... börjar bli ett begrepp för mig.
på olika sätt... fan det är ju en helt ny värld jag har hittat på bloggarna... woow jag bara sögs in i denna cybervärld och jag kan inte säga annat än att jag är helt knas på bloggandet... det skrämmer mig en smula...
Fan jag är en beroende... och för mig innebär det bl.a. att jag har ganska enkelt att bli intensiv i det jag gör... och det kan innebära att andra saker får kliva åt sidan när jag blir en smula besatt av något jag gillar... något som jag ofta upplevt när det gäller relationer t.ex... ojoj... vilka historier jag har på det temat *L*.
Bloggångest kunde jag känna nu när jag inte riktigt hade den tiden som jag ville avsätta på mitt bloggande... ångest för att inte hinna svara på kommentarer... på att det inte hände något på min blogg och att alla skulle hinna tröttna och aldrig med komma tillbaka eftersom det inte skrevs något på bloggen... ja suck... ibland så blir jag såååååååååå trött på mig själv och min självcentrering... hallå jorden snurrar inte runt mig... jag vet.
Bloggångest då jag någon gång tycker att jag har något att säga och lyckas bli nöjd med mitt inlägg... då får jag ångest nästa gång jag ska skriva... då kommer det helt automatiskt ett vansinnit krav på att jag måste prestera bättre.
Denna bloggångest är helt ogrundad och bygger givetvis helt och hållet på mina egna rädslor... mest faktiskt på mina favoriter... att inte duga... och att bli övergiven... sinnessjukt? Javisst... det är jag medveten om... och den medvetenheten i sig skapar... ja ångest *L*.
Kände bara att jag var tvungen att skriva om detta... för det ville jag inte... det är lite skämmigt för mig... men men... någonstans så har jag lärt mig att skam inte tål ljus... så jag skriver ändå... fast jag ville hålla det hemligt...
Bråttom, bråttom...
... full fart till nästa ställe... känns som om jag nyss kom hem... det blev sent inatt... å jag vaknade nyss... en dryg timme på mig... lite stressad faktiskt *L*... jaja...
Å jag kan känna ett litet sting av dåligt samvete för att jag inte hunnit med att svara på mina kommentarer... är det en form av "bloggångest" jag känner?
Jag vill ibland vara på flera ställen samtidigt... någon som jag inte har några problem med inne i mitt huvud... men som inte är att rekomendera i verkligheten... "en sak i taget"... "här och nu"... så ha tålamod med mig... nu ska jag rusa iväg igen... livet utanför mitt fönster vill att jag ska vara där... å jag ska göra mitt bästa för att vara en del av den upplevelsen... stänga av datorn... ta ett djupt andetag... och låta mig sugas in i nuet...
igen...
Å jag kan känna ett litet sting av dåligt samvete för att jag inte hunnit med att svara på mina kommentarer... är det en form av "bloggångest" jag känner?
Jag vill ibland vara på flera ställen samtidigt... någon som jag inte har några problem med inne i mitt huvud... men som inte är att rekomendera i verkligheten... "en sak i taget"... "här och nu"... så ha tålamod med mig... nu ska jag rusa iväg igen... livet utanför mitt fönster vill att jag ska vara där... å jag ska göra mitt bästa för att vara en del av den upplevelsen... stänga av datorn... ta ett djupt andetag... och låta mig sugas in i nuet...
igen...
Ekonomisk Ångest...
... brukar jag vara hyfsat bra på att förtränga... men nu sitter jag ändå här med en klump i magen.
Och jag inbillar mig att det finns fler än jag som känt av denna stress... för jag blir fan stressad av att ha större utgifter än inkomster... känner mig en smula maktlös faktiskt... inför verkligheten... livet på livets villkor.
Egentligen så förstår jag att jag har ett lyxproblem... och att lösningen på ett ekonomiskt problem är väldigt enkelt... öka inkomsterna eller minska utgifterna... och eftersom min inkomst är konstant på typ existensminimum så handlar det nu om att anpassa mina utgifter efter den rådande situationen... och göra mitt bästa för att hitta en lösning på mitt problem... jag får helt enkelt prioritera.
I mitt tidigare liv så valde jag alltid att helt enkelt förneka verkligheten... och blev överraskad över konsekvenserna... såg mig som väldigt orättvist behandlad när jag helt plötsligt inte hade någon ström i huset eftersom jag inte betalt räkningen... visst har vi där jag bor drabbats av strömavbrott många gånger när det har blåst för mycket... så jag har ju en viss vana av att leva utan ström... men jag ska ärligt säga att jag föredrar att ha fungerande el här hemma... så min elräkning har hög prioritet... det spelar liksom ingen roll att denna månadens räkning är en hisnande sluträkning och att jag inte har råd... jag tänker inte tillbringa ännu en jul utan ström... nä den lyxen vill jag unna mig... det är bara att betala... även om det kommer att ske lite senare än sista betalningsdatum... igen *L*.
Bilen måste repareras... min bildoktor har hittat allvarliga fel på min bil... dyrt... här vill jag också blunda för verkligheten... nu har jag inte råd... så är det bara... och får hitta lösningen i att skjuta på problemet... tyvärr.
Lösningen är enkel... ärlighet... det är bara att säga som det är och fixa med en avbetalningsplan... och nu är jag glad för att jag alltid går till samma bildoktor och att han har förtroende för mig... så det kommer att lösa sig i sisom tid... surt men det finns ingen annan lösning... det får jag acceptera... med mitt boende så är min bil en nödvändighet.
Mina andra räkningar är redan betalda... hurra för banken via internet... här lägger jag in räkningarna direkt när jag får dem... och även om det känns som en käftsmäll när jag kollar mitt saldo så är det en befrielse att jag inte hunnit förhandla med mig själv om dessa räkningar... de är redan betalda... färdigt... klart... oåterkallerligt... borta.
Så just nu är mitt största problem mitt barnbarns present som jag vill ge honom vid en namngivningscermoni på söndag... och det är mest ett problem om att jag är rädd för vad andra ska tycka om min present... och det är ju helt sinnessjukt... det förstår jag... det ska ju inte ha ett dugg med pengar att göra... men det känns så för mig... att jag blir bedömd utifrån vad jag köper för något till honom... vilket jag inte ens tror att jag blir... nä det är bara en känsla.
När jag var liten så hade jag en morfar... och det var stort för mig... kommer ihåg när vi... jag och morfar... åkte runt i hans bil... en vit volvo PV... med ett släp efter... full fart... hämtade ofta sånt som skulle malas till mat för hans minkar... och jag älskade dessa resor... bara jag och morfar.
Och vet ni vad... jag vill ge mitt barnbarn en morfar som ser honom... som bryr sig och finns där... jag vill ge mitt barnbarn känslan av att vara älskad av en morfar... jag minns hur mycket det betydde för mig.
Men det kan ju inte ge det som en present... nä... jag har inga pengar... så jag tänker ge honom en tavla som jag gjort... å visst kan det kännas fattigt när jag jämför det med grejer som man kan köpa för pengar... ändå känns det rätt... för jag hade varit glad över att ha haft en tavla som min morfar hade gjort och gett till mig... jag har själv ett halsband på mig som min mormor haft... och det betyder väldigt mycket för mig... det känns som om mormor är med mig i livet... och det känns tryggt på något oförlarligt sätt.
Det kanske är tur att jag inte har en massa pengar... så att jag får sitta ner och fundera lite på vad som verkligen är värt någonting för mig i livet... känna hur rik jag är... mitt i min ekonomiska ångest... fan... det är ju bara pengar... å det är ju minst sagt ett världsligt problem...
Så flippat... min pengabrist får mig att känna mig rik...
Och jag inbillar mig att det finns fler än jag som känt av denna stress... för jag blir fan stressad av att ha större utgifter än inkomster... känner mig en smula maktlös faktiskt... inför verkligheten... livet på livets villkor.
Egentligen så förstår jag att jag har ett lyxproblem... och att lösningen på ett ekonomiskt problem är väldigt enkelt... öka inkomsterna eller minska utgifterna... och eftersom min inkomst är konstant på typ existensminimum så handlar det nu om att anpassa mina utgifter efter den rådande situationen... och göra mitt bästa för att hitta en lösning på mitt problem... jag får helt enkelt prioritera.
I mitt tidigare liv så valde jag alltid att helt enkelt förneka verkligheten... och blev överraskad över konsekvenserna... såg mig som väldigt orättvist behandlad när jag helt plötsligt inte hade någon ström i huset eftersom jag inte betalt räkningen... visst har vi där jag bor drabbats av strömavbrott många gånger när det har blåst för mycket... så jag har ju en viss vana av att leva utan ström... men jag ska ärligt säga att jag föredrar att ha fungerande el här hemma... så min elräkning har hög prioritet... det spelar liksom ingen roll att denna månadens räkning är en hisnande sluträkning och att jag inte har råd... jag tänker inte tillbringa ännu en jul utan ström... nä den lyxen vill jag unna mig... det är bara att betala... även om det kommer att ske lite senare än sista betalningsdatum... igen *L*.
Bilen måste repareras... min bildoktor har hittat allvarliga fel på min bil... dyrt... här vill jag också blunda för verkligheten... nu har jag inte råd... så är det bara... och får hitta lösningen i att skjuta på problemet... tyvärr.
Lösningen är enkel... ärlighet... det är bara att säga som det är och fixa med en avbetalningsplan... och nu är jag glad för att jag alltid går till samma bildoktor och att han har förtroende för mig... så det kommer att lösa sig i sisom tid... surt men det finns ingen annan lösning... det får jag acceptera... med mitt boende så är min bil en nödvändighet.
Mina andra räkningar är redan betalda... hurra för banken via internet... här lägger jag in räkningarna direkt när jag får dem... och även om det känns som en käftsmäll när jag kollar mitt saldo så är det en befrielse att jag inte hunnit förhandla med mig själv om dessa räkningar... de är redan betalda... färdigt... klart... oåterkallerligt... borta.
Så just nu är mitt största problem mitt barnbarns present som jag vill ge honom vid en namngivningscermoni på söndag... och det är mest ett problem om att jag är rädd för vad andra ska tycka om min present... och det är ju helt sinnessjukt... det förstår jag... det ska ju inte ha ett dugg med pengar att göra... men det känns så för mig... att jag blir bedömd utifrån vad jag köper för något till honom... vilket jag inte ens tror att jag blir... nä det är bara en känsla.
När jag var liten så hade jag en morfar... och det var stort för mig... kommer ihåg när vi... jag och morfar... åkte runt i hans bil... en vit volvo PV... med ett släp efter... full fart... hämtade ofta sånt som skulle malas till mat för hans minkar... och jag älskade dessa resor... bara jag och morfar.
Och vet ni vad... jag vill ge mitt barnbarn en morfar som ser honom... som bryr sig och finns där... jag vill ge mitt barnbarn känslan av att vara älskad av en morfar... jag minns hur mycket det betydde för mig.
Men det kan ju inte ge det som en present... nä... jag har inga pengar... så jag tänker ge honom en tavla som jag gjort... å visst kan det kännas fattigt när jag jämför det med grejer som man kan köpa för pengar... ändå känns det rätt... för jag hade varit glad över att ha haft en tavla som min morfar hade gjort och gett till mig... jag har själv ett halsband på mig som min mormor haft... och det betyder väldigt mycket för mig... det känns som om mormor är med mig i livet... och det känns tryggt på något oförlarligt sätt.
Det kanske är tur att jag inte har en massa pengar... så att jag får sitta ner och fundera lite på vad som verkligen är värt någonting för mig i livet... känna hur rik jag är... mitt i min ekonomiska ångest... fan... det är ju bara pengar... å det är ju minst sagt ett världsligt problem...
Så flippat... min pengabrist får mig att känna mig rik...
Trolleri...
... kom jag att tänka på när jag hittade en bild på en T-shirt signerad av...
... Joe Labero...
... han är ju en rackare på att trolla... så tänkte jag efter... fan det är ju jag också... på mitt sätt.
Jag har trollat bort drogerna i mitt liv...
och rädslan över att inte duga precis som den jag är...
... å inte nog med det... jag trollar nämligen inte bara bort grejer... nänä...
Jag har trollat till mig...
tacksamhet...
glädje...
lycka...
kärlek...
vänner...
... ja jag skulle kunna skriva en låååååååååååång lista över helt fantastislka trolleritrix...
För det kan ju inte kallas för något annat än rent trolleri att få ett gäng gamla pundare att fylla ett utställningsskåp med...
... egenhändigt ritade tum-hundar.
Och nu får ni hålla i er... trumtrumtrumtrumtrumtrumtrum...
för jag har t.o.m. lyckats med... trumtrumtrumtrumtrumtrum... konststycket att... trumtrumtrumtrumtrumtrum... få... trumtrumtrumtrumtrumtrumtrum...
... mig själv att på fullaste allvar inse att jag är... VACKER & VÄRDEFULL!!!
... så kom igen Joe Labero... eller ger du upp nu?
Vi snackar om trolleri på vääääääääääääldigt hög nivå här...
... Joe Labero...
... han är ju en rackare på att trolla... så tänkte jag efter... fan det är ju jag också... på mitt sätt.
Jag har trollat bort drogerna i mitt liv...
och rädslan över att inte duga precis som den jag är...
... å inte nog med det... jag trollar nämligen inte bara bort grejer... nänä...
Jag har trollat till mig...
tacksamhet...
glädje...
lycka...
kärlek...
vänner...
... ja jag skulle kunna skriva en låååååååååååång lista över helt fantastislka trolleritrix...
För det kan ju inte kallas för något annat än rent trolleri att få ett gäng gamla pundare att fylla ett utställningsskåp med...
... egenhändigt ritade tum-hundar.
Och nu får ni hålla i er... trumtrumtrumtrumtrumtrumtrum...
för jag har t.o.m. lyckats med... trumtrumtrumtrumtrumtrum... konststycket att... trumtrumtrumtrumtrumtrum... få... trumtrumtrumtrumtrumtrumtrum...
... mig själv att på fullaste allvar inse att jag är... VACKER & VÄRDEFULL!!!
... så kom igen Joe Labero... eller ger du upp nu?
Vi snackar om trolleri på vääääääääääääldigt hög nivå här...
Ångest...
... är ett ord som jag missbrukar... trodde jag... det gäller inte mig... blev lite nyfiken så jag slog på nätet och läste denna text...
"Den som har generaliserad ångest brukar beskrivas som allmänt ängslig. Han oroar sig ständigt, ofta över småsaker och oron tas ofta ut i förskott. I synen på tillvaron lägger han oftare märke till det som är oroande och hotfullt än det som är glädjande. Den drabbade tycker ofta själv att han oroar sig i onödan. Oron gör att man blir osäker, okoncentrerad, rastlös, pessimistisk, spänd, stresskänslig, uttröttbar, irritabel och sover dåligt. Utmärkande är också kroppsliga ångestsymtom som ökad muskelspänning, svettningar, darrningar, muntorrhet, hjärtklappning, täta urinträngningar och mag- tarmbesvär."
För fan... detta är ju en beskrivning på mig i mitt aktiva missbruk... det var ju egentligen anledningen till att jag petade i mig droger... jag blev faktiskt förvånad... och jag läste vidare...
"Sjukdomen börjar ofta redan i unga år och varar länge."
va fan... å jag som nästan hela mitt liv trott att jag var ett ufo... annorlunda... och till slut så kom jag fram till...
"Behandling:
Generaliserad ångest kan behandlas med kognitiv beteendeterapi och läkemedel."
Den kemiska lösningen "läkemedel" har jag ju provat alldeles för länge i mitt liv... å ska jag vara riktigt ärlig (här kan jag bara prata för mig själv så detta är min personliga åsikt) så blev det bara värre ju längre mitt missbruk varade... å mina "läkemedel" var inte ordinerade av några läkare (får jag verkligen säga tack å lov här?... för det är så det känns)... nä här var jag själv min egen både doktor och patient... och ordinerade mina egna lösningar... typ... alkohol... hasch... amfetamin... ja och lite annat "gott och blandat"... man kan väl säga att jag tog det som fanns till hands för tillfället... det spelade inte så stor roll bara det "funkade" för stunden.
Men det där andra... "kognitiv beteendeterapi"... det är ju precis vad jag använt mig av för att hålla mig drogfri och få vad jag idag utan att tveka skulle kalla för ett liv värt att leva... ja inte bara det... utan jag vill faktiskt sticka ut hakan och kalla mitt liv för ett kanonliv... fyllt av kärlek och tacksamhet...
... fan jag var ju inte fel på det någon gång... enligt läkarna alltså... men på den ena punkten är vi inte längre helt överens doktorn och jag... för min åsikt och erfarenhet är faktiskt att "läkemedlen" förvärrade mitt tillstånd... inte under tiden jag var påtänd såklart... men varje gång drogen gick ur kroppen hade jag ju blivit ännu sämre... det var väldigt tydligt för mig.
Men nu vet jag vad min nya föreläsning kommer att handla mycket om... just det... "kognetiv beteendeterapi"... på mitt sätt *L*... hur jag oftast utan att ha en aning om det på ett mycket praktiskt sätt behandlat min ångest... och om varför jag vill påstå att mina rädslor är mina bästa vänner *L*... fan det är häftigt med internet... jag ångest?... hehe... det hade jag ingen aning om...
"Den som har generaliserad ångest brukar beskrivas som allmänt ängslig. Han oroar sig ständigt, ofta över småsaker och oron tas ofta ut i förskott. I synen på tillvaron lägger han oftare märke till det som är oroande och hotfullt än det som är glädjande. Den drabbade tycker ofta själv att han oroar sig i onödan. Oron gör att man blir osäker, okoncentrerad, rastlös, pessimistisk, spänd, stresskänslig, uttröttbar, irritabel och sover dåligt. Utmärkande är också kroppsliga ångestsymtom som ökad muskelspänning, svettningar, darrningar, muntorrhet, hjärtklappning, täta urinträngningar och mag- tarmbesvär."
För fan... detta är ju en beskrivning på mig i mitt aktiva missbruk... det var ju egentligen anledningen till att jag petade i mig droger... jag blev faktiskt förvånad... och jag läste vidare...
"Sjukdomen börjar ofta redan i unga år och varar länge."
va fan... å jag som nästan hela mitt liv trott att jag var ett ufo... annorlunda... och till slut så kom jag fram till...
"Behandling:
Generaliserad ångest kan behandlas med kognitiv beteendeterapi och läkemedel."
Den kemiska lösningen "läkemedel" har jag ju provat alldeles för länge i mitt liv... å ska jag vara riktigt ärlig (här kan jag bara prata för mig själv så detta är min personliga åsikt) så blev det bara värre ju längre mitt missbruk varade... å mina "läkemedel" var inte ordinerade av några läkare (får jag verkligen säga tack å lov här?... för det är så det känns)... nä här var jag själv min egen både doktor och patient... och ordinerade mina egna lösningar... typ... alkohol... hasch... amfetamin... ja och lite annat "gott och blandat"... man kan väl säga att jag tog det som fanns till hands för tillfället... det spelade inte så stor roll bara det "funkade" för stunden.
Men det där andra... "kognitiv beteendeterapi"... det är ju precis vad jag använt mig av för att hålla mig drogfri och få vad jag idag utan att tveka skulle kalla för ett liv värt att leva... ja inte bara det... utan jag vill faktiskt sticka ut hakan och kalla mitt liv för ett kanonliv... fyllt av kärlek och tacksamhet...
... fan jag var ju inte fel på det någon gång... enligt läkarna alltså... men på den ena punkten är vi inte längre helt överens doktorn och jag... för min åsikt och erfarenhet är faktiskt att "läkemedlen" förvärrade mitt tillstånd... inte under tiden jag var påtänd såklart... men varje gång drogen gick ur kroppen hade jag ju blivit ännu sämre... det var väldigt tydligt för mig.
Men nu vet jag vad min nya föreläsning kommer att handla mycket om... just det... "kognetiv beteendeterapi"... på mitt sätt *L*... hur jag oftast utan att ha en aning om det på ett mycket praktiskt sätt behandlat min ångest... och om varför jag vill påstå att mina rädslor är mina bästa vänner *L*... fan det är häftigt med internet... jag ångest?... hehe... det hade jag ingen aning om...
Du är ingen affärsman...
... sa han åt mig idag... min sponsor.
Och ännu en gång rasslade det till mellan öronen på mig... ett helt gäng poletter trillade ner.
Vi snackade om det jag brukar syssla med... föreläsningar... eller rättare sagt... vi pratade om en speciell föreläsning som jag håller på att slipa på... en ny *L*.
Och under tiden jag jobbat med upplägget så har mitt focus flyttats... från vad jag vill säga... till... vad jag tror att man vill höra mig säga... och det är nu som det blir riktigt intressant... vad vill jag?
Vill jag bli populär genom att anpassa mig efter de trender som råder... eller... vill jag fortsätta att prata om vad som fungerar på mig... vill jag prata om teorier som jag skapar i mitt huvud... eller... vill jag prata direkt från hjärtat?
Affärsmän pratar med sina huvud... jag är ingen affärsman.
Så tack å lov har jag inget val... det är jag glad för... jag vill leva genom mitt hjärta... göra det jag tror på... å det finns ju andra som är bra på det där med affärer... så det behöver jag inte tänka på... jag ska fortsätta att göra det jag är bra på... han är klok min sponsor...
Och ännu en gång rasslade det till mellan öronen på mig... ett helt gäng poletter trillade ner.
Vi snackade om det jag brukar syssla med... föreläsningar... eller rättare sagt... vi pratade om en speciell föreläsning som jag håller på att slipa på... en ny *L*.
Och under tiden jag jobbat med upplägget så har mitt focus flyttats... från vad jag vill säga... till... vad jag tror att man vill höra mig säga... och det är nu som det blir riktigt intressant... vad vill jag?
Vill jag bli populär genom att anpassa mig efter de trender som råder... eller... vill jag fortsätta att prata om vad som fungerar på mig... vill jag prata om teorier som jag skapar i mitt huvud... eller... vill jag prata direkt från hjärtat?
Affärsmän pratar med sina huvud... jag är ingen affärsman.
Så tack å lov har jag inget val... det är jag glad för... jag vill leva genom mitt hjärta... göra det jag tror på... å det finns ju andra som är bra på det där med affärer... så det behöver jag inte tänka på... jag ska fortsätta att göra det jag är bra på... han är klok min sponsor...
Jag kunde inte sluta...
... efter 15 minuter idag... och jag är helt matt...
... det började försiktigt... eller nja... det var tänkt att jag lugnt och försiktigt skulle...
... klippa av ett par gardiner som var lite för långa...
... kan säga att saxen på bilden ligger där lite "för syns skull"... jag rev av dem... snabbt... jag hade sett det någonstans och det såg väldigt proffsigt ut... jag var inte riktigt lika duktig... men längden blev bra *L*
Jag hade ett mål... men ingen...
... symaskin...
Vilket kanske var tur eftersom senast jag sydde på en sådan lyckades jag faktiskt med konststycket att sy fast mitt finger i maskinen... det gjorde ont och jag blödde lite grann... visste ni att det är möjligt att sy igenom både nagel och fingertopp med en sådan maskin?
Jag hade köpt nån tejp som skulle strykas fast där man klippt av tyget... fåll tror jag det heter... eller????
Så jag plockade fram ett...
... strykjärn... hade ju ett sånt eftersom det var bra att ha när jag skulle fixera färgen på tröjor som jag målade för nåt sekel sedan... tur... å det var skoj att stryka... strykbrädan var visserligen inte så bra... den provisoriska lagningen gick sönder och efter några misslyckade försök att laga den så hamnade jag till slut på golvet när jag strök mina nya gardiner... men va fan... det funkade det också... och efter betydligt längre tid än jag räknat med så kunde jag...
... trä på gardinerna på en gardinstång... och med stolthet...
... kan jag nu beskåda mitt mästerverk.
Ni kanske undrar varför gardinerna inte är röda och har en massa tomtar på sig nu när det snart är jul... många sysslar med julpynt i dessa dagar... och om ni tittar riktigt noga på bilden här ovanför så ser ni kanske ett litet blått sken bakom de vita blommorna... det är min adventsljusstake... som jag ställde där... förra julen... den blev liksom kvar där under året som gick... jag gillar det blåa skenet i fönstret när jag kommer hem på kvällen.
Med den erfarenheten i ryggen så blir jag inte förvånad om mina nya gardiner hänger kvar efter jul... å då är det ju bra om jag slipper ha tomtegardiner i mitt kök när det ska dansas runt midsommarstången om en inte alltför avlägsen framtid... jag väljer att kalla det för framförhållning *L*.
Mina 15 minuter om dagen tog lite längre tid idag... och de av er som läser detta och är bekanta med begreppet "torrpundig"... ni vet exakt hur jag kände mig när jag gick igång på gardinerna... och förstår mig verkligen då jag säger att jag kunde fan inte sluta... det gick bara inte... jaja det gick ju bra... men jag är rätt matt nu... å förstår också vikten av att ta det lugnt... och hur svårt det är för mig att sluta städa efter att jag kommit igång...
... det började försiktigt... eller nja... det var tänkt att jag lugnt och försiktigt skulle...
... klippa av ett par gardiner som var lite för långa...
... kan säga att saxen på bilden ligger där lite "för syns skull"... jag rev av dem... snabbt... jag hade sett det någonstans och det såg väldigt proffsigt ut... jag var inte riktigt lika duktig... men längden blev bra *L*
Jag hade ett mål... men ingen...
... symaskin...
Vilket kanske var tur eftersom senast jag sydde på en sådan lyckades jag faktiskt med konststycket att sy fast mitt finger i maskinen... det gjorde ont och jag blödde lite grann... visste ni att det är möjligt att sy igenom både nagel och fingertopp med en sådan maskin?
Jag hade köpt nån tejp som skulle strykas fast där man klippt av tyget... fåll tror jag det heter... eller????
Så jag plockade fram ett...
... strykjärn... hade ju ett sånt eftersom det var bra att ha när jag skulle fixera färgen på tröjor som jag målade för nåt sekel sedan... tur... å det var skoj att stryka... strykbrädan var visserligen inte så bra... den provisoriska lagningen gick sönder och efter några misslyckade försök att laga den så hamnade jag till slut på golvet när jag strök mina nya gardiner... men va fan... det funkade det också... och efter betydligt längre tid än jag räknat med så kunde jag...
... trä på gardinerna på en gardinstång... och med stolthet...
... kan jag nu beskåda mitt mästerverk.
Ni kanske undrar varför gardinerna inte är röda och har en massa tomtar på sig nu när det snart är jul... många sysslar med julpynt i dessa dagar... och om ni tittar riktigt noga på bilden här ovanför så ser ni kanske ett litet blått sken bakom de vita blommorna... det är min adventsljusstake... som jag ställde där... förra julen... den blev liksom kvar där under året som gick... jag gillar det blåa skenet i fönstret när jag kommer hem på kvällen.
Med den erfarenheten i ryggen så blir jag inte förvånad om mina nya gardiner hänger kvar efter jul... å då är det ju bra om jag slipper ha tomtegardiner i mitt kök när det ska dansas runt midsommarstången om en inte alltför avlägsen framtid... jag väljer att kalla det för framförhållning *L*.
Mina 15 minuter om dagen tog lite längre tid idag... och de av er som läser detta och är bekanta med begreppet "torrpundig"... ni vet exakt hur jag kände mig när jag gick igång på gardinerna... och förstår mig verkligen då jag säger att jag kunde fan inte sluta... det gick bara inte... jaja det gick ju bra... men jag är rätt matt nu... å förstår också vikten av att ta det lugnt... och hur svårt det är för mig att sluta städa efter att jag kommit igång...
Fantastiskt...
... vad lite handlingar kan göra för mitt välbefinnande.
Och fatta hur mycket hjälp jag fått av er mina kära cybervänner *L*... den delen av mig som ville förhandla bort ännu en 15 minuter om dagen hade inte en chans... för tack vare er så kunde jag radera bort en hemlighet genom att skriva om den här... å mitt eget skitsnack finns ju bara mellan mina öron och för att det ska funka så måste jag ju hålla det dolt där... så att jag kan slå lite grann på mig själv och skämmas för att jag inte gör vad jag bör göra... visar jag tankarna för min omgivning så är det betydligt svårare att inte ta ansvar för dem.
Å det har jag gjort *L*... och jag valde idag att starta upp...
... min monsterdammsugare...
... som jag nu har döpt mitt sugmonster till efter att ha fått ett tips från er om var jag kunde köpa rätt dammsugarpåsar till den... förvandlingen var total... och det var lätt att njuta av en dammsugning som sög upp smutsen... innan har den mest väsnats och fungerat som en rätt dålig sopborste.
Ja jag hann t.o.m. med att vattna mina blommor... eller nja... vad jag nu ska kalla dem för... det får bli en senare uppgift i mitt projekt... den tiden den sorgen.
Ja ni ska veta att det är en glad, stolt och nöjd peter som sitter framför...
... datorn på mitt köksbord och bloggar nu.
Att jag lyckades med konstycket att skada mig på gymmet idag och haltar lite grann stör mig inte en sekund... att jag haltar beror på att det hände något med min fot på vägen från omklädningsrummet till yogan... vad har jag ingen aning om eftersom det bara handlade om en ytterst kort promenad i lugnt tempo... å att yoga var inga problem... det var först efteråt som jag kände att det inte stod riktigt rätt till.
En vacker dag så ska jag visa bild på min outfit (så heter det va?) som jag har på gymmet... jag ser inte riktigt ut som alla andra där *L*... barfota med indiska fiskarbrallor som knyts upp runt magen och slutar ca. 2 decimeter ovanför foten å en urtvättad T-shirt har jag hittat min egen stil *L*... minst sagt... å faktiskt... jag tror nog att jag gillar att sticka ut lite grann... vet inte riktigt varför men... ja... den sidan har jag nog alltid burit med mig... när ALLA andra hade blåa jeans i skolan då hade jag gröna... eller gula... för att inte tala om en illgrön väst jag hade på mig... som någon (osäkert vem) hade tillverkat av en sån där långhårig ryamatta tror jag... ja jävlar... den var ful... på riktigt *L*...
Woow... 15 minuter om dagen är verkligen kanon... tack för att ni hjälper mig att sitta här med ett leende som håller på att klyva ansiktet på mig... det är fantastiskt...
Och fatta hur mycket hjälp jag fått av er mina kära cybervänner *L*... den delen av mig som ville förhandla bort ännu en 15 minuter om dagen hade inte en chans... för tack vare er så kunde jag radera bort en hemlighet genom att skriva om den här... å mitt eget skitsnack finns ju bara mellan mina öron och för att det ska funka så måste jag ju hålla det dolt där... så att jag kan slå lite grann på mig själv och skämmas för att jag inte gör vad jag bör göra... visar jag tankarna för min omgivning så är det betydligt svårare att inte ta ansvar för dem.
Å det har jag gjort *L*... och jag valde idag att starta upp...
... min monsterdammsugare...
... som jag nu har döpt mitt sugmonster till efter att ha fått ett tips från er om var jag kunde köpa rätt dammsugarpåsar till den... förvandlingen var total... och det var lätt att njuta av en dammsugning som sög upp smutsen... innan har den mest väsnats och fungerat som en rätt dålig sopborste.
Ja jag hann t.o.m. med att vattna mina blommor... eller nja... vad jag nu ska kalla dem för... det får bli en senare uppgift i mitt projekt... den tiden den sorgen.
Ja ni ska veta att det är en glad, stolt och nöjd peter som sitter framför...
... datorn på mitt köksbord och bloggar nu.
Att jag lyckades med konstycket att skada mig på gymmet idag och haltar lite grann stör mig inte en sekund... att jag haltar beror på att det hände något med min fot på vägen från omklädningsrummet till yogan... vad har jag ingen aning om eftersom det bara handlade om en ytterst kort promenad i lugnt tempo... å att yoga var inga problem... det var först efteråt som jag kände att det inte stod riktigt rätt till.
En vacker dag så ska jag visa bild på min outfit (så heter det va?) som jag har på gymmet... jag ser inte riktigt ut som alla andra där *L*... barfota med indiska fiskarbrallor som knyts upp runt magen och slutar ca. 2 decimeter ovanför foten å en urtvättad T-shirt har jag hittat min egen stil *L*... minst sagt... å faktiskt... jag tror nog att jag gillar att sticka ut lite grann... vet inte riktigt varför men... ja... den sidan har jag nog alltid burit med mig... när ALLA andra hade blåa jeans i skolan då hade jag gröna... eller gula... för att inte tala om en illgrön väst jag hade på mig... som någon (osäkert vem) hade tillverkat av en sån där långhårig ryamatta tror jag... ja jävlar... den var ful... på riktigt *L*...
Woow... 15 minuter om dagen är verkligen kanon... tack för att ni hjälper mig att sitta här med ett leende som håller på att klyva ansiktet på mig... det är fantastiskt...
Jag har syndat...
... och inte fullföljt mina åtagande... suck...
Detta är ett erkännande... och fullständigt sant... å nu när det kommer ut i cyberrymden så är det ingen hemlighet längre... och hemligheter är inte bra för mig.
Jag har i två dagar fuskat... ja ni läste rätt... jag har fuskat.
För ett tag sedan så tog jag ett beslut om att städa 15 minuter om dagen... och jag har inte gjort det de senaste två dagarna... kan förstå att det inte låter så märkvärdigt... och det är inte själva städningen som stör mig heller... nä det är jag själv, mina tankar och beteende.
Det är lätt för mig att fuska... jag har en talang som jag använder mig av... jag manipulerar... det är jag skitbra på... hallå jag har missbrukat i hur många år som helst och är det något som jag lärt mig då så är det att manipulera... allt och alla... även mig själv.
I mitt huvud så har jag förklaringar på varför jag inte gjort min uppgift... många förklaringar... "kommit hem sent"... "fyllt år"... "känt mig lite krasslig" (vilket inte alls är sant)... bla bla bla... om jag fortsätter så kommer jag att hitta på att det egentligen inte ens är mitt fel... att det beror på den och den... bla bla bla... ja ni hajar... bortförklaringar.
Eftersom jag är ett riktigt proffs på att manipulera så betyder det att jag kan lura mig själv att tro på mina bortförklaringar... och då kommer jag också att skapa ett resultat som kommer att påverka mitt mående... och kunna fixa till det i mitt huvud så att jag får en känsla av att det är min omgivnings fel... antalet idioter i mitt liv kommer att öka markant... och jag har förvandlat mig till ett offer... och som ett offer söker jag lösningar och problem utanför mig själv... funkar bra om jag vill slippa ta mitt eget ansvar.
Men nä... nu är det slut på denna process... det är alldeles för jobbigt att låta bli att städa 15 minuter om dagen... jag orkar helt enkelt inte och har för den delen inte heller tid att lägga så mycket energi på att skita i att ta mitt ansvar... så jag erkänner... och ger mig själv en ny chans...
Detta är ett erkännande... och fullständigt sant... å nu när det kommer ut i cyberrymden så är det ingen hemlighet längre... och hemligheter är inte bra för mig.
Jag har i två dagar fuskat... ja ni läste rätt... jag har fuskat.
För ett tag sedan så tog jag ett beslut om att städa 15 minuter om dagen... och jag har inte gjort det de senaste två dagarna... kan förstå att det inte låter så märkvärdigt... och det är inte själva städningen som stör mig heller... nä det är jag själv, mina tankar och beteende.
Det är lätt för mig att fuska... jag har en talang som jag använder mig av... jag manipulerar... det är jag skitbra på... hallå jag har missbrukat i hur många år som helst och är det något som jag lärt mig då så är det att manipulera... allt och alla... även mig själv.
I mitt huvud så har jag förklaringar på varför jag inte gjort min uppgift... många förklaringar... "kommit hem sent"... "fyllt år"... "känt mig lite krasslig" (vilket inte alls är sant)... bla bla bla... om jag fortsätter så kommer jag att hitta på att det egentligen inte ens är mitt fel... att det beror på den och den... bla bla bla... ja ni hajar... bortförklaringar.
Eftersom jag är ett riktigt proffs på att manipulera så betyder det att jag kan lura mig själv att tro på mina bortförklaringar... och då kommer jag också att skapa ett resultat som kommer att påverka mitt mående... och kunna fixa till det i mitt huvud så att jag får en känsla av att det är min omgivnings fel... antalet idioter i mitt liv kommer att öka markant... och jag har förvandlat mig till ett offer... och som ett offer söker jag lösningar och problem utanför mig själv... funkar bra om jag vill slippa ta mitt eget ansvar.
Men nä... nu är det slut på denna process... det är alldeles för jobbigt att låta bli att städa 15 minuter om dagen... jag orkar helt enkelt inte och har för den delen inte heller tid att lägga så mycket energi på att skita i att ta mitt ansvar... så jag erkänner... och ger mig själv en ny chans...
Anhöriga...
... till missbrukare föreläste jag för idag.
Jag blir sååå berörd... ja så till den grad att jag fick "gömma" mig en smula bakom min roll som föreläsare... men jag kan inte gömma mig för mig själv... och det känns i mig... mycket... väldigt mycket.
Nu sitter jag här hemma... det blev rätt sent... å jag tänker på dagen som gått.
Jag fyllde år idag... trodde väl inte att det skulle betyda något direkt... men det gjorde det... dels för att det var så många som grattulerade mig... tack till alla er för att ni tänker på mig... det värmer verkligen.
Men nu när jag sitter här hemma och tänker efter så trillar det ner poletter... jag ser ett samband mellan de olika händelserna som dagen har haft med sig... å det är STORT... som sagt... jag var iväg och föreläste idag för en anhöriggrupp... tack till er som tog emot mig trots att jag symboliserar det som plågar er mest... missbrukaren... och det är verkligen något speciellt att få träffa er... ni är så viktiga för mig... för ni påminner mig om det fantastiska i en annan händelse som jag var med om idag... som i sig är ett mirakel... för ni var inte de enda anhöriga som jag träffat idag... nä mina två äldsta döttrar bjöd mig på lunch... mitt barnbarn var också med... vi skrattade och stojade... trivdes och pratade om ditten och datten... ja vem på den restauranten kunde ana hur jag i mitt missbruk lärde mina barn att de inte kunde lita på mig... hur jag lovade runt och höll väldigt tunnt... hur jag gång på gång gjorde dem besvikna... dessa underbara barn som jag älskar mest av allt.
Jag är inte världens bästa pappa... men jag är den enda pappa de har... tack för att ni har älskat mig när jag inte kunde älska mig själv... det är ett mirakel... och jag är såååååå tacksam att ni finns i mitt liv... å jag ÄLSKAR er av hela mitt hjärta...
Jag blir sååå berörd... ja så till den grad att jag fick "gömma" mig en smula bakom min roll som föreläsare... men jag kan inte gömma mig för mig själv... och det känns i mig... mycket... väldigt mycket.
Nu sitter jag här hemma... det blev rätt sent... å jag tänker på dagen som gått.
Jag fyllde år idag... trodde väl inte att det skulle betyda något direkt... men det gjorde det... dels för att det var så många som grattulerade mig... tack till alla er för att ni tänker på mig... det värmer verkligen.
Men nu när jag sitter här hemma och tänker efter så trillar det ner poletter... jag ser ett samband mellan de olika händelserna som dagen har haft med sig... å det är STORT... som sagt... jag var iväg och föreläste idag för en anhöriggrupp... tack till er som tog emot mig trots att jag symboliserar det som plågar er mest... missbrukaren... och det är verkligen något speciellt att få träffa er... ni är så viktiga för mig... för ni påminner mig om det fantastiska i en annan händelse som jag var med om idag... som i sig är ett mirakel... för ni var inte de enda anhöriga som jag träffat idag... nä mina två äldsta döttrar bjöd mig på lunch... mitt barnbarn var också med... vi skrattade och stojade... trivdes och pratade om ditten och datten... ja vem på den restauranten kunde ana hur jag i mitt missbruk lärde mina barn att de inte kunde lita på mig... hur jag lovade runt och höll väldigt tunnt... hur jag gång på gång gjorde dem besvikna... dessa underbara barn som jag älskar mest av allt.
Jag är inte världens bästa pappa... men jag är den enda pappa de har... tack för att ni har älskat mig när jag inte kunde älska mig själv... det är ett mirakel... och jag är såååååå tacksam att ni finns i mitt liv... å jag ÄLSKAR er av hela mitt hjärta...
VågaVa...
... är jag tacksam för... vi satt här i morse och hade vårt vaaaaanliga morgonmöte... å jag kände mig så priviligerad... att få sitta tillsammans med mina vänner och... bara va... jag.
En liten fågel kvittrade i mitt öra om att det fanns åsikter om vår behandling... och jag log... tänkte på mig själv och hur jag kan gå igång på mina åsikter... ni vet... rätt och fel... ja allt det där som gärna bygger bo i mitt huvud... men nu kunde jag le... här behövde jag inte ta ställning... ha en åsikt... för...
... vi har ingen behandling på VågaVa.
Behandlingar är det så många andra som sysslar med och som gör det både bra och mindre bra... det kan jag ha massor med åsikter om... men det behöver jag inte bry mig så mycket om här och nu... för på VågaVa har vi ju ingen behandling... vi är en stödförening för nyktra narkomaner och alkolister... anhöriga... vi finns här för ALLA som vill ha någonstans att vända sig... å det behöver inte handla om droger... det kan lika gärna vara vilket missbruk som helst... eller mobbing... eller utanförskap i någon form... eller... ja... vad som helst *L*.
Vi på VågaVa vill syssla med integrering... vilket fiiint ord va *L*... och i vårt fall så innebär det oftast att vi finns som stöd för varandra i våra duster med livet på livets villkor... i det vaaaaaanliga livet... vi fixar det tillsammans helt enkelt.
Jag är jätteglad över att jag har mina vänner som lyssnar på mig och låter mig vara den jag är... å att jag har också kan lyssna på mina vänner... för det är något som jag fått träna på här... vi har ett krav som vi kommit överens om i vår verksamhet... och det är att vi vill umgås drogfritt när vi träffas här... för många av oss behöver verkligen träna på just det... men det är ingen behandling... det är verkligheten... och naturligtvis så har jag massor av åsikter för hur jag vill att verkligheten ska se ut också... jag står mer än gärna på barrikaderna och slåss för det som jag tror på.
Det handlar inte om rätt eller fel... det handlar om att VågaVa... vacker och värdefull...ja sig själv helt enkelt...
En liten fågel kvittrade i mitt öra om att det fanns åsikter om vår behandling... och jag log... tänkte på mig själv och hur jag kan gå igång på mina åsikter... ni vet... rätt och fel... ja allt det där som gärna bygger bo i mitt huvud... men nu kunde jag le... här behövde jag inte ta ställning... ha en åsikt... för...
... vi har ingen behandling på VågaVa.
Behandlingar är det så många andra som sysslar med och som gör det både bra och mindre bra... det kan jag ha massor med åsikter om... men det behöver jag inte bry mig så mycket om här och nu... för på VågaVa har vi ju ingen behandling... vi är en stödförening för nyktra narkomaner och alkolister... anhöriga... vi finns här för ALLA som vill ha någonstans att vända sig... å det behöver inte handla om droger... det kan lika gärna vara vilket missbruk som helst... eller mobbing... eller utanförskap i någon form... eller... ja... vad som helst *L*.
Vi på VågaVa vill syssla med integrering... vilket fiiint ord va *L*... och i vårt fall så innebär det oftast att vi finns som stöd för varandra i våra duster med livet på livets villkor... i det vaaaaaanliga livet... vi fixar det tillsammans helt enkelt.
Jag är jätteglad över att jag har mina vänner som lyssnar på mig och låter mig vara den jag är... å att jag har också kan lyssna på mina vänner... för det är något som jag fått träna på här... vi har ett krav som vi kommit överens om i vår verksamhet... och det är att vi vill umgås drogfritt när vi träffas här... för många av oss behöver verkligen träna på just det... men det är ingen behandling... det är verkligheten... och naturligtvis så har jag massor av åsikter för hur jag vill att verkligheten ska se ut också... jag står mer än gärna på barrikaderna och slåss för det som jag tror på.
Det handlar inte om rätt eller fel... det handlar om att VågaVa... vacker och värdefull...ja sig själv helt enkelt...
"Lilla peter"...
... heter barnet i mig... och jag tror att alla har ett litet barn inne i sig... ett barn som vi kan ha en väldig glädje av om vi vågar släppa fram och bejaka detta barn i oss... vilket jag vet att många gör på ett väldigt naturligt sätt genom att helt enkelt låta det barnet bli en integrerad del av hela sin personlighet.
Jag gjorde inte det... nä jag puttade "lilla peter" åt sidan och försökte bli "vuxen" alldeles för tidigt... "lilla peter" ville inte ta ansvar för sånt som de vuxna skulle fixa... nä han ville leka... kramas... vara älskad och känna sig trygg... å sånt hade jag inte riktigt tid med när jag var en liten pojke... jag hade lite att fixa först... som att ta hand om mina mobbare och försöka få de vuxna att förstå utan att för den skull bli övergiven av mina "kamrater" som betedde sig som skit mot mig.
Det gick naturligtvis åt helvete... jag var ju inte vuxen... än... men det förstod jag inte så jag hittade på mina egna lösningar... som att straffa mig ut ur min klass för att slippa få stryk... sumpa mina betyg för att bli omtyckt... göra mig "annorlunda" och ställa mig utanför för att slippa ta ansvar... komma på den "strålande" idén om att droger kunde vara till hjälp för att fixa självförtroende... eller på annat sätt trixa med mitt känsloliv för snabba lösningar.
Ibland så tittade han fram...
... "lilla peter".
Han gillade att plocka blommor som på bilden här ovanför... och det kunde han göra på sommarloven hemma hos mormor och morfar... där var det tryggt... där lekte han och gjorde grejer som barn gör... å han trivdes och var lycklig när han plockade blommor... det kommer jag ihåg när jag ser denna bild.
Men ni vet... vardagen kom tillbaks... å där fanns det inte plats för honom.
Så han föll i glömska... jag växte och blev "vuxen" på riktigt... det fixade jag inte heller... mitt sätt att tackla livet var inget bra sätt... det bestod ju mest i självlärd flykt från mig själv... på alla sätt och vis... så det gick ju naturligtvis också åt helvete... två halva blir inte alltid en hel.
För några år sedan (rätt många nu faktiskt *L*)... så kom "lilla peter" fram igen... först var han vääääääldigt blyg och visade sig bara korta stunder då jag var lycklig... det kändes liksom som om han kikade fram lite blygt i skydd bakom min axel... så fort det blev det minta lilla jobbigt så försvann han snabbare än snabbt... jag bara stängde av honom... kanske var det ett omedvetet sätt att skydda honom för att bli ledsen... jag vet inte riktigt... jag vet bara att han försvann.
Nu är han framme lite oftare och vågar stanna kvar en smula längre... jag har fått hjälp med detta... och jag är glad för det... för han har talanger... nyfikenhet... lekfullhet... kreativitet... ja sånt som barn är så bra på ni vet.
Men jag vet också att han är ledsen för att ha varit bortstött av mig i så många år... och att han behöver få ur sig dessa känslor... och jag känner hopp... hopp om att jag ska våga släppa fram sorgen som både jag och "lilla peter känner för att vi varit åtskilda så länge... för vi vet ju bägge att vi hör ihop... att vi egentligen är samma person...
Jag gjorde inte det... nä jag puttade "lilla peter" åt sidan och försökte bli "vuxen" alldeles för tidigt... "lilla peter" ville inte ta ansvar för sånt som de vuxna skulle fixa... nä han ville leka... kramas... vara älskad och känna sig trygg... å sånt hade jag inte riktigt tid med när jag var en liten pojke... jag hade lite att fixa först... som att ta hand om mina mobbare och försöka få de vuxna att förstå utan att för den skull bli övergiven av mina "kamrater" som betedde sig som skit mot mig.
Det gick naturligtvis åt helvete... jag var ju inte vuxen... än... men det förstod jag inte så jag hittade på mina egna lösningar... som att straffa mig ut ur min klass för att slippa få stryk... sumpa mina betyg för att bli omtyckt... göra mig "annorlunda" och ställa mig utanför för att slippa ta ansvar... komma på den "strålande" idén om att droger kunde vara till hjälp för att fixa självförtroende... eller på annat sätt trixa med mitt känsloliv för snabba lösningar.
Ibland så tittade han fram...
... "lilla peter".
Han gillade att plocka blommor som på bilden här ovanför... och det kunde han göra på sommarloven hemma hos mormor och morfar... där var det tryggt... där lekte han och gjorde grejer som barn gör... å han trivdes och var lycklig när han plockade blommor... det kommer jag ihåg när jag ser denna bild.
Men ni vet... vardagen kom tillbaks... å där fanns det inte plats för honom.
Så han föll i glömska... jag växte och blev "vuxen" på riktigt... det fixade jag inte heller... mitt sätt att tackla livet var inget bra sätt... det bestod ju mest i självlärd flykt från mig själv... på alla sätt och vis... så det gick ju naturligtvis också åt helvete... två halva blir inte alltid en hel.
För några år sedan (rätt många nu faktiskt *L*)... så kom "lilla peter" fram igen... först var han vääääääldigt blyg och visade sig bara korta stunder då jag var lycklig... det kändes liksom som om han kikade fram lite blygt i skydd bakom min axel... så fort det blev det minta lilla jobbigt så försvann han snabbare än snabbt... jag bara stängde av honom... kanske var det ett omedvetet sätt att skydda honom för att bli ledsen... jag vet inte riktigt... jag vet bara att han försvann.
Nu är han framme lite oftare och vågar stanna kvar en smula längre... jag har fått hjälp med detta... och jag är glad för det... för han har talanger... nyfikenhet... lekfullhet... kreativitet... ja sånt som barn är så bra på ni vet.
Men jag vet också att han är ledsen för att ha varit bortstött av mig i så många år... och att han behöver få ur sig dessa känslor... och jag känner hopp... hopp om att jag ska våga släppa fram sorgen som både jag och "lilla peter känner för att vi varit åtskilda så länge... för vi vet ju bägge att vi hör ihop... att vi egentligen är samma person...
Kärlek...
... skulle det handla om idag... å visst är väl livet lite knasigt ibland.
Jag ville ju så gärna nå fram till våran underbara klass och berätta för dem hur mycket de betyder för mig... för så är det ju... hallå, här kommer jag en gammal narkoman och får känna mig accepterad och sedd som en vaaaaaaaaanlig människa bland dessa fina ungdommar... det är fan stort för mig ska ni veta...
... å jag vill verkligen ge dem all min kärlek.
Men så har jag ju mig själv att tampas med... ni vet... jag vill ju en massa... ställer krav på mig själv... blir nervös... å då händer alltid samma sak... min mun börjar att röra på sig... ut kommer ord... inte ett utan mängder av ord... fattar inte vad det är som händer helt enkelt... min mun verkar leva ett eget liv när jag blir rädd... å det gör mig bara ännu räddare... vilket gör att jag pratar mer... å mer... å blir räddare och räddare... o.s.v. ja ni fattar...
Å det funkar ju inte... vi är ju faktiskt anlitade av skolan för att hålla lektioner... i livskunskap.
Som tur var så kom rasten som en räddning för mig... jag gick iväg lite för mig själv och rökte en cigg... andades mellan blossen och tog mig en funderare... tänkte över vad det egentligen var som hände... jag är ju så bortskämd när jag brukar tala inför människor... de ger mig sina öron och uppmärksamhet... denna lektionen hade vi ett pysseltema om kärlek... ni vet klippa... klistra... ett skapande som "stal" en hel del uppmärksamhet från det jag ville säga... såklart... det ligger ju i själva skapandets natur så att säga.
Så efter rasten så gick jag in och berättade om hur rädd jag var... och bad om hjälp.
Och alla lyssnade... gav mig sina öron... fick mig att få känna mig delaktig igen... någon kände igen sig... nån gav mig en kram... ingen dömde mig för att jag var rädd idag... nä jag fick bara kärlek och förståelse och kände mig som en av oss igen... och vet ni vad jag gjorde...
satte mig och pysslade såklart *L*...
Haja... att jag älskar vår klass...
Att bli sedd...
... gör skillnad i mitt liv... och efter att ha läst ett underbart inlägg på en annan blogg idag som fått mig att stanna upp och reflektera... så kan jag riktigt känna hur viktigt det är för mig... att se... och att bli sedd.
Vi satt i bilen hem från festen igår... min yngsta dotter och jag... vi satt tysta i bilen, radion var påslagen... P3 Dance... det var mörkt ute... natt... och vi var bägge trötta...
-"Du är världens bästa pappa", sa hon plötsligt till mig... bara så där appropå ingenting.
-"Tack", sa jag... å log inom mig av hennes ord.
Å vi kom hem... det borstades tänder å gjordes iordning inför natten... rutiner... och jag läste vidare i en bok som hon valt när hon låg i sängen... å tänkte på hennes ord... även efter att hon somnat.
Så idag när jag körde hem henne till sin mamma tänkte jag på min värdefulla last jag hade i min bil... å tog det lite extra lugnt...
... på vintervägarna.
Idag när jag läste inlägget på den andra bloggen så kom jag att tänka på hur mycket livet har att ge mig... och att jag har människor runt omkring mig som ser mig... och som får mig att se hur mycket det betyder att bli sedd.
Det får mig att vakna på morgonen... gå upp och...
... se morgonen utanför mitt köksfönster... och veta...
att det finns människor som bryr sig... som ser mig... och att jag också har ögon att se med... och kanske kan få någon annan att känna sig sedd... och veta att det finns någon som bryr sig...
Vi satt i bilen hem från festen igår... min yngsta dotter och jag... vi satt tysta i bilen, radion var påslagen... P3 Dance... det var mörkt ute... natt... och vi var bägge trötta...
-"Du är världens bästa pappa", sa hon plötsligt till mig... bara så där appropå ingenting.
-"Tack", sa jag... å log inom mig av hennes ord.
Å vi kom hem... det borstades tänder å gjordes iordning inför natten... rutiner... och jag läste vidare i en bok som hon valt när hon låg i sängen... å tänkte på hennes ord... även efter att hon somnat.
Så idag när jag körde hem henne till sin mamma tänkte jag på min värdefulla last jag hade i min bil... å tog det lite extra lugnt...
... på vintervägarna.
Idag när jag läste inlägget på den andra bloggen så kom jag att tänka på hur mycket livet har att ge mig... och att jag har människor runt omkring mig som ser mig... och som får mig att se hur mycket det betyder att bli sedd.
Det får mig att vakna på morgonen... gå upp och...
... se morgonen utanför mitt köksfönster... och veta...
att det finns människor som bryr sig... som ser mig... och att jag också har ögon att se med... och kanske kan få någon annan att känna sig sedd... och veta att det finns någon som bryr sig...
Rädd...
... har jag varit mycket i mitt liv... rädd för det mesta faktiskt.
Många gånger har jag inte fattat att jag var rädd... har ju under åren utvecklat ganska många försvar för att slippa känna min rädsla... lagt locket på... men jag börjar se mina försvar... å då funkar de inte lika bra längre *L*.
Ilska funkar ett tag... oj vad arg jag kan bli när jag egentligen är rädd.
Idag så är jag inte längre så rädd för att vara rädd... å kan tydligt se sambandet... jag blir faktiskt väldigt sällan arg längre... å det är skönt.
Viss rädsla älskar jag att känna... som när jag ska föreläsa... då är jag alltid rädd.
Eller när jag ska flyga vinge... då är jag också rädd.
Ja det finns tillfälle där jag uppskattar min rädsla... där jag ser den som en av mina största tillgångar... det är de gånger där jag går emot min rädsla... använder mig av den för att utvecklas som människa... känna att jag inte är helt och hållet ett offer för mina känslor... det får mig att på riktigt tro att det är jag som sitter vid ratten... och styr mitt eget liv.
Men det finns en sak som jag fortfarande är lite väl rädd för... där rädslan fortfarande sitter så djupt förankrad att den hämmar mig en smula... å det är att jag är rädd för att gråta... jag har väl lyckats fälla en och annan tår de senaste åren och jag har fått stora belöningar av det... känt mig befriad på nåt underligt sätt... befriad och förlåten...
... så naturligtvis vill jag gråta.
Lik förbannat så är jag rädd för vad som skulle hända om jag fick bryta ihop... riktigt gråta ut... för visst kan jag förstå att även jag skulle behöva det för att kunna känna mig helt fri från mitt förflutna... men jag vågar inte... rädd för att den gråten skulle ta över totalt... att jag inte skulle kunna sluta gråta... bli deprimerad... vilket jag är i det närmaste skräckslagen för att bli... deprimerad är för mig förknippat med att de kommer och hämtar mig... slänger på mig en skjorta med väääääldigt långa armar... låser in mig och slänger nyckeln.
Jag förstår att det inte funkar så... alltid... men som uppvuxen med en mamma som blev inspärrad i en herrans massa år så finns det ett litet uns av tvivel i mig... det kan hända... att det är farligt att bli för ledsen... för att då blir man inspärrad... å får inte vara med längre... övergiven... för att man inte duger.
Å det är ju de rädslorna som jag släpat på längst... att bli övergiven och inte duga som den jag är... så jag lär nog behöva en väldigt trygg famn för att våga gråta ut ordentligt... fan... det krävs mycket mod för att våga vara svag... å ibland kan jag bli en smula avundsjuk på er som är så modiga att ni vågar gråta...
Men vänta bara... jag känner hopp... å då jävlar får ni ta på er gummistövlarna...
Många gånger har jag inte fattat att jag var rädd... har ju under åren utvecklat ganska många försvar för att slippa känna min rädsla... lagt locket på... men jag börjar se mina försvar... å då funkar de inte lika bra längre *L*.
Ilska funkar ett tag... oj vad arg jag kan bli när jag egentligen är rädd.
Idag så är jag inte längre så rädd för att vara rädd... å kan tydligt se sambandet... jag blir faktiskt väldigt sällan arg längre... å det är skönt.
Viss rädsla älskar jag att känna... som när jag ska föreläsa... då är jag alltid rädd.
Eller när jag ska flyga vinge... då är jag också rädd.
Ja det finns tillfälle där jag uppskattar min rädsla... där jag ser den som en av mina största tillgångar... det är de gånger där jag går emot min rädsla... använder mig av den för att utvecklas som människa... känna att jag inte är helt och hållet ett offer för mina känslor... det får mig att på riktigt tro att det är jag som sitter vid ratten... och styr mitt eget liv.
Men det finns en sak som jag fortfarande är lite väl rädd för... där rädslan fortfarande sitter så djupt förankrad att den hämmar mig en smula... å det är att jag är rädd för att gråta... jag har väl lyckats fälla en och annan tår de senaste åren och jag har fått stora belöningar av det... känt mig befriad på nåt underligt sätt... befriad och förlåten...
... så naturligtvis vill jag gråta.
Lik förbannat så är jag rädd för vad som skulle hända om jag fick bryta ihop... riktigt gråta ut... för visst kan jag förstå att även jag skulle behöva det för att kunna känna mig helt fri från mitt förflutna... men jag vågar inte... rädd för att den gråten skulle ta över totalt... att jag inte skulle kunna sluta gråta... bli deprimerad... vilket jag är i det närmaste skräckslagen för att bli... deprimerad är för mig förknippat med att de kommer och hämtar mig... slänger på mig en skjorta med väääääldigt långa armar... låser in mig och slänger nyckeln.
Jag förstår att det inte funkar så... alltid... men som uppvuxen med en mamma som blev inspärrad i en herrans massa år så finns det ett litet uns av tvivel i mig... det kan hända... att det är farligt att bli för ledsen... för att då blir man inspärrad... å får inte vara med längre... övergiven... för att man inte duger.
Å det är ju de rädslorna som jag släpat på längst... att bli övergiven och inte duga som den jag är... så jag lär nog behöva en väldigt trygg famn för att våga gråta ut ordentligt... fan... det krävs mycket mod för att våga vara svag... å ibland kan jag bli en smula avundsjuk på er som är så modiga att ni vågar gråta...
Men vänta bara... jag känner hopp... å då jävlar får ni ta på er gummistövlarna...
Vänner...
... har jag gott om... riktiga vänner.
Kom hem för en timme sedan efter att ha umgåtts med mina vänner på en födelsedagsfest i stan... å visst är det helt fantastiskt att tänka på att ALLA utom barnen som var där var narkomaner... å vi var inte påtända... eller skitfulla... vi slog inte varandra på käften... inte heller blåste vi varandra på stålar eller grejer... vi skrek inte på varandra... vi smörade inte för någon som "satt" på påsen... å vi hade inga baktankar när vi pratade med det motsatta könet.
Vi drog inga "rövarhistorier"... vi försökte inte överträffa varandra med att vara coola å smarta... vi planerade inga brott... å vi såg oss inte heller om axeln och vaktade vår egen röv.
Så vad gjorde vi då?
Vi åt gott... skrattade... sjöng kariokie... åt ännu mer... kramades... trivdes... sjöng ännu mer... eller ska jag vara riktigt ärlig så skrålades det en hel del *L*... kort sagt vi umgicks på ett mycket kärleksfullt sätt... drogfria... tillsammans... och vi visade varanda respekt för alla våra olika egenheter... så har det minsann inte alltid sett ut i mitt liv.
Jag har alltid velat känna gemenskap men fick i tidig ålder snabbt lära mig att jag var annorlunda... att jag inte riktigt dög som den jag var... och jag kände mig väldigt ensam... vi flyttade rätt ofta när jag var liten så jag hann aldrig riktigt med att bygga vänskapsband... å när vi till slut hamnade i en liten byhåla i Skåne för en lite längre tid så blev allt värre... jag kan fortfarande känna ondskan (detta är min känsla och hur jag uppfattade denna byhåla) när jag åker igenom det samhället... här startade en hemsk tid för mig... jag var rädd 24 timmar om dygnet... ja jag var alltid rädd.
Jag var mobbad under hela tiden då jag bodde där... riktigt mobbad... jag ska inte gå in på det här och nu men det har satt stora spår i mitt liv och en regnig dag så ska jag blogga om det...
... och ge er min uppfattning om mobbing.
När jag började 9:an flyttade jag till Göteborg... slapp mobbingen och fick mina första riktiga vänner... många av dessa är fortfarande mina vänner... grejen var att jag och mina vänner tyckte att droger var himla skoj... så vi blev fullblodsnarkomaner... å fullblodsnarkomaner beter sig underligt även mot sina vänner... knarket blir liksom styrande i umgänget med allting... synd egentligen eftersom jag tycker så mycket om mina vänner från denna tiden... å jag är glad över att det finns några av dem som lever hyfsat "normala" liv idag och har det bra... och jag är ledsen över alla de som har dött i förtid på grund av sitt missbruk... för det är mina vänner jag skriver om nu.
Jag skulle vilja att de var med mig idag... och fick träffa mina drogfria vänner... de som lärt mig att jag duger precis som den jag är... att jag är en vacker och värdefull människa... som inte är så rädd längre...
Jag tror på fullaste allvar att det är svårt för någon som inte varit rädd under nästan hela sitt liv att verkligen förstå... vilken gåva det är att slippa rädslan... så tack ni som mobbade mig och gjorde mitt liv till ett helvete... tack för att ni inte har någon makt över mig längre (det hade ni vääääääldigt länge ska ni veta)... för någonstans så har jag ju er att tacka för att jag kan uppskatta det jag har idag...
Ibland så kan jag undra lite hur ni har det... skulle någon av er må dåligt över hur ni behandlade mig så behöver ni inte göra det längre... ni är förlåtna...
Kom hem för en timme sedan efter att ha umgåtts med mina vänner på en födelsedagsfest i stan... å visst är det helt fantastiskt att tänka på att ALLA utom barnen som var där var narkomaner... å vi var inte påtända... eller skitfulla... vi slog inte varandra på käften... inte heller blåste vi varandra på stålar eller grejer... vi skrek inte på varandra... vi smörade inte för någon som "satt" på påsen... å vi hade inga baktankar när vi pratade med det motsatta könet.
Vi drog inga "rövarhistorier"... vi försökte inte överträffa varandra med att vara coola å smarta... vi planerade inga brott... å vi såg oss inte heller om axeln och vaktade vår egen röv.
Så vad gjorde vi då?
Vi åt gott... skrattade... sjöng kariokie... åt ännu mer... kramades... trivdes... sjöng ännu mer... eller ska jag vara riktigt ärlig så skrålades det en hel del *L*... kort sagt vi umgicks på ett mycket kärleksfullt sätt... drogfria... tillsammans... och vi visade varanda respekt för alla våra olika egenheter... så har det minsann inte alltid sett ut i mitt liv.
Jag har alltid velat känna gemenskap men fick i tidig ålder snabbt lära mig att jag var annorlunda... att jag inte riktigt dög som den jag var... och jag kände mig väldigt ensam... vi flyttade rätt ofta när jag var liten så jag hann aldrig riktigt med att bygga vänskapsband... å när vi till slut hamnade i en liten byhåla i Skåne för en lite längre tid så blev allt värre... jag kan fortfarande känna ondskan (detta är min känsla och hur jag uppfattade denna byhåla) när jag åker igenom det samhället... här startade en hemsk tid för mig... jag var rädd 24 timmar om dygnet... ja jag var alltid rädd.
Jag var mobbad under hela tiden då jag bodde där... riktigt mobbad... jag ska inte gå in på det här och nu men det har satt stora spår i mitt liv och en regnig dag så ska jag blogga om det...
... och ge er min uppfattning om mobbing.
När jag började 9:an flyttade jag till Göteborg... slapp mobbingen och fick mina första riktiga vänner... många av dessa är fortfarande mina vänner... grejen var att jag och mina vänner tyckte att droger var himla skoj... så vi blev fullblodsnarkomaner... å fullblodsnarkomaner beter sig underligt även mot sina vänner... knarket blir liksom styrande i umgänget med allting... synd egentligen eftersom jag tycker så mycket om mina vänner från denna tiden... å jag är glad över att det finns några av dem som lever hyfsat "normala" liv idag och har det bra... och jag är ledsen över alla de som har dött i förtid på grund av sitt missbruk... för det är mina vänner jag skriver om nu.
Jag skulle vilja att de var med mig idag... och fick träffa mina drogfria vänner... de som lärt mig att jag duger precis som den jag är... att jag är en vacker och värdefull människa... som inte är så rädd längre...
Jag tror på fullaste allvar att det är svårt för någon som inte varit rädd under nästan hela sitt liv att verkligen förstå... vilken gåva det är att slippa rädslan... så tack ni som mobbade mig och gjorde mitt liv till ett helvete... tack för att ni inte har någon makt över mig längre (det hade ni vääääääldigt länge ska ni veta)... för någonstans så har jag ju er att tacka för att jag kan uppskatta det jag har idag...
Ibland så kan jag undra lite hur ni har det... skulle någon av er må dåligt över hur ni behandlade mig så behöver ni inte göra det längre... ni är förlåtna...
Indien...
... och jag älskar varandra... ja det var kärlek vid första ögonkastet... det sa bara klick.
Så naturligtvis såg jag fram emot att återse min kärlek nu i vinter... har ju avsatt lite tid i min agenda för detta.
Å ni vet hur det är... man går och drömmer... minns... saknar... å längtar... kärleken är ju ofta sån.
I förrgår kom verkligheten på besök... "SMACK!!!"... gav mig en riktig käftsmäll.
Gick och funderade ett tag om jag kanske själv skulle kunna ta och byta bromsbelägg på min bil... kompisen har ju ett garage och det kan väl inte vara så svårt tänkte jag... men så kom jag i kontakt med mitt förstånd... ni vet den där rösten som viskar lite försynt i örat... som påminde mig om mina tidigare erfarenheter av att leka bilmekaniker... inget som jag har någon större lust att skriva om här och nu... nä vila i glömska hemska minnen... brrrr... jag ryser när jag tänker på det.
Mitt förstånd sa åt mig att det finns människor som kan det här med bilar... och att de brukar man hitta på speciella verkstäder där det lagas bilar typ varje dag... sagt och gjort... jag åkte till expertisen och sa åt dem att byta bromsbelägg... det tog en timme... sen ringde telefonen...
-"öhhh... vi har tittat på din bil... öhhh... å det finns lite mer som du bör fixa... öhhh... typ... öhhh... direkt."
-"Javisst", svarade jag glatt... jag har ju tillit till dessa människor som lagar bilar hela dagarna... de vet ju vad det handlar om...
-"öhhh... vi snackar om ca 8000... öhhh vad säger du nu?"
-"Tystnad... öhhh... Va???"
-"öhhh... kronor"
-"Tystnad... öhhh... kan jag pröjsa när jag har stålar?"
-"Visst!" (inget öhhh)
-"öhhh... okej laga den... suck"
Ja verkligheten och jag är inte alltid överens... i allt... men att jag behöver en fungerande bil fattar vi bägge.
Men min planerade Indienresa hade vi helt olika uppfattning om... verkligheten och jag,
Så det ser ut som om jag får fortsätta att drömma...
... om min kärlek till Indien... sakna och längta... ännu ett år...
... och stllsamt undra om verkligheten har varit kär nån gång...
Så naturligtvis såg jag fram emot att återse min kärlek nu i vinter... har ju avsatt lite tid i min agenda för detta.
Å ni vet hur det är... man går och drömmer... minns... saknar... å längtar... kärleken är ju ofta sån.
I förrgår kom verkligheten på besök... "SMACK!!!"... gav mig en riktig käftsmäll.
Gick och funderade ett tag om jag kanske själv skulle kunna ta och byta bromsbelägg på min bil... kompisen har ju ett garage och det kan väl inte vara så svårt tänkte jag... men så kom jag i kontakt med mitt förstånd... ni vet den där rösten som viskar lite försynt i örat... som påminde mig om mina tidigare erfarenheter av att leka bilmekaniker... inget som jag har någon större lust att skriva om här och nu... nä vila i glömska hemska minnen... brrrr... jag ryser när jag tänker på det.
Mitt förstånd sa åt mig att det finns människor som kan det här med bilar... och att de brukar man hitta på speciella verkstäder där det lagas bilar typ varje dag... sagt och gjort... jag åkte till expertisen och sa åt dem att byta bromsbelägg... det tog en timme... sen ringde telefonen...
-"öhhh... vi har tittat på din bil... öhhh... å det finns lite mer som du bör fixa... öhhh... typ... öhhh... direkt."
-"Javisst", svarade jag glatt... jag har ju tillit till dessa människor som lagar bilar hela dagarna... de vet ju vad det handlar om...
-"öhhh... vi snackar om ca 8000... öhhh vad säger du nu?"
-"Tystnad... öhhh... Va???"
-"öhhh... kronor"
-"Tystnad... öhhh... kan jag pröjsa när jag har stålar?"
-"Visst!" (inget öhhh)
-"öhhh... okej laga den... suck"
Ja verkligheten och jag är inte alltid överens... i allt... men att jag behöver en fungerande bil fattar vi bägge.
Men min planerade Indienresa hade vi helt olika uppfattning om... verkligheten och jag,
Så det ser ut som om jag får fortsätta att drömma...
... om min kärlek till Indien... sakna och längta... ännu ett år...
... och stllsamt undra om verkligheten har varit kär nån gång...
Humor...
... är något väldigt ALLVARLIGT för mig.
Jag är övertygad om att det är humorn som räddat livet på mig... hade jag inte kunnat skratta åt livet på livets villkor så hade jag inte fixat det... jag har använt och använder skrattet till mycket.
Jag har t.ex. problem med att vara ledsen... sorg har aldrig varit något som jag behärskat med framgång... och hur fan man är ledsen på riktigt... det är en fråga som förföljt mig i hela mitt liv... kanske är först nu på senare år som jag så smått börjat förstå... lite grann.
Mitt sätt att visa sorg har varit en aning komplicerat för mig... och jag har väldigt ofta känt mig en aning missförstådd... inte så konstigt egentligen... för när jag är ledsen så ler jag... och istället för att gråta så har jag skrattat... tacka fan för att min omgivning inte fattar nada när jag är ledsen.
Humorn är mitt sätt att få distans till mig själv och mina känslor... och paradoxalt nog också ett sätt för mig att på något sätt bearbeta jobbiga känslor som hade varit förödande för mig att stänga in i mig själv... utan humorn så hade jag legat på psyket... det är jag helt övertygad om... för jag tror att vi alla behöver släppa på trycket lite då och då... mitt sätt har varit och till viss del är... med humor...
Jag är övertygad om att det är humorn som räddat livet på mig... hade jag inte kunnat skratta åt livet på livets villkor så hade jag inte fixat det... jag har använt och använder skrattet till mycket.
Jag har t.ex. problem med att vara ledsen... sorg har aldrig varit något som jag behärskat med framgång... och hur fan man är ledsen på riktigt... det är en fråga som förföljt mig i hela mitt liv... kanske är först nu på senare år som jag så smått börjat förstå... lite grann.
Mitt sätt att visa sorg har varit en aning komplicerat för mig... och jag har väldigt ofta känt mig en aning missförstådd... inte så konstigt egentligen... för när jag är ledsen så ler jag... och istället för att gråta så har jag skrattat... tacka fan för att min omgivning inte fattar nada när jag är ledsen.
Humorn är mitt sätt att få distans till mig själv och mina känslor... och paradoxalt nog också ett sätt för mig att på något sätt bearbeta jobbiga känslor som hade varit förödande för mig att stänga in i mig själv... utan humorn så hade jag legat på psyket... det är jag helt övertygad om... för jag tror att vi alla behöver släppa på trycket lite då och då... mitt sätt har varit och till viss del är... med humor...
Förlovad...
... lyckades jag med att bli för några år sedan... ja det gick t.o.m. så långt som till att jag friade till henne... på en scen... inför MASSOR av människor...
... gör inte det.
Det är ju inget fel i att fria och vilja gifta sig... nänä... mina avsikter var de allra bästa och det vet jag att hennes också var när hon svarade ja... å visst var det många som tyckte att det var gulligt på alla sätt och vis... kanske lite romantiskt på nåt sätt... vad vet jag?
Vad som hände var att livet kom och hälsade på... sa åt oss bägge på ett fint sätt att nog kunde vi gifta oss... men inte med varandra... å inget fel i det... vi är idag goda vänner och har bägge gått vidare med våra liv... men att fria på en scen inför MASSOR av folk gör att det fortfarande kommer fram en och annan och lyckönskar mig... frågar om bröllopet och sånt som hör till... de vill väl höra det lyckliga slutet... ni vet... "och så levde de lyckliga i alla sina dagar".
"Nä fan", svarar jag... "det blev inget bröllop".
Å då brukar de se lite sorgsna ut och beklaga sig lite över livet på livets villkor... HERREGUD... tänker jag då... det var väl för fan tur att vi inte hann gifta oss innan vi var tvungna att skilja oss... det gjorde det hela betydligt enklare på nåt sätt... å jag har lärt mig en läxa... nästa gång jag friar så ska det ske lite mer diskret...
Men en sak undrar jag...
... vad har man en förbrukad förlovningsring till?
Mer än som ett skydd att bära på fingret så att jag inte gör samma sak en gång till *L*... men det vill jag inte... vissa saker skulle jag inte tveka en endaste sekund med att kasta mig rakt in i igen... helt förvissad om att "denna gången blir det annorlunda"... så ringen som jag för övrigt tycker är skitsnygg får allt ligga kvar i lådan... lite synd på en fin ring... men det är smällar man får ta...
... gör inte det.
Det är ju inget fel i att fria och vilja gifta sig... nänä... mina avsikter var de allra bästa och det vet jag att hennes också var när hon svarade ja... å visst var det många som tyckte att det var gulligt på alla sätt och vis... kanske lite romantiskt på nåt sätt... vad vet jag?
Vad som hände var att livet kom och hälsade på... sa åt oss bägge på ett fint sätt att nog kunde vi gifta oss... men inte med varandra... å inget fel i det... vi är idag goda vänner och har bägge gått vidare med våra liv... men att fria på en scen inför MASSOR av folk gör att det fortfarande kommer fram en och annan och lyckönskar mig... frågar om bröllopet och sånt som hör till... de vill väl höra det lyckliga slutet... ni vet... "och så levde de lyckliga i alla sina dagar".
"Nä fan", svarar jag... "det blev inget bröllop".
Å då brukar de se lite sorgsna ut och beklaga sig lite över livet på livets villkor... HERREGUD... tänker jag då... det var väl för fan tur att vi inte hann gifta oss innan vi var tvungna att skilja oss... det gjorde det hela betydligt enklare på nåt sätt... å jag har lärt mig en läxa... nästa gång jag friar så ska det ske lite mer diskret...
Men en sak undrar jag...
... vad har man en förbrukad förlovningsring till?
Mer än som ett skydd att bära på fingret så att jag inte gör samma sak en gång till *L*... men det vill jag inte... vissa saker skulle jag inte tveka en endaste sekund med att kasta mig rakt in i igen... helt förvissad om att "denna gången blir det annorlunda"... så ringen som jag för övrigt tycker är skitsnygg får allt ligga kvar i lådan... lite synd på en fin ring... men det är smällar man får ta...
Städning...
... är ett underligt fenomen för mig.
Jag har ju under en tid hållt mig strikt till mina 15 minuter om dagen... och det händer konstiga grejer med mig...
de som känner mig har nog aldrig sett mig...
... hänga jackan där det är tänkt att den ska hänga.
En helt ren och tom hall inspererade mig till denna handling... hade nästan lust att kladda ner direkt med ett STORT kryss i taket... det finns hopp för mig även när det gäller gamla invanda beteende.
Å långsamt, långsamt ser jag mitt hem förvandlas... i mitt numera rena och tomma kök ser jag...
... det som jag vill ska finnas på väggar och hyllor ta plats... lite i taget.
För jag har inte bråttom... jag låter det ta sin tid...
... låter mig inte stressas av de tomma ytorna...
utan tillåter mig istället njuta av att känna förändringen i mig själv nu när jag för en gångs skull tar det lugnt... och förvandlar något så tvångsmässigt vaaaaaaanligt och oftast tråkigt som en städning till en skapande meditation... jag börjar på riktigt förstå något som jag hört så många gånger... kommer väl inte riktigt ihåg hur det lät exakt men det var något med ett glas... halvfullt eller halvtomt... jaja... hemma hos mig handlar det fortfarande om 15 minuter om dagen.
Det flyger konstiga tankar genom mitt huvud... att städning kan vara som kärlek... någonting mycket, mycket större än jag någonsin kommer att förstå...
Jag har ju under en tid hållt mig strikt till mina 15 minuter om dagen... och det händer konstiga grejer med mig...
de som känner mig har nog aldrig sett mig...
... hänga jackan där det är tänkt att den ska hänga.
En helt ren och tom hall inspererade mig till denna handling... hade nästan lust att kladda ner direkt med ett STORT kryss i taket... det finns hopp för mig även när det gäller gamla invanda beteende.
Å långsamt, långsamt ser jag mitt hem förvandlas... i mitt numera rena och tomma kök ser jag...
... det som jag vill ska finnas på väggar och hyllor ta plats... lite i taget.
För jag har inte bråttom... jag låter det ta sin tid...
... låter mig inte stressas av de tomma ytorna...
utan tillåter mig istället njuta av att känna förändringen i mig själv nu när jag för en gångs skull tar det lugnt... och förvandlar något så tvångsmässigt vaaaaaaanligt och oftast tråkigt som en städning till en skapande meditation... jag börjar på riktigt förstå något som jag hört så många gånger... kommer väl inte riktigt ihåg hur det lät exakt men det var något med ett glas... halvfullt eller halvtomt... jaja... hemma hos mig handlar det fortfarande om 15 minuter om dagen.
Det flyger konstiga tankar genom mitt huvud... att städning kan vara som kärlek... någonting mycket, mycket större än jag någonsin kommer att förstå...
Sponsorn...
... pratade jag med idag... igen.
Tänk att jag... som alltid velat gå min egen väg valt att låta en människa vägleda mig i mitt tillfrisknande... det är så att jag får nypa mig i armen när jag tänker på det.
För er som nu inte vet vad en sponsor är för något så vill jag göra ett försök att förklara... enkelt *L*... jag har valt att "ta rygg" på en kille som tillfrisknar på ett sätt som jag funnit attraktivt... han har helt enkelt något som jag vill ha... ett drogfritt liv som fungerar... mitt sätt att hålla mig drogfri är inget som jag själv hittat på... nä jag har valt en 12-stegs gemenskap... och där tillämpas ett program för tillfrisknande (jag nöjer mig inte med att bara hålla mig drogfri för jag vill ha ut mer av livet... något som vi kallar för tillfrisknande) som innebär att jag kan följa en manual bestående av 12 steg för att utvecklas som människa... jag ska inte gå in närmare på hur detta fungerar... mer än tillåta mig säga att det fungerar!
Föresten jag har ju en bild...
... som beskriver vad detta program handlar om... några frågor?
Nä jag tänkte väl det... tillbaka till det här med att ha en sponsor.
Jag personligen tyckte väl inte att jag behövde någon form av vägledning när jag kom till denna gemenskap... jag var ju så annorlunda... "kan själv" fick jag med modersmjölken... å det där med att arbeta i de 12 stegen var ju inget som jag behövde... jag hade fel.
Idag så behöver jag inte ta några förhastade beslut... jag har en människa med erfarenhet och den nödvändiga distansen till mina känslor att bolla mina tankar med innan jag går till handling... å jag litar på mitt omdömme och vågar låta honom vägleda mig i både lätta och svåra frågor... det behöver jag... för jag tror inte längre på att "ensam är stark"... nä jag behöver hjälp i mångt och mycket... och den hjälpen får jag bl.a av min sponsor... å det är skönt att slippa vara ensam... ja jäääävligt skönt faktiskt... det är inte fusk att be om hjälp *L*...
Tänk att jag... som alltid velat gå min egen väg valt att låta en människa vägleda mig i mitt tillfrisknande... det är så att jag får nypa mig i armen när jag tänker på det.
För er som nu inte vet vad en sponsor är för något så vill jag göra ett försök att förklara... enkelt *L*... jag har valt att "ta rygg" på en kille som tillfrisknar på ett sätt som jag funnit attraktivt... han har helt enkelt något som jag vill ha... ett drogfritt liv som fungerar... mitt sätt att hålla mig drogfri är inget som jag själv hittat på... nä jag har valt en 12-stegs gemenskap... och där tillämpas ett program för tillfrisknande (jag nöjer mig inte med att bara hålla mig drogfri för jag vill ha ut mer av livet... något som vi kallar för tillfrisknande) som innebär att jag kan följa en manual bestående av 12 steg för att utvecklas som människa... jag ska inte gå in närmare på hur detta fungerar... mer än tillåta mig säga att det fungerar!
Föresten jag har ju en bild...
... som beskriver vad detta program handlar om... några frågor?
Nä jag tänkte väl det... tillbaka till det här med att ha en sponsor.
Jag personligen tyckte väl inte att jag behövde någon form av vägledning när jag kom till denna gemenskap... jag var ju så annorlunda... "kan själv" fick jag med modersmjölken... å det där med att arbeta i de 12 stegen var ju inget som jag behövde... jag hade fel.
Idag så behöver jag inte ta några förhastade beslut... jag har en människa med erfarenhet och den nödvändiga distansen till mina känslor att bolla mina tankar med innan jag går till handling... å jag litar på mitt omdömme och vågar låta honom vägleda mig i både lätta och svåra frågor... det behöver jag... för jag tror inte längre på att "ensam är stark"... nä jag behöver hjälp i mångt och mycket... och den hjälpen får jag bl.a av min sponsor... å det är skönt att slippa vara ensam... ja jäääävligt skönt faktiskt... det är inte fusk att be om hjälp *L*...
Bekräftelse...
... gillar jag.
Jag vill väl inte direkt erkänna det men visst är jag svag för bekräftelse... vem är inte det?
Ja jag vill nog t.o.m. påstå att bekräftelse är ett livsviktigt behov som vi människor har naturligt från det vi föds... vi är ett flockdjur och behöver känna att vi betyder något för flocken... att det finns något i oss som söker denna tillhörighet och att vi behöver få bevis på att vi är behövda och en del av något som är större än oss själva... det lilla barnet finner trygghet i att få bekräftelse i att bli omhändertaget.
Undrar lite i vilken ålder det naturliga behovet inte anses som så fint längre?
För visst är det så... att det kan användas i nedlåtande ton... bekräftelsetorsk låter inte så positivt... och rätt ofta så talar jag och mina vänner om bekräftelse i en ganska negativ ton... som något man bör växa ifrån... varför det?
Visst kan jag se risker i att hela tiden söka bekräftelse utifrån av rädsla att inte duga... men är det egenligen själva bekräftelsebehovet som är fel... eller kan det vara ett uttryck för att vi lider brist på något annat... som t.ex. trygghet att vi är en del av någonting som är större än oss själva... kanske själva flocken... eftersom vi nu är ett flockdjur.
Jag börjar så smått lära mig att ta emot bekräftelse... det verkar som det blir allt lättare ju mer min självkänsla ökar... ju mer jag kan bekräfta mig själv genom att göra bra handlingar och våga tro på mig själv... så ökar min förmåga till att ta emot bekräftelse... det är egentligen ganska enkelt... jag behöver bara säga... tack.
... men jag är fortfarande lite rädd för den... bekräftelsen... för det är lätt för mig att bara vilja ha mer... och mer... och mer... å då kan bekräftelsen få mig att glömma bort att den viktigaste bekräftelsen för mig... faktiskt är den som jag ger bort...
Jag vill väl inte direkt erkänna det men visst är jag svag för bekräftelse... vem är inte det?
Ja jag vill nog t.o.m. påstå att bekräftelse är ett livsviktigt behov som vi människor har naturligt från det vi föds... vi är ett flockdjur och behöver känna att vi betyder något för flocken... att det finns något i oss som söker denna tillhörighet och att vi behöver få bevis på att vi är behövda och en del av något som är större än oss själva... det lilla barnet finner trygghet i att få bekräftelse i att bli omhändertaget.
Undrar lite i vilken ålder det naturliga behovet inte anses som så fint längre?
För visst är det så... att det kan användas i nedlåtande ton... bekräftelsetorsk låter inte så positivt... och rätt ofta så talar jag och mina vänner om bekräftelse i en ganska negativ ton... som något man bör växa ifrån... varför det?
Visst kan jag se risker i att hela tiden söka bekräftelse utifrån av rädsla att inte duga... men är det egenligen själva bekräftelsebehovet som är fel... eller kan det vara ett uttryck för att vi lider brist på något annat... som t.ex. trygghet att vi är en del av någonting som är större än oss själva... kanske själva flocken... eftersom vi nu är ett flockdjur.
Jag börjar så smått lära mig att ta emot bekräftelse... det verkar som det blir allt lättare ju mer min självkänsla ökar... ju mer jag kan bekräfta mig själv genom att göra bra handlingar och våga tro på mig själv... så ökar min förmåga till att ta emot bekräftelse... det är egentligen ganska enkelt... jag behöver bara säga... tack.
... men jag är fortfarande lite rädd för den... bekräftelsen... för det är lätt för mig att bara vilja ha mer... och mer... och mer... å då kan bekräftelsen få mig att glömma bort att den viktigaste bekräftelsen för mig... faktiskt är den som jag ger bort...
Dax att gå vidare...
... med att äntligen få ihop fortsättningen på min föreläsning.
I flera år har jag filat på en fortsättning på den föreläsning som jag har åkt land å rike runt med nu i en massa år (ja den har ju t.o.m. gått på export till andra länder och däribland även på engelska så långt bort som i Indien)... å nu är det dax för att sätta denna vidareutveckling av min föreläsning... å det är verkligen spännande och känns oerhört inspererande med denna utmaning...
... jag älskar ju att föreläsa.
Naturligtvis så finns det en sida i mig som är livrädd för hur detta ska gå... det är ju faktiskt på det viset att föreläsningen som vi har åkt runt med har varit och är väldigt uppskattad... jag skulle nog kunna säga att den visat vara en succé... så tacka fan för att jag är rädd... eftersom jag har lyckats med något så känns ju det som en betydande risk att jag kan misslyckas denna gång... jag har ju höjt ribban och kan känna mina egna krav flåsa mig i nacken.
Ibland så är det tid för förändringar... och det handlar inte om att förändra allt på en gång... många små förändringar blir till en STOR förändring till slut... kanske kallas det för utveckling?
Jag har något mer som jag vill säga... och jag känner mig trygg i min roll... så det är väl dax... dax att gå vidare...
I flera år har jag filat på en fortsättning på den föreläsning som jag har åkt land å rike runt med nu i en massa år (ja den har ju t.o.m. gått på export till andra länder och däribland även på engelska så långt bort som i Indien)... å nu är det dax för att sätta denna vidareutveckling av min föreläsning... å det är verkligen spännande och känns oerhört inspererande med denna utmaning...
... jag älskar ju att föreläsa.
Naturligtvis så finns det en sida i mig som är livrädd för hur detta ska gå... det är ju faktiskt på det viset att föreläsningen som vi har åkt runt med har varit och är väldigt uppskattad... jag skulle nog kunna säga att den visat vara en succé... så tacka fan för att jag är rädd... eftersom jag har lyckats med något så känns ju det som en betydande risk att jag kan misslyckas denna gång... jag har ju höjt ribban och kan känna mina egna krav flåsa mig i nacken.
Ibland så är det tid för förändringar... och det handlar inte om att förändra allt på en gång... många små förändringar blir till en STOR förändring till slut... kanske kallas det för utveckling?
Jag har något mer som jag vill säga... och jag känner mig trygg i min roll... så det är väl dax... dax att gå vidare...
Lycklig...
... är en känsla som jag gillar... skarpt *L*.
Jag är ofta lycklig... och jag har mina trix för att få känna på denna känsla... ganska tidigt i min drogfrihet så hittade jag ett samband mellan lycka och tacksamhet... kanske lite av en slump eftersom det inte var lyckan som var målet när jag började använda mig av en sak som jag fick höra av en kille.
Han berättade att han tänkte tre tacksamma tankar innan han somnade... av den enkla anledningen att han ofta vaknade på morgonen med ett leende efter att ha gjort det... å vem vill inte vakna med ett leende så naturligtvis ville jag prova detta enkla råd... för jag hade ju lärt mig av egen erfarenhet att lägger jag mig arg så vaknar jag arg... här fanns det ju ett hopp om förändring *L*.
En av sidovinsterna som tankar på tacksamhet gav mig väldigt snabbt var att jag fick inte drogsug lika ofta som förut... tacksamhet och drogsug funkar inte tillsammans.
... det går att välja sin egen tacksamhet i det mesta som händer.
Men det fanns mer tänkvärt i denna processen... som att jag kunde inte tänka tacksamma tankar om saker jag inte fått än... jag fick fokucera på det jag hade... vilket var väldigt nyttigt för mig eftersom det tog bort mycket av illusionen om att får jag bara ditten och datten så kommer jag att må... bla bla bla...
Nä tacksamheten fanns ju i det som jag redan hade uppnått... som att få lägga mig drogfri... veta vad jag gjort och sagt... eller att jag träffat mina barn... fått en kram... att ha tak över huvudet... mat i magen... betalat mina räkningar... ja en massa sådana mer vardagliga grejer som kanske många tar för givet kunde jag känna en oerhörd tacksamhet för.
Å en dag så märkte jag att min egen lycka var en produkt av mina egna tankar... och handlingar... att mina barn kunde lita på mig som ett resultat av att jag fixade att ta mitt ansvar eftersom jag var drogfri... att jag inte hade obetalda räkningar och sånt gjorde ju att jag kunde känna mig fri... fri att ta del av allt vackert som finns i livet... denna frihet gav mig lyckokänslor.
Idag är jag tacksam över att kunna känna mig lycklig... för jag gillar den känslan... skarpt... *L*...
Jag är ofta lycklig... och jag har mina trix för att få känna på denna känsla... ganska tidigt i min drogfrihet så hittade jag ett samband mellan lycka och tacksamhet... kanske lite av en slump eftersom det inte var lyckan som var målet när jag började använda mig av en sak som jag fick höra av en kille.
Han berättade att han tänkte tre tacksamma tankar innan han somnade... av den enkla anledningen att han ofta vaknade på morgonen med ett leende efter att ha gjort det... å vem vill inte vakna med ett leende så naturligtvis ville jag prova detta enkla råd... för jag hade ju lärt mig av egen erfarenhet att lägger jag mig arg så vaknar jag arg... här fanns det ju ett hopp om förändring *L*.
En av sidovinsterna som tankar på tacksamhet gav mig väldigt snabbt var att jag fick inte drogsug lika ofta som förut... tacksamhet och drogsug funkar inte tillsammans.
... det går att välja sin egen tacksamhet i det mesta som händer.
Men det fanns mer tänkvärt i denna processen... som att jag kunde inte tänka tacksamma tankar om saker jag inte fått än... jag fick fokucera på det jag hade... vilket var väldigt nyttigt för mig eftersom det tog bort mycket av illusionen om att får jag bara ditten och datten så kommer jag att må... bla bla bla...
Nä tacksamheten fanns ju i det som jag redan hade uppnått... som att få lägga mig drogfri... veta vad jag gjort och sagt... eller att jag träffat mina barn... fått en kram... att ha tak över huvudet... mat i magen... betalat mina räkningar... ja en massa sådana mer vardagliga grejer som kanske många tar för givet kunde jag känna en oerhörd tacksamhet för.
Å en dag så märkte jag att min egen lycka var en produkt av mina egna tankar... och handlingar... att mina barn kunde lita på mig som ett resultat av att jag fixade att ta mitt ansvar eftersom jag var drogfri... att jag inte hade obetalda räkningar och sånt gjorde ju att jag kunde känna mig fri... fri att ta del av allt vackert som finns i livet... denna frihet gav mig lyckokänslor.
Idag är jag tacksam över att kunna känna mig lycklig... för jag gillar den känslan... skarpt... *L*...
Vardagshjältar...
... träffar jag varje dag på mitt jobb... våra besökare... mina arbetskamrater... och även jag själv faktiskt.
Är det någon mer än jag som har svårt för att berömma sig själv... det är inga som helst svårigheter för mig att se alla vardagshjältar som omger mig... och jag har hur mycket gott som helst att säga om alla dessa fantastiska människor... deras oerhörda mod när de vågar öppna sig på våra morgonmöte och dela med sig av sina känslor inför livet på livets villkor... hur jag får gåvan att se människor ta sig ur sitt missbruk och möta livet öga mot öga... jag träffar anhöriga som vågar ta kampen för att sluta vara möjliggörare till de personer som de älskar mest av allt... jag möter många som trots sin rädsla för livet kämpar sig tillbaks till att bli produktiva samhällsmedborgare i vår samhälle... jag möter massor av underbara människor som visar mig att mirakel sker... hela tiden... och de är mina hjältar.
Men så kommer det till mig själv... å det känns så jäääääävla skämmigt att ge mig själv beröm... å inte är det så lätt för mig att ta emot beröm heller... nä... det är svårt tycker jag... känns liksom... ööööhhhhh... lite futtigt att "bara" säga tack.
För massa år sedan så satt jag och min vän leffe vid ett köksbord i Ljungby och kläckte en idé... vi fick för oss att vi kunde använda våra egna erfarenheter för att sprida ett budskap om att det går att förändra sitt liv... sagt å gjort... vi gick till handling... fick förmånen att få föreläsa för alla 6-klassare och deras föräldrar i lilla Ljungby... det gick rätt bra...
... å vi fick "dagens ros" i den lokala blaskan.
Styrkta av den framgången satte vi oss vid köksbordet igen... å fick ytterligare en idé... om att det borde finnas ett ställe dit alla som ville kunde höra av sig och prata om sig själva och hur de mådde... gärna anonymt... och så startde vi...
... föreningen VågaVa.
Idag så blev jag intervjuad av två tjejer som gör en utvärdering av en del av vår verksamhet... våra föreläsningar.
Samtalet kom mycket att handla om VågaVa i stort... vad vi har för tankar å sånt om verksamheten... och naturligtvis så kan jag ju under denna intervju se att jag har varit med och skapat något som funkar jävligt bra.
Och att VågaVa fungerar strålande får jag bevis på varje dag... jag träffar ju alla dessa vardagshjältar på mitt jobb.
Och så till det svåra... jag är egentligen hur stolt som helst över att ha varit med och få bygga denna verksamhet... våra resultat är över all förväntan och det är lite roligt med tanke på att vi mer än en gång haft lite minst sagt ovanliga metoder som vi trott på... ta bara det där med att vi fick för oss att det vore en bra träning för oss att gå ut på krogen å dansa... en ganska udda arbetsmiljö när målet är att hålla sig drogfri... ALLA andra var ju fulla... det fanns en och annan som höjde på sina ögonbryn då vill jag minnas... å det känns inte helt fel när jag idag ca. 6 år senare kan berätta att ALLA (100%)... som var med på det disco-projektet fortfarande är drogfria idag... oj nu svävade jag iväg *L*... det var ju inte svårt att berätta... nä det svåra är att kalla mig själv för vardagshjälte... å det känns konstigt att skriva det... men fan... jag är också en av oss alla...
... vardagshjältar...
Är det någon mer än jag som har svårt för att berömma sig själv... det är inga som helst svårigheter för mig att se alla vardagshjältar som omger mig... och jag har hur mycket gott som helst att säga om alla dessa fantastiska människor... deras oerhörda mod när de vågar öppna sig på våra morgonmöte och dela med sig av sina känslor inför livet på livets villkor... hur jag får gåvan att se människor ta sig ur sitt missbruk och möta livet öga mot öga... jag träffar anhöriga som vågar ta kampen för att sluta vara möjliggörare till de personer som de älskar mest av allt... jag möter många som trots sin rädsla för livet kämpar sig tillbaks till att bli produktiva samhällsmedborgare i vår samhälle... jag möter massor av underbara människor som visar mig att mirakel sker... hela tiden... och de är mina hjältar.
Men så kommer det till mig själv... å det känns så jäääääävla skämmigt att ge mig själv beröm... å inte är det så lätt för mig att ta emot beröm heller... nä... det är svårt tycker jag... känns liksom... ööööhhhhh... lite futtigt att "bara" säga tack.
För massa år sedan så satt jag och min vän leffe vid ett köksbord i Ljungby och kläckte en idé... vi fick för oss att vi kunde använda våra egna erfarenheter för att sprida ett budskap om att det går att förändra sitt liv... sagt å gjort... vi gick till handling... fick förmånen att få föreläsa för alla 6-klassare och deras föräldrar i lilla Ljungby... det gick rätt bra...
... å vi fick "dagens ros" i den lokala blaskan.
Styrkta av den framgången satte vi oss vid köksbordet igen... å fick ytterligare en idé... om att det borde finnas ett ställe dit alla som ville kunde höra av sig och prata om sig själva och hur de mådde... gärna anonymt... och så startde vi...
... föreningen VågaVa.
Idag så blev jag intervjuad av två tjejer som gör en utvärdering av en del av vår verksamhet... våra föreläsningar.
Samtalet kom mycket att handla om VågaVa i stort... vad vi har för tankar å sånt om verksamheten... och naturligtvis så kan jag ju under denna intervju se att jag har varit med och skapat något som funkar jävligt bra.
Och att VågaVa fungerar strålande får jag bevis på varje dag... jag träffar ju alla dessa vardagshjältar på mitt jobb.
Och så till det svåra... jag är egentligen hur stolt som helst över att ha varit med och få bygga denna verksamhet... våra resultat är över all förväntan och det är lite roligt med tanke på att vi mer än en gång haft lite minst sagt ovanliga metoder som vi trott på... ta bara det där med att vi fick för oss att det vore en bra träning för oss att gå ut på krogen å dansa... en ganska udda arbetsmiljö när målet är att hålla sig drogfri... ALLA andra var ju fulla... det fanns en och annan som höjde på sina ögonbryn då vill jag minnas... å det känns inte helt fel när jag idag ca. 6 år senare kan berätta att ALLA (100%)... som var med på det disco-projektet fortfarande är drogfria idag... oj nu svävade jag iväg *L*... det var ju inte svårt att berätta... nä det svåra är att kalla mig själv för vardagshjälte... å det känns konstigt att skriva det... men fan... jag är också en av oss alla...
... vardagshjältar...
Min vän Tjädern...
... och numera också varmt välkommna inneboende... behöver ett bevis på min ärligt menade vänskapshandling och jag funderar lite på att bjuda på middag som en fin gest... men här stöter jag på ett litet problem... vad äter Tjädrar?
... bara kaffe tycker jag är lite futtigt för ett varmt välkommnande.
Jag vill ju absolut göra ett gott intryck på min nyfunna vän... är det någon som kan hjälpa mig med menyn?
... bara kaffe tycker jag är lite futtigt för ett varmt välkommnande.
Jag vill ju absolut göra ett gott intryck på min nyfunna vän... är det någon som kan hjälpa mig med menyn?
Nu får det vara slut...
... på skräckväldet... Tjädernojan ska bort.
Inte Tjädern... nej nej... tvärtom... Demokrati ska införas... Tjädern som flyttat hit ska välkommnas med öppna armar och ges en ordentlig chans att integreras i de Brännebassaltiga samhället... här vill vi vara för mångfalden... så välkommen säger jag till denna vackra fågel... låt oss tillsammans bygga ett samhälle där vi sida vid sida lever i kärlek och samförstånd.
Jag ber ödmjukast herr eller om det nu är fru Tjäder om ursäkt för mina fördömmande ord mot dig som jag nu tydligt kan se enbart bygger på mina fördommar som jag utan närmare granskning införskaffade mig p.g.a. min rädsla för det okända... detta är tyvärr ett mänskligt beteende som jag trodde mig stå över... men efter att ha läst några inlägg i en annan blogg som jag då och då besöker kunde jag till min förtvivlan se likheter från en mycket rädd och hatisk människas åsikter i min behandling av dig.
Sådan vill jag verkligen inte bli... att som sysselsättning lägga så mycket focus på hat och fördommar på levande varelser (i detta fallet människor men det kunde lika gärna varit typ vad som helst) för att de inte "passade" in i denna människas bild av hur världen borde se ut... eller världen var kanske ett för stort begrepp för honom (ja det var en han) eftersom han hade en något begränsad syn och sa sig värna sverige genom att begränsa oss svenskar som skulle ha tillåtelse att bo i detta landet till ett fåtal... kan tänka mig att ett 20-tal människor bosatta i sverige hade klarat av denna minst sagt hårda gallring... och jag skulle faktiskt bli förvånad om någon av dem delade hans åsikter... så han skulle nog bli rätt ensam då... å med all säkerhet ägna sig åt att fullända självhatets ytterligheter.
Nä så nu får det vara slut... bort med rädslan...
...å in med kärleken...
Inte Tjädern... nej nej... tvärtom... Demokrati ska införas... Tjädern som flyttat hit ska välkommnas med öppna armar och ges en ordentlig chans att integreras i de Brännebassaltiga samhället... här vill vi vara för mångfalden... så välkommen säger jag till denna vackra fågel... låt oss tillsammans bygga ett samhälle där vi sida vid sida lever i kärlek och samförstånd.
Jag ber ödmjukast herr eller om det nu är fru Tjäder om ursäkt för mina fördömmande ord mot dig som jag nu tydligt kan se enbart bygger på mina fördommar som jag utan närmare granskning införskaffade mig p.g.a. min rädsla för det okända... detta är tyvärr ett mänskligt beteende som jag trodde mig stå över... men efter att ha läst några inlägg i en annan blogg som jag då och då besöker kunde jag till min förtvivlan se likheter från en mycket rädd och hatisk människas åsikter i min behandling av dig.
Sådan vill jag verkligen inte bli... att som sysselsättning lägga så mycket focus på hat och fördommar på levande varelser (i detta fallet människor men det kunde lika gärna varit typ vad som helst) för att de inte "passade" in i denna människas bild av hur världen borde se ut... eller världen var kanske ett för stort begrepp för honom (ja det var en han) eftersom han hade en något begränsad syn och sa sig värna sverige genom att begränsa oss svenskar som skulle ha tillåtelse att bo i detta landet till ett fåtal... kan tänka mig att ett 20-tal människor bosatta i sverige hade klarat av denna minst sagt hårda gallring... och jag skulle faktiskt bli förvånad om någon av dem delade hans åsikter... så han skulle nog bli rätt ensam då... å med all säkerhet ägna sig åt att fullända självhatets ytterligheter.
Nä så nu får det vara slut... bort med rädslan...
...å in med kärleken...
Besten i Brännebassalt...
... låg där... dold i mörkret när jag kom hem idag... jag kunde inte se den men jag anade bestens närvaro... TJÄDERNOJAN har slagit klorna i mig... fullständigt.
Jag har låst in mig i huset... och tänker inte på några villkor utsätta mig för de risker som lurar i mörkret där ute... jag är inte längre kung i mitt kungarike... rebelltjädern har tagit över stora delar av riket här i Brännebassalt... folket (d.v.s. jag) ropar efter frihet från detta förtryck... vem fan vågar gå ut i trädgården och slå en drill nu när en galen tjäder bara väntar på att gå till anfall...
Jag har låst in mig i huset... och tänker inte på några villkor utsätta mig för de risker som lurar i mörkret där ute... jag är inte längre kung i mitt kungarike... rebelltjädern har tagit över stora delar av riket här i Brännebassalt... folket (d.v.s. jag) ropar efter frihet från detta förtryck... vem fan vågar gå ut i trädgården och slå en drill nu när en galen tjäder bara väntar på att gå till anfall...
Left over...
... var ett nytt uttryck för mig.
Vem vill vara en "left over" undrade jag... det låter ju inge vidare... ungefär som kanterna på pizzan jag brukar käka.
Sen funderade jag vidare... på motsatsen så att säga... på den som... ja... slängde bort någon... å kallade den människan för något som blev över... sådan vill ju inte jag va... det låter inte snällt.
Nä... jag vill inte vara nåt av delarna... då väljer jag nog att vara... den som äter hela pizzan... liksom.
Vem vill vara en "left over" undrade jag... det låter ju inge vidare... ungefär som kanterna på pizzan jag brukar käka.
Sen funderade jag vidare... på motsatsen så att säga... på den som... ja... slängde bort någon... å kallade den människan för något som blev över... sådan vill ju inte jag va... det låter inte snällt.
Nä... jag vill inte vara nåt av delarna... då väljer jag nog att vara... den som äter hela pizzan... liksom.
Tjädernojan...
... har slagit till i Brännebassalt.
Efter att ha anlitat expertisen på VågaVa (Jocke från Östersund... nästan snarlikt med den legendariska jokkmokksjocke) har vi lyckats artbestämma fågeln som numera går under namnet besten i brännebassalt till en Tjäder.
Genast så drog sig människorna i min närhet sig till minnes helt otroliga historier om anfallande tjädrar... hur de hade attackerat bilar och folk hade flytt hals över huvud för att undkomma...
...dessa helt livsfarliga bestar med livet i behåll.
Bilden ovan är tagen av undertecknad när han fortfarande helt ovetandes trodde att det var en helt ofarlig och väldigt tam orre som spankulerade på tomten... föga visste jag då att detta fotograferande var förenat med livsfara...
Fler rapporter kommer inom en snar framtid från mina hemtrakter som numera är en bosättning med barrikerade hus och en allt mer tilltagande tjädernoja...
Efter att ha anlitat expertisen på VågaVa (Jocke från Östersund... nästan snarlikt med den legendariska jokkmokksjocke) har vi lyckats artbestämma fågeln som numera går under namnet besten i brännebassalt till en Tjäder.
Genast så drog sig människorna i min närhet sig till minnes helt otroliga historier om anfallande tjädrar... hur de hade attackerat bilar och folk hade flytt hals över huvud för att undkomma...
...dessa helt livsfarliga bestar med livet i behåll.
Bilden ovan är tagen av undertecknad när han fortfarande helt ovetandes trodde att det var en helt ofarlig och väldigt tam orre som spankulerade på tomten... föga visste jag då att detta fotograferande var förenat med livsfara...
Fler rapporter kommer inom en snar framtid från mina hemtrakter som numera är en bosättning med barrikerade hus och en allt mer tilltagande tjädernoja...
"Du ska bli pappa"...
... sa hon åt honom.
Han jublade... de kysstes, kramades och hoppade upp och ner... jättekära och lyckliga.
Å jag kände hur jag fick en klump i bröstet och mina ögon fuktas... vad är det som händer kanske ni undrar?
Ja samma som vanligt... jag ser på en film med inslag av kärlek...
Han jublade... de kysstes, kramades och hoppade upp och ner... jättekära och lyckliga.
Å jag kände hur jag fick en klump i bröstet och mina ögon fuktas... vad är det som händer kanske ni undrar?
Ja samma som vanligt... jag ser på en film med inslag av kärlek...
Före och efter...
... fick en helt ny innebörd för mig nyss... ibland så är det jävligt bra med en kamera.
Här kommer ett bildbevis på att förändringar är möjliga...
... detta är min hall för några år sedan...
Å så här...
... ser samma hall ut idag.
Jag känner hopp...
Här kommer ett bildbevis på att förändringar är möjliga...
... detta är min hall för några år sedan...
Å så här...
... ser samma hall ut idag.
Jag känner hopp...
Långsamt...
... och lite i taget framskrider mitt projekt 15 minuter om dagen... och jag känner att jag behöver skriva lite om det här för att ge mig själv lite uppskattning att jag lyckas hålla mig till min plan... något som jag är stolt över... jag har nämligen en liten tendens att vara betydligt bättre på att sätta igång nya projekt än att avsluta dem.
Jag är fortfarande mest i "tömmarfasen" vilken i stort sett går ut på att frillägga utrymme så att jag kan fylla dessa på nytt... förhoppningsvis med ett något reducerat innehåll än förut... å om allt går som jag vill kanske t.o.m. med en smula struktur... det är i alla fall tanken.
Igår så började jag med hallen...
... tömde hatthyllorna på alla kläder...
... ställde mig frågan om jag verkligen behöver ha ett 20-tal jackor hängande där... jag använder ju max två och de hänger inte ens i hallen utan på en krok i köket... fem mössor däremot kan ju vara bra att ha... om jag nu mot förmodan skulle få för mig att ta på en mössa... det hände ju faktiskt en gång förra året då vi var iväg och åkte skidor... nä föresten snowboard var det ju... jaja det är en helt annan historia...
Jag fortsatte med att tömma min hall idag... ni anar inte vad som kan hamna i min hall... å det gjorde nog jag inte heller och lyckades faktiskt att förpassa en hel del till soptunnan... resten åkte av bara farten ner i min överfyllda källare... å se på fan...
... massor av plats att fylla med... ja säg det?
I morgon är det tänkt att dammsugaren och skurhinken ska få min hall att skina å lukta gott... den som lever får se... det är ett lagom upplägg för mina 15 minuter... kanske hinner jag med att hänga tillbaka något på mina krokar... mina nytvättade arbetskläder skulle passa bra... för de behöver jag när jag ska sätta upp hyllor...
... i mitt numera välstädade och rena utrymme under trappan.
Fan det händer mirakel i mitt hem... å det är jag som skapar dem... fantastiskt...
Jag är fortfarande mest i "tömmarfasen" vilken i stort sett går ut på att frillägga utrymme så att jag kan fylla dessa på nytt... förhoppningsvis med ett något reducerat innehåll än förut... å om allt går som jag vill kanske t.o.m. med en smula struktur... det är i alla fall tanken.
Igår så började jag med hallen...
... tömde hatthyllorna på alla kläder...
... ställde mig frågan om jag verkligen behöver ha ett 20-tal jackor hängande där... jag använder ju max två och de hänger inte ens i hallen utan på en krok i köket... fem mössor däremot kan ju vara bra att ha... om jag nu mot förmodan skulle få för mig att ta på en mössa... det hände ju faktiskt en gång förra året då vi var iväg och åkte skidor... nä föresten snowboard var det ju... jaja det är en helt annan historia...
Jag fortsatte med att tömma min hall idag... ni anar inte vad som kan hamna i min hall... å det gjorde nog jag inte heller och lyckades faktiskt att förpassa en hel del till soptunnan... resten åkte av bara farten ner i min överfyllda källare... å se på fan...
... massor av plats att fylla med... ja säg det?
I morgon är det tänkt att dammsugaren och skurhinken ska få min hall att skina å lukta gott... den som lever får se... det är ett lagom upplägg för mina 15 minuter... kanske hinner jag med att hänga tillbaka något på mina krokar... mina nytvättade arbetskläder skulle passa bra... för de behöver jag när jag ska sätta upp hyllor...
... i mitt numera välstädade och rena utrymme under trappan.
Fan det händer mirakel i mitt hem... å det är jag som skapar dem... fantastiskt...
Ensam...
... kan kännas fruktansvärt... eller helt jävla underbart.
Ja att detta lilla ord... ensam... kan kännas som att det betyder två helt olika saker för mig.
Det finns känslor som jag är livrädd för i detta ord... känslor av övergivenhet och nattsvart sorg... ett i det närmaste förlamande tillstånd som får mig att krympa ihop i fosterställning.
Å den totala motsattsen... som jag känner nu... lugnet och tryggheten i mig själv... glädjen över att bara få umgås med mig själv en stund... ensam... men ändå i kontakt med livet... en av allt på nåt sätt... en helt ljuvlig känsla av samhörighet.
Idag har jag lite tid att ladda mina batterier för den kommande veckan... sitter här hemma vid köksbordet i min morgonrock... knapprar lite över datorns tangenter... slänger en blick ut genom mitt köksfönster... förvånad ser jag en orre... eller om det heter tjäder... knalla omkring i min trädgård... jag lägger märke till de tjocka benen... å hur totalt orädd den är... nästan så att jag blir rädd för den för den är fan stor... woow... respekten jag kan känna för att få uppleva detta.
Denna fågel är just nu på besök i min trädgård.
Den ser också lite ensam ut... men det verkar som om den väntar på någon... huvudet guppar upp och ner när den lugnt knallar omkring i min trädgård... oj nu händer det något... en katt kommer smygande... men den håller sig på behörigt avstånd... det här är ingen småfågel... respekt.
Ja denna ensamheten som jag känner nu får mig att se och ta del av vad som finns omkring mig... den andra ensamheten som jag kan känna av lite då och då är dess totala motsatts... den får mig att isolera mig och stänga in mig i mitt inre och jag ser inte vad som finns runt omkring mig... jag är istället livrädd för omgivningen och uppfattar den som ett hot.
Nä... nu ska jag fixa mina 15 minuter städning för att sen slänga mig i min soffa... se en film och njuta av mitt eget sällskap...
Ja att detta lilla ord... ensam... kan kännas som att det betyder två helt olika saker för mig.
Det finns känslor som jag är livrädd för i detta ord... känslor av övergivenhet och nattsvart sorg... ett i det närmaste förlamande tillstånd som får mig att krympa ihop i fosterställning.
Å den totala motsattsen... som jag känner nu... lugnet och tryggheten i mig själv... glädjen över att bara få umgås med mig själv en stund... ensam... men ändå i kontakt med livet... en av allt på nåt sätt... en helt ljuvlig känsla av samhörighet.
Idag har jag lite tid att ladda mina batterier för den kommande veckan... sitter här hemma vid köksbordet i min morgonrock... knapprar lite över datorns tangenter... slänger en blick ut genom mitt köksfönster... förvånad ser jag en orre... eller om det heter tjäder... knalla omkring i min trädgård... jag lägger märke till de tjocka benen... å hur totalt orädd den är... nästan så att jag blir rädd för den för den är fan stor... woow... respekten jag kan känna för att få uppleva detta.
Denna fågel är just nu på besök i min trädgård.
Den ser också lite ensam ut... men det verkar som om den väntar på någon... huvudet guppar upp och ner när den lugnt knallar omkring i min trädgård... oj nu händer det något... en katt kommer smygande... men den håller sig på behörigt avstånd... det här är ingen småfågel... respekt.
Ja denna ensamheten som jag känner nu får mig att se och ta del av vad som finns omkring mig... den andra ensamheten som jag kan känna av lite då och då är dess totala motsatts... den får mig att isolera mig och stänga in mig i mitt inre och jag ser inte vad som finns runt omkring mig... jag är istället livrädd för omgivningen och uppfattar den som ett hot.
Nä... nu ska jag fixa mina 15 minuter städning för att sen slänga mig i min soffa... se en film och njuta av mitt eget sällskap...
Förvånad...
... är jag egentligen inte.
Vaknade ju i morse och fick för mig att det var idag jag skulle ut i livet och bli förälskad... så det var med en viss spänning jag begav mig till stan för att gå på ett möte... det skulle vara ett talarmöte och förväntningarna över vilka som skulle komma var stora... det vankades ju människor från en annan stad... detta var sannerligen ett tecken från ovan...
... och i mitt huvud målades det upp de mest fantastiska fantasier.
Men säg den gång då det blir som jag fantiserat om... talaren hade ringt återbud och ett visst mått av besvikelse kom över mig... inga besökare från andra städer... nä det var mina vaaaaaanliga vänner som satt där... och jag kunde känna en aldrig så liten skamkänsla över att de såg så väääääldigt vaaaaanliga ut idag *L*.
Naturligtvis så blev det ett kanonmöte... å jag det tog inte lång tid innan en annan känsla for genom min kropp... en stark glädje och kärlek till dessa underbara människor som är mina vänner... nästan som en förälskelse faktiskt.
Å vi gick ut å käka på den vaaaaaanliga kinakrogen... satt vid vårt vaaaaaanliga bord... och det var som vaaaaaanligt hur jävla skoj som helst... vi skrattade... trivdes... blandade allvar och skoj... stojade och bullrade... och som vaaaanligt var jag lycklig i detta sällskap.
Ja idag så blev jag inte förälskad i någon kvinna... men istället så kände jag kärlek till livet... å det är minsann inte att förakta... jag är verkligen en lyckligt lottad kille... å fantasierna då kanske någon undrar... ja de är ju kvar... såklart... jag är ju en lycklig... MAN... *L*...
Vaknade ju i morse och fick för mig att det var idag jag skulle ut i livet och bli förälskad... så det var med en viss spänning jag begav mig till stan för att gå på ett möte... det skulle vara ett talarmöte och förväntningarna över vilka som skulle komma var stora... det vankades ju människor från en annan stad... detta var sannerligen ett tecken från ovan...
... och i mitt huvud målades det upp de mest fantastiska fantasier.
Men säg den gång då det blir som jag fantiserat om... talaren hade ringt återbud och ett visst mått av besvikelse kom över mig... inga besökare från andra städer... nä det var mina vaaaaaanliga vänner som satt där... och jag kunde känna en aldrig så liten skamkänsla över att de såg så väääääldigt vaaaaanliga ut idag *L*.
Naturligtvis så blev det ett kanonmöte... å jag det tog inte lång tid innan en annan känsla for genom min kropp... en stark glädje och kärlek till dessa underbara människor som är mina vänner... nästan som en förälskelse faktiskt.
Å vi gick ut å käka på den vaaaaaanliga kinakrogen... satt vid vårt vaaaaaanliga bord... och det var som vaaaaaanligt hur jävla skoj som helst... vi skrattade... trivdes... blandade allvar och skoj... stojade och bullrade... och som vaaaanligt var jag lycklig i detta sällskap.
Ja idag så blev jag inte förälskad i någon kvinna... men istället så kände jag kärlek till livet... å det är minsann inte att förakta... jag är verkligen en lyckligt lottad kille... å fantasierna då kanske någon undrar... ja de är ju kvar... såklart... jag är ju en lycklig... MAN... *L*...
Relationer...
... kom ju då mina tankar att tänka på som en följd av att jag fick för mig att jag skulle bli förälskad... det var väl inte så konstigt eftersom en förälskelse i bästa/sämsta fall kan leda till just... en relation.
Blir man förälskad och det blir besvarat så kommer jag ju till en punkt där jag måste bestämma sig... när det inte längre går att äta kakan och ändå ha den kvar... det är väl inget som jag har tänkt på någon gång innan eftersom jag har en vana av att bara kasta mig in i relationer utan att tänka överhuvudtaget... sådana här tankar finns ju bara när jag inte är förälskad... när jag väl trillar dit så är det kört... jag är helt chanslös... som ett lallande fån helt styrd av mina känslor tappar jag all kontakt med mitt förstånd... det spelar ingen roll att jag upplevt detta tusen gånger... förälskelsen tar över hela min kropp och huvudet stängs av... det är som värsta drogen för mig... å jag har absolut ingen lust att lägga av att bli förälskad.
Å så går det ett tag... helt plötsligt så vaknar jag upp... och är i en relation... ofta så har vi hunnit flytta ihop och vaknar upp tillsammans på morgnarna i samma säng innan jag fattar att jag lever i en relation.
I dessa situationer så har det hänt att jag vaknat lite tidigare än hon som sover sidan om mig i vår säng... tittat på när hon sover och undrat var det var som hände egentligen... ibland (oftast faktiskt) med en ljuvlig känsla av ett VI... men det har också funnits stunder då jag funderat över vem är HON... hur hamnade hon här?
Tack å lov är detta sällsynt för det är ingen rolig tanke... å då har jag oftast ett problem som jag inte vill kännas vid... en osäkerhet om JAG verkligen vill detta... jag är rädd.
Å alla som levt i en relation där rädslan flyttat in vet ju vad det innebär... det är ju då som allt blir så jävla krångligt... rädslan äter ju kärlek till frukost, lunch och middag... allt som under förälskelsen var självklart och enkelt blir nu komplicerat... och det är nu som själva arbetet med relationen börjar... för vill jag ha kvar det enkla och självklara i min relation så krävs det ju en hel del... som tillit, respekt, tålamod och massor av kärlek naturligtvis...
min rädsla kan komma ifrån att jag gått in i en symbios med henne jag blev förälskad i... till en början så finns det ju så mycket underbar energi bara av att få vara tillsammans med henne... det känns så ljuvligt att jag väljer bort att göra det som jag borde... som att ta hand om mig själv... gå på mina möte... fortsätta med mina aktiviteter... träffa mina vänner... ja sådant som jag har fått min energi från innan jag blev förälskad... det är lätt för mig att "glömma bort" detta eftersom jag får så mycket energi från henne när vi träffas till en början...
men i en sund relation så har jag ett ansvar att putta in energi också... och den måste jag hämta utanför vår relation... och även förstå att den jag lever med behöver göra likadant... för jag tror på en relation där man ger varandra frihet att växa som enskilda individer... var och en för sig... och det är därför som rädslan är så förödande att släppa in i en relation... den tar bort denna frihet.
Rädslan vill att jag ska ha kontroll... vara svartsjuk å sån skit... den vill att jag ska känna mig osäker... få mig att förstå att jag inte duger som den jag är och att det bara är en tidsfråga innan jag blir övergiven... å ett av rädslans favorittrix är att lura mig att överge innan jag blir övergiven.
Kärleken vill mig bara väl... att jag ska känna tillit... trygghet... den vill att jag ska le och vara lycklig... känna mig vacker och värdefull... ja kärleken vill att VI ska känna oss fria i oss själva och njuta av att göra det tillsammans.
Så visst kan jag vara rädd för en relation... men inte så rädd så att jag inte vågar drömma om det... för jag tror på kärleken... det känns skönt... och jag känner hopp...
Blir man förälskad och det blir besvarat så kommer jag ju till en punkt där jag måste bestämma sig... när det inte längre går att äta kakan och ändå ha den kvar... det är väl inget som jag har tänkt på någon gång innan eftersom jag har en vana av att bara kasta mig in i relationer utan att tänka överhuvudtaget... sådana här tankar finns ju bara när jag inte är förälskad... när jag väl trillar dit så är det kört... jag är helt chanslös... som ett lallande fån helt styrd av mina känslor tappar jag all kontakt med mitt förstånd... det spelar ingen roll att jag upplevt detta tusen gånger... förälskelsen tar över hela min kropp och huvudet stängs av... det är som värsta drogen för mig... å jag har absolut ingen lust att lägga av att bli förälskad.
Å så går det ett tag... helt plötsligt så vaknar jag upp... och är i en relation... ofta så har vi hunnit flytta ihop och vaknar upp tillsammans på morgnarna i samma säng innan jag fattar att jag lever i en relation.
I dessa situationer så har det hänt att jag vaknat lite tidigare än hon som sover sidan om mig i vår säng... tittat på när hon sover och undrat var det var som hände egentligen... ibland (oftast faktiskt) med en ljuvlig känsla av ett VI... men det har också funnits stunder då jag funderat över vem är HON... hur hamnade hon här?
Tack å lov är detta sällsynt för det är ingen rolig tanke... å då har jag oftast ett problem som jag inte vill kännas vid... en osäkerhet om JAG verkligen vill detta... jag är rädd.
Å alla som levt i en relation där rädslan flyttat in vet ju vad det innebär... det är ju då som allt blir så jävla krångligt... rädslan äter ju kärlek till frukost, lunch och middag... allt som under förälskelsen var självklart och enkelt blir nu komplicerat... och det är nu som själva arbetet med relationen börjar... för vill jag ha kvar det enkla och självklara i min relation så krävs det ju en hel del... som tillit, respekt, tålamod och massor av kärlek naturligtvis...
min rädsla kan komma ifrån att jag gått in i en symbios med henne jag blev förälskad i... till en början så finns det ju så mycket underbar energi bara av att få vara tillsammans med henne... det känns så ljuvligt att jag väljer bort att göra det som jag borde... som att ta hand om mig själv... gå på mina möte... fortsätta med mina aktiviteter... träffa mina vänner... ja sådant som jag har fått min energi från innan jag blev förälskad... det är lätt för mig att "glömma bort" detta eftersom jag får så mycket energi från henne när vi träffas till en början...
men i en sund relation så har jag ett ansvar att putta in energi också... och den måste jag hämta utanför vår relation... och även förstå att den jag lever med behöver göra likadant... för jag tror på en relation där man ger varandra frihet att växa som enskilda individer... var och en för sig... och det är därför som rädslan är så förödande att släppa in i en relation... den tar bort denna frihet.
Rädslan vill att jag ska ha kontroll... vara svartsjuk å sån skit... den vill att jag ska känna mig osäker... få mig att förstå att jag inte duger som den jag är och att det bara är en tidsfråga innan jag blir övergiven... å ett av rädslans favorittrix är att lura mig att överge innan jag blir övergiven.
Kärleken vill mig bara väl... att jag ska känna tillit... trygghet... den vill att jag ska le och vara lycklig... känna mig vacker och värdefull... ja kärleken vill att VI ska känna oss fria i oss själva och njuta av att göra det tillsammans.
Så visst kan jag vara rädd för en relation... men inte så rädd så att jag inte vågar drömma om det... för jag tror på kärleken... det känns skönt... och jag känner hopp...
Förälskad...
... har jag tänkt bli idag... HERREGUD... var kommer mina tankar från?
Den här tanken liksom bara dök upp mellan mina öron... från ingenstans liksom... jag blev en smula förvånad... minst sagt.
Tanken bara fanns där... kanske är det något som jag drömt när jag somnade om i morse... vaknade rätt tidigt... eller ja det är väl relativt... men lite för tidigt för att bara gå upp direkt... så jag blundade några sekunder till... öppnade ögonen och såg att dessa sekunder tog 4 timmar... oj då... å så fanns den där... tanken från ingenstans... "förälskad".
Och min första reaktion på tanken var... självklart.
Jag älskar att vara förälskad... såklart... vem gör inte det?
Det fanns en tid i mitt liv då jag kunde bli lite förälskad minst 20 gånger bara på en liten promenad genom stan... å då snackar vi bara om att bli förälskad i tjejer jag råkade titta på... inte i själva livet å allt det där... för i själva livet är jag förälskad rätt ofta... ni vet när man går omkring och ser det vackra i precis allt... de där dagarna då man bara går omkring och ler hela tiden.
Men i morse så kändes det att tanken var relaterad till det motsatta könet... det känns lite farligt... skrämmande... nytt.
Har ju en önskan på att nästa gång jag blir tillsammans med en kvinna så ska det vara någon som jag valt... det har bara hänt en gång i livet innan å då var jag full... det vanliga när det gäller mig är att jag väntat tills någon tjej blivit intresserad av mig... å tro det eller ej men det har faktiskt hänt... och eftersom jag är en kille med ett otroligt flyt så är det inte vilka tjejer som helst som valt just mig och som jag lyckats bli ihop med... nä det är tjejer som utan undantag berikat mitt liv på massor av sätt... jag känner enbart kärlek till dessa fantastiska kvinnor... tack för att ni har funnits i mitt liv.
Men jag har som sagt en önskan om att vara den som väljer nästa gång... nykter och drogfri... å livrädd... såklart... jag har ju typ ingen aning om hur man går tillväga... men men det löser sig... jag fattar ju att det hela måste börja med att jag blir förälskad... ja det verkar vara en intressant dag jag har framför mig... känner mig nästan lite beredd på att blixten kan slå ner idag... å skulle det nu inte vara på det viset så kan jag ju alltid trösta mig med att det inte är helt fel att vara singel och kunna göra precis vad jag vill... ta dagen som den kommer... å bara njuta av livet... för så är det ju... ler jag åt livet så ler livet åt mig...
ibland så undrar jag... var kommer allt ifrån?
Den här tanken liksom bara dök upp mellan mina öron... från ingenstans liksom... jag blev en smula förvånad... minst sagt.
Tanken bara fanns där... kanske är det något som jag drömt när jag somnade om i morse... vaknade rätt tidigt... eller ja det är väl relativt... men lite för tidigt för att bara gå upp direkt... så jag blundade några sekunder till... öppnade ögonen och såg att dessa sekunder tog 4 timmar... oj då... å så fanns den där... tanken från ingenstans... "förälskad".
Och min första reaktion på tanken var... självklart.
Jag älskar att vara förälskad... såklart... vem gör inte det?
Det fanns en tid i mitt liv då jag kunde bli lite förälskad minst 20 gånger bara på en liten promenad genom stan... å då snackar vi bara om att bli förälskad i tjejer jag råkade titta på... inte i själva livet å allt det där... för i själva livet är jag förälskad rätt ofta... ni vet när man går omkring och ser det vackra i precis allt... de där dagarna då man bara går omkring och ler hela tiden.
Men i morse så kändes det att tanken var relaterad till det motsatta könet... det känns lite farligt... skrämmande... nytt.
Har ju en önskan på att nästa gång jag blir tillsammans med en kvinna så ska det vara någon som jag valt... det har bara hänt en gång i livet innan å då var jag full... det vanliga när det gäller mig är att jag väntat tills någon tjej blivit intresserad av mig... å tro det eller ej men det har faktiskt hänt... och eftersom jag är en kille med ett otroligt flyt så är det inte vilka tjejer som helst som valt just mig och som jag lyckats bli ihop med... nä det är tjejer som utan undantag berikat mitt liv på massor av sätt... jag känner enbart kärlek till dessa fantastiska kvinnor... tack för att ni har funnits i mitt liv.
Men jag har som sagt en önskan om att vara den som väljer nästa gång... nykter och drogfri... å livrädd... såklart... jag har ju typ ingen aning om hur man går tillväga... men men det löser sig... jag fattar ju att det hela måste börja med att jag blir förälskad... ja det verkar vara en intressant dag jag har framför mig... känner mig nästan lite beredd på att blixten kan slå ner idag... å skulle det nu inte vara på det viset så kan jag ju alltid trösta mig med att det inte är helt fel att vara singel och kunna göra precis vad jag vill... ta dagen som den kommer... å bara njuta av livet... för så är det ju... ler jag åt livet så ler livet åt mig...
ibland så undrar jag... var kommer allt ifrån?
Sanningen...
... är i ständig förändring... det är min bestämda uppfattning... å det skänker mig stor tröst att jag inte uppfattar sanningen som någonting oföränderligt... att det liksom bara skulle finnas en sanning... någonting som skulle vara rätt eller fel.
Jag säger inte att mitt sätt är rätt sätt... jag säger bara att det är mitt sätt... min sanning.
Å min sanning är i ständig förändring... som livet... slinker hit och dit... å ibland rätt ner i diket.
Sanningen kan vara smärtsam... och helt underbar.
Jag kan hata den... och älska den... samtidigt...
... för vem säger att samma sorts träd ska se likadant ut?
Jag tror lite grann att sanningen är som livet (ja det kanske t.o.m. är som så att sanningen är livet)... livet på livets villkor.
Ibland så förnekar jag sanningen... vill inte se den... inte acceptera den... då vill jag fly ifrån den för jag gillar inte den känslan som jag får då... det känns liksom i magen när jag blundar för sanningen... min sanning... inte din sanning för den är ju bara din... å den brukar jag inte ha några större problem att se heller... om jag bara är lite observant... för när det gäller andra så har jag ju den nödvändiga distansen.
Det är inte konstigt på något sätt att den sista som upptäckte att jag var narkoman var jag själv... för den sanningen gjorde ju för ont för mig att se på... men jag kände att något var fel... å eftersom jag inte pallade att se på mig själv så sökte jag efter felen i min omgivning... taskiga flickvänner... snokande grannar... idioter överallt... ju närmare sanningen kom mig dessto fler idioter dök det upp... tills jag till slut kapitulerade... gav upp... och såg sanningen om mig själv... jag blev förvånad över hur skönt det kändes... vilken befrielse.
MIN sanning är att... sanningen gör mig fri...
Jag säger inte att mitt sätt är rätt sätt... jag säger bara att det är mitt sätt... min sanning.
Å min sanning är i ständig förändring... som livet... slinker hit och dit... å ibland rätt ner i diket.
Sanningen kan vara smärtsam... och helt underbar.
Jag kan hata den... och älska den... samtidigt...
... för vem säger att samma sorts träd ska se likadant ut?
Jag tror lite grann att sanningen är som livet (ja det kanske t.o.m. är som så att sanningen är livet)... livet på livets villkor.
Ibland så förnekar jag sanningen... vill inte se den... inte acceptera den... då vill jag fly ifrån den för jag gillar inte den känslan som jag får då... det känns liksom i magen när jag blundar för sanningen... min sanning... inte din sanning för den är ju bara din... å den brukar jag inte ha några större problem att se heller... om jag bara är lite observant... för när det gäller andra så har jag ju den nödvändiga distansen.
Det är inte konstigt på något sätt att den sista som upptäckte att jag var narkoman var jag själv... för den sanningen gjorde ju för ont för mig att se på... men jag kände att något var fel... å eftersom jag inte pallade att se på mig själv så sökte jag efter felen i min omgivning... taskiga flickvänner... snokande grannar... idioter överallt... ju närmare sanningen kom mig dessto fler idioter dök det upp... tills jag till slut kapitulerade... gav upp... och såg sanningen om mig själv... jag blev förvånad över hur skönt det kändes... vilken befrielse.
MIN sanning är att... sanningen gör mig fri...
Mamma mia...
... har vi precis kollat på här nere på VågaVa idag... vi tyckte att det var en bra sysselsättning efter att ha tagit del av frukterna av en aktivitet som vi har... "VågaVa go fish"... en fyra kilos öring som smakade kanon... och gjorde det till ett enkelt val att slänga oss i soffan efter avslutad måltid.
Jag är ingen ABBA-freak... vilket säkert hade gjort denna filmen till en helt underbar upplevelse... nä jag tog ett beslut att ha ett öppet sinne och se filmen med mina positiva ögon... det hade lätt kunnat bli tvärtom om jag valt att plocka fram mna gamla fördommar... som väl egentligen mest är något som jag la mig till med av rädsla för att bli dömd av mina polare en gång i tiden... det var inte poppis i vårat gäng att gilla ABBA.
Nu är det ju inte heller så att jag ÄLSKAR musikaler... har inte lärt mig det än *L*... att någon kritiskt kallade filmen "bögig" brydde jag mig däremot inte ett smack om... fördommar mot homosexuella har jag faktiskt aldrig haft... för som jag brukar säga på mina föreläsningar... "eftersom jag nu råkar vara heterosexuell så tycker jag ju faktiskt helt logiskt att... ju fler bögar dessto bättre... då blir det ju fler brudar över till mig".
Åter till filmen som blev helt fantastisk när jag använde mig av min fantasi... jag såg den med inställningen att vi på VågaVa skulle göra en kopia av filmen men med oss själva i rollerna... och det var med ett leende jag tänkte på rollsättningen det skulle innebära... speciellt i dansscenerna... en garanterad succé.
... jag såg en helt andra skådisar i mitt inre i denna scen.
"VågaVa go mama mia" kommer att bli en väldigt billig film att spela in... en videokamera å så är det bara att köra... låtarna kan vi ju nästan redan så hur svårt kan det va?
Strandscenerna har vi tänkt ta på Tylösand när vi nu ändå är där på sommaren... å då kommer det väl inte att vara några problem med statister heller eftersom vi är där på högsäsongen... effekter kan man väl alltid fixa till vid klippningen av filmen... snabba klipp å en äkta amatör vid kameran... det kan ju bara inte misslyckas.
Jaja... i vilket fall som helst så var det roligt att se på filmen med min fantasifilm i tankarna... ja det blev några goda skratt som min omgivning inte riktigt fattade och en och annan konstig blick fick jag allt... det snackades lite om möjligheten för att införa drogtester på vårt jobb... jag förstod inte riktigt vad de menade med det...
Jag är ingen ABBA-freak... vilket säkert hade gjort denna filmen till en helt underbar upplevelse... nä jag tog ett beslut att ha ett öppet sinne och se filmen med mina positiva ögon... det hade lätt kunnat bli tvärtom om jag valt att plocka fram mna gamla fördommar... som väl egentligen mest är något som jag la mig till med av rädsla för att bli dömd av mina polare en gång i tiden... det var inte poppis i vårat gäng att gilla ABBA.
Nu är det ju inte heller så att jag ÄLSKAR musikaler... har inte lärt mig det än *L*... att någon kritiskt kallade filmen "bögig" brydde jag mig däremot inte ett smack om... fördommar mot homosexuella har jag faktiskt aldrig haft... för som jag brukar säga på mina föreläsningar... "eftersom jag nu råkar vara heterosexuell så tycker jag ju faktiskt helt logiskt att... ju fler bögar dessto bättre... då blir det ju fler brudar över till mig".
Åter till filmen som blev helt fantastisk när jag använde mig av min fantasi... jag såg den med inställningen att vi på VågaVa skulle göra en kopia av filmen men med oss själva i rollerna... och det var med ett leende jag tänkte på rollsättningen det skulle innebära... speciellt i dansscenerna... en garanterad succé.
... jag såg en helt andra skådisar i mitt inre i denna scen.
"VågaVa go mama mia" kommer att bli en väldigt billig film att spela in... en videokamera å så är det bara att köra... låtarna kan vi ju nästan redan så hur svårt kan det va?
Strandscenerna har vi tänkt ta på Tylösand när vi nu ändå är där på sommaren... å då kommer det väl inte att vara några problem med statister heller eftersom vi är där på högsäsongen... effekter kan man väl alltid fixa till vid klippningen av filmen... snabba klipp å en äkta amatör vid kameran... det kan ju bara inte misslyckas.
Jaja... i vilket fall som helst så var det roligt att se på filmen med min fantasifilm i tankarna... ja det blev några goda skratt som min omgivning inte riktigt fattade och en och annan konstig blick fick jag allt... det snackades lite om möjligheten för att införa drogtester på vårt jobb... jag förstod inte riktigt vad de menade med det...
Jipperdido...
... vilken förvandling min gamla
... dammsugare gjort idag.
Från en rätt trött tingest till värsta SUGMONSTRET på någon minut... ojoj vilken fart det blev på den sen jag bytte dammsugarpåsar... å STORT TACK för tipset om var jag kunde hitta RÄTT påsar till min maskin.
Ja herrejävlar vilket SUG... å jag som trodde att jag bytte ner mig när hon som bodde här får ett år sedan tog med sig den nya superdammsugaren som kunde lyfta fulla 2 liters coca-cola flaskor... men men den ligger i lä... min gamla damsugare med sina NYA påsar är ett MONSTER.
Mina 15 minuter om dagen vann en överlägsen seger mot dammråttorna... å det gick snabbt... wroom så var undervåningen kliniskt dammsugad... ja jag hann faktiskt spruta på nåt jätterent å luktagott medel på alla tomma hyllor och fönsterbänkar å torka av dem också... så nu kan jag fortsätta med att ställa tillbaka lite prylar... men inte idag... alla minuter är förbrukade... å även om jag gärna vill börja nu med en gång så får jag vänta tills imorgon... jag längtar redan... fan vad mina 15 minuter gick snabbt idag... men så är det väl när man har kul... då flyger tiden fram...
... dammsugare gjort idag.
Från en rätt trött tingest till värsta SUGMONSTRET på någon minut... ojoj vilken fart det blev på den sen jag bytte dammsugarpåsar... å STORT TACK för tipset om var jag kunde hitta RÄTT påsar till min maskin.
Ja herrejävlar vilket SUG... å jag som trodde att jag bytte ner mig när hon som bodde här får ett år sedan tog med sig den nya superdammsugaren som kunde lyfta fulla 2 liters coca-cola flaskor... men men den ligger i lä... min gamla damsugare med sina NYA påsar är ett MONSTER.
Mina 15 minuter om dagen vann en överlägsen seger mot dammråttorna... å det gick snabbt... wroom så var undervåningen kliniskt dammsugad... ja jag hann faktiskt spruta på nåt jätterent å luktagott medel på alla tomma hyllor och fönsterbänkar å torka av dem också... så nu kan jag fortsätta med att ställa tillbaka lite prylar... men inte idag... alla minuter är förbrukade... å även om jag gärna vill börja nu med en gång så får jag vänta tills imorgon... jag längtar redan... fan vad mina 15 minuter gick snabbt idag... men så är det väl när man har kul... då flyger tiden fram...
Tandläkaren...
... besökte jag idag... eller rättare sagt min tandhygienist.
Jag gillar inte att gå till tandläkaren... å jag har varit rätt bra på att skydda mig själv från sanningen om varför jag tycker att det är obehagligt... om varför jag är rädd.
Jag har kallat det för tandläkarskräck... det låter ju lite så där hippt modernt på nåt sätt... det är rätt många av mina vänner som har just tandläkarskräck... snackar om att de vill bli sövda å sånt... jag har också tänkt i de banorna... att det på något sätt var rädslan för att det kan göra ont som var orsaken till att jag inte gillar att gå till tandläkaren... å visst lite kan det väl ligga i det... men det är inte sanningen.
Smärtan är en faktor som jag kan känna ett visst obehag inför... men ärligt... jag har haft tandvärk och det är minst 100 gånger värre än att laga mina tänder... där kan vi snacka om smärta... å vid dessa tillfälle så har minsann tandläkaren varit som en gåva direkt från Gud... han har ju tagit bort min tandvärk... ja t.o.m. innan han hunnit laga den trasiga tanden genom att bedöva mig... att det skulle göra för ont hos tandläkaren är inte heller sanningen.
Nä sanningen är...
... att jag SKÄMS över hur jag ser ut i käften.
Jag är inte endaste dugg nöjd med hur mina tänder ser ut... tycker helt ärligt att det ser för jävligt ut.
Det är inte som så att jag tycker synd om mig själv eller nåt sånt... nä... jag har för det mesta inte så ont av det faktiskt... mina vänner skiter i hur jag ser ut i min mun... för mina barn är det helt naturligt... kom ihåg en gång när jag varit hos tandläkaren och han hade skapat en provisorisk liten attrapp på nya framtänder som jag fått med mig hem... jag sa ingenting utan stoppade in den i munnen och log mot mina barn... deras reaktion var ett gapskratt... tätt föld av en stark rekomendation att genast avlägsna dessa ur min mun... de tyckte att jag såg hemsk ut med tänder.
Men hos tandhygienisten skämdes jag idag... å det sa jag åt henne... hon berättade för mig om att det fanns människor med helt perfekta tänder som kände likadant... "jaha", sa jag och himlade med ögonen... men så tänkte jag efter... å kunde faktiskt förstå det... de med helt perfekta tänder är säkert lika rädda som jag att bli bemötta utifrån hur människor ser på deras tänder.
Jag är en talang på att stoppa huvudet i sanden och förneka vissa fakta... har ju en lång träning med att förneka mitt missbruk bakom mig... å min tandläkarskräck beror inte på att det gör ont... eller elaka tandläkare å såna prylar... nä sanningen om varför jag inte tycker om att gå till tandläkaren är helt enkelt att jag skäms... och är rädd för att bli dömd efter min tandstatus... å i förlängningen övergiven för att jag inte duger som den jag är.
Jag tror att det är rätt mänskligt att känna så...
Jag gillar inte att gå till tandläkaren... å jag har varit rätt bra på att skydda mig själv från sanningen om varför jag tycker att det är obehagligt... om varför jag är rädd.
Jag har kallat det för tandläkarskräck... det låter ju lite så där hippt modernt på nåt sätt... det är rätt många av mina vänner som har just tandläkarskräck... snackar om att de vill bli sövda å sånt... jag har också tänkt i de banorna... att det på något sätt var rädslan för att det kan göra ont som var orsaken till att jag inte gillar att gå till tandläkaren... å visst lite kan det väl ligga i det... men det är inte sanningen.
Smärtan är en faktor som jag kan känna ett visst obehag inför... men ärligt... jag har haft tandvärk och det är minst 100 gånger värre än att laga mina tänder... där kan vi snacka om smärta... å vid dessa tillfälle så har minsann tandläkaren varit som en gåva direkt från Gud... han har ju tagit bort min tandvärk... ja t.o.m. innan han hunnit laga den trasiga tanden genom att bedöva mig... att det skulle göra för ont hos tandläkaren är inte heller sanningen.
Nä sanningen är...
... att jag SKÄMS över hur jag ser ut i käften.
Jag är inte endaste dugg nöjd med hur mina tänder ser ut... tycker helt ärligt att det ser för jävligt ut.
Det är inte som så att jag tycker synd om mig själv eller nåt sånt... nä... jag har för det mesta inte så ont av det faktiskt... mina vänner skiter i hur jag ser ut i min mun... för mina barn är det helt naturligt... kom ihåg en gång när jag varit hos tandläkaren och han hade skapat en provisorisk liten attrapp på nya framtänder som jag fått med mig hem... jag sa ingenting utan stoppade in den i munnen och log mot mina barn... deras reaktion var ett gapskratt... tätt föld av en stark rekomendation att genast avlägsna dessa ur min mun... de tyckte att jag såg hemsk ut med tänder.
Men hos tandhygienisten skämdes jag idag... å det sa jag åt henne... hon berättade för mig om att det fanns människor med helt perfekta tänder som kände likadant... "jaha", sa jag och himlade med ögonen... men så tänkte jag efter... å kunde faktiskt förstå det... de med helt perfekta tänder är säkert lika rädda som jag att bli bemötta utifrån hur människor ser på deras tänder.
Jag är en talang på att stoppa huvudet i sanden och förneka vissa fakta... har ju en lång träning med att förneka mitt missbruk bakom mig... å min tandläkarskräck beror inte på att det gör ont... eller elaka tandläkare å såna prylar... nä sanningen om varför jag inte tycker om att gå till tandläkaren är helt enkelt att jag skäms... och är rädd för att bli dömd efter min tandstatus... å i förlängningen övergiven för att jag inte duger som den jag är.
Jag tror att det är rätt mänskligt att känna så...
Idioter...
... säger mig mycket...
... om hur JAG MÅR.
Visst är det väl ett intressant faktum att antalet idioter tenderar att öka markant när jag har ett sunkigt mående... jag anar ett samband... och detta är ju oerhört goda nyheter... eller ja nyheter är väl inte riktigt sant... har ju vetat om detta en ganska lång tid nu.
Konstigt att det alltid känns som en nyhet när jag kommer på det... hur kunde jag glömma bort det?
Just idag så har jag inga som helst problem att se sambandet... det har jag aldrig när det inte finns några idioter i mitt liv... mina problem verkar ha med minnet att göra... eller kan det vara så att vissa delar av min hjärna (typ förståndet) stängs av när det börjar dyka upp idioter i mitt liv... ni vet det där utrymmet där jag fattar att jag har ett visst ansvar för vilka jag låter flytta in mellan mina öron.
Jag påstår inte att jag gillar alla människor... eller ens att jag förstår mig på vissa typer som gör helt sinnesjuka grejer... jag kan starkt ogilla många människors handlingar och med rätta fördömma de handlingarna som helt går emot alla tänkbara regler som vi behöver för att kunna respektera varandra... men i de fallen så kanske det inte handlar om de idioter som jag skriver om här... det finns givetvis handlingar som är helt oacceptabla.
Nä jag snackar om de där gångerna då jag tycker att tanten i affären tar för lång tid på sig... eller när jag blir förbannad på att mina nära och kära inte kan läsa mina tankar och förstå hur jobbigt jag har det just nu... ni vet sådana grejer... när jag stör mig på vardagen... och inte har ett dugg lust att se min del i problemet... som t.ex. kan vara något så enkelt att jag struntat i att äta... sova... eller skitit i att göra det jag borde gjort... för flera dagar sedan... ja de gånger då jag skapar idioter för att slippa ta mitt eget ansvar... eller kanske är rädd av någon anledning... just rädsla har skapat många idioter i mitt liv.
Jaja... vet väl inte riktigt varför jag kom att skriva om det här just nu... kanske för att jag tyckte att det var en provocerande rubrik... något som kunde väcka intresse... ja fan vet... eller... å det är väl vad jag vill ska vara anledningen... så ville jag påminna mig om fyra bra och tänkvärda meningar... som eliminerar många idioter... inget jag hittat på själv även om jag önskat att det förhöll sig så... nä dessa meningar har jag snott rakt av...
Var sann i ditt tal.
Ta ingenting för givet.
Ta ingenting personligt.
Gör ditt bästa.
å med ett tillägg så gör vi dessa meningar till fem *L*... här kommer den femte...
Var snäll.
Jag gillar verkligen dessa meningar...
Jag vill...
... föreläsa på...
Sverige mot narkotika-mässan i Örebro.
Vi har varit med på denna mässa massor av gånger nu... å faktiskt så kan jag känna att vi uppnått en viss respekt för vår förening VågaVa eftersom vi återkommer varje gång... tror faktiskt inte att alla trodde det från början... man kan lugnt säga att vi från början hade våran egen stil... vi följde inte riktigt mallen för hur man beter sig på en mässa.
Kan tänka mig att ett och annat ögonbryn höjdes när vi på ett kanske lite annorlunda sätt valde att marknadsföra oss... vi visste väl inte riktigt så mycket om vad och hur man beter sig på en mässa... så vi valde att dela ut kramar... en formidabel succé faktiskt... människor kom ihåg oss och vi syntes (vilket jag i efterhand har förstått att det går ut på när man har en utställning på en mässa)... vi höjde ribban en smula till nästa mässa vi medverkade på... vi la till en annan pryl för att synas...
... våra numera välkända hjärtformade ballonger.
Jag har som ni ser på kortet här ovanför fått stå på en scen och presenterat VågaVa... men under alla dessa år vi medverkat på dessa mässor har min dröm varit att få göra en "riktig" föreläsning... idag så har jag bett om hjälp för att förverkliga denna dröm... så det enda jag kan göra nu är att... typ... be... å släppa taget... så får jag väl se om livet vill samma sak som jag vill...
Sverige mot narkotika-mässan i Örebro.
Vi har varit med på denna mässa massor av gånger nu... å faktiskt så kan jag känna att vi uppnått en viss respekt för vår förening VågaVa eftersom vi återkommer varje gång... tror faktiskt inte att alla trodde det från början... man kan lugnt säga att vi från början hade våran egen stil... vi följde inte riktigt mallen för hur man beter sig på en mässa.
Kan tänka mig att ett och annat ögonbryn höjdes när vi på ett kanske lite annorlunda sätt valde att marknadsföra oss... vi visste väl inte riktigt så mycket om vad och hur man beter sig på en mässa... så vi valde att dela ut kramar... en formidabel succé faktiskt... människor kom ihåg oss och vi syntes (vilket jag i efterhand har förstått att det går ut på när man har en utställning på en mässa)... vi höjde ribban en smula till nästa mässa vi medverkade på... vi la till en annan pryl för att synas...
... våra numera välkända hjärtformade ballonger.
Jag har som ni ser på kortet här ovanför fått stå på en scen och presenterat VågaVa... men under alla dessa år vi medverkat på dessa mässor har min dröm varit att få göra en "riktig" föreläsning... idag så har jag bett om hjälp för att förverkliga denna dröm... så det enda jag kan göra nu är att... typ... be... å släppa taget... så får jag väl se om livet vill samma sak som jag vill...
Fixat...
... å klart.
Mina 15 minuter om dagen är avklarade... ingen disk... plockat iordning lite... å som en liten bonus har jag nu äntligen bestämt mig... ja jag fick lite hjälp av min äldsta dotter när jag rådfrågade henne... för jag kunde inte bestämma mig för vilken...
... tavla jag skulle ge till min näst äldsta dotter imorgon när hon fyller år.
Hade lite planer på att måla en annan tavla till henne... jag har en idé som kan bli bra... men den får ta och mogna lite till.
Det är rätt komiskt egentligen... eller så är det tragiskt utan att jag fattar det... men det tror jag inte.
Jag brukar skoja lite ibland på mina föreläsningar om hur jag en gång sa till Leffe när han ifrågasatte min ekonomiska planering innan en jul för rätt länge sedan... det handlade om att handla julklappar till mina barn å jag hade som vanligt bränt alla mina stålar på annat... å jag skämmdes som fan... och ville försvara mitt beteende.
-"mina ungar blir glada om jag målar en teckning till dem". sa jag till honom.
Det var några år sedan och absolut inte sant... klart att de ville ha riktiga julklappar... vill inte alla barn det?
Nu är de blivit äldre mina barn... å när jag frågar dem om vad de vill ha av mig så brukar svaret bli.
-"en tavla".
Naturligtvis så blir jag jätteglad över att de gillar mina tavlor... å brukar dra mig till minnes den gången då jag skämdes över att jag bränt en massa stålar å sa åt leffe att de nöjde sig med en teckning... (till saken hör väl att det faktiskt löste sig med julklapparna den julen... till slut... ullared *L*)... å förundras en smula över livet...
Mina 15 minuter om dagen är avklarade... ingen disk... plockat iordning lite... å som en liten bonus har jag nu äntligen bestämt mig... ja jag fick lite hjälp av min äldsta dotter när jag rådfrågade henne... för jag kunde inte bestämma mig för vilken...
... tavla jag skulle ge till min näst äldsta dotter imorgon när hon fyller år.
Hade lite planer på att måla en annan tavla till henne... jag har en idé som kan bli bra... men den får ta och mogna lite till.
Det är rätt komiskt egentligen... eller så är det tragiskt utan att jag fattar det... men det tror jag inte.
Jag brukar skoja lite ibland på mina föreläsningar om hur jag en gång sa till Leffe när han ifrågasatte min ekonomiska planering innan en jul för rätt länge sedan... det handlade om att handla julklappar till mina barn å jag hade som vanligt bränt alla mina stålar på annat... å jag skämmdes som fan... och ville försvara mitt beteende.
-"mina ungar blir glada om jag målar en teckning till dem". sa jag till honom.
Det var några år sedan och absolut inte sant... klart att de ville ha riktiga julklappar... vill inte alla barn det?
Nu är de blivit äldre mina barn... å när jag frågar dem om vad de vill ha av mig så brukar svaret bli.
-"en tavla".
Naturligtvis så blir jag jätteglad över att de gillar mina tavlor... å brukar dra mig till minnes den gången då jag skämdes över att jag bränt en massa stålar å sa åt leffe att de nöjde sig med en teckning... (till saken hör väl att det faktiskt löste sig med julklapparna den julen... till slut... ullared *L*)... å förundras en smula över livet...
Perfekt...
... är inte något som jag kan kalla mig själv... däremot så lyckas jag rätt ofta med att göra mitt bästa... å det är allt jag kan kräva av mig själv... å att göra mitt bästa skiljer sig åt olika dagar... den inställningen gör mina tillkortakommande hanterbara... ta det här med mina 15 minuter om dagen... missade det igår... visst jag har massor att skylla på... kom inte hem föränn vid 23.00-tiden och åkte hemifrån kl. 05.00 på morgonen så jag kan förstå att jag inte pallade igår... grejen är att idag så känns det som att börja om på nytt med mitt projekt... det tar lång tid att bygga upp en rutin för mig men det går rackarns så snabbt att rasera den... min känsla vill att jag ska lyssna på mina gamla följeslagare... ni vet... "sen"... "ska bara"... å "imorgon".
Nä jag vill hellre fortsätta att...
... läsa min kanonbraiga bok... den kan jag rekomendera.
En brutalt ärlig och rak bok om vad drogerna förvandlar oss till... oavsett vilka vi är och var vi kommer ifrån.
Men nä... jag tar ta mig fan och kör mina 15 minuter om dagen direkt... utan att passera gå... vill inte, vill inte men gör det ändå... disken först...
Nä jag vill hellre fortsätta att...
... läsa min kanonbraiga bok... den kan jag rekomendera.
En brutalt ärlig och rak bok om vad drogerna förvandlar oss till... oavsett vilka vi är och var vi kommer ifrån.
Men nä... jag tar ta mig fan och kör mina 15 minuter om dagen direkt... utan att passera gå... vill inte, vill inte men gör det ändå... disken först...
Lycklig...
... och trött efter min resa till Oslo är jag just nu.
Blir faktiskt riktigt rörd när jag tänker på hur mycket denna resa ger mig... snacka om att få vara med i samhället på samhällets villkor igen... att jag som strulat så mycket med allt och alla tas emot med öppna armar av ett helt gäng med blivande poliser... ja det är lätt för mig att tro på mänskligheten... jag blir lycklig över att ges ännu en chans... för hur många gånger har jag inte svikit förtroende i mitt "gamla liv" som aktiv narkoman... å jag var inte vidare lätt att ha att göra med... alla dessa lögner... hur jag svek mina nära och kära (å alla andra också för den delen) gång på gång.
Det är såååååå jävla häftigt att få vara med... att få vara en vacker och värdefull människa i en vacker och värdefull värld.
Haja... jag har blivit en produktiv medborgare i samhället på samhällets villkor... helt sagoligt fantastiskt... jag är med i livet på riktigt... fullt ut... i livet på livets villkor.
Tack till alla fina människor som gör detta möjligt...
En hälsning...
... från Oslo hinner jag slänga iväg här på min blogg... ska strax checka in för att ta mig till Köpenhamn.
Lite synd att det blev så få timmar i Norge... hann precis fram i tid för att snabbt slänga i mig lite käk innan jag föreläste i två omgångar... å 10 minuter efter att jag var klar så var jag på väg hemåt igen... men jag hann med att känna mig varmt välkommen... en riktigt skön känsla... tack till er som tar emot mig med öppna famnar... och ett tack till livet vill jag också passa på att infoga...
Flygplatser är flippade platser... så mycket folk å ändå ett ställe där jag verkligen får vara i fred... helt anonym... just nu skönt men ändå lite skrämmande på nåt underligt sätt.
Poliser...
... eller rättare sagt polisaspiranter ska jag träffa imorgon... det ser jag fram emot.
Det fanns en tid då jag absolut inte såg fram emot ett möte med ordningsmakten... kan med rätta påstå att jag gjorde det mesta för att undvika dessa möten... kan bero på att jag på den tiden inte hade rent mjöl i påsen... ja det var föresten inte mjöl överhuvudtaget i min påse... den var fylld av tjack... så naturligtvis ville jag inte träffa poliser... ett av deras jobb bestod ju i att lägga beslag på min påse... å det var jag inte ett endaste dugg intresserad av... nä jag kunde faktiskt inte förstå de inte ville låta mig vara ifred... hade de inget viktigare för sig?
Nu är det annorlunda... imorgon så sätter jag mig på planet i Köpenhamn för att flyga till Oslo och föreläsa på Polishögskolan där... fortfarande är min roll narkomanens... men idag den nyktra narkomanen å det är en stor skillnad... jag är inte kriminell har inga droger på mig och inget att dölja... så polisen är inget hot längre.
Nä nu så är mitt mål att nå fram med budskapet om att en narkoman innerst inne bara är en vaaaaaaaanlig människa... å att vem som helst skulle kunna bli narkoman... å att de jag föreläser för ska känna igen sig i när jag berättar om att drogerna aldrig har varit mitt egentliga problem... för så kan det ju se ut eftersom drogerna till slut skapade stora problem... men så var det ju inte till en början... då var drogerna lösningen på mina problem.
Det är en gåva att få chansen att nå fram till dessa människor som i sitt jobb som poliser naturligtvis kommer att möta många narkomaner... lyckas jag med mitt budskap så hoppas jag att några fler då även ser människan i knarkaren... för det var ju det som fick mig att bli drogfri... det fanns en sida i mig som ville bejaka det mänskliga... det som drogerna gjorde allt för att förstöra i sin destruktiva jakt för att ta livet av mig... min hjälp var att det fanns människor som ville mig väl genom att göra det jobbigt för mig att knarka... och sedan lärde mig att jag också fick vara med i livet på livets villkor... de gav mig chansen att få vara en produktiv medborgare i samhället på samhällets villkor... jag är jättevälkommen på Polishögskolan i Oslo... precis som den jag är... vilket mirakel... tänka sig det fanns en tid...
... då jag trodde att poliserna var mitt problem...
Det fanns en tid då jag absolut inte såg fram emot ett möte med ordningsmakten... kan med rätta påstå att jag gjorde det mesta för att undvika dessa möten... kan bero på att jag på den tiden inte hade rent mjöl i påsen... ja det var föresten inte mjöl överhuvudtaget i min påse... den var fylld av tjack... så naturligtvis ville jag inte träffa poliser... ett av deras jobb bestod ju i att lägga beslag på min påse... å det var jag inte ett endaste dugg intresserad av... nä jag kunde faktiskt inte förstå de inte ville låta mig vara ifred... hade de inget viktigare för sig?
Nu är det annorlunda... imorgon så sätter jag mig på planet i Köpenhamn för att flyga till Oslo och föreläsa på Polishögskolan där... fortfarande är min roll narkomanens... men idag den nyktra narkomanen å det är en stor skillnad... jag är inte kriminell har inga droger på mig och inget att dölja... så polisen är inget hot längre.
Nä nu så är mitt mål att nå fram med budskapet om att en narkoman innerst inne bara är en vaaaaaaaanlig människa... å att vem som helst skulle kunna bli narkoman... å att de jag föreläser för ska känna igen sig i när jag berättar om att drogerna aldrig har varit mitt egentliga problem... för så kan det ju se ut eftersom drogerna till slut skapade stora problem... men så var det ju inte till en början... då var drogerna lösningen på mina problem.
Det är en gåva att få chansen att nå fram till dessa människor som i sitt jobb som poliser naturligtvis kommer att möta många narkomaner... lyckas jag med mitt budskap så hoppas jag att några fler då även ser människan i knarkaren... för det var ju det som fick mig att bli drogfri... det fanns en sida i mig som ville bejaka det mänskliga... det som drogerna gjorde allt för att förstöra i sin destruktiva jakt för att ta livet av mig... min hjälp var att det fanns människor som ville mig väl genom att göra det jobbigt för mig att knarka... och sedan lärde mig att jag också fick vara med i livet på livets villkor... de gav mig chansen att få vara en produktiv medborgare i samhället på samhällets villkor... jag är jättevälkommen på Polishögskolan i Oslo... precis som den jag är... vilket mirakel... tänka sig det fanns en tid...
... då jag trodde att poliserna var mitt problem...
Singel...
... står det på min profil i Facebook... man kan ju välja mellan några olika allternativ.
Vissa går ju bort direkt... som förlovad och gift... men sen blir det lite lurigare tycker jag... vad menar de med Har ett öppet förhållande... låter lite grann som att det kan passa in tillsammans med några andra allternativ... som.. Har ett förhållande men Det är komplicerat.
Å varför... kan man inte skriva att Det är komplicerat att vara gift... eller går det att vara förlovad och ha ett öppet förhållande?
Ja nu börjar det snurra riktigt mellan mina öron... tänker på det här med min status... när ändrar jag den?
Kan man vara singel och ändå träffa tjejer?
När slutar man vara singel?
Finns det någon manual?
ja... ibland så tycker jag Det är komplicerat att vara singel...
Vissa går ju bort direkt... som förlovad och gift... men sen blir det lite lurigare tycker jag... vad menar de med Har ett öppet förhållande... låter lite grann som att det kan passa in tillsammans med några andra allternativ... som.. Har ett förhållande men Det är komplicerat.
Å varför... kan man inte skriva att Det är komplicerat att vara gift... eller går det att vara förlovad och ha ett öppet förhållande?
Ja nu börjar det snurra riktigt mellan mina öron... tänker på det här med min status... när ändrar jag den?
Kan man vara singel och ändå träffa tjejer?
När slutar man vara singel?
Finns det någon manual?
ja... ibland så tycker jag Det är komplicerat att vara singel...
Att blogga...
... är en intressant sysselsättning tycker jag... är ju faktiskt ganska ny i denna världen.
Å min son och hans polare sov över här inatt å vi kom att snacka om det här med bloggning... min son har ju också en blogg som han inte vill att jag ska läsa... finns det något som kan väcka min nyfikenhet mer än dessa situationer... läs inte min blogg sa han... han beskrev lite om vad han skriver och hur han skriver och jag kan verkligen förstå varför han inte vill att jag ska läsa den.
Å tro det eller ej... även om min nyfikenhet skriker åt mig så gör jag som han säger... vill inte han att jag läser den så får jag respektera det... hur svårt det än är.
Kommer ihåg hur jag hittade ett kasettband som en gammal flickvän hade fått av en kompis (istället för att skriva så snackade väl hon in typ ett brev på band) efter vi hade separerat... detta var ganska strax efter att hon flyttat och jag var inte på långa vägar klar med den seperationen... det tar ju ett tag innan det går över... oj vad jag ville höra vad som sas på det bandet... jag lyssnade aldrig på det utan istället på mitt samvete som säger att privat post är just... privat post... å faktiskt... jag gillar den sidan hos mig.
Men annars så är ju bloggar något man har för att man vill att de ska bli lästa... å jag läser ju givetvis andras bloggar också... vissa med välbehag å andra mer med en suck... tittade in på en blogg för några dagar sedan där en snubbe typ var arg hela tiden... han hatade allt och alla... möjligtvis (men här har jag faktiskt mina tvivel) inte sig själv eftersom han tydligen ansåg sig vara en väldigt svensk svensk... det var mycket forterland å sånt i hans resonemang... det verkade som om han var den enda "sanna" svensken... vad det nu är för något... tack för att jag slipper vara i hans kläder... måste ju vara skitjobbigt att gå å vara så grymt hatiskt negativ.
Annars så kan jag tycka att det svåraste med att blogga är att jag helst skulle vilja skriva smarta, roliga och underfundiga bloggar hela tiden... det är väldigt lätt för mig att vilja vara duktig... sanolikt beror det väl på att jag vill att ni som läser vad jag skriver ska tycka om mig... jättemycket... jaja... sån är jag...
Å min son och hans polare sov över här inatt å vi kom att snacka om det här med bloggning... min son har ju också en blogg som han inte vill att jag ska läsa... finns det något som kan väcka min nyfikenhet mer än dessa situationer... läs inte min blogg sa han... han beskrev lite om vad han skriver och hur han skriver och jag kan verkligen förstå varför han inte vill att jag ska läsa den.
Å tro det eller ej... även om min nyfikenhet skriker åt mig så gör jag som han säger... vill inte han att jag läser den så får jag respektera det... hur svårt det än är.
Kommer ihåg hur jag hittade ett kasettband som en gammal flickvän hade fått av en kompis (istället för att skriva så snackade väl hon in typ ett brev på band) efter vi hade separerat... detta var ganska strax efter att hon flyttat och jag var inte på långa vägar klar med den seperationen... det tar ju ett tag innan det går över... oj vad jag ville höra vad som sas på det bandet... jag lyssnade aldrig på det utan istället på mitt samvete som säger att privat post är just... privat post... å faktiskt... jag gillar den sidan hos mig.
Men annars så är ju bloggar något man har för att man vill att de ska bli lästa... å jag läser ju givetvis andras bloggar också... vissa med välbehag å andra mer med en suck... tittade in på en blogg för några dagar sedan där en snubbe typ var arg hela tiden... han hatade allt och alla... möjligtvis (men här har jag faktiskt mina tvivel) inte sig själv eftersom han tydligen ansåg sig vara en väldigt svensk svensk... det var mycket forterland å sånt i hans resonemang... det verkade som om han var den enda "sanna" svensken... vad det nu är för något... tack för att jag slipper vara i hans kläder... måste ju vara skitjobbigt att gå å vara så grymt hatiskt negativ.
Annars så kan jag tycka att det svåraste med att blogga är att jag helst skulle vilja skriva smarta, roliga och underfundiga bloggar hela tiden... det är väldigt lätt för mig att vilja vara duktig... sanolikt beror det väl på att jag vill att ni som läser vad jag skriver ska tycka om mig... jättemycket... jaja... sån är jag...
Vinprovning...
... har jag aldrig sysslat med... hällt i mig vin för att bli full har jag däremot erfarenhet av... ja jag kunde väl dricka typ vad som helst bara för att bli full... så jag ska väl ärligt säga att vin tillhörde inte direkt mina favoriter men fanns det inget annat så slank det naturligtvis ner... å ska jag vara riktigt ärlig så var vinprovning inte min grej på den tiden jag drack heller... kunde inte för mitt liv förstå mig på folk som drack vin å sen spottade ut det... visst har det hänt att jag låtsats "smaka" på vinet i finare samanhang... hummat instämmande när någon sa nåt om torrt, fylligt eller vad det nu var... men det var bara ett spel för galleriet... det enda jag var intresserad av var faktiskt effekten... att bli full helt enkelt... å då helst meddetsamma... omedelbart... det där löjliga sippandet irriterade mig mest.
Men som de flesta vet så lever jag ju nu för tiden enligt mottot att strunta i att peta i mig några som helst sinnesförändrade medel i form av dryck eller andra droger... så visst blev jag en smula förvånad när jag upptäckte att jag prenumererade på veckans...
... vintips.
Naturligtvis så förstår jag att det är någon som vet att jag är drogfri och behagar att skämta med mig... men jag ska erkänna att jag ibland kan vara lite avundsjuk på vinprovarna... jag har länge slagits för att det ska finnas gott om allternativ på krogen och liknande ställe för oss som inte vill ha alkohol... för det är ju inte så jävla skoj att vara hänvisad till coca-cola och ramlösa som de enda valmöjligheterna... jag VET att det finns ställe som tänkt på detta och serverar helt underbara alkoholfria allternativ... minns när jag var i Berlin på ett disco... och fick en av de häftigaste drinkar jag någonsin smakat på... med alla tillbehör... paraplyer, tomtebloss å hela paketet... alkoholfritt kanske jag ska tillägga... det kändes som om jag också var välkommen och att det inte spelade någon roll att jag inte drack sprit eller öl.
För visst är det tråkigt att bli ifrågasatt om man går på lokal nykter... "va dricker du inte?"... "kör du eller?"... det är precis som man skulle vara något jävla hot på nåt sätt.
Eller den här klassiska... jag kommer på en fest och de som är där får för sig att det är jobbigt för mig att de dricker... de börjar ta "hänsyn" till mig och undrar om de verkligen kan ta en öl nu när jag är där eller om det kanske är bättre om ALLA nu dricker ramlösa... känns inget vidare för mig... i mitt eget huvud känner jag mig nu som festförstöraren eftersom de andra egentligen vill dricka alkohol för att de tycker att det är skoj... fan om jag nu inte pallar att andra dricker så är det väl upp till mig om jag vill vara där... en av fördelarna med att vara nykter är ju faktiskt att jag även kan köra bil och åka vart jag vill... när jag vill *L*.
Idag så ska vi gå ut efter mötet... å käka... vi brukar göra det på fredagarna... ingen av oss är fulla... något som säkert skulle förvåna många av dem som ser oss tillsammans när vi är ute... det är mycket skratt och buller vid vårat bord... att ha roligt tillsammans brukar faktiskt inte ske vidare ljudlöst i vårat gäng... nä det är oftast ett jävla väsen... det går faktiskt alldeles utmärkt att stoja till det och ha skitskoj på coca-cola också... å skulle det vara någon som dricker vin till maten vid bordet sidan om så stör det inte oss det minsta...
Men som de flesta vet så lever jag ju nu för tiden enligt mottot att strunta i att peta i mig några som helst sinnesförändrade medel i form av dryck eller andra droger... så visst blev jag en smula förvånad när jag upptäckte att jag prenumererade på veckans...
... vintips.
Naturligtvis så förstår jag att det är någon som vet att jag är drogfri och behagar att skämta med mig... men jag ska erkänna att jag ibland kan vara lite avundsjuk på vinprovarna... jag har länge slagits för att det ska finnas gott om allternativ på krogen och liknande ställe för oss som inte vill ha alkohol... för det är ju inte så jävla skoj att vara hänvisad till coca-cola och ramlösa som de enda valmöjligheterna... jag VET att det finns ställe som tänkt på detta och serverar helt underbara alkoholfria allternativ... minns när jag var i Berlin på ett disco... och fick en av de häftigaste drinkar jag någonsin smakat på... med alla tillbehör... paraplyer, tomtebloss å hela paketet... alkoholfritt kanske jag ska tillägga... det kändes som om jag också var välkommen och att det inte spelade någon roll att jag inte drack sprit eller öl.
För visst är det tråkigt att bli ifrågasatt om man går på lokal nykter... "va dricker du inte?"... "kör du eller?"... det är precis som man skulle vara något jävla hot på nåt sätt.
Eller den här klassiska... jag kommer på en fest och de som är där får för sig att det är jobbigt för mig att de dricker... de börjar ta "hänsyn" till mig och undrar om de verkligen kan ta en öl nu när jag är där eller om det kanske är bättre om ALLA nu dricker ramlösa... känns inget vidare för mig... i mitt eget huvud känner jag mig nu som festförstöraren eftersom de andra egentligen vill dricka alkohol för att de tycker att det är skoj... fan om jag nu inte pallar att andra dricker så är det väl upp till mig om jag vill vara där... en av fördelarna med att vara nykter är ju faktiskt att jag även kan köra bil och åka vart jag vill... när jag vill *L*.
Idag så ska vi gå ut efter mötet... å käka... vi brukar göra det på fredagarna... ingen av oss är fulla... något som säkert skulle förvåna många av dem som ser oss tillsammans när vi är ute... det är mycket skratt och buller vid vårat bord... att ha roligt tillsammans brukar faktiskt inte ske vidare ljudlöst i vårat gäng... nä det är oftast ett jävla väsen... det går faktiskt alldeles utmärkt att stoja till det och ha skitskoj på coca-cola också... å skulle det vara någon som dricker vin till maten vid bordet sidan om så stör det inte oss det minsta...
Kärlek...
... gillar jag.
Det är så enkelt å samtidigt så himla enkelt att krångla till... är det bara jag som tycker att det ofta är det mest enkla och självklara i livet som har en tendens att bli hur krångligt som helst... å så är det i mitt fall verkligen med KÄRLEK.
Tydligast brukar det visa sig när det gäller kärlek i en tvåsamhet... här har jag en närmast fenomenal förmåga att kunna krångla till det... ja herregud vad svårt jag kan göra det för mig... märks kanske lite extra tydligt för mig när jag reflekterar över att jag är singel för tillfället... visst gillar jag att vara singel men ska jag vara riktigt ärlig så har jag ju en dröm om att leva i en relation med en kvinna... å bara jag skriver det så ser jag en svårighet... att jag vill ha en relation med en... kvinna.
Män tror jag mig ha en aning om hur de funkar av den enkla anledningen att jag råkar vara en... man... men det är bara att acceptera att andra män inte får det att pirra i kroppen på mig... jag blir inte förälskad i andra män... så vill jag nu leva i en tvåsamhet så är det en kvinna som gäller.
Å hur kvinnor funkar har jag nog aldrig riktigt förstått mig på... många gånger har jag trott mig förstå detta mysterium men till slut ändå fattat att jag fattar ingenting... oftast på ett väldigt smärtsamt sätt *L*... med buller och bång... å lika förvånad varje gång.
Vad jag däremot kommit till insikt om är att jag väldigt ofta blir rädd för kärleken... det brukar visa sig genom att jag kan utveckla ett kontrollbehov, tappa tillit, känna mig svartsjuk och andra sådana vansinniga saker som inte har ett endaste dugg med kärlek att göra... nä allt detta bygger ju enbart på att jag blir rädd helt enkelt... ni vet... rädd för att inte duga... rädd för att bli övergiven å sånt.
Å jag tänker mycket på kärlek i tvåsamhet... fantiserar och drömmer... för att inte prata om hur mycket jag älskar romantiska kärlekskomedier med lyckliga slut... då kan jag gråta av lycka när hjältarna till slut får varandra och lever lyckliga i alla sina dagar... å jag har faktiskt tänkt tanken om att mina fantasier och drömmar är ett hinder för mig... jag har liksom en bild klar för mig hur jag vill att det ska vara... å jag har ju faktiskt levt i några relationer... å alla har de en sak gemensamt... de blev aldrig riktigt som i mina drömmar... verkligheten kom ofta på besök... ibland med helt ljuvliga upplevelser... men inte alltid... det hände att verkligheten spelade mig ett och annat spratt... ibland riktigt roliga och någon gång helt overkliga och skrämmande sanningar som fan gjorde ont... inga av dessa fanns i mina drömmar... har någon av er fantiserat om en romantisk hemmakväll och lagt in t.ex tandvärk i den drömmen?
Nä jag trodde väl det... i mina drömmar om ljuvlig kärlek finns ju inte... otrohet... svartsjuka... tandvärk... PMS... sjuka barn... krångliga ex... svärmor... eller sådant... nä i mina drömmar så är det tända stearinljus... glada barn... lyckliga leende... å alla är liksom jättelyckliga hela tiden... kanske inte så konstigt att jag kan uppleva verkligheten som lite störande ibland... i alla fall i en kärleksrelation...
Men en sak har jag lärt mig... en fråga som jag alltid kan ställa mig själv i alla möjliga situationer... å garanterat få ett bra svar... å det är... "VAD SKULLE KÄRLEKEN GÖRA NU?"... för tack å lov så tror jag på kärleken...
... kärlek är aldrig fel... någonsin...
Det är så enkelt å samtidigt så himla enkelt att krångla till... är det bara jag som tycker att det ofta är det mest enkla och självklara i livet som har en tendens att bli hur krångligt som helst... å så är det i mitt fall verkligen med KÄRLEK.
Tydligast brukar det visa sig när det gäller kärlek i en tvåsamhet... här har jag en närmast fenomenal förmåga att kunna krångla till det... ja herregud vad svårt jag kan göra det för mig... märks kanske lite extra tydligt för mig när jag reflekterar över att jag är singel för tillfället... visst gillar jag att vara singel men ska jag vara riktigt ärlig så har jag ju en dröm om att leva i en relation med en kvinna... å bara jag skriver det så ser jag en svårighet... att jag vill ha en relation med en... kvinna.
Män tror jag mig ha en aning om hur de funkar av den enkla anledningen att jag råkar vara en... man... men det är bara att acceptera att andra män inte får det att pirra i kroppen på mig... jag blir inte förälskad i andra män... så vill jag nu leva i en tvåsamhet så är det en kvinna som gäller.
Å hur kvinnor funkar har jag nog aldrig riktigt förstått mig på... många gånger har jag trott mig förstå detta mysterium men till slut ändå fattat att jag fattar ingenting... oftast på ett väldigt smärtsamt sätt *L*... med buller och bång... å lika förvånad varje gång.
Vad jag däremot kommit till insikt om är att jag väldigt ofta blir rädd för kärleken... det brukar visa sig genom att jag kan utveckla ett kontrollbehov, tappa tillit, känna mig svartsjuk och andra sådana vansinniga saker som inte har ett endaste dugg med kärlek att göra... nä allt detta bygger ju enbart på att jag blir rädd helt enkelt... ni vet... rädd för att inte duga... rädd för att bli övergiven å sånt.
Å jag tänker mycket på kärlek i tvåsamhet... fantiserar och drömmer... för att inte prata om hur mycket jag älskar romantiska kärlekskomedier med lyckliga slut... då kan jag gråta av lycka när hjältarna till slut får varandra och lever lyckliga i alla sina dagar... å jag har faktiskt tänkt tanken om att mina fantasier och drömmar är ett hinder för mig... jag har liksom en bild klar för mig hur jag vill att det ska vara... å jag har ju faktiskt levt i några relationer... å alla har de en sak gemensamt... de blev aldrig riktigt som i mina drömmar... verkligheten kom ofta på besök... ibland med helt ljuvliga upplevelser... men inte alltid... det hände att verkligheten spelade mig ett och annat spratt... ibland riktigt roliga och någon gång helt overkliga och skrämmande sanningar som fan gjorde ont... inga av dessa fanns i mina drömmar... har någon av er fantiserat om en romantisk hemmakväll och lagt in t.ex tandvärk i den drömmen?
Nä jag trodde väl det... i mina drömmar om ljuvlig kärlek finns ju inte... otrohet... svartsjuka... tandvärk... PMS... sjuka barn... krångliga ex... svärmor... eller sådant... nä i mina drömmar så är det tända stearinljus... glada barn... lyckliga leende... å alla är liksom jättelyckliga hela tiden... kanske inte så konstigt att jag kan uppleva verkligheten som lite störande ibland... i alla fall i en kärleksrelation...
Men en sak har jag lärt mig... en fråga som jag alltid kan ställa mig själv i alla möjliga situationer... å garanterat få ett bra svar... å det är... "VAD SKULLE KÄRLEKEN GÖRA NU?"... för tack å lov så tror jag på kärleken...
... kärlek är aldrig fel... någonsin...
Lugn...
... och trygg är min känsla idag... ett direkt resultat av mina handlingar... finns bara en grej kvar av det jag planerat att göra denna dagen... å det är mina 15 minuters städning... men nu har jag hållt på den rutinen i så många dagar att jag liksom bara gör det utan att tänka så mycket... så resten av dagen är ren bonus... funderar lite på att leta reda på doftkulor att lägga i dammsugaren så att det luktar gott när jag dammsuger... faktiskt så kan det kännas lite konstigt att jag klarat mig utan dessa i så många år... lugn är jag också över att ha fått avslag på min ansökan om VISA-kort eftersom jag har betalningsanmärkningar... jaja inget att hänga upp sig på.
Å jag skrattade lite åt några bilder som en vacker och värdefull människa skickade till mig idag... jag var ju iväg och föreläste i förrgår å då passade han på att ta några bilder.
De bilderna fick mig att reflektera lite över mitt kroppsspråk... 
... han lyckades inte ta ett enda kort där jag stod stilla... 
... armarna är i ständig rörelse.
Ja så funkar jag... en helt vaaaaaaanlig vacker och värdefull människa... när jag brinner för något så hakar kroppen på... och jag kan bara inte stå still... energin jag känner vill komma ut... och vet ni vad... jag älskar den intensiva känslan... av att leva... ja jag fullkommligt älskar livet och att som idag redan ha gjort allt som jag ska gör att jag har massor av tid på mig att studera och UPPLEVA livet runt omkring mig... å det ska jag göra... med mina sinnen... jag ska lukta, titta, känna, smaka och lyssna... till 100%... å när jag använder mina sinnen på detta vis får jag automatiskt en sidovinst... jag hamnar i nuet... här och nu.
Å visst är det härligt att befinna sig här och nu... just nu finns det ingen rädsla eftersom rädsla är en tidsförskjutning i min fantasi som alltid handlar om då och sen... nä här och nu finns bara upplevelsen av livet... eller som jag skulle vilja säga... när jag skalar bort allt och bara befinner mig här och nu... då är jag i en upplevelse av själva existensen... något som jag ofta väljer att kalla för... KÄRLEK.
Sponsorn...
... pratade jag med idag... och det är sannerligen en gåva att ha tillgång till en människa som LYSSNAR på mig och HJÄLPER mig att få lite distans till allt som händer i mig i alla möjliga situationer... ALLA människor borde ha tillgång till någon att kunna prata om ALLT med... för jag har ju faktiskt förstått att jag är en vaaaaaaanlig människa nu... att jag inte är annorlunda... och då förstår jag ju också att det inte bara är jag som behöver ha någon som...
... lyssnar... (ett litet tillägg... mannen på bilden är INTE min sponsor)
Vad som händer med mig när jag använder mig av min sponsor är att jag får ordning på röran som jag kan ställa till med i mitt huvud... jag är verkligen i dåligt sällskap när jag umgås med mig själv... ensam har jag helt enkelt inte förmågan att få den distans till mig själv som är nödvändig för att jag ska kunna fatta vettiga beslut när jag har krånglat till det och blandat ihop mina känslor med mitt förstånd.
Nu är det lugnt igen... TILLSAMMANS med min SPONSOR (fritt översatt för er som inte vet vad en sponsor är så kan vi kalla det för min vägledare)... har nu mina känslor och mitt förstånd återtagit sina rätta positioner och jag vet hur jag ska gå till handling för att ta del av lösningen på mina problem...
Så just nu behöver jag inte tänka mer på det... jag ska göra något helt annat... nämligen... ta och kasta mig över mitt 15 minuter om dagen städprojekt... det blir en tur till under trappan idag... spännande eftersom jag inte har en aning om vad som kommer att dyka upp när jag dyker ner i den numera lite mindre högen... en hel del kommer jag att slänga direkt... å det som jag inte kan bestämma mig idag om det ska slängas hamnar en våning upp... å förhoppningsvis så försvinner det av sig själv... gör det mot förmodan inte det... ja då kommer jag inte undan ändå... för med mina 15 minuter om dagen kommer jag fram till målet en dag... det har jag full tillit till...
... lyssnar... (ett litet tillägg... mannen på bilden är INTE min sponsor)
Vad som händer med mig när jag använder mig av min sponsor är att jag får ordning på röran som jag kan ställa till med i mitt huvud... jag är verkligen i dåligt sällskap när jag umgås med mig själv... ensam har jag helt enkelt inte förmågan att få den distans till mig själv som är nödvändig för att jag ska kunna fatta vettiga beslut när jag har krånglat till det och blandat ihop mina känslor med mitt förstånd.
Nu är det lugnt igen... TILLSAMMANS med min SPONSOR (fritt översatt för er som inte vet vad en sponsor är så kan vi kalla det för min vägledare)... har nu mina känslor och mitt förstånd återtagit sina rätta positioner och jag vet hur jag ska gå till handling för att ta del av lösningen på mina problem...
Så just nu behöver jag inte tänka mer på det... jag ska göra något helt annat... nämligen... ta och kasta mig över mitt 15 minuter om dagen städprojekt... det blir en tur till under trappan idag... spännande eftersom jag inte har en aning om vad som kommer att dyka upp när jag dyker ner i den numera lite mindre högen... en hel del kommer jag att slänga direkt... å det som jag inte kan bestämma mig idag om det ska slängas hamnar en våning upp... å förhoppningsvis så försvinner det av sig själv... gör det mot förmodan inte det... ja då kommer jag inte undan ändå... för med mina 15 minuter om dagen kommer jag fram till målet en dag... det har jag full tillit till...
Att göra tvärtom...
... är många gånger ett utmärkt verktyg för att få till en förändring... å såååå jävla enkelt.
Jag brukar ibland slänga mig med klychor som... "Stanna inte kvar i problemet bli hellre en del av lösningen".
Att stanna kvar i ett problem kan väl kännas tryggt... men det löser oftast ingenting... låt mig förklara vad jag menar genom att beskriva några av de problem som jag stött på i mitt liv... ta det här med droger.
Jag hade ett problem... med droger... å eftersom jag på den tiden inte hade en aning om att lösningen inte på något sätt låg i problemet så focuserade jag ju på helt fel sak... nämligen drogerna... jag försökte kontrollera mitt drogande... byta drog... ja trixa å fixa på alla möjliga sätt med själva problemet... drogerna... naturligtvis så gick det åt helvete.
Lösningen var nog för enkel för mig... att lösa ett problem med droger är en av de enklaste sakerna i världen... den som påstår något annat ljuger... har jag problem med droger så behöver jag bara göra tvärtom... strunta i att peta i mig droger... det är allt... förbluffande enkelt... varför krångla till något så uppenbart enkelt.
Att stanna kvar i ett problem hjälper inte... det är inte lösningen... gör något annat istället.
Ett annat exempel... jag och tjejen bråkar... bla, bla, bla... lösningen är inte att stanna kvar i problemet... nä gör något annat istället... typ... baka en chokladtårta... funkar inte det... bygg en fågelholk... eftersom det behövs två för att hålla igång ett gräl så innebär detta att båda får en möjlighet till distans från problemet och skulle det trots allt finnas någon som ni borde disskutera kvar efter pausen så har ni betydligt större möjlighet att komma överens om en lösning... å väl där så finns det inget kvar att bråka om... å ni kan gå och lägga er som vinnare bägge två.
När jag kom till insikt om att jag hade problem med droger och fattade att lösningen var att inte peta i mig några droger så betydde det kanske inte att alla mina problem var borta... det betydde bara att mitt drogproblem hade försvunnit och att jag fick en möjlighet att söka lösningar på andra problem... oftast på samma sätt... genom att göra tvärtom... är mitt problem att jag inte vill ta ansvar behöver jag göra tvärtom... ta ansvar... enkelt... inte alltid lätt men alltid enkelt...
Jag brukar ibland slänga mig med klychor som... "Stanna inte kvar i problemet bli hellre en del av lösningen".
Att stanna kvar i ett problem kan väl kännas tryggt... men det löser oftast ingenting... låt mig förklara vad jag menar genom att beskriva några av de problem som jag stött på i mitt liv... ta det här med droger.
Jag hade ett problem... med droger... å eftersom jag på den tiden inte hade en aning om att lösningen inte på något sätt låg i problemet så focuserade jag ju på helt fel sak... nämligen drogerna... jag försökte kontrollera mitt drogande... byta drog... ja trixa å fixa på alla möjliga sätt med själva problemet... drogerna... naturligtvis så gick det åt helvete.
Lösningen var nog för enkel för mig... att lösa ett problem med droger är en av de enklaste sakerna i världen... den som påstår något annat ljuger... har jag problem med droger så behöver jag bara göra tvärtom... strunta i att peta i mig droger... det är allt... förbluffande enkelt... varför krångla till något så uppenbart enkelt.
Att stanna kvar i ett problem hjälper inte... det är inte lösningen... gör något annat istället.
Ett annat exempel... jag och tjejen bråkar... bla, bla, bla... lösningen är inte att stanna kvar i problemet... nä gör något annat istället... typ... baka en chokladtårta... funkar inte det... bygg en fågelholk... eftersom det behövs två för att hålla igång ett gräl så innebär detta att båda får en möjlighet till distans från problemet och skulle det trots allt finnas någon som ni borde disskutera kvar efter pausen så har ni betydligt större möjlighet att komma överens om en lösning... å väl där så finns det inget kvar att bråka om... å ni kan gå och lägga er som vinnare bägge två.
När jag kom till insikt om att jag hade problem med droger och fattade att lösningen var att inte peta i mig några droger så betydde det kanske inte att alla mina problem var borta... det betydde bara att mitt drogproblem hade försvunnit och att jag fick en möjlighet att söka lösningar på andra problem... oftast på samma sätt... genom att göra tvärtom... är mitt problem att jag inte vill ta ansvar behöver jag göra tvärtom... ta ansvar... enkelt... inte alltid lätt men alltid enkelt...
Dagen idag...
... ska jag göra mitt bästa för att den ska bli en underbar dag... välja att ta på mig mina kärleksfulla glasögon och söka efter det vackra i min omgivning... denna dagen blir vad jag gör den till...
Glad...
... känner jag min nu när jag sitter här och summerar dagen... glad och nöjd.
Vi sprang på en kille som gick i klassen där vi var lärare förra terminen idag... å han gjorde mig verkligen glad... han hade fixat sina betyg... kommit in på skolan han ville gå på... träffat en tjej... ja han levde sin dröm han berättade om när vi började i hans klass förra året... och det strålade om honom.
Igår så var vi och hade vår första lektion i vår nya klass... och vi började även denna termin med att prata om drömmarna som vi alla bär på... vad vi vill bli å sånt... och det ska bli roligt att komma tillbaka efter att ha träffat denna kille... med vetskapen om att vi tillsammans kan hjälpa varandra att förverkliga våra drömmar... å att det funkar... tillsammans blir vi starka.
Har precis kommit hem efter att ha föreläst för ett gäng konfirmander och deras föräldrar... och det är med massor av kärlek i mitt hjärta som jag tänker på dessa vackra och värdefulla människor som ger mig så mycket bara genom att lyssna på mig... och jag är glad över att kunna bli påmind om dem genom den fina...
... blomma jag fick i present... tack för att ni får mig att känna mig värdefull.
Jag är också mycket tacksam för att jag inte är ensam om att ha åsikter... det hade ju varit väldigt trist och inte ett endaste dugg utvecklande heller för den delen... tack för att det finns människor som ifrågasätter mig... jag är ju inte perfekt och genom att kunna lyssna på vad andra tycker och tänker får mig att inse att jag också får ha mina åsikter... vilka de nu än är... jag har många gånger kunnat ändra mig och helt bytt åsikt efter en hetsig diskussion... något som många gånger har fått min omgivning att skaka på huvudet... men jag är av övertygelsen att "sanningen" är i ständig förändring och byter gärna åsikt när det känns rätt... som någon klok människa sa... "Jag påstår inte att mitt sätt är rätt sätt, bara att det är mitt sätt"... att sitta kvar i en åsikt och inte kunna ändra mig är helt klart att vara en del av problemet istället för lösningen.
I det specifika fallet så har jag inte ännu ändrat åsikt... men det gör inget... för jag ser att det finns andra sätt att se på saker... som t.ex. livet på livets villkor... å det tycker jag är både insperarande och intressant... och onekligen väldigt berikande.
Jag är väldigt...
... nöjd med mig själv när jag nu äntligen vågar ha egna åsikter...
... rätt eller fel spelar ingen roll... vad som är rätt idag kan ju vara fel imorgon... huvudsaken är ju att jag vågar tro på mina egna åsikter... å... tro... enligt mitt sätt att se det betyder ju faktiskt att... inte veta... och det är stort för mig att våga ha tillit till min egen tro... mycket stort faktiskt.
Idag så somnar jag med ett leende på läpparna... glad över att leva på livets villkor...
Vi sprang på en kille som gick i klassen där vi var lärare förra terminen idag... å han gjorde mig verkligen glad... han hade fixat sina betyg... kommit in på skolan han ville gå på... träffat en tjej... ja han levde sin dröm han berättade om när vi började i hans klass förra året... och det strålade om honom.
Igår så var vi och hade vår första lektion i vår nya klass... och vi började även denna termin med att prata om drömmarna som vi alla bär på... vad vi vill bli å sånt... och det ska bli roligt att komma tillbaka efter att ha träffat denna kille... med vetskapen om att vi tillsammans kan hjälpa varandra att förverkliga våra drömmar... å att det funkar... tillsammans blir vi starka.
Har precis kommit hem efter att ha föreläst för ett gäng konfirmander och deras föräldrar... och det är med massor av kärlek i mitt hjärta som jag tänker på dessa vackra och värdefulla människor som ger mig så mycket bara genom att lyssna på mig... och jag är glad över att kunna bli påmind om dem genom den fina...
... blomma jag fick i present... tack för att ni får mig att känna mig värdefull.
Jag är också mycket tacksam för att jag inte är ensam om att ha åsikter... det hade ju varit väldigt trist och inte ett endaste dugg utvecklande heller för den delen... tack för att det finns människor som ifrågasätter mig... jag är ju inte perfekt och genom att kunna lyssna på vad andra tycker och tänker får mig att inse att jag också får ha mina åsikter... vilka de nu än är... jag har många gånger kunnat ändra mig och helt bytt åsikt efter en hetsig diskussion... något som många gånger har fått min omgivning att skaka på huvudet... men jag är av övertygelsen att "sanningen" är i ständig förändring och byter gärna åsikt när det känns rätt... som någon klok människa sa... "Jag påstår inte att mitt sätt är rätt sätt, bara att det är mitt sätt"... att sitta kvar i en åsikt och inte kunna ändra mig är helt klart att vara en del av problemet istället för lösningen.
I det specifika fallet så har jag inte ännu ändrat åsikt... men det gör inget... för jag ser att det finns andra sätt att se på saker... som t.ex. livet på livets villkor... å det tycker jag är både insperarande och intressant... och onekligen väldigt berikande.
Jag är väldigt...
... nöjd med mig själv när jag nu äntligen vågar ha egna åsikter...
... rätt eller fel spelar ingen roll... vad som är rätt idag kan ju vara fel imorgon... huvudsaken är ju att jag vågar tro på mina egna åsikter... å... tro... enligt mitt sätt att se det betyder ju faktiskt att... inte veta... och det är stort för mig att våga ha tillit till min egen tro... mycket stort faktiskt.
Idag så somnar jag med ett leende på läpparna... glad över att leva på livets villkor...
Harm...
... har jag fått känna på idag... och det är väl därför som jag haft mina åsikter som jag skrev om i mitt förra inlägg här på bloggen... och jag har lärt mig att det finns något under denna HARM... och jag trodde nog först att det var min RÄDSLA... vilket väl i.o.f.s. var rätt... jag är rädd för att det kan ligga något i mina funderingar... men mest av allt så är jag LEDSEN... känner stor SORG och SAKNAD över vad drogerna gjort med mina nära och kära... både de illegala och legala drogerna.
Men det är skönt att kunna KÄNNA på dessa känslor... det gör mig MÄNSKLIG.
... sa hon åt mig min terapeut... å det är så sant så sant.
Det finns inga genvägar på min resa genom livet på livets villkor... och nu så kan jag släppa taget om min harm för denna gången... fortsätta på min resa genom livet...
... ett steg i taget.
Å nu känner jag HOPP... om att få vara en del av LÖSNINGEN istället för prblemet...
Åsikter...
... har jag... och de har gjort sig påminda idag... tagit alldeles åt helvete för stor plats mellan mina öron i ett par dagar.
Jag vill inte vara MOT någonting... nä jag vill vara FÖR det jag tror på istället... å nu har jag gått igång riktigt ordenligt på de allternativ som erbjuds de människor som tycker att det är jobbigt att knarka... eller det kanske är riktigare att säga de möjligheter till hjälp som erbjuds människor som tycker att det är jobbigt att leva på livets villkor.
Naturligtvis så tycker jag att ALLA ska få möjligheter till hjälp... precis vem som helst kan hamna i en livskris... och jag tror faktiskt att de flesta av oss någon gång hamnar i någon form av kris... det är väl lite grann livet på livets villkor... det händer katastrofer i våra liv... det finns människor som MED RÄTTA kan påstå att droger räddat livet på dem... som inte kunnat stå ut med sin situation utan drogerna helt enkelt... jag personligen tillhör inte denna kategori... visst var drogerna LÖSNINGEN på mina problem men jag hade kunnat klara mig utan dem om jag fått den möjligheten.
Nä det jag har gått igång på är hur samhället (som ju egentligen ska vara vi) har kappitulerat... för jag tror inte riktigt på att människor i t.ex Halland helt plötsligt av någon outgrundlig annledning har blivit ett folk som har fått oerhört ont överallt... så ont så att var tredje halläning idag måste käka värktabletter... vad hände... har vi blivit anfallna av främmande makt som för ett biologiskt krig mot oss utan att jag fattade det?
Kan det... jag bara ställer frågan... kan det vara som så att vi helt och hållet håller på att förlora förmågan att leva på livets villkor?
Vågar vi inte längre känna på fysisk eller psykisk smärta?
Varför får ungdommar piller när tjejen/killen gör slut... varför är det farligt att må skit över en seperation... känns de värre nu för tiden?
Finns det kanske någon som tjänar på att vi blir sjukare?
Jag vill vara noga med att påpeka att jag definitivt inte har något emot mediciner i medicinskt syfte... nä det finns otaliga fall där detta har räddat liv... och det är en gåva att det finns mediciner att ge till de som behöver dem.
Vad jag vill komma till och vad som skrämmer skiten ur mig är att det verkar som om att det finns krafter som inte är intresserade av att vi ska klara av att leva på livets villkor... som vill lösa alla problem snabbt och låta oss slippa växa genom att klara av att hantera fullt normala känslor som uppstår när vi går igenom en kris.
När jag slutade knarka så försvann inte mitt drogsug över en natt... drogsug är en vad jag kallar för helt normal konsekvens av mitt knarkande... något som jag fick ta mig igenom... och som jag vet fortfarande skulle kunna dyka upp även om jag varit befriad från sådana sug under flera år nu... det är helt naturligt med drogsug för en narkoman som slutar knarka... jag är inte tvingad att peta i mig något för att jag är drogsugen.
Men när jag går in på en webbsida för ett läkemedelsföetag så kan de erbjuda mig medel mot mitt drogsug... i form av legala droger... jag kan välja att slippa vara drogsugen... helt legalt... jag är tacksam för att jag inte fick det valet när jag la av med droger... för jag hade givetvis valt den "lätta" vägen och sluppit ta konsekvanserna som jag själv skapat.
Ska dessa krafter ta över nu?
När jag var aktiv narkoman så slogs jag MOT samhället för att jag ville legalisera drogerna... å jag vill inte vara MOT någonting... så visst blir jag förvånad nu när jag vill leva som en god samhällsmedborgare på samhällets villkor... jag trodde ju att striden var över... att jag kunde vara FÖR drogfrihet och känna mig delaktig i ett samhälle som delade mina värderingar... inte att jag skulle känna mig MOT en samhällsstödd LEGALISERING av droger.
Egentligen är jag väl bara rädd för att inte få vara med nu heller...
Jag vill inte vara MOT någonting... nä jag vill vara FÖR det jag tror på istället... å nu har jag gått igång riktigt ordenligt på de allternativ som erbjuds de människor som tycker att det är jobbigt att knarka... eller det kanske är riktigare att säga de möjligheter till hjälp som erbjuds människor som tycker att det är jobbigt att leva på livets villkor.
Naturligtvis så tycker jag att ALLA ska få möjligheter till hjälp... precis vem som helst kan hamna i en livskris... och jag tror faktiskt att de flesta av oss någon gång hamnar i någon form av kris... det är väl lite grann livet på livets villkor... det händer katastrofer i våra liv... det finns människor som MED RÄTTA kan påstå att droger räddat livet på dem... som inte kunnat stå ut med sin situation utan drogerna helt enkelt... jag personligen tillhör inte denna kategori... visst var drogerna LÖSNINGEN på mina problem men jag hade kunnat klara mig utan dem om jag fått den möjligheten.
Nä det jag har gått igång på är hur samhället (som ju egentligen ska vara vi) har kappitulerat... för jag tror inte riktigt på att människor i t.ex Halland helt plötsligt av någon outgrundlig annledning har blivit ett folk som har fått oerhört ont överallt... så ont så att var tredje halläning idag måste käka värktabletter... vad hände... har vi blivit anfallna av främmande makt som för ett biologiskt krig mot oss utan att jag fattade det?
Kan det... jag bara ställer frågan... kan det vara som så att vi helt och hållet håller på att förlora förmågan att leva på livets villkor?
Vågar vi inte längre känna på fysisk eller psykisk smärta?
Varför får ungdommar piller när tjejen/killen gör slut... varför är det farligt att må skit över en seperation... känns de värre nu för tiden?
Finns det kanske någon som tjänar på att vi blir sjukare?
Jag vill vara noga med att påpeka att jag definitivt inte har något emot mediciner i medicinskt syfte... nä det finns otaliga fall där detta har räddat liv... och det är en gåva att det finns mediciner att ge till de som behöver dem.
Vad jag vill komma till och vad som skrämmer skiten ur mig är att det verkar som om att det finns krafter som inte är intresserade av att vi ska klara av att leva på livets villkor... som vill lösa alla problem snabbt och låta oss slippa växa genom att klara av att hantera fullt normala känslor som uppstår när vi går igenom en kris.
När jag slutade knarka så försvann inte mitt drogsug över en natt... drogsug är en vad jag kallar för helt normal konsekvens av mitt knarkande... något som jag fick ta mig igenom... och som jag vet fortfarande skulle kunna dyka upp även om jag varit befriad från sådana sug under flera år nu... det är helt naturligt med drogsug för en narkoman som slutar knarka... jag är inte tvingad att peta i mig något för att jag är drogsugen.
Men när jag går in på en webbsida för ett läkemedelsföetag så kan de erbjuda mig medel mot mitt drogsug... i form av legala droger... jag kan välja att slippa vara drogsugen... helt legalt... jag är tacksam för att jag inte fick det valet när jag la av med droger... för jag hade givetvis valt den "lätta" vägen och sluppit ta konsekvanserna som jag själv skapat.
Ska dessa krafter ta över nu?
När jag var aktiv narkoman så slogs jag MOT samhället för att jag ville legalisera drogerna... å jag vill inte vara MOT någonting... så visst blir jag förvånad nu när jag vill leva som en god samhällsmedborgare på samhällets villkor... jag trodde ju att striden var över... att jag kunde vara FÖR drogfrihet och känna mig delaktig i ett samhälle som delade mina värderingar... inte att jag skulle känna mig MOT en samhällsstödd LEGALISERING av droger.
Egentligen är jag väl bara rädd för att inte få vara med nu heller...
Resan...
... till målet fortsätter med oförminskad kraft... 15 minuter om dagen är mitt mantra... långsamt närmar jag mig någon form av resultat på mitt städprojekt... och det är fortfarande oerhört intressant vilka vinster detta projekt ger mig på alla möjliga plan... dock inte så tydliga på själva städningen om jag ska vara ärlig... eller nu ljög jag nog lite... jag har ingen tvätt som ska tvättas... ingen disk... inte några skräphögar liggande utspridda lite varstans... nä det är mest tomt... jag är fortfarande inne i "tömmarfasen"...
... som t.e.x. mitt nu helt tomma skrivbord.
Men jag har lite kvar på undervåningen innan det är dags för att fylla på med det jag vill ha där... ja ni vet det är blommor som ska ställas lite här och där... lite prydnadsgrejer, tavlor å sånt jag vill ha framme... ja sätta min personliga prägel på mitt hem helt enkelt.
Men jag ska inte fuska...
... har ju ett litet gömställe...
... under min trappa som också ska tömmas.
Blir faktiskt förvånad över hur mycket skit jag samlar på mig fortfarande... å hur svårt det är att slänga den skiten... nä då är det lättare att slänga in det under trappan... "så länge"... å eftersom jag lägger den ena på det andra och att det till slut blir fullt så är det intressant att se vad som dyker upp... känns lite grann som att gräva guld...
Jaja... det är ju resan som är målet... eller hur?
... som t.e.x. mitt nu helt tomma skrivbord.
Men jag har lite kvar på undervåningen innan det är dags för att fylla på med det jag vill ha där... ja ni vet det är blommor som ska ställas lite här och där... lite prydnadsgrejer, tavlor å sånt jag vill ha framme... ja sätta min personliga prägel på mitt hem helt enkelt.
Men jag ska inte fuska...
... har ju ett litet gömställe...
... under min trappa som också ska tömmas.
Blir faktiskt förvånad över hur mycket skit jag samlar på mig fortfarande... å hur svårt det är att slänga den skiten... nä då är det lättare att slänga in det under trappan... "så länge"... å eftersom jag lägger den ena på det andra och att det till slut blir fullt så är det intressant att se vad som dyker upp... känns lite grann som att gräva guld...
Jaja... det är ju resan som är målet... eller hur?
Dagen efter...
... kvällen före är det idag.
Och på begäran lägger jag nu ut min dagens outfit (så tror jag det hette) som samtidigt blir ett bidrag i en tävling om vem som klädde mest i grått... håll till godo...
... en bekväm favorit att tillbringa HELA denna dag i... vet inte vad den kostar eftersom det är en julklapp som jag fick för massor av år sen... och ursprunget är också av samma anledning dold i dunkel... men den...
...passar utmärkt att slänga sig i soffan med och mumsa i sig godis och onyttigheter framför TV:n en sådan här "dagen efter" dag.
Det blev några timmar...
... i bilen igår för att komma till festen som mina vänner hade fixat.
Det var inte som förr i tiden en fest med...
... fylla och skandaler... nä istället så satt vi och...
... pysslade och byggde pyramider som symboliserar frihet...
innan vi på sedvanligt sätt öste loss med dans och musik... det bjöds på karioke (ursäkta stavningen)... liveband... diskodans... och MASSOR AV KÄRLEK... många kramar och leende.
Det är verkligen shysst att man kan ha sååååååå jäääääävla skoj tillsammans och nästan overkliget att förstå att vi alla är drogfria... det fanns en tid då jag trodde att det livet skulle bli skittråkigt drogfri... å jag får nästan nypa mig i armen när jag fattar hur fel jag hade.
Kvällen avslutades med att jag satt i en kyrka (det råkade bara vara så)... bara det är ju helt overkligt... å kände hur mycket vi betyder för varandra... jag blir alldeles varm i kroppen när jag tänker på hur lyckligt lottad jag är som får tillhöra en gemenskap så fylld av omtanke och kärlek... vi bryr oss verkligen om varandra å finns där för varandra... i vått och torrt.
Och på begäran lägger jag nu ut min dagens outfit (så tror jag det hette) som samtidigt blir ett bidrag i en tävling om vem som klädde mest i grått... håll till godo...
... en bekväm favorit att tillbringa HELA denna dag i... vet inte vad den kostar eftersom det är en julklapp som jag fick för massor av år sen... och ursprunget är också av samma anledning dold i dunkel... men den...
...passar utmärkt att slänga sig i soffan med och mumsa i sig godis och onyttigheter framför TV:n en sådan här "dagen efter" dag.
Det blev några timmar...
... i bilen igår för att komma till festen som mina vänner hade fixat.
Det var inte som förr i tiden en fest med...
... fylla och skandaler... nä istället så satt vi och...
... pysslade och byggde pyramider som symboliserar frihet...
innan vi på sedvanligt sätt öste loss med dans och musik... det bjöds på karioke (ursäkta stavningen)... liveband... diskodans... och MASSOR AV KÄRLEK... många kramar och leende.
Det är verkligen shysst att man kan ha sååååååå jäääääävla skoj tillsammans och nästan overkliget att förstå att vi alla är drogfria... det fanns en tid då jag trodde att det livet skulle bli skittråkigt drogfri... å jag får nästan nypa mig i armen när jag fattar hur fel jag hade.
Kvällen avslutades med att jag satt i en kyrka (det råkade bara vara så)... bara det är ju helt overkligt... å kände hur mycket vi betyder för varandra... jag blir alldeles varm i kroppen när jag tänker på hur lyckligt lottad jag är som får tillhöra en gemenskap så fylld av omtanke och kärlek... vi bryr oss verkligen om varandra å finns där för varandra... i vått och torrt.