... kan vara vackert.
.
I mitt tidigare liv som aktiv narkoman så var en skilsmässa i princip alltid förknippad med ett rent helvete... att separera som vänner fanns liksom inte på kartan... en skilsmässa innebar oftast ett jävla slammrande i dörrarna och en hel radda av hårda ord... "dra åt helvete"... var väl bland det snällaste man kunde säga... att skiljas var helt enkelt skitjobbigt... och man kan ju fundera lite på varför det var så jobbigt att skiljas i missbruket.
.
Jag har en teori om varför vi som missbrukare väldigt sällan klarar av att separera på ett civiliserat sätt... jag tror nämligen att vi är så vana vid att misslyckas att vi har hittat på strategier för att slippa ta ansvar för våra egna tillkortakommanden... det är jobbigt att stå där med skammen och för att slippa det så gör vi om omvärlden till idioter och ber dem dra åt helvete samtidigt som vi springer ut ur rummet och slår igen dörren bakom oss... då slipper vi ju att ta ansvar för våra handlingar... tyvärr så innebär det samtidigt att vi inte lär oss att man kan skiljas som vänner.
.
Att skiljas behöver absolut inte innebära att man ska vara ovänner... inte på långa vägar.
.
En sak som jag har fått lära mig på VågaVa är att det går alldeles utmärkt att skijlas som vänner... visst kan det vara lite tråkigt att separera från vänner man tycker om... eller från en relation som inte funkade trots att man så gärna ville... men... ibland så kan det vara bra att skiljas... det kan vara början på något nytt och ännu bättre för alla inblandade... och sist men inte minst... att skiljas kan vara en väldigt bra idé om man vill fortsätta att utvecklas... och att istället för att bli värsta ovännerna så kan man ju ha kvar en god vän i sitt hjärta... och att bära omkring goda vänner i sitt hjärta är ju riktigt vackert.
