någon att jag hade slutat röka... och fan... jag vill ju fortfarande inte ta ordet slutat i min mun... jag är en rökfri rökare... punkt slut.
Men själva gejen fick mig att haja till... det är skitlänge sedan jag rökte nu... typ 9 månader 1 dag och 5 minuter... och jag tänker inte så mycket på att jag är en rökfri rökare längre... i Barcelona var jag lite extra röksugen i några dagar... men inte så att jag övervägde att tända en cigg... nä det var snarare så att jag blev lite imponerad av hur känslostyrt mitt röksug är... att det inte är ett fysiskt behov utan ett bekvämt sätt att hantera mina känslor... eller okej då... det är ju ett fysiskt sätt att hantera ett psykiskt dilemma.
Men jag fattar ju också att hade jag rökat en enda cigg så hade det varit kört... det är nollgräns som gäller... finns inte en möjlighet för mig att med framgång kunna kontrollera min rökning... här gäller samma som med drogerna för mig... allt eller inget... inga krusiduller... det är enkelt... ja tack eller nej tack.
Jag tror inte ett skit på substitutbehandlingar och sånt... jag har inte träffat en enda människa som går på metadon eller subutex som jag skulle vilja byta med... det är för krångligt för mig... jag vill leva ett enkelt och fritt liv... och det enda som mitt behov av att kunna kontrollera någonting har gett mig är nog fan en känsla av kontrollförlust... och det är enkelt för mig att vara rökfri... en dag i taget... och drogfri... det är ännu enklare... kommer faktiskt inte ihåg när jag kände ett drogsug sist... fatta... det är fan helt otroligt... jag är en narkoman som inte är drogsugen längre... woow...
... jag är ett mirakel.
Sjuk...
... ska jag tillåta mig att vara.
Åkte iväg till jobbet i morse igen... och jag är ju inte riktigt frisk... tror nog inte att det är svininfluensan men likförbannat så är det jobbigt att gå omkring och inte riktigt orka vara med i matchen... nä då är det bättre att jag tillåter mig att ligga hemma och vänta på att bli frisk... ska jag nu kunna vara beredd på att bli sjuk i svininfluensan så gäller det nog fan att jag håller mig i form innan den slår till... för det kan ju inte vara bra att vara sjuk innan man blir så sjuk så att man kan dö...
... så imorgon ska jag tillåta mig att vara sjuk så att jag kan bli frisk nångång... tillräckligt frisk för att våga bli sjuk alltså... hänger ni med?
Men jag funkar lite som så att jag in i det längsta lever i förnekelse... i dettta fallet visat det sig genom att jag inte erkänner ens för mig själv att jag är sjuk... så det var en framgång när jag om än motvilligt struntade i att gå på det där yoga-passet i morse som jag hade bestämt... igår morse så struntade jag i att jag kände mig lite krasslig och började min dag genom att springa en runda i skogen... och t.o.m. jag fattar att det inte är bra...
... att jag inte ska springa när jag har feber.
Ibland är min förnekelse så stark att jag istället för att acceptera det jag förnekar (kan vara att jag som nu är lite sjuk) blir förbannad... ja då går jag omkring och är skitarg istället... naturligtvis helt sinnessjukt och ingenting som jag rekomenderar... men fan det är svårt för mig att vara sjuk... eller att handskas med sjukdom överhuvudtaget... jag gillar inte den maktlöshet som jag känner inför sjukdom... min eller andra spelar ingen större roll.
Så jag ska göra vad jag kan för att tillåta mig att njuta av att vara sjuk och stanna hemma imorgon... ligga i soffan och kolla på TV... inte göra någonting... bara vänta... på att bli frisk.
Åkte iväg till jobbet i morse igen... och jag är ju inte riktigt frisk... tror nog inte att det är svininfluensan men likförbannat så är det jobbigt att gå omkring och inte riktigt orka vara med i matchen... nä då är det bättre att jag tillåter mig att ligga hemma och vänta på att bli frisk... ska jag nu kunna vara beredd på att bli sjuk i svininfluensan så gäller det nog fan att jag håller mig i form innan den slår till... för det kan ju inte vara bra att vara sjuk innan man blir så sjuk så att man kan dö...
... så imorgon ska jag tillåta mig att vara sjuk så att jag kan bli frisk nångång... tillräckligt frisk för att våga bli sjuk alltså... hänger ni med?
Men jag funkar lite som så att jag in i det längsta lever i förnekelse... i dettta fallet visat det sig genom att jag inte erkänner ens för mig själv att jag är sjuk... så det var en framgång när jag om än motvilligt struntade i att gå på det där yoga-passet i morse som jag hade bestämt... igår morse så struntade jag i att jag kände mig lite krasslig och började min dag genom att springa en runda i skogen... och t.o.m. jag fattar att det inte är bra...
... att jag inte ska springa när jag har feber.
Ibland är min förnekelse så stark att jag istället för att acceptera det jag förnekar (kan vara att jag som nu är lite sjuk) blir förbannad... ja då går jag omkring och är skitarg istället... naturligtvis helt sinnessjukt och ingenting som jag rekomenderar... men fan det är svårt för mig att vara sjuk... eller att handskas med sjukdom överhuvudtaget... jag gillar inte den maktlöshet som jag känner inför sjukdom... min eller andra spelar ingen större roll.
Så jag ska göra vad jag kan för att tillåta mig att njuta av att vara sjuk och stanna hemma imorgon... ligga i soffan och kolla på TV... inte göra någonting... bara vänta... på att bli frisk.
Svininfluensan...
... härjade i Brännebassalt inatt.
Jo det trodde jag... jag mådde inte bra och alla symtom stämde in på pricken fick jag för mig... svininfluensanojan tog ett kraftigt grepp om mig och min sinnesstämmning... jag blev liksom jättesjuk direkt... såg framför mig hur jag bars iväg på bår från mitt hus.
Men konstigt nog så hade svininfluensan "gått över" när jag vaknade... livet återvände och jag förvånades över hur snabbt jag repade mig efter min "nära dödenupplevelse"... kanske var det inte den "riktiga" svininfluensan... utan bara en liten...
... lindrig kultingvariant jag drabbades av.
Helt ärligt så tror jag mig vara drabbad av en AC-sjuka... för det är jättemånga av oss som var i Barcelona som är lite hängiga just nu... och jag tror fan att det beror på AC:n... även om risken för att jag skull lyckas bli smittad av svininfluensa i Barcelona var överhängande...
... jag menar jag befann mig i ett samanhang där det nästan 8000 människor från 60 olika länder... och ett av våra kännetecken är att vi kramas så mycket som möjligt... här pratar vi om mycket närkontakt... sen är ju Spanien ett av de länderna som hitills drabbats rätt hårt av svininfluensan... och jag höll mig inte isolerad från människor... på Nou Camp var vi väl över 95 000 åskådare... sen vimlade jag runt på diverse gatufestivaler och massa andra saker med hur mycket människor som helst... så visst... jag har gjort mitt bästa för att bli smittad av diverse sjukdommar...
... så det är väl inte så konstigt att när jag hör om det första dödsfallet i Sverige får för mig att rätt många av mina symtom stämmer in... och blir en liten smula orolig... fan skrämselproppagandan funkar på mig med... iallafall ett litet tag... för just nu har jag inte riktigt tid att ha svininfluensa... den får vänta två veckor till för jag har lite som jag måste hinna med innan jag har tid att vara sjuk.
Jo det trodde jag... jag mådde inte bra och alla symtom stämde in på pricken fick jag för mig... svininfluensanojan tog ett kraftigt grepp om mig och min sinnesstämmning... jag blev liksom jättesjuk direkt... såg framför mig hur jag bars iväg på bår från mitt hus.
Men konstigt nog så hade svininfluensan "gått över" när jag vaknade... livet återvände och jag förvånades över hur snabbt jag repade mig efter min "nära dödenupplevelse"... kanske var det inte den "riktiga" svininfluensan... utan bara en liten...
... lindrig kultingvariant jag drabbades av.
Helt ärligt så tror jag mig vara drabbad av en AC-sjuka... för det är jättemånga av oss som var i Barcelona som är lite hängiga just nu... och jag tror fan att det beror på AC:n... även om risken för att jag skull lyckas bli smittad av svininfluensa i Barcelona var överhängande...
... jag menar jag befann mig i ett samanhang där det nästan 8000 människor från 60 olika länder... och ett av våra kännetecken är att vi kramas så mycket som möjligt... här pratar vi om mycket närkontakt... sen är ju Spanien ett av de länderna som hitills drabbats rätt hårt av svininfluensan... och jag höll mig inte isolerad från människor... på Nou Camp var vi väl över 95 000 åskådare... sen vimlade jag runt på diverse gatufestivaler och massa andra saker med hur mycket människor som helst... så visst... jag har gjort mitt bästa för att bli smittad av diverse sjukdommar...
... så det är väl inte så konstigt att när jag hör om det första dödsfallet i Sverige får för mig att rätt många av mina symtom stämmer in... och blir en liten smula orolig... fan skrämselproppagandan funkar på mig med... iallafall ett litet tag... för just nu har jag inte riktigt tid att ha svininfluensa... den får vänta två veckor till för jag har lite som jag måste hinna med innan jag har tid att vara sjuk.